SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Tänk 8 – 10 procent!

”Mardrömmen kan bli verklighet.”

Så inleder Aftonbladet en artikel som kommenterar den senaste opinionsmätningen avseende väljarsympatier i regi av Aftonbladet/United Minds. Bakgrunden är att Sverigedemokraterna (SD) noteras för 4,6 procent och att partiet därmed – om dessa siffror skulle hålla sig till riksdagsvalet i september 2010 – får en vågmästarroll.

Sverigedemokraterna tycks nu ha stabiliserat sig på sympatital över fyra procent. I förra mätningen från United Minds fick partiet 4,8 procent, medan Sentio Research i april gav SD 4,4 procent. ”All time high” ligger på 5,5 procent.

Sådana siffror i opinionsmätningarna glädjer naturligtvis alla SD-hjärtan, så ock mitt hjärta. Men vi får inte låta oss nöja med detta. Som jag ser det har vårt parti betydligt större potential än så, när människor väl får upp ögonen för att SD faktiskt inte är något extremt parti med så kallad främlingsfientlighet som främsta nummer. Låt oss därför – och nu talar jag till alla partikolleger – tänka 8 – 10 procent!

SDs partisekreterare Björn Söder talar vid ett torgmöte. Riksdagen nästa!

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är med en positiv inställning. SD kommer säkert att hamna under fyraprocentsspärren i ett antal kommande opinionsmätningar inför riksdagsvalet 2010 och kommer antagligen att råka ut för ytterligare skandalungar i form av infiltrerande journalister och annat. Låt oss dock inte nedslås av detta. Tvärtom borde vi glädjas åt det faktum att etablissemanget är berett att göra allt för att få oss att framstå i dålig dager, det visar att det är dödsförskräckt – och en sådan sinnesinställning håller inte i längden.

Dessutom är jag övertygad om att väljare som kan tänka sig att rösta på SD inte bryr sig så förfärligt mycket om skandalreportage av den typ som förekommit i SRs Kaliber. Ty vad fick de ambitiösa Kaliber-töserna fram egentligen? Efter omkring 100 bandtimmar lyckades man uppbåda ett fåtal citat från sverigedemokrater som kanske inte var så lyckade, men som likväl inte avviker märkbart från vad som brukar yttras kring vilket fikarumsbord som helst i vårt avlånga land. Inget som jag menar skadar partiet det bittersta.

I Aftonbladets/United Minds opinionspejling fick vänsteroppositionen 46,7 och alliansregeringen 44,8 procent av sympatierna, varmed alltså SD skulle få en vågmästarroll. Mycket kommer förvisso att hända under de 16 månader som återstår till riksdagsvalet. Det är inte säkert att SD får en vågmästarställning. Jag är emellertid övertygad om att vi kan få betydligt fler röster än de som för oss närmast över fyraprocentsspärren.

Varför skulle inte vi kunna bli ett parti av samma storleksordning och dignitet som Fremskrittspartiet i Norge och Dansk folkeparti i Danmark?

Invandrings- och flyktingfrågan är det som de flesta – för att inte säga alla – förknippar med oss sverigedemokrater. Det är en förvisso en avgörande fråga för vårt lands framtid och identitet. Ett ohejdat inflöde av människor från främmande länder och främmande kulturer – det vill säga en massinvandring – hotar med naturnödvändighet Sveriges identitet. Därför är det definitivt dags att inta en avsevärt mer restriktiv hållning än den vårt land hitintills har ådagalagt.

Jag menar dock att vi inom SD måste lägga ner mer kraft på att bredda agendan och höja siktet. Vi är inte och får inte vara ett ”enfrågeparti”. Som ett uttalat värdekonservativt parti finns det så mycket mer SD kan lyfta fram än enbart invandrar- och flyktingfrågan. Personligen är jag mest intresserad av att arbeta för ett realistiskt stärkande av vårt försvar samt att främja den traditionella familjens ställning i samhället. Dessa båda frågor ser jag som minst lika viktiga för Sveriges – och vårt partis – framtid som invandrarfrågan.

Folkförsvaret bör vara en sverigedemokratisk hjärtefråga.

När det gäller att profilera Sverigedemokraterna som ett parti som kan nå uppåt tio procent i nästa val – och det är bara en början – bör vi enligt mitt förmenande tänka ”politiskt inkorrekt”. SD skall helt enkelt vara det minst politiskt korrekta partiet som tänkas kan!

