Archive for the ‘SVT’ category

Koskinen ger ett ansikte åt kyrkans förvirring

6 juli, 2010

 Lennart Koskinen i biskoplig ornat.

Efter incidenten med Visby-biskopen Lennart Koskenkorvas…förlåt Koskinens, aborterade försök att stoppa en av Sverigedemokraterna anordnad debatt på Donners plats i Visby kunde man i diverse fora läsa om hur Koskinen fösts bort ”med våld” av sverigedemokrater. Själv talade biskopen om ”gorillor.”

En video från händelsen i fråga visar dock hur två SDare – vilka såvitt jag kan se är den kortvuxne och spenslige Kent Ekeroth och den snälle och försynte SDUaren William Petzäll – mycket försiktigt, jämte folk från Säkerhetspolisen, söker övertyga fridstöraren om att SD faktiskt hade vederbörligt tillstånd för debatten om kultur och integration mellan partisekreterare Björn Söder och Kristdemokraternas Rolf Tufvesson. Se videon här:

http://www.youtube.com/watch?v=F8Ak2JKRqDk&feature=youtube_gdata

Enligt ett citat i tidningen Dagen 6/6 skall Koskinen bland annat ha sagt: ”De försöker störa vår verksamhet och profitera på vårt goda rykte.” Men ursäkta – var det inte Svenska kyrkan det var fråga om?

Svenska kyrkan har under en följd av år, icke minst med tillhjälp av biskop Koskinen, avlägsnat sig alltmer från sitt kristna kärnbudskap till ett bli ett slags profant rättfärdighetsinstitut (se exempelvis min beskrvning av denna utveckling i boken Åter till det kalla kriget, Contra förlag 1993). Bilden av Svenska kyrkan som ett vänsterpolitiskt organ framträdde redan på 1950-talet och fick ökad vind i seglen på 1960-och 1970-talen, då den så kallade kristna vänstern framträdde. Några av dess representanter hävdade exempelvis att Jesus, om han hade levt på den tiden, förmodligen hade haft ett FNL-märke på sig och stött kommunistiska revolutionsrörelser. Andra, såsom Båstads-prästen Ingemar Simonsson, tyckte att det var lämpligt att demonstrera sin kristna tro genom att med våld stoppa tennismatcher.

När det började bli mindre populärt att backa upp mördarband i Tredje världen och bruka våld mot idrottsevenemang gick en del prelater över till andra exotismer såsom att hävda att homosexuell utlevelse gick utmärkt väl ihop med det kristna kärleksbudskapet eller att man egentligen inte behövde tro på något särskilt – utom möjligen då ”den universella godheten” eller ”den skapande anden” eller något annat lika stringent – för att kalla sig kristen. Snälla Gud och Jesus förlät ju i alla fall allting ändå! En annan egenhet för den alltmer utflipprade Svenska kyrkan var att brännmärka Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Framförallt dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammar personifierade den kyrkliga urartningen genom sitt luddiga budskap, där han i alla fall lyckades uppbåda en verklig övertygelse i två fall: när det gällde att kasta sig över Israel och när det gällde att bryta en lans för diverse exotiska livsstilar. Så lät Hammar den beryktade fotografen Elisabeth Ohlson exponera sin fotoutställning avbildande Jesus och lärjungarna som bögar och HBT-personer i slutet av 1990-talet, vilket för övrigt fick mig att gå ur Svenska kyrkan.

Lennart Koskinen, född i Helsingfors 1944, kan på många sätt sägas ge ett ansikte åt denna kyrkliga förvirring. Koskinen prästvigdes 1975 och gav under 1980-talet  så kallade radioandakter med användande av hälsningsfrasen ”Gomorron Gud.” 1991 blev han domkyrkokomminister i Uppsala och 2001 domprost i Stockholm. 2003 efterträdde han Biörn Fjärstedt som biskop i Visby stift, varmed han även fick ansvar för Svenska kyrkans närvaro i utlandet.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

Biskop emeritus  Fjärstedt var och är raka motsatsen till vad Koskinen är – en principfast kristen, som efter sin pensionering riktat stark kritik mot kyrkans liberateologi och då icke minst anammandet av samkönade äktenskap, något som gjort kyrkan isolerad i internationella sammanhang. Fjärstedt har gått så långt som att uppmana kyrkoledningen inklusive ärkebiskopen att avgå. Exempel på Fjärstedts rakryggade inställning ges i en intervjuartikel i Dagen 9/12 2009:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196349

Men Lennart Koskinen, han bara flummar på. Sin trosförklaring avgav han i en bok med titeln GUD 2000 där han framställer en bild av Gud såsom varande typ kosmisk energi och ande; något utrymme för djävul eller helvete finns det inte i Koskinens flummiga världsbild. 2007 avslöjade SVTs ”Uppdrag Granskning” att Visby-bispen ägnat sig åt ett lönande extraknäck  inom ramen för sin firma Humankonsult Lennart Koskinen AB – bland annat hade han hållit en föreläsning om etik i Finspång och fakturerat uppdragsgivaren 15 000 kronor plus resekostnader. Det föranledde Koskinen att gå ut och beklaga sig över ”mediadrev” och skälla ut massmedia för personförföljelser och osanningar. Samtidigt odlar han och sprider de mest bisarra vanföreställningar om Sverigedemokraterna, till exempel att SD inte anser att alla är ”lika värda.”

