Demonstration mot terror, möte för fred

Söndagen den 14 november ägnade jag till stor del åt religion. Typ. Först deltog jag i en mäktig demonstration mot de blodiga våldsdåden riktade mot kristna i Irak. Därefter var jag med vid ett interreligiöst möte ägnat åt jämförelser mellan judendomens och islams eventuella fredlighet.

Bakom demonstrationen stod ett stort antal organisationer, kyrkor och samfund med irakisk och assyrisk/syriansk anknytning. Där fanns även koptiska inslag. Deltagarna samlades i anslutning till Mynttorget mellan riksdagshuset och Kungliga slottet i Stockholm och tågade därefter ner till Kungsträdgården där det hölls tal och bjöds underhållning. Jag har inte sett en så stor demonstration sedan de prokommunistiska FNL-demonstrationerna i början på 1970-talet, med den skillnaden att demonstrationen den här gången – som måste ha samlat ett par tusen deltagare – hölls för ett värdigt syfte och inte gick ut på att hylla en våldsideologi.

 En alltför vanlig syn i Bagdad.

Den direkta orsaken till demonstrationen i söndags var gisslantagningen och sprängdådet mot Syriansk-katolska kyrkan i Bagdad den 31 oktober, då 52 människor inklusive män (några av dessa var präster), kvinnor och barn dödades och 67 skadades. Det behöver knappast  tilläggas att detta bestialiska illdåd utfördes av islamistiska terrorister som kallar sig Islamiska staten. Ett pressmeddelande från organisatörerna av demonstrationen anklagade också den muslimska irakiska regeringen för att inte göra något åt den terror, som under en följd av år har riktats mot Iraks krympande andel kristna trosbekännare.

Fältropet för den mäktiga demonstrationen löd ”Sluta döda kristna i Irak” och det är en uppmaning som även den svenska regeringen, och inte minst den ofta alltför diskrete utrikesministern Carl Bildt, måste rikta till regeringen i Bagdad. Eller åtminstone kräva att regeringen tar i med hårdhandskarna mot terroristerna och inte mörkar – som nu uppenbarligen skett – vad som egentligen hände den svarta söndagen i den irakiska huvudstaden.

Från Kungsträdgården begav jag mig till Östermalms föreningsråd i Fältöversten vid Karlaplan för att övervara Sveriges interreligiösa fredsråds möte på temat ”Religion och fred. Den unga generationens perspektiv enligt islam och judendom.” Fredsrådet strävar efter att skapa en mötesplats för människor från olika religioner och trossamfund och hade denna gång bjudit in Benjamin Gerber, judisk församlingspedagog i Göteborg, och Fazeela Selberg Zaib, så kallad fredsagent och aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR).

Sammankomsten inleddes med några ord av fredsrådsföreträdaren (och bowlingskribenten!) Hans Karlsson. Benjamin Gerber började därefter sitt anförande  med att förklara att han kommit fram till att varken judendom eller islam egentligen kan kallas fredliga religioner. I båda religionernas främsta urkunder – Torahn respektive Koranen – förekommer talrika uppmaningar till våldsdåd mot företrädare för andra trosinriktningar och folkslag, uppmaningar som dessutom har följts tämligen samvetsgrant genom århundradena. Exempelvis tillhölls judarna att utplåna de förhatliga amalekiterna, som angripit det utvalda folket sedan detta tagit sig torrskott genom Röda havet, till sista person.

Striden mot amalekiterna enligt en konstnärs syn.

Gerber drog slutsatsen, att ingen religion är enbart fredlig eller krigisk utan att det hänger på vilka slutsatser de respektive trosbekännarna drar: liknelsen vid en yxa, som kan användas till att hugga ved men också att slå ihjäl folk med, är ganska träffande. Gerber illstrerade med rikhaltiga citat ur Torahn, det vill säga de fem Moseböckerna, och förklarade hur människor som utmanade Moses auktoritet under ökenvandringen slukades av jorden och råkade ut för andra hemskheter.

Om Benjamin Gerber var välgörande uppriktig i beskrivningen av den egna religionen så var Fazeela Selberg Zaib i mitt tycke mer undanglidande och ville nog egentligen inte gå med på att islam kan vara en krigisk religion, bortsett då från vad ett litet antal ”extremister” kan tänkas hitta på och förvisso också har hittat på. Terrordåd som Elfte september, blodiga inslag i sharialagen såsom stenande av äktenskapsbrytare, dödsstraff genom halshuggning, avhuggande av händer och fötter på tjuvar, piskning etcetera, allt tillskrevs i stort ”det härskande patriarkatet”.