Därför är jag exempelvis kritisk till partiets acceptans av den gröna klimatpolitiken, som utgår från föreställningen om att moder jord hotas av temperaturhöjningar som anses emanera ur mänsklig aktivitet såsom utsläpp av växthusgaser på alla möjliga och omöjliga sätt. Den historiskt bevandrade vet emellertid att jordens klimat har skiftat genom alla tider. På vikingatiden var det exempelvis så pass varmt att Grönland var, just det, grönt…och det berodde garanterat icke på några utsläpp av växthusgaser från industrier och bilar!

 Grönland var helt grönt på vikingatiden – och är det delvis fortfarande.

På medeltiden slog det till och blev kallare, vi fick något som kallats ”lilla istiden” som höll i sig ända in på 1800-talet. Den klimatförändringen tillät exempelvis Carl X Gustaf och hans trupper att gå över Bälten och klå danskarna 1658. Klimatet och temperaturerna har sedan fortsatt skifta, och jag garanterar att inget av detta har haft något som helst samband med utsläpp av olika slag. Det får i stället tillskrivas aktiviteter inom solen. Så varför skall SD jamsa med de övriga, ängsligt politiskt korrekta partierna i miljö- och klimatfrågorna?

I  familjefrågan har SD redan en utomordentlig inställning med en lägre abortgräns än något annat parti inklusive KD och avvisande av samkönade ”äktenskap”. Som jag ser det bör SD spinna vidare på detta och lyfta fram familjepolitiken betydligt mer än vad som hittills skett.

Men, och jag upprepar detta, vi skall inte glömma frågan om invandring och flyktingmottagning. Den är och förblir en hörnsten i SDs identitet.

Nu skall vi under alla omständigheter se till att alla medlemmar och sympatisörer går man ur huse för att lägga sin röst på SD i valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Det spelar ingen roll om man ”skiter i EU” (som det brukar heta) eller ej, det viktiga är att stärka SDs aktier med tanke på riksdagsvalet nästa år. Tänk så och det blir lättare att masa sig från sofflocket och till vallokalen.

Låt oss sverigedemokrater se till att Aftonbladets värsta mardröm besannas!

SD växer – desperationen ökar

Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har ställt ifrån sig kvasten och kokat ihop en brygd (Expressen 8/5) på temat ”SD – vilket skämt”. I häxbrygden saknas visserligen de vanliga ingredienser som brukar utmärka recept utformade av kvinnliga yrkesutövare av hennes uråldriga snitt av typ fladdermusöron, ödleben och grodhjärna, men där återfinns beståndsdelar såsom fördomar, propagandistiska övertoner och politisk korrekthet.

Marteii krönikor på Expressens baksida hade, innan hon upphöjdes till ledarskribent, länge en stående punkt under vinjetten ”Dagens fel” som helt enkelt lydde ”Sverigedemokraterna”. Ingen förklaring eller motivation, blott ”Sverigedemokraterna”. Det är därför föga överraskande att Expressens ledarhäxa nu ger sig på Sverigedemokraterna med de argument som för tillfället står till buds. Huvudingrediensen i den marteuska brygden är en artikel i partiorganet SD-Kuriren för vid pass ett år sedan, där ett gäng SDare inklusive partisekreterare Björn Söder, ungdomsförbundsordförande Erik Almqvist och pressekreterare Mattias Karlsson skrev en artikel om ett besök på Färöarna. I artikeln uttryckte SD-grabbarna sympati för Färöarnas gamla norröna kultur och berömde särskilt en fosterländsk figur kallad Haraldur.

Nu har det visat sig att sagde ”Haraldur” i själva verket är en färöisk pajas, med Marteii ord ”en påhittad figur, skapad av en vänsterpolitiker som driver med osund nationalromantik.” Tablå, som man brukade säga förr i världen när det sista argumentet gått hem… men nej, kanske inte riktigt.