I samband med SD-debatten smällde kyrkliga funktionärer således upp en banderoll på kyrkotältet med texten ”För allas lika värde.” Andemeningen är glasklar: vi tycker så här, men det gör inte SD. Men det är ju just det vi sverigedemokrater gör – alla människor har i grunden samma värde, vilket dock inte innebär att alla får rum i Sverige! Skall det vara så förtvivlat svårt att förstå?

2009 hettade det på nytt till kring Koskinens namn, då han i en intervju i Gotlands Allehanda (GA) kallat präster som följer sitt samvete och sin Bibel  och säger nej till att viga samkönade par  för ”talibaner” och ”svartbröder”. Enligt GA övervägde den förtidspensionerade Gotlands-prästen Bernt Fransson att anmäla Koskinen till Kyrkans ansvarsnämnd. Så småningom kröp Koskinen till korset och bad i en insändare i GA om ursäkt för sitt ordval.

Mer Koskinen in action. Det väckte en del uppseende då han anklagade sångerskan Carola för att ha fel, då hon i samband med jordbävningskatastrofen på Haiti – där Carola besökt fadderbarn – hävdade att det står i Bibeln att det skall ske en myckenhet av naturkatastrofer  i de yttersta dagarna. Koskinen hade tydligen inte öppnat sin Bibel på ett tag, ty det står faktiskt just så. Exempelvis i Lukas evangelium 21:11: ”Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.”

Man må tolka bibelutsagor som denna hur man vill. Att de återfinns i Bibeln – vilket var vad Carola hävdade – kan emellertid inte förnekas. Carola hade alltså rätt, Koskinen fel.

Ytterligare  en sak man kan säga om Lennart Koskinen är att han har en viss faiblesse för islam. På annat sätt kan man inte gärna tolka det faktum, att han i sin verksamhet som ”humankonsult” och etisk rådgivare åt amerikanska och arabiska företag förordat ett islamskt sätt att se på ekonomi: det vill säga utan förekomsten av ränta och med ett allmosesystem. Om detta fascinerande ämne skrev Pontus Schultz en kommentar i samband med Almedalsveckan 2008.

Koskinens försök att stoppa det fria ordet i Visby fick ett eftermäle i form av en TV-debatt med bland andra Jimmie Åkesson närvarande. När Koskinen talade om de nämnda ”gorillorna” contrade Åkesson med att ”Du skämmer ut Svenska kyrkan.” Jag instämmer för det allra mesta i vad min partiledare säger, dock inte här.

Ty hur kan någon skämma ut något som redan är så till den milda grad utskämt som Svenska kyrkan?

Reflektioner kring ett bröllop

20 juni, 2010

olofEtt mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Islamismen i Aceh

22 februari, 2010

http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/01/sharia-police-of-banda-aceh.html Den autonoma regionen Acehs flagga.

När frågan kommer upp huruvida islam kan kombineras med frihet och demokrati brukar exemplet Indonesien komma upp. Indonesien, som har världens största muslimska befolkning.

Här, menar de som anser att frågan kan besvaras jakande, tillämpas islam på ett mindre strikt och intolerant sätt än i länder såsom Iran och Saudiarabien. Det är alldeles riktigt att Indonesien utvecklats i demokratisk riktning sedan diktatorn Suhartos fall 1998 och att den form av islam som tillämpas i större delen av detta av öar bestående land – 17 508 närmare bestämt – inte tillhör den allra strängaste varianten. Av Republiken Indonesiens cirka 239 miljoner invånare är omkring 88 procent muslimer, de flesta av dem tillhörande sunnivarianten.

Den kristna minoriteten utgör 8 procent medan 2 procent är hinduer, vilka företrädesvis bor på ön Bali. Någon enstaka procent utgörs av buddhister. Återstoden bekänner sig till en eller annan traditionell inhemsk religion. Jag skulle mot denna bakgrund vilja påstå att, ja, islam går att kombinera med demokrati. När väl detta är sagt måste det tilläggas att Indonesien har stora problem med islamism och den terrorism som utgår från denna typ av extremism.

I början av 2000-talet skakades Indonesien av ett par spektakulära terrorattacker med al-Qaida-anknytning, varav den blodigaste ägde rum i turistparadiset Bali med dess hinduiska status. Dessutom skall det också sägas att den demokratiska utvecklingen inte varit problemfri – korruption, ofta med anknytning till Suhartos gamla styrande parti Golkar, är alltjämt ett betydande problem.