Ändå kunde hon ju inte förneka att ovannämnda extrema bestraffningar faktiskt exekveras regelbundet i muslimska länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Somalia, oavsett vad nu detta beror på. Hon tycktes däremot inte medveten om att det ”patriarkat” hon med all rätt kritiserade faktiskt är en integrerad del av religionen islam och har så varit sedan profeten Muhammeds dagar. Männen bestämmer i princip allting.

Offentlig halshuggning i Saudiarabien enligt sharialagen.

Ändå måste jag säga att jag uppskattar unga Fazeelas och SMFRs så vitt jag kan bedöma uppriktiga vilja att skapa förutsättningar för en mer fredlig tillämpning av islam i Sverige och omvärlden – enligt henne har verksamheten i Sverige inspirerat till liknande aktiviteter på andra håll i Europa. Läs gärna hennes blogg ”Inlänning”:

http://inlanning.blogspot.com/

Lite information om SMFR hämtad från Ted Ekeroths hemsida: organisationen grundades av konvertiten Anna Waara från Umeå och har sitt ursprung i rörelsen Fredsagenterna samt drivs av studieförbundet Ibn Rushd. Fredsagenterna har givit ut boken Salam vilken redigerats av Donald Boström, tyvärr journalisten som skrev den beryktade och alldeles uppenbart antisemitiska artikeln i Aftonbladet om påstådda men obestyrkta organstölder som israeliska soldater sades ha ägnat sig åt under konflikten med militanta palestinier.

 Stalinisten och Israel-hataren Henry Ascher.

Om nu fredsagenterna och SMRF vill arbeta för verklig fred och förståelse visavi den judiska kommuniteten bör man naturligtvis  inte låta djupt komprometterade extremister av typ Boström bidraga till verksamheten. Det gäller även patenterade Israel-hatare såsom Jan Guillou, Mattias Gardell, Dror Feiler och Henry Ascher, vilka samtliga medverkar i boken Salam. Visst, de båda sistnämnda är judar men avfälliga sådana: Ascher är en barnläkare i Göteborg och aktiv i Kommunistiska partiet, Feiler vill inte Judiska församlingen i Stockholm ta i med tång sedan han deltagit i en rad anitisraeliska upptåg.

Med vänner som dessa behöver fredsagenterna och SMFR inga fiender.

Jag välkomnar emellertid som antytts ovan alla försök till reformering av islam – även trevande sådana – som ju inte genomgått någon reformation av den typ som både judendom och kristendom gjort. Om denna reformering kan tänkas komma från Sverige och SMFR, så inte mig emot.

Benjamin Gerber gjorde under sin presentation en humoristisk anspelning på den kristna tendensen att se på det så kallade Gamla testamentet (Torahn och de profetiska skrifterna) som den blodddrypande, mörka delen av Bibeln innefattande en hämndlysten Gud, medan Nya testamentet (evangelierna, epistlarna och uppenbarelseboken) anses ha en mer ljus prägel och torgför en ”trevligare” Gud. Ändå kommer vi inte ifrån att det var från de judiska urkunderna Jesus hämtade grundvalarna för sitt budskap.

Och att också den milde Jesus kunde vara rätt svavelosande ibland: som då han rensade Herodes tempel från månglare; som då han röt åt sin mor Maria att ”gå bort ifrån mig, kvinna” då han fann henne alltför påträngande; som då han förkunnade att den som tar till svärd skall med svärd förgås; som då han utbrast att han inte kommit med fredens budskap utan med svärd; som då han uppmanade sina anhängare att ta avstånd från far och mor, släkt och vänner om de ville vara värdiga efterföljare; som då han bryskt ombad representanterna för samtidens religiösa etablissemang att dra dit pepparn växer; som då han uppmanade folk att riva ut ögon eller hugga av sig armar om dessa kroppsdelar var dem till förförelse. Med mera, med mera.

Jesus går hårt fram bland månglarna i templet.

Jesus var förvisso en fridsfurste – men inte en menlös sådan. Det finns gott om meningar som tillskrivits mannen från Nasaret som bildat underlag för de fanatiker och krigshetsare som tolkat Jesu ord ”som Fan läser Bibeln”. Korståg, judeförföljelser och inkvisition är några exempel härpå.

Allt hänger egentligen på sinnesförfattningen hos den som tolkar skrifterna, något som gäller alla religioner. Det var den visdom jag tog med mig från Sveriges interreligiösa fredsråds möte.

Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Tack för förtroendet!

Så är det alltså klart – jag blir ny chefredaktör för SD-Kuriren!

