Rohs självmord och den sydkoreanska politiken

I lördags (23 maj) nåddes vi av det chockerande beskedet att förre presidenten i Sydkorea, Roh Moo-hyun, hade begått självmord genom att hoppa från en brant klippa. Han överlevde hoppet med svåra skador men avled på sjukhus några timmar senare. Den 62-årige Roh, som var president 2003-2008, ställdes inför anklagelser om grova mutbrott i april.

  Ett stort ögonblick i den nu avlidne expresident Roh Moo-hyuns politiska liv: mötet med Kim Jong-il 2007. Roh till vänster på bilden.

Den amerikanska nyhetsbyrån APs redaktion i Seoul skrev bland annat följande om Rohs dramatiska bortgång:

”Roh Moo-hyun, whose hard-won reputation as a corruption fighter was tarnished by bribery allegations that drew in his family and closest associates, jumped to his death Saturday while hiking in the mountains behind his rural home.” Roh efterlämnade ett avskedsbrev till sin familj, hustrun Kwon Yang-sook, sonen Roh Gun-ho och dottern Roh Jeong-yeon, med följande lydelse: ”I´m indebted to too many people. Don´t be sorry, don´t blame anybody. It´s destiny.” I brevet bad expresidenten om att bli kremerad och att en liten gravsten skulle resas i hans hemstad Bongha, cirka 45 mil söder om Seoul nära Sydkoreas näst största stad, Busan.

Expresident Roh anklagades för mutbrott i april och ställde sig då till åklagarämbetets förfogande i Seoul. Han gick med på att en lokal skofabrikant hade givit motsvarande en miljon dollar till Rohs hustru men att detta inte var en muta. Vidare hade samme fabrikant givit en släkting till Roh fem miljoner dollar. Åklagarna misstänker att alla pengarna slutligen hamnade i Rohs egen ficka, något han förnekade. I samband med att Roh överlämnade sig till åklagarna i Seoul för 13 timmars hårda förhör sade han dock enligt AP följande: ”I have no face to show to the people. I am sorry for dissapointing you.” Rohs anhängare menade att anklagelserna kokats ihop av konservativa politiska motståndare.

Roh Moo-hyun kom från en fattig jordbrukarfamilj men lyckades klara de hårda inträdesproven för att bli advokat 1975  utan att ha gått på något universitet. Han ägnade en stor del av sin tid åt att företräda oppositionella studenter som av olika militärpräglade regeringar anklagades för att vara kommunister och gå fienden Nordkoreas ärenden. Roh själv arresterades en gång och fick sin advokatlicens indragen. 1988 invaldes han som vänsterpolitiker i Nationalförsamlingen i det då demokratiserade Sydkorea. Senare blev han populär bland vänstervridna universitetsungdomar genom att i sin kampanj inför presidentvalet 2002 lova att han som president inte skulle ”krypa för USA”.

Roh Moo-hyun fortsatte den ”solskenspolitik” gentemot Nordkorea som påbörjats av hans företrädare i Seouls presidentpalats ”Blå huset”, den legendariske tidigare oliktänkanden Kim Dae-jung. Tanken med denna politik var att fred och stabilitet på Koreahalvön skulle garanteras genom att Sydkorea gick Nordkorea till mötes med en attityd av samarbete i stället för konfrontation. Kim Dae-jung belönades på grund av detta med Nobels fredspris 2000 efter att ha rest till Pyongyang och som förste sydkoreanske president sammanträffat med Nordkoreas diktator, Kim Jong-il vilken 1994 efterträtt sin far, Kim Il-sung, som högste nordkoreanske ledare (även om den äldre Kim fortsatte att vara president efter sin död). Roh träffade för sin del Kim Jong-il 2007.

Panmunjom på gränsen mellan Nord- och Sydkorea är alltjämt en av världens mest spänningsladdade platser.

Problemet var bara att de nordkoreanska kommunisterna inte motsvarande förväntningarna utan fortsatte att obstruera mot omvärldens försök att få dem att sälla sig till den civiliserade världen. Detta var troligen huvudanledningen till att vänsteralternativet i det sydkoreanska presidentvalet 2007 förlorade stort till den konservative kandidaten, Lee Myung-bak från Hannara (Grand National Party).

2004 var Roh illa ute då han ställdes inför riksrätt efter att ha ansetts bryta mot den lag som förbjuder landets statschef att favorisera politiker från det egna partiet (som i Rohs fall var det vänsterinriktade Uri). Roh friades dock från anklagelserna, vilket ledde till att hans popularitet steg och att de politiska motståndare som medverkat till att ställa honom inför riksrätt tappade ordentligt i partisympatier.

Rohs självmord har framkallat chockvågor i hela Sydkorea, och även om en del anhängare anklagar de konservativa för att ha drivit honom i döden är många forna supportrar besvikna. Så här citeras den 35-årige Seoul-bon Kim Hye-jung i APs artikel: ”He schocked us twice: first by betraying our trust in him as the keeper of justice when it was revealed that he´d received the illegitimate money; now, in showing that he was not even responsible enough to face the consequences of his action. As a supporter of the values he stood for, I feel greatly let down.”

I det av konfucianismen präglade koreanska samhället kan det betyda allt att, som det heter, ”förlora ansiktet”, och det var förmodligen det Roh upplevde i så hög grad att han inte längre stod ut. Å andra sidan förlorar den som inte anses leva upp till sitt ansvar ansiktet i minst lika hög grad, och att fega ur när det blåser snålt är aldrig populärt. En av följderna av Rohs självmord kommer med all sannolikhet bli att hans efterlämnade familj får skämmas något oerhört. Saken blir knappast bättre av att Rohs äldre bror nyligen dömdes till fyra års fängelse för mutbrott.