Piskning exekveras enligt sharialagen.

Den indonesiska centralregeringens största och mest växande bekymmer synes för till fället dock utgöras av den tilltagande islamiseringen i den autonoma regionen Aceh, belägen i Sumatras nordvästra hörn. Om detta handlar innehållet i länken högst upp i detta inlägg – den går till den utmärkta sajten Gates of Vienna, där man kan titta på en video med ett norskt TV-reportage som handlar om den i Aceh allestädes närvarande shariapolisen.

SVTs Agenda visade den 21/2 ett annat inslag i samma ämne, som dessutom visade hur en man och en kvinna som vänslats med varandra utan att vara gifta utsattes för bestraffning i form av piskning. Här får vi också bland annat se hur den till synes tämligen godmodiga shariapolisen ingriper mot en kvinnlig frisör som håller på att klippa en man samt ett ungt par där kontrahenterna sitter alltför nära varandra vid en havsstrand.

Aktuellts Agenda-program visas här (jag rekommenderar den intresserade att klicka sig fram till Aceh-inslaget): http://svtplay.se/t/103430/agenda Tack till Thomas K. som sände mig länken till Agenda! Aceh är en av två autonoma muslimska regioner i Republiken Indonesien. Den andra heter Yogyakarta och är belägen på centrala Java och räknas sedan 1700-talet som ett sultanat.

Yogyakarta har emellertid inte givit moderlandet tillnärmelsevis lika mycket problem som Aceh har. Islam har här funnits sedan 1200-talet, och under 1500- och 1600-talet härskade sultanen av Aceh över ett av de mäktigaste rikena i Sydostasien. Den nederländska kolonialmakten ansåg visserligen att det motstånd som förekommit i Aceh var nedkämpat 1904, men det fortsatte i lokala fickor för att åter blossa upp efter utropandet av Indonesiens självständighet efter krigsslutet 1945; Indonesien var under Andra världskriget ockuperat av Japan.

Aceh fick autom status 1959, men gerillagrupperingen Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM) tog 1976 upp en väpnad kamp för självstyre oberoende av Indonesien. Den 26 december 2004 skakades Aceh av den jordbävning i Indiska oceanens havsbotten som gav upphov till tsunamikatastrofen, och det beräknas att i Aceh minst 230 000 människor dog och 400 000 blev hemlösa i en befolkning om drygt fyra miljoner. Utan tvivel bidrog katastrofen starkt till att ett kompromissbetonat fredsfördrag ingicks 2005. Tsunamins följdverkningar innebar dock inte på något sätt att GAM var villigt att göra avkall på sin islamism.

Sharialagar hade införts redan 2002, och deras efterlevnad övervakas av en särskild shariapolis med manliga och kvinnliga avdelningar. Sharialagarna, som har sitt ursprung i Koranen, är komplexa och kan inte rakt av avfärdas som extrema. De extrema delarna är emellertid desto mer avskyvärda: här stadgas egempelvis om stenande för äktenskapsbrott och stympande av händer och fötter för tjuvnad. Piskning kan utdömas för ett stort antal förseelser.

images

En 48-årig man som dömts för äktenskapsbrott har stenats till döds i Somalia.

Det uppseendeväckande med utvecklingen i Aceh är att det regionala parlamentet beslutat om att införa dödsstraff – det vill säga stenande – för äktenskapsbrott. För att detta groteska straff skall implementeras krävs dock guvernörens godkännande. De flesta bedömare tror inte att guvernören, som representerar den indonesiska centralregeringen, skall gå med på detta. Men vem vet vilka beslut en pressad makthavare i en ogästvänlig omgivning kan besluta om?

Slutligen måste tilläggas att shariapolisen i Aceh är involverad i en jätteskandal, då tre manliga poliser åtalats för gruppväldtäkt mot en ung kvinna som gripits för att ha haft en förbindelse med en man utanför äktenskapet.

TV8s undersökande journalistik

16 september, 2009

Den marginella TV-kanalen TV8, närmare bestämt en av dess frontfigurer, Lars Brorduktigsson…förlåt, Adaktusson, har svarat för en veritabel journalistisk ”bragd”. Den 15 september avslöjade Adaktusson nämligen att en av Sverigedemokraternas mer framträdande kandidater i kyrkovalet, göteborgaren Patrik Ehn, har ett förflutet i det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). I samma inslag tilläts en något förvirrad präst att breda ut sig om SDs påstådda farlighet.

Med smattrande röst ställde Adaktusson även partiledare Jimmie Åkesson till svars för att man lät en före detta nationalsocialist kandidera, detta mot bakgrund av att Åkesson förra året deklarerat att gamla nazister och extremnationalister ej göre sig besvär i SD-sammanhang. Jimmie klarade sig efter vanligheten galant, låt vara att han nog inte hade läst in sig ordentligt på Ehns bakgrund. I TV8s reportage framkom även att två kandidater längre ner på listan – från Haninge respektive Härnösand – tidigare representerat Nationaldemokraterna.