Först av allt vill jag tacka för förtroendet. Det här känns stort och jag känner mig oerhört hedrad över att få ta vid där min föregångare Richard Jomshof på grund av tidsbrist slutar. Jag tvekade aldrig när Richard ringde upp mig i början av juli och frågade om jag kunde tänka mig att ta över chefredaktörsskapet efter det kyrkovalsnummer som kommer nu närmast.

 Richard Jomshof borgar för kontinuiteten i SD-Kuriren.

Jag vill här också passa på tillfället att tacka Richard för det enastående arbete han uträttat med SD-Kuriren. Och Richard försvinner inte från tidningen – han kvarstår som ansvarig utgivare och redaktionsmedlem. Jag välkomnar detta, vilket innebär att kontinuiteten är säkrad och att jag får den hjälp och den vägledning  jag säkerligen kommer att behöva i början av mitt värv.

Därtill kommer att jag avser att ha ett nära samarbete med de övriga redaktionsmedlemmarna, som förutom Richard utgörs av Hans-Olof Andersson, Joachim von Ritter och Jens Leandersson. Förhoppningvis är detta ägnat att lugna de bedömare som eventuellt fruktar att jag kommer att göra om SD-kuriren helt efter eget skön. Det är förstås naturligt att en chefredaktör i viss mån sätter sin personliga prägel på det medium han ansvarar för, så ock i mitt fall. Samtidigt är jag en lagspelare och kommer i den egenskapen inte att företa mig något som inte är förankrat hos den övriga redaktionen och partiledningen.

Något om min bakgrund och min syn på SD-Kurirens roll i det hårda arbetet att ta Sverigedemokraterna in i Sveriges riksdag framgår av Hans-Olof Anderssons intervju med mig för SD Television på denna länk:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/partiet/2009/07/24/ny_chefredaktor_for_sd_kuriren

Sedan intervjun lades ut på YouTube har min utnämning genererat ett stort intresse på nätet samt i form av kommentarer till mig. Besöken på min blogg har faktiskt nått nya höjder i och med detta. Det gläder mig mycket att det överväldigande flertalet kommentatorer har varit klart positiva (en del faktiskt entusiastiska!), icke minst från vårt växande ungdomsförbund SDU vars hemsida vimlar av uttryck för stöd och uppmuntrande tillrop. Visst har någon kommentar varit avvaktande och även givit uttryck för viss tveksamhet, men det är väl bara naturligt att en och annan undrar vad det är för en tjomme som nu träder till.

Särskilt stort tycker jag det är att toppkandidaten på SDs lista till EU-valet, den stabile östersundsbon Sven-Olof Sällström, ger mig sitt fulla stöd.

Samtidigt konstaterar jag att oron på den extremnationalistiska kanten tycks vara stor. Särskilt bekymrade är man uppenbarligen över det faktum att jag är en varm Israel-anhängare och en stor vän av det judiska folket samt att etniciteten inte spelar så stor roll i mitt tänkande. Den reaktionen är på sitt sätt lika uppmuntrande för mig som berömmet och de glada tillropen, ty som jag ser det är det förtroende som visats mig en välkommen bekräftelse på att SD blivit ett modernt och konventionellt parti som definitivt gjort sig av med de typiskt extremnationalistiska barnsjukdomarna.

Heders, Jimmie!

All heder till ”fantastiska fyran” Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson som gjort denna utveckling möjlig!

Här följer en länk som går till en kritisk video som nyligen framställts och vars producent tydligtvis lagt ner ett rätt stort jobb på att lyfta fram vad han uppfattar som negativt hos Tommy Hansson:

http://www.youtube.com/watch?v=-YmoglU4jxw

Videon förekommer på crackpot-sajten  nordisk.nu och förefaller, åtminstone av slutet att döma, vara en propagandafilm för Nationaldemokraternas tidning Nationell idag. Jag skall villigt tillstå att jag tycker Nationell idag är en snygg produkt som säkert också en del sverigedemokater tillgodogör sig. Jag brukar då och då, i studiesyfte, ta del av dess nätupplaga och kan då konstatera att den förhållandevis snygga förpackningen inte kan dölja det faktum att innehållet är betydligt mindre snyggt.

Senast jag kollade hade Nationell idag således en långrandig intervju med den obalanserade islamisten, konspirationsteoretikern och debattören Mohamed Omar, som extremnationalisterna nu uppenbarligen tagit till sitt hjärta. Och visst finns det gemensamma nämnare. Den mest uppenbara är väl antisemitismen och avskyn gentemot Israel och judarna samt den blatanta antiamerikanismen.