Det har hört till det obligatoriska ritualet i sydkoreansk politik att en presidentkandidat lovar att röja upp i det korruptionsträsk som sedan hedenhös plågat det här landet (liksom andra länder i Ostasien). Sedan har det, utan undantag, framkommit att vederbörande likt förbannat ägnat sig åt ljusskygg verksamhet av något slag, såsom otillåtna kampanjebidrag  som satts in i så kallade ”slush-funds” och svågerpolitik som gått ut på att utnämna släktingar och gamla vänner till höga och välavlönade poster. Två tidigare presidenter, Chun Doo Hwan (1980-86) och dennes handplockade efterträdare Roh Tae-woo (1987-91), båda tidigare generaler, dömdes till och med till döden; då hade de inte bara dömts för att ha förskingrat pengar för miljardbelopp utan även för att ha varit högsta ansvariga för den så kallade massakern i Kwangju i maj 1980, då hundratals demonstranter dödades av utkommenderad militär. Chun och Roh benådades senare.

President Park Chung Hee var något så ovanligt som en helt ”ren” politiker.

Det finns dock ett remarkabelt undantag från regeln om korruption i det sydkoreanska presidentämbetet, och det gäller president Park Chung Hee (1961-79) som genomförde en oblodig militärkupp 1961 och enligt de flesta bedömare räddade landet undan kaos och kanske även ett nordkoreanskt maktövertagande. Det var Park som lade grunden till det ”sydkoreanska undret” genom en konsekvent reformering av industri, näringsliv och även jordbruk, något som ledde till att Sydkorea på 1970-talet seglade upp som en ny ekonomisk stormakt i Ostasien och sprang ifrån ärkefienden Nordkorea med hästlängder (tidigare hade den kommunistiska järndiktaturen Nordkorea ansetts vara den mest välmående av de båda koreanska staterna).

Sydkorea blev under Park inte en kapitalistisk stat i samma mening som USA, utan det var i Sydkoreas fall staten som gynnade ett begränsat antal storföretag så att dessa skulle kunna bli konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Dessa storföretag – av typ Samsung, Daewoo, KIA, Lucky Gold Star med flera – utvecklades till gigantiska konglomerat efter japansk modell, kallade ”chaebol”. Parks recept visade sig vara framgångsrikt, och Sydkorea blev en stormakt inom exempelvis elektronik, textilindustri och skeppsbygge, så småningom även biltillverkning. Korruption var dock ingen ovanlighet i sammanhanget.

En som inte var korrumperad var dock president Park Chung Hee själv – han var verkligen helt ”ren”, det ideal som Roh Moo-hyung inte lyckades leva upp till. Den före detta generalen Park styrde emellertid sitt land med hård hand och var under hans styre och ett par årtionden framåt en auktoritär diktatur med icke obetydliga militära inslag. Min personliga bedömning är att detta sannolikt var nödvändigt under en osäker tid, då Nordkorea fortfarande stod starkt inom de flesta områden och under Kim Il-sungs styre var minst lika oberäkneligt som Kim Jong-ils fallfärdiga nordkoreanska stat är i dag. Många, framförallt äldre, sydkoreaner anser att Park räddade landet i mer än ett avseende, och jag håller nog med dem.

Det kan nämnas att president Parks dotter Park Keun-hye, född 1952, är en framstående och populär konservativ politiker som mycket väl kan bli nästa president.

När president Park mördades av sin egen säkerhetschef 1979 hade han i princip inga ekonomiska tillgångar på sina bankkonton, och hans efterlämnade barn (hustrun hade mördats av en nordkoreansk agent 1974) tvingades leva ur hand i mun. Det många fruktade efter Parks död, att det ekonomiska undret skulle få ett slut och att landet skulle säkerhetsmässigt och militärt försvagas, inträffade emellertid aldrig. Parks efterföljare i presidentämbetet var ibland tämligen felbara och/eller svaga, men märkligt nog har Sydkoreas framgångssaga fortsatt (bortsett från ett mindre tapp i samband med den ekonomiska krisen i Ostasien i slutet av 1990-talet).

Jag började intressera mig för Korea på allvar vid den tidpunkt Nordvietnam invaderade Sydvietnam 1975, och vi var många som fruktade att samma sak skulle hända med Sydkorea och kanske också Thailand. Jag började skriva om förhållandena på Koreahalvön och besökte landet första gången 1978, då alltså Park Chung Hee var president. Sedan dess har det blivit ytterligare tre besök, det senaste 1997 då jag som utsänd av tidskriften Aktuellt om Korea bland annat gjorde intervjuer inför det förestående presidentvalet (som Kim Dae-jung vann).

Mot denna bakgrund vågar jag kalla mig Korea-kännare, även om det nog finns andra med både djupare och större kunskaper om ”Morgonstillhetens land” än eder tillgivne bloggist. Som jag ser det är Korea ett av världens viktigaste länder, ett som – sedan den omänskliga kommunistdiktaturen i norr förpassats till historiens soptipp och halvön återförenats – kommer att få en världshistorisk betydelse.

Roh Moo-hyungs självmord är under alla förhållanden en tragedi, främst för expresidentens efterlämnade familj.

Därför är jag konservativ (III)

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.