Brorduktigsson ger fingret.

TV-tittarna informerades emellertid inte – surprise! – om kandidat Ehns fullständiga bakgrund. Sanningen är att han i mitten på 1980-talet, som tonåring, mycket riktigt var med i NRP några år. Därefter hoppade han dessbättre av och anslöt sig i stället till Centerpartiet. Patrik Ehn, i dag 42 år gammal, blev i mitten på 1990-talet ombudsman för Centerns ungdomsförbund (CUF) i Bohuslän. När han blev litet äldre invaldes han i Centerpartiets styrelser i Göteborg respektive Västra Götaland. I samband med att Patrik Ehn 1999 anställdes som lärare i Skövde blev han så ordförande för därvarande lokalförening.

Så var det alltså med Patrik Ehns bakgrund. TV8s underlåtenhet att informera om hela historien visar med stor tydlighet att kanalen i fråga endast är intresserad av svärta ner Sverigedemokraterna inför kyrkovalet på söndag, där Ehn kandiderar på samtliga fyra nivåer – från församling till kyrkomöte. Adaktussons feta ”avslöjande” har, vad jag känner till, även uppmärksammats av SVT text, TV4 samt Svenska Dagbladet, möjligen också i andra media.

”Avslöjanden” av det här slaget visar på att medierna, liksom så många gånger förr, på ett närmast desperat sätt är ute efter att gräva fram tänkbara skandaler om olika sverigedemokrater. Det blir dock bara patetiskt när man inte får fram mer än så här, att en kyrkovalskandidat för nästan ett kvartssekel sedan i ungdomligt oförstånd anslöt sig till ett extremparti för att därefter gå med i Centern. Det förvånar vidare att TV8 valde att gå ut med att ynka två SDare tidigare tillhörde extremnationalistiska Nationaldemokraterna – bytet från mikroskpiska ND till det avsevärt mer nyanserade och etablerade SD tyder ju onekligen på en politisk utveckling i rätt riktning!

Man undrar i sammanhanget när TV8 kommer att gräva fram det förflutna hos kandidater från övriga partier som ställer upp i kyrkovalet. Det borde rimligen finnas en hel del gamla övervintrade kommunister hos Vänsterpartiet, för att ta ett exempel. Det är också sant att i de sverigedemokratiska leden finns en och annan tidigare vänsterpartist – när kommer Brorduktigssons scoop om dessa?

Patrik Ehn är för övrigt en lugn och sansad person som kommer från ett kristet hem. Klicka gärna på nedanstående länk till en intervju som SD Televisions Hans-Olof Andersson gjorde i somras med Patrik Ehn. Här framhåller denne bland annat det märkliga faktum, att många svenska rektorer drar sig för att hålla skolavslutningar i kyrkan samt att han brinner för diakoni. Man blir mörkrädd!

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://i3.ytimg.com/i/zXE6dN_pawI36lXbZpYPmg/1.jpg&imgrefurl=http://www.youtube.com/watch%3Fv%3Dhi8HWw8ynB4&usg=__jmoiayPrMNcX8DUynmRJFdUlv5w=&h=88&w=88&sz=4&hl=sv&start=8&tbnid=7qF4FoOPDywbFM:&tbnh=77&tbnw=77&prev=/images%3Fq%3DPatrik%2BEhn%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN

Om Nordiska rikspartiet kan slutligen sägas, att det är Sveriges enda öppet nationalsocialistiska parti. Det grundades som Sveriges nationalsocialistiska kampförbund av trädgårdsmästaren Göran Assar Oredsson 1956; Oredsson är fortfarande partiledare (NRP kallas emellanåt ”Assar och hans nassar”) ! Mer om partiet här:

http://www.motstand.org/nrp/

Mest av allt förefaller NRP vara en samling stollar som nog utgör ett försumbart hot mot rikets säkerhet, även om partiets åsikter (man högtidlighåller exempelvis den 20 april varje år Hitlers födelsedag) naturligtvis är avskyvärda. Ungefär samma sak kan sägas om kommunistiska partiet (KP), som dock är större.

Klimatet som pseudoreligion

22 augusti, 2009

Jag har vid flera tillfällen tidigare tagit upp frågan om den globala uppvärmningen till behandling. Därvid har jag konstaterat, att det har utvecklats en politisk korrekthet som gör det hart när omöjligt för bedömare som inte är tvärsäkra på att mänsklig påverkan gör klimatet varmare att göra sina röster hörda utan att avfärdas som kufar och därmed marginaliseras i debatten.