Jag tycker i och för sig att det glada SD-gänget kunde ha kollat upp vem nämnde Haraldur egentligen var innan man skrev ihop sin artikel om och från Färöarna. Det hade förmodligen räckt med att konsultera de närstående vid det aktuella nationaldagsfirandet för att dimmorna skulle ha skingrats. Nu gjorde man inte det, och resultatet blev mindre lyckat. Men står man verkligen med byxorna nere, som Marteus onekligen anser? Knappast. Ann-Charlotte Marteus hävdar i sin ledarartikel 8/5 att befolkningen på Färöarna är en sorglig, inavlad samling, och kanske är det det som gör att man först nu – efter nästan ett år – behagat reagera över de löjeväckande supernationalisterna från Svithiod. Samtidigt säger den aktuella tidsutdräkten en hel del om den agenda som ledande svenska massmedia delar – ingen ”nyhet” är för gammal när det gäller att smutskasta Sverigedemokraterna.

Excessens ledarhäxa Ann-Charlotte Marteus fortsätter i sin artikel med att gå hårt åt Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson, vilken i en artikel i tidskriften Svensk Linje tydligen förespråkat att SD bör inlemmas i ett regeringsunderlag utformat av alliansregeringens medlemspartier. Sådant låter sig naturligtvis icke göras, åtminstone inte ostraffat. Nej, menar Marteus, ”Sverigedemokraterna drivs av två krafter: främlingshat och makthunger. Ingenting annat. Resten är tomhet, kamouflerad med sentimental nationalromantik. Det går inte att kompromissa med den häxbrygden. Det går inte och man får inte. Det enda anständiga är att vara en motkraft.”

Eller som ordstävet lyder: ”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når”. Främlingshat (vilka främlingar, vilket hat, var god precisera!) existerade möjligen i Sverigedemokraternas barndom i slutet av 1980-talet men är en nullitet – det vill säga något som icke existerar – 2009. Själv gick jag med i partiet i februari 2008 men hade i stället försvaret och familjen som huvudfrågor; vill stärka båda. Marteus förmår uppenbarligen inte skilja mellan faktiskt baserad kritik av svensk invandringspolitik och så kallat främlingshat eller ”främlingsfientlighet”.

Magica de Hex, förlåt Ann-Charlotte Marteus, gör sig vidare lustig över Sverigedemokraternas ledord ”massinvandring”: ”SD har trots allt en hemsida där banala råskinn dillar om hur sött det är med blåsippor och svenska pensionärer samtidigt som de skyller precis allt på MASSINVANDRINGEN.” Jag vet inte vad Marteus har emot blåsippor eller pensionärer, det vore onekligen intressant att veta. Frågeställningen är eljest inte särskilt komplicerad. En sak är klar, och det är att invandring klarar sig inget land utan.

I Sverige hade vi på 1600-talet en invandringsvåg med valloner som bärande element. Det var en renodlad arbetskraftsinvandring som syftade till att stärka den svenska järnhanteringen och därmed göra landet mer komkurrenskraftigt avseende exportindustrin och krigsmakten. Under samma århundrande anställdes också ett betydande antal militärer av utländsk härkomst i den svenska stormaktsarmén, något som var alldeles nödvändigt för den händelse vi ville förbli en stormakt (vilket vi alltså ville). Efter Andra världskriget beslutade sedan den socialdemokratiska regeringen att importera ett antal människor från länder såsom Finland, Italien, Grekland och Jugoslavien i syfte att hålla industrin igång.

Vallonerna, de utländska militärerna och de utifrån kommande industriarbetarna utgjorde nödvändig arbetskraftsinvandring. Sverige välkomnade med rätta dessa människor, vilka i den mån de valde att bli bofasta i Sverige kom att utgöra en väl integrerad del i det svenska samhället. Invandringsmönstret förändrades emellertid med vänsterradikaliseringen på 1960-talet. Gradvis spred sig det politiskt korrekta konceptet att vårt land skulle välkomna individer som ansågs vara förföljda i sina respektive hemländer. När militären tog makten i Chile 1973 fick därför tiotusentals chilenska vänsterelement av revolutionär prägel en fristad i Sverige, bland dem den brutale chefen för den störtade presidenten Salvador Allendes livvakt, Max Joel Marambio (som sedan blev agent för Castro på Kuba). I fortsättningen bereddes i princip alla chilenare som ville komma till Sverige en fristad här, även efter det att den forna militärdiktaturen blivit föremål för demokratisering.

Allendes tortyrchef, Max Marambio, fann en fristad i Sverige.