Som Jens Leandersson nyligen uttryckte saken i ett mejl till mig och andra partikolleger: kaka har funnit maka!

Ett avsnitt i den kritiska videon tar upp mitt medlemskap i Unification Church/Familjefederationen. Och det är riktigt, jag har varit med i denna världsomspännande rörelse sedan 1974 och ser på dess grundare, dr. Sun Myung Moon, som en betydelsefull gestalt i samtiden. Moon svarade för en stor insats mot kommunismen under det Kalla kriget och bidrog, enligt mitt förmenande, starkt till den rätta sidans seger.

Efter Kalla krigets slut har han svarat för ett outtröttligt globalt fredarbete och genom den av honom grundande organisationen Universal Peace Federation kunnat bidra till att skapa förutsättningar för försoning och ömsesidig förståelse i ett flertal konflikthärdar på olika håll i världen, exempelvis i det av inbördeskrig plågade Nepal. Det är mot den bakgrunden jag i ett av mina blogginlägg uttryckt som min mening att han skulle vara en värdig mottagare av Nobels fredspris.

När detta är sagt vill jag understryka att jag självklart skiljer mellan mina politiska och religiösa roller och tillhörigheter . Huvudorsakerna till min hemmahörighet i Unification Church är tre: rörelsen  framhåller nämligen betydelsen av tron på Gud, betydelsen av den traditionella familjens ställning i samhället  samt betydelsen av att skapa förutsättningar för världsfred.

Jag kan faktiskt inte se att detta skulle vara så hemskt. I likhet med Sverigedemokraterna har dock Unification Church och Moon varit usatta för en hel del obefogad smutskastning och demonisering. För övrigt är jag, såsom medlem i Skandinaviska Swedenborgssällskapet, Sveriges interreligiösa fredsråd och Liberala katolska kyrkan, engagerad också på annat håll i andligt hänseende. Detta som en följd av min syn på kristendomens betydelse som en viktig faktor när det gäller att förse samhället med en nödvändig etisk grundval.

Ideologiskt är jag i första hand värdekonservativ, och för den som mera detaljerat vill studera min ideologiska utsyn kan jag rekommendera min serie bloggartiklar på temat ”Därför är jag konservativ (I-VI)”. De politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat är försvar och säkerhetspolitik, lag och ordning, den traditionella familjens ställning i samhället, monarkins bevarande och stärkande samt den politiska korrekthetens strupgrepp över samhället. Jag kan också försäkra att jag till alla delar instämmer i SDs ställningstagande mot EU, massinvandring och mångkultur. Fattas bara annat!

Vår fina kungafamilj.

Till de av mina kritiker som vill göra gällande att jag skulle vara ”opålitlig” i nationellt hänseende har jag ett kort svar: skitprat! Mitt starka internationella engagemang utesluter inte en djup känsla för gamla Sverige – snarare är det precis tvärtom! För att Sverige på ett effektivt sätt skall kunna samarbeta med omvärlden – något som i vår globala verklighet är både nödvändigt och ofrånkomligt – måste vi svenskar veta vilka är i ett historiskt perspektiv och lära oss att uppskatta detta. Därför är det oerhört viktigt med nationella institutioner där vår urgamla monarki, som jag ser det, är den främsta institutionen.

Jag har sedan lång tid tillbaka engagerat mig i organisationer såsom Rojalistiska föreningen, Beridna högvaktens vänner och Svenskt militärhistoriskt bibliotek just på grund av min vilja att värna om svensk kultur, svensk historia och om svenska seder och traditioner. Och i likhet med bloggaren Fröken Sverige ser jag supen och kräftorna som en angenäm sinnebild för det svenska kulturarvet, särskilt nu när sensommaren försynt knackar på dörren. En länk till bloggen ”I mitt Sverige” med hänvisning till SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth här:

http://imittsverige.blogspot.com/2009/07/kent-ekroth-omar-symboliserar-hur-naiv.html

Jag kan härmed försäkra alla att jag ämnar jobba hårt för att säkerställa att  SD-Kuriren blir en minst lika bra tidning framdeles som den varit hittills och för att vi skall hålla utgivningstiderna och efter plan komma ut varannan månad. Min förhoppning, som jag vet delas av andra sverigedemokrater, är att vi inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna komma ut oftare än så.

Jag vill slutligen tillägga att seriösa råd och förslag mottas med tacksamhet. Just nu gnuggar jag geniknölarna för att åstadkomma min första ledarartikel. Ser också fram emot att så småningom få en egen ledarblogg.

Än en gång: tack för förtroendet!