Samtidigt har jag dessbättre också kunnat konstatera, att situationen inte är lika nattsvart för fritänkare och tvivlare på det politiskt korrekta klimatbudskapet som den en gång var. Disparata röster som inte tvekar att utmana etablissemanget och ingalunda ber om ursäkt för sina åsikter tycks alltmer göra sig gällande. Detta är utomordentligt tillfredsställande, icke minst i ett yttrandefrihets- och demokratiperspektiv.

 Per Welander, väl påläst klimatbloggare.

En av de mest konsekventa och pålästa bloggarna när det gäller att utmana det politiskt korrekta klimatkonceptet är den vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) utbildade Per Welander med sin blogg ”Moderna myter”. I en bloggpost av den 17 augusti skriver Per under rubriken ”Polarexpeditioner i Arktis 2009” bland annat följande om isbildningen i det nämnda området:

”Det verkar som om sommaren 2009 kommer att överträffa 2008. Vi kommer då ha haft en tillväxt av sommaris i Arktis två år i rad. (…) Som grundregel när det gäller gammelmedia och då speciellt storstadspress, SVT och TV4 är att inte tro på deras ‘klimatlarm’. De är så gott som alltid falska.”

Per Welander och många med honom menar att det är vindar och havsströmmar som spelar störst roll för sommarisens utbredning i Arktis-området.

I ett tidigare inlägg fäster Per Welander vår uppmärksamhet på att 60 tyska forskare i ett öppet brev till förbundskansler Angela Merkel kallat den hallstämplade tesen om den globala uppvärmningen för en ”pseudoreligion”. De hävdar bestämt att mänskliga utsläpp av koldioxid inte har någon märkbar inverkan på jordens temperaturbildning. Forskarna uppmanar vidare Merkel att ompröva sin hittillsvarande position i frågan.

untitled

Diagrammet från januari 2014 visar på avsaknad av global uppvärmning 1999-2014.

Här följer en länk till Per Welanders läsvärda blogg:

http://www.moderna-myter.se/

Nyligen fanns också en hoppingivande artikel i klimatfrågan publicerad på debattavdelningen i Länstidningen i Södertälje. Det var företagaren, författaren och förre riksdagsmannen Lars Biörck från Oaxen som i ett inlägg rubricerat ”Dumt att vara tvärsäker i klimatfrågan” bland annat skrev:

”Långsiktigt påverkas jorden ständigt av olika klimatförändringar. Orsakerna är flera: soleruptioner, jordaxelns lutning, avstånd från solen, geotermiska aktiviteter. Kallare klimat betyder att isarna växer till, vi får istider som påverkar hela jordens klimat men också vattennivån i världshaven. Här handlar det om krafter som inte ens den teknologiska människan har förmåga att påverka.”

Lars Biörck har naturligtvis helt rätt i detta. Ändå har internationella organ såsom FN och EU tvärsäkert slagit fast, att det just precis är mänskliga aktiviteter som givit upphov till en viss klimatuppvärmning det senaste seklet. I december planeras en jättelik konferens i Köpenhamn där denna tes, under överinseende av statsminister Fredrik Reinfeldt som representant för EUs ordförandeland Sverige, skall cementeras ytterligare. Man kan vara fullständigt säker på att inga oliktänkande kommer att tillåtas göra sina röster hörda i Köpenhamn.

Det finns dock ingenting som hindrar att sådana röster tar sig ton i andra sammanhang. Det är i detta perspektiv välgörande att det existerar oberoende opinionsbildare som Per Welander och Lars Biörck!

En hyllning till min favoritkommunist

19 augusti, 2009

”Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.”

Så skriver Marcus Birro i Expressen, dagens datum (19 augusti). Den som alla älskade att hata var sångaren Björn Afzelius (1947-99), död i lungcancer för drygt tio år sedan. Birro skriver vidare:

”Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom.”

Inte vet jag om det stämmer, jag kommer bara ihåg att Magnus Uggla drev med honom och andra kändisar i en låt där Uggla bland annat sjöng något i stil med att ”Afzelius stuckit till Italien med alla pengar.” Ärligt talat var jag på den tiden inte speciellt intresserad av kommunisten Afzelius, som länge hyllade Castro-regimen på Kuba och andra diktatorer i främst Latinamerika.

Jag fick emellertid en annan bild av Afzelius genom en film som visades på SVT efter hans död. Bland annat framgick det att Afzelius några år innan han avled hade kommit på andra tankar om Castro och hans kommunism. Afzelius hade 1993 skrivit romanen En gång i Havanna, som sägs vara en uppgörelse med systemet på Kuba och som avslöjar Fidél Castro som en stalinistisk diktator. Jag kan naturligtvis tycka att den uppgörelsen kom väl sent – trots allt hade den kubanska diktaturen varit i full gång i 34 år redan då Afzelius skrev sin bok.

Men ändå. En kommunist som kommer på andra och bättre tankar får alla gånger en guldstjärna i min bok. Det sägs ju också att en syndare som likt den förlorade sonen i Jesu liknelse omvänder sig är värd mer än tio (eller var det hundra?) rättfärdiga.