Södertälje blev i slutet på 1970-talet mål för en omfattande invandrarvåg bestående av kristna medborgare från Turkiet, vilka – tveklöst med viss rätt – hävdade att de förföljdes av Turkiets muslimska myndigheter. Dessa assyrier/syrianer/kaldéer (i fortsättning benämnda assyrier) har med tidenväxt ut till en betydande och inflytelserik del av Södertäljes population. Många assyrier har under årens lopp etablerat sig som framgångsrika företagare i Södertälje och åtnjuter utan tvivel respekt från stadens etniskt svenska befolkning. Dock är det ingen hemlighet att nämnda folkgrupps ungdomliga medlemmar står för en betydande andel av Södertäljes brottsstatistik.

Det var med den chilenska invandringen till Södertälje under 1970-talets första hälft som vi, det vill säga vi södertäljebor (övriga städer och landsdelar har utan tvivel sina egna erfarenheter i samma genre), begåvades med något som med fog kan kallas massinvandring. Det vill säga ett inflöde av utifrån kommande befolkningselement som mer är ett resultat av sentimental välvilja än en väl övervägd invandringspolitik. Denna massinvandring har lett till att i grunden svenska värderingar och svensk kultur tvingats på defensiven, vilket i sin tur resulterat i missförhållanden som ghettoisering, segregering och kriminalisering. Massinvandring och mångkulturalism har lett till att det svenska samhället fått nya och föga välkomna företeelser som gängvåldtäkter, maffiaetablering och hedersvåld.

Medan de etablerade partierna konsekvent bortser från massinvandringens och mångkulturalismens ovälkomna verklighet har Sverigedemokraterna som enda parti valt att ta strid för det svenska och för svenskarnas rätt att diktera villkoren för alla de människor som väljer att slå upp sina bopålar i vårt avlånga land. Det kan förvisso vara trevligt med utifrån kommande influenser såsom pizza, jeans, kebab och brittisk pop, men det är inte detta SD protesterar mot. Det är när det importerade godset leder till företeelser såsom organiserad brottslighet inklusive terrorism, kvinnoförtryck, hedersvåld och trafficking samt diskriminering och arbetslöshet bland etniska svenskar som det är dags att dra i nödbromsen.

Ann-Charlotte Marteii ledarartikel i Expressen den 8/5 är bara ett exempel på överreaktioner från etablissemangets sida beträffande Sverigedemokraternas tillväxt på olika plan, både medlemsmässigt och när det gäller opinionssiffror. För en tid sedan redovisades i Sveriges Radios (SR) inslag Kaliber i tre program resultatet av omkring 100 timmars inspelningstimmar som åstadkommits av kvinnliga SR-medarbetare vilka försetts med dold avlyssningsutrustning i syfte att dokumentera det fantasifoster som brukar kallas ”Sverigedemokraternas dolda agenda”.

Och vad var det de wirade amazonerna, med massiv uppbackning i Excessen och andra media, lyckades torgföra? Jo, ett antal franka uttalanden avseende invandrare av den sort som förekommer i alla typer av fikarum och vid köksbord landet runt. Samt några uppsluppna sånger och snapsvisor, bland andra ”Palmevisan”, som inte ens den nämnda mediala exponeringen torde kunna utrota. Följden blev…platt intet. Sverigdedemokraterna har således hållit ställningarna vid alla opinionsmätningar som förekommit efter Kaliber-programmen, vilket demonstrerar något som jag vetat hela tiden – att väljare som kan förväntas rösta på Sverigedemokraterna inte bryr sig ett enda dugg om pseudohändelser av ovan beskrivet slag.

 Kent Ekeroth (SD).

Och det är väl precis detta faktum som är orsaken till mediernas och de etablerade partiernas frustration. Oavsett hur man åmar sig för att ”avslöja” SDs ”dolda aganda” så blir resultatet noll. Detta leder till att desperationen ökar, något som kan förklara det ohemula angrepp mot SDs internationelle sekreterare och kandidat i EU-valet Kent Ekeroth som för en tid sedan orkestrerades av sex kristdemokrater från Stockholm. Nämnda kristdemokrater gick i en rundskrivelse till ett flertal tidningar till hårt angrepp mot Ekeroth som bland annat hävdat det självklara, nämligen att massinvandring till Sverige leder till att traditionell svensk kultur hamnar på undantag.