Det här inlägget blir därför en hyllning till min favoritkommunist Björn Afzelius. Ty han skall mot slutet av sitt liv ha blivit medlem i Vänsterpartiet, så någon total omvändelse var det uppenbarligen inte fråga om.

Så här såg han ut, min favoritkommunist…

Björn Afzelius föddes i Huskvarna den 27 januari 1947 men flyttade med familjen till Hökarängen i Stockholm 1955. 1961 drog flyttlasset till Landskrona och 1963 till Malmö. Slutligen valde Björn att slå upp bopålarna i Göteborg. Enligt uppgift i Wikipedia blev han mobbad i Stockholm på grund av sin småländska dialekt och i Skåne på grund av sin stockholmska. Följderna av mobbningen blev att han lärde sig tala med såväl stockholmsk som skånsk dialekt, men det är den senare han sjunger på.

Detvar 1970 som Björn Afzelius tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson bildade det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, uppkallat efter den myra som i den censurerade filmsnutten om kriget mellan Kalla Anka och myrorna i Disneys julaftonsfilm hojtar ”A-hoola-bandoola.” Hoola Bandoola förde onekligen proggmusiken till en ny och högre nivå med låtar som ”Cheops pyramid”:

http://www.youtube.com/watch?v=yFH_q7tEqdg

Björn Afzelius var emellertid inte bara kommunist utan också individualist, hur nu det gick ihop. 1974 gav han ut sitt första soloalbum i form av ”Vem är det som är rädd?” men fortsatte, parallellt med solokarriären, att vara med i Hoola. 1976 kom ”För kung och fosterland”. Jag är rätt säker på att Marcus Birro överdriver något när han påstår att Afzelius skulle ha varit så enormt hatad bland det fina folket på kulturredaktionerna, men i vilket fall som helst var han större i både Norge och Danmark än han var här hemma.

 Totalt sålde han intill sin död 2,5 miljoner album i Norden, mer än någon annan artist som sjungit på svenska!

I Norge slog Björn ihop sina påsar med den norske artisten och låtskrivaren Åge Aleksandersen, som han ofta framträdde tillsammans med. Aleksandersens sentimentala ”Lys og varme” blev, till kulturknuttarnas förfäran, en monsterhit i Norge. Här en duett med Afzelii ”Sång till friheten”:

http://www.youtube.com/watch?v=ORJICldJIOU

Och så ”Lys og varme” av Aleksandersen, den perfekta nordiska countrylåten:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

För att inte tala om Afzelii ”Tusen bitar”:

http://www.youtube.com/watch?v=iByI8ilq8Ro

Skickligheten att skriva och sjunga om komplicerade mänskliga relationer kommer fram i ”Ett dockhem” och ”Fröken Julie”:

http://www.youtube.com/watch?v=1NCdO7CF9R8

Jag måste dock tillstå att Björn Afzelius spred en hel del dynga också. Som när han i en hyllningslåt till Kuba – ”Tankar i Havanna” – berättar om hur, när han befinner sig i Havanna och ser hur bra allting är där, tänker på ”hur vi har det därhemma” i det sossestyrt kapitalistiska Sverige…

http://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

En naivare hyllning till kommunismen är i sanning svår att finna.

Björn Afzelius gjorde nu inte bara finstämda låtar med en dragning åt det sentimentala. Hans absolut råaste angrepp på de så kallade högerkrafterna torde väl vara ”Svarta gänget”, som skrevs till valet 1985 och framställde Ulf Adelsohns beskedliga moderater som fascister. Följande länk går till en ny videoversion av ”Svarta gänget”, framtagen till valet 2006; här är det Reinfeldts ännu beskedligare ”nya moderater”, svåra att skilja från socialdemokraterna, som blir piskade:

http://www.youtube.com/watch?v=bE57-6yr1JY

Det är dock inte som den fanatiske agitatorn jag vill minnas Björn Afzelius. Mina hågkomster gäller den finstämde och känslige trubaduren som stod på scen och framförde sina nummer med en cigarrett i handen och med lågmäld publikkontakt. Den idylliker som gärna reste till sitt hus i italienska Ligurien och drack vin och umgicks med goda vänner.

 (Foto: Aftonbladet)

Och inte minst den emotionelle kommunist som, långt om länge, fick upp ögonen för det stalinistiska förtrycket på Castros fängelseö, och som under sina fortsatta resor dit hade i hemlighet med sig gåvor och pengar till folk som hade det svårt.

Björn Afzelius är, tio år efter sin för tidiga död, en del av det svenska kulturarvet. Därför tvekar jag inte, som den sverigedemokrat jag är, att sända  en hyllning till honom var i världen efter denna han nu än råkar befinna sig. Det är säkert någonstans där han får röka sina cigarretter utan att behöva riskera att dö i lungcancer.

Jimmie har ordet!

11 augusti, 2009

En av förutsättningarna för mitt beslut att bli medlem i Sverigedemokraterna (SD) i början av 2008 var den nyorientering partiet undergått sedan den nya partiledningen med Jimmie Åkesson som partiordförande kom till 2005. Jag hade dessförinnan följt partiets göranden och låtanden under många år, och hälsade exempelvis utträdet 2001 av de personer som senare bildade Nationaldemokraterna (ND) med tillfredsställelse. Redan detta hade visat att SD var på väg bort från den gamla extremnationalismen, även om media naturligtvis ända upp till nu envisas med att tala om ”främlingsfientlighet” och liknande.

Jag har inget särskilt emot den föregående partiledaren Mikael Jansson, numera SDs ”starke man” i Göteborg. Tvärtom ser jag honom som en god partibroder och en klar tillgång för Sverigedemokraterna. Enligt min uppfattning är emellertid Jimmie Åkesson ett starkare kort som partiledare. Genom sin ungdom och sympatiska framtoning, samtidigt som han i alla sammanhang är skärpt och väl påläst, är han ett idealiskt val på den oerhört utsatta position han sedan fyra år bekläder.

 Jimmie Åkesson bokdebuterar med i Åkesson om…

Denna bild av den numera 30-årige Jimmie Åkesson förstärks när man tar del av hans bok Åkesson om… (Blåsippans förlag 2009, 68 sidor). I boken redovisas Jimmies veckobrev från sista kvartalet 2008. Resultatet blir, som det heter i baksidestexten, ”(…) ett dokument över periodens politiska skeenden, i stort och smått, betraktade ur ett Sverigevänligt perspektiv.”

Jag är normalt ingen ivrig läsare av alster från personer som har höga poster inom den offentliga politiken. Risken är överhängande att det skrivna blir ett blodlöst och tillrättalagt vittnesbörd om hur fantastisk vederbörande är och hur otroligt bra hans eller hennes parti är. Och nästan alltid blir slutresultatet just detta och därtill ett tröttsamt uppstaplande av politiskt korrekta floskler på varandra. Det är därför det är så välgörande att Jimmie Åkessons skrift avviker från den normen.

Åkesson tvekar exempelvis inte att ta upp också politiskt mindre opportuna ämnen. Som när han i ett veckobrev från vecka 42 2008 skriver om den österrikiske nationalistledaren Jörg Haider i anledning av dennes tragiska död. ”Det känns overkligt att i lördags vakna till nyheten om Jörg Haiders död”, skriver Åkesson och fortsätter: ”Alldeles nyss hade han fått sin politiska revansch, kommit tillbaka som vinnare och skulle återigen spela en avgörande roll för regeringsbildandet efter ett val i Österrike. Knappt tio år efter den historiska skrällsegern och EU:s efterföljande bojkott. Och så tog allt slut, i en bil på väg till sin mors 90-årsfirande.”

Jag kan inte påstå att Jörg Haider har tillhört mina allra största favoriter genom åren, men däremot har jag vänt mig mot den demonisering och djävulsmålning han på ett så hänsynslöst sätt varit föremål för. Vid ett tillfälle fick jag nog när en lokal miljöpartist i Södertälje krävt bojkott av Österrike i anledning av Haiders maktposition. I en debattartikel i Länstidningen den 6 mars 2000 uppmanade jag följaktligen vederbörande att ta en Zipfer (ett gott österrikiskt öl) och glömma bojkotten.

 Jörg Haider, R. I. P.

Jimmie Åkesson framför som sin mening: ”Jörg Haider var ingen extremist. Han var en framgångsrik, europeisk politiker som ledde sitt i grunden liberala parti till såväl nationell insikt som historiska framgångar. En outtröttlig politiker som inte gav upp när motgångarna tog över, utan som föll, började om och lyckades på nytt. Det är så vi Sverigevänner ska minnas honom, som den kämpe och politiska förebild han var.”

Personligen vill jag här betona ”politiska”. Att sätta sig i en bil efter att ha dragit i sig ett helrör whiskey på en gayklubb (eller hur det nu var) och därpå maxa upp bilen i 142 kilometer i timmen är ju definitivt inte något förebildligt!

Vecka 42 skriver Jimmie även, i anslutning till SVTs storsatsning ”Dansbandskampen”, om den så kallade dansbandsdöden. Han erkänner att han är ”ganska usel på det där med att dansa.” Där kan vi ta varandra i hand, Jimmie! Jag kan själv gå ett steg längre och tillstå att jag personligen är tämligen främmande inför denna typ av musik. Ändå tvingas jag  konstatera att oerhört många svenskar uppskattar dansbandsmusik. Detta har också Sverigedemokraterna tagit fasta på, och klubbade vid partiets riksårsmöte i maj 2008 igenom en motion om att avskaffa straffbeskattningen på dansbanden och deras publik (”dansbandsmomsen”).