Kent Ekeroth, som för övrigt är av judisk börd och en varm Israel-vän, gick som sig bör i svaromål och konstaterade att KD-kritikerna läst hans och SDs policy som ”Fan läser Bibeln”. Vilket föranledde de bålda KD-debattörerna att anklaga Ekeroth för att vara ”rasist” och för att utnyttja proisraelismen som ett verktyg i kampen mot ”muslimerna”. När sedan Ekeroth begärde genmäle fick han svaret att debatten var avblåst…Snacka om rättvisa!

KD-inlägget kan på goda grunder anses vara ett exempel på en debatteknik som går ut på att demonisera motparten, att frånkänna denne alla mänskliga egenskaper för att bereda väg för diskriminering och förtryck. Det var på detta sätt de tyska nazisterna i sina organ presenterade judarna, som till slut för det stora flertalet tyskar inte framstod som mänskliga varelser. Nu hävdar jag inte att samma sak som hände judarna kommer att ske med sverigedemokrater, men principen är densamma.

Det är inte svårt att förstå KD-debattörernas frustration. Sverigedemokraterna uppfattas, och detta med full rätt, som en konkurrenskraftig medtävlare till Kristdemokraterna, vilka efter de ”nya” Moderaternas övergång till liberalism, värdenihilism och politisk opportunism tagit värdekonservatism på entreprenad. Sedan KD vacklat och bland annat godkänt utländsk abortturism till Sverige och över huvud visat föga intresse för massinvandringens följdverkningar, har SD profilerat sig som de värdekonservativa väljarnas – och ja, de existerar fortfarande! – främsta alternativ.

Det är inte bara SD som hävdar detta. Sveriges Radios reporter Pontus Mattsson konstaterar således i sin bok ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) att SD har en politik som överträffar Kristdemokraternas när det gäller värdekonservatism. SD stöder sålunda kärnfamiljens ställning i samhället, är emot samkönade ”äktenskap”, går emot extremfeminismen samt värnar de ofödda barnens liv; Sverigedemokraterna vill således sänka den högsta tillåtna abortgränsen till tolv veckor, detta att jämföra med KDs 18 veckor.

Mattsson skriver (sidan 134): ”I det familjepolitiska programmet oroar man sig över att ‘destruktiva krafter’ i samhället under de senaste decennierna kommit att ifrågasätta och nedvärdera familjelivets värden. Partiet vill motverka den utveckling man tycker sig se där en ‘överdriven individualism och hedonism har lett till ett minskat ansvarstagande och en ökad ombytlighet i förhållandena mellan män och kvinnor och skapat otrygghet och rotlöshet för många av våra barn’.”

Undra på att KD oroar sig!

Sverigedemokaterna fick 4,9 procent i den av Sentio senast företagna opinionsmätningen. Som mest har partiet noterat 5,5 procent  i någon opinionsmätning. Det är knappast vågat att förutspå att Sverigedemokraterna, efter valet 2010, kommer att bli representerat i Sveriges riksdag och att partiet i så fall kommer att bli vågmästare. Oavsett hur det går 2010, och innan dess i EU-valet den 7 juni, så har Sverigedemokraterna kommit för att stanna som ett stående inslag i Sveriges politik. De som tillåter sig att förmoda att SD är ett ”enfrågeparti” (invandringen) kommer dessutom att bli besvikna – för tillfället jobbas det frenetiskt i olika arbetsgrupper inom SD för att utforma en heltäckande partiplattform.

Ann-Charlotte Marteus?

Själv medverkar jag i gruppen som sysslar med försvars- och säkerhetspolitik. Så här långt kan jag avslöja att SD syftar till att stärka Sveriges försvar. Känn på den, Ann-Charlotte Marteus…

Därför är jag konservativ (I)

Ända sedan jag började skriva denna blogg i december 2008 har det varit min målsättning att skildra min väg till konservatismen och vad det är som är så fantastiskt bra med denna ideologi. Det har dock hela tiden dykt upp andra, spännande ämnen att skriva om och jag har inte kommit till skott tidigare. Nu skall det emellertid bli av. Då ämnet är komplext kommer jag att dela upp det på flera blogginlägg framöver. Däremellan blir det efter vanligheten kommentarer i diverse andra ämnen.