Åkesson berör det faktum, att om man vill besöka konserter med utländska storheter så ligger momsen på biljettpriset på sex procent; detsamma gäller konsumtion av teater, bio, opera och balett. Men, framhåller Jimmie: ”Om jag däremot föredrar att gå och lyssna på Lasse Stefanz, Flamingokvintetten eller Torgny Melins läggs 25 % på biljettpriset.” Med andra ord – det som har drag av äktsvensk folklighet över sig behandlas styvmoderligt, medan det som anses vara ”finare” hamnar i skamvrån.

Som sagt, jag är ingen dansbandsälskare – jag föredrar exempelvis opera och irländsk folkmusik. Det hindrar inte att jag inser det relevanta i Åkessons och Sverigedemokraternas ställningstagande.

En av mina hjärtefrågor rör det vildvuxna våld som breder ut sig i samhället och som, om det tillåts förgrena sig i än högre usträckning, hotar vårt samhälles själva fortbestånd. Den frågan tar Jimmie Åkesson upp i ett veckobrev vecka 51. Han  utgår från den helt oacceptabla situationen i Rosengård, som är ett direkt resultat av tidigare regeringars mångkulturella och invandringspolitiska flummerier. Han nämner även exemplen Göteborg och Södertälje. Eftersom jag själv är såväl bördig från som bosatt i Södertälje berörs jag djupt av Åkessons text. Jag tvingas så gott som varje  dag i lokalavisan Länstidningen se svarta rubriker om butiksbränder, massvåldtäkter, misshandelsfall, attentat mot restauranger, grova rån och i förekommande fall även bestialiska mord.

Åkesson och SD tvekar inte om vad som bör göras. Jag citerar ur det aktuella veckobrevet:

 Polisens nationella insatsstyrka i aktion under Göteborgs-kravallerna 2001.

”Sverigedemokraterna kräver att lagstiftningen ses över så att straffen för den här typen av samhällsomstörtande brottslighet skärps och att en möjlighet att utfärda undantagstillstånd införs. Vi kräver också att den nationella insatsstyrkan omedelbart skickas till Rosengård för att bistå den ordinarie polisen i arbetet med att återställa ordningen. Malmö kommun måste dessutom utfärda ett temporärt utegångsförbud på kvällstid för omyndiga personer utan målsmans sällskap.”

Det politiska etablissemanget brukar inför den här typen av förslag tala om”överreaktion” och om att ”ropa på polis” och att detta inte ”löser de bakomliggande problemen.” Det är emellertid inte alls frågan om överreaktion när man kallt tvingas konstatera att så här kan det inte fortsätta. Då är det faktiskt inte bara befogat utan också nödvändigt att föreslå skärpta straff och att ropa på polis. Sådana åtgärder kanske inte löser alla problem, bakomliggande eller andra. Å andra sidan har den hittills förda flumpolitiken inte heller löst några problem utan tvärtom förvärrat dem!

Det har på senare tid hävdats att situationen förbättras i problemområden såsom Rosengård i Malmö och Hovsjö i Södertälje. Det är kanske sant att det blivit något lugnare. Icke desto mindre tillhör det alltjämt vardagen att det förekommer skadegörelse, att bilar sätts i brand, att familjer och enskilda utsätts för grova trakasserier och att det både misshandlas och våldtas i de här områdena.

Jimmie Åkesson tar i boken upp en mängd skiftande ämnen. Några exempel:

Lagen om samkönade ”äktenskap”; presidentvalet i USA; den pågående industrikrisen; djurskydd och djurtransporter; SDs framgångsrika kommunkonferens i Gävle; sörmländska socialdemokrater som i kölvattnet av Haiders död önskat livet ur Jimmie Åkesson;  behovet av rättvisa betyg i våra skolor; äktenskapets verkliga innebörd; missvisande och till intet förpliktande moderatretorik om invandringen; Sveriges ratificerande av Lissabonfördraget utan att lyssna till folkets röst; behovet av kriminalisering av sexövergrepp mot djur; om spektaklet ”Halal-TV”; om den traditionella julen. Med mera.

Svenska massmedier och etablerade politiker tjatar till förbannelse om att Sverigedemokraterna skulle vara ett ”enfrågeparti” som bara är intresserat av att stoppa invandringen. Jimmie Åkessons bokdebut ger en helt annan bild av hur det egentligen förhåller sig. Boken borde därför massdistribueras till tidnings-, TV- och radioredaktioner samt landets alla partikanslier. Inte för att jag förväntar mig allmän bot och bättring, men några av Åkessons välformulerade korn kanske faller i god jord.

Slutligen vill jag också uppmana alla sverigedemokrater, som inte redan gjort det,  att beställa och läsa vår partiledares skrift Åkesson om… Den hundralapp boken kostar är väl investerade pengar. Boken är icke minst en provkarta på några av de frågor som borde beröra varje svensk!