När jag först drogs mot politiken skedde det mitt under värsta vänstertiden i mitten på 1960-talet. Den amerikanska studentvänsterns åsikter, värderingar och ideal hade då nått även Sverige, vilket innebar att USA korsfästes för kriget i Indokina och blodbesudlade diktatorer i röda Kina, Nordkorea, Albanien, Nordvietnam och på Kuba höjdes till skyarna.

Sveriges radio och den ännu enkanaliga och svartvita televisionen blev mycket tidigt språkrör för den vänstervridning som spred sig som en kräftsvulst i det svenska samhället. Demagoger såsom Jan Myrdal, Sara Lidman, Peter Weiss, Göran Palm, Joachim Israel och Göran Therborn spydde sin illröda galla i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Vänsterdemagogen Göran Therborn, fortfarande i farten.

Den amerikanske presidenten, vid denna tid Lyndon B. Johnson, ansågs vidare vara ondskan personifierad och det kapitalistiska systemet i USA en fruktansvärd hydra, vilken spred död och förintelse över jordklotet genom ”USA-imperialismen” som det skanderades om i allehanda demonstrationståg. Lösningen var givetvis att störta kapitalismen och borgarväldet i grus och aska medelst den väpnade, proletära revolution, som lärofadern Karl Marx och hans medarbetare Friedrich Engels hade siat om i ”Det kommunistiska partiets manifest” (1848).

”Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today”…

Ni har nog  gissat att också denna bloggare fångades av den röda stormvinden, och redan innan jag fyllt 15 röstade jag, i det skolval som hölls när jag gick i nian, på kommunisterna (faktum är att jag tillhörde de bara 0,6 procenten, eller vad det nu var, som gjorde det). Jag hade, i all min tonåriga vishet, insett att Sanningen stod att finna i den marxistiska ideologin och att ingenting kunde hindra den kommande och saliggörande revolutionen.

Efter att ha inträtt i gymnasiet hösten 1967 kom jag snart i kontakt med andra vänstersinnade elever, vilket ledde till att jag tillsammans med dessa kom att bevista rätt många konserter med ”proggband” främst på Moderna museet i Stockholm. Favoriterna hette Gunder Hägg (Blå tåget), Träd, gräs och stenar samt Gudibrallan. Något parti eller annan organiserad gruppering gick jag dock aldrig med i.

Nedanstående länk går till en mer sentida livespelning med Gudibrallan, ”Fy pårej sosse”:

http://www.youtube.com/watch?v=_EBA5VN3id8&feature=related

Efter hand som åren gick började emellertid den röda fernissan flagna. Dock inte allt på en gång – jag fortsatte gå på proggkonserter och inta oreflekterade vänsterståndpunkter vid diskussioner med jämnåriga. Kårhusockupationen i Stockholm 1968 gick mig dock tämligen spårlöst förbi, och när det 1969 återigen var dags för skolval – denna gång alltså på gymnasienivå – lade jag min röst på socialdemokraterna.

Jag vill hävda att det var två andliga upplevelser som kom mig att slutgiltigt lämna den röda fållan. Jag besökte vid något tillfälle, i sällskap med min då bäste kompis Per Holmer, en marxistisk bokhandel i Stockholm vilket kanske inte låter så dramatiskt. Vid tillfället överväldigades jag dock av en obskrivlig känsla av smuts, depression och hopplöshet som gjorde att jag snabbt ville därifrån och ut i friska luften så jag kunde andas fritt igen. Jag har erfarit samma känsla vid de fåtaliga tillfällen då jag senare besökt liknande typ av bokhandlar.

Den andra upplevelsen härrör från en proggkonsert på Moderna museet våren 1970. Det var när jag i trängseln fann mig stå öga mot öga med en långhårig, skäggig och allmänt ovårdad man, uppenbarligen så ”vänster” man kunde bli, som budskapet ”här hör jag inte hemma” kom till mig. Med ens förstod jag att extremvänstern bestod av en bedrövlig samling elaka, intoleranta sekterister. Mitt definitiva avsked från vänstern kom att äga rum någon månad senare, då jag tillsammans med vänstergänget var på plats när den första så kallade Gärdesfesten hölls på Ladugårdsgärdet i Stockholm i juni 1970.

Det skulle emellertid dröja ytterligare några år innan jag blev uttalat konservativ. Om det får ni läsa  i en kommande blogg!