Kommunistkineserna: världens orangutanger

– De är Europas orangutanger!

Så målande uttryckte sig konung Gustaf III (bilden ovan) en gång om de franska revolutionärer han hade långt framskridna planer på att störta i slutet av 1700-talet. Med tanke på Kommunistkinas – ja, jag använder fortfarande den beteckningen hämtad från det Kalla krigets dagar eftersom det även finns kinesiska entiteter såsom Republiken Kina (Taiwan) och Honkong – oacceptbala trakasserier riktade mot omvärlden, kan det med fog hävdas att detta land  i dag kan liknas vid ”världens orangutanger.”

Det jag i första hand kommer att tänka på är Kommunistkinas hot mot ett flertal länder inför ceremonin, då Nobels fredspris skall utdelas till den kinesiske demokratikämpen Liu Xiabo i Oslo den 10 december. Liu tilldelas priset för ”en lång och icke-våldsam kamp för centrala mänskliga friheter i Kina.”

Liu dömdes i december 2009 till elva års fängelse för ”omstörtande verksamhet” – han hade skrivit på ett upprop för demokrati och mänskliga rättigheter – och tillåts naturligtvis inte själv åka till Oslo för att hämta priset. Prissumman uppgår till tio miljoner svenska kronor.

Kommunistregimen i Peking har uppträtt precis lika oacceptabelt som en regim av sådant slag kan förväntas göra och hotat med ”konsekvenser” gentemot de länder som kommer att närvara vid prisutdelningseremonin i Oslo. Sverige har dessbättre deklarerat att man kommer att närvara, liksom för övrigt också den kinesiska kolonin Hongkong.

Nu uppges det emellertid att flera europeiska länder tvekar att sända representanter till Oslo. Kina är ju en supermakt i vardande och konkurrerar redan med USA på det ekonomiska området, varför en del länder med ekonomiska problem tvivelsutan helst vill undvika att äventyra lukrativa handelsavtal med kommunistkineserna.

Av kartan framgår att de omstridda öarna faktiskt ligger närmast Taiwan

Kontroversen kring Nobels fredpris är nu inte det enda nyligen inträffade exemplet på ett bossigt och övermaga kinesiskt uppträdande. Den 7 september kolliderade en kinesisk fiskebåt med ett japanskt kustbevakningsfartyg i Östkinesiska havet. Enligt japanerna var det fråga om en medveten rammning beordrad av den kinesiske fartygskaptenen Zhan Qixing, varför man kvarhöll kaptenen. Detta fick regimen i Peking att gå i taket och, liksom i fallet med Lius nobelpris, hota Japan med ”kraftfulla åtgärder” och ”konsekvenser”. Japanerna föll slutligen till föga och släppte Zhan, men den grundläggande konfliktorsaken mellan de båda länderna består.

Gruffet mellan Kina och Japan gäller noga taget ett halvdussin obebodda öar som på japanska går under benämningen Senkaku och på kinesiska kallas Diaoyu eller varianter av detta namn. De är belägna mellan Folkrepubliken Kina på det kinesiska fastlandet, Japan samt Republiken Kina på Taiwan; också Taiwan gör anspråk på öarna. Orsaken till konflikten är inte de ogästvänliga öarna i sig utan det faktum att de är belägna i fiskrika vatten, där det dessutom tros finnas dolda naturresurser.

Hög ledare i Peking?

Att de kommunistiska ledarna i Folkrepubliken Kina skulle övergå till en mer pragmatisk och hänsynsfull utrikespolitik är naturligtvis högst osannolikt. Den kommunistiska ideologin är, trots i sig lovvärda ekonomiska reformer, statsbärande alltsedan Mao Tse-tungs seger i det Kinesiska inbördeskriget 1949 då Chiang Kai-sheks nationalistiska styrkor jämte en miljon övriga kineser tog sin tillflykt till ön Taiwan (Formosa) och lade grunden till vad som i dag är en välmående demokrati. På det kinesiska fastlandet finns det ingen som helst demokratisk tradition, och de som i dag förvaltar den västerländskt demokratiska traditionen – dissidenter som Liu Xiabo – får nog anses vara tämligen isolerade i det kinesiska samhället.

Kommunistkineserna har i modern tid, med början med massakern på Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989, visat att de är beredda att med brutala medel och total okänslighet inför mänskligt lidande slå ner varje försök till utmaning mot det egna maktmonopolet. Det har man även visat genom förföljelserna som riktats mot nonkonformistiska kristna och meditationsrörelsen Falun Gong.

Samtidigt förblir Folkrepubliken Kina det mest avrättningsglada landet i världen, där inte bara grova våldsbrottslingar utan även mutkolvar och ekonomiska syndare avrättas utan pardon, ofta inför stora människomassor i idrottsarenor.

Så visst är kommunistkineserna världens orangutanger.

Om att stödja Israel

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Den socialistiske manipulatören Zelaya

När Honduras president Manuel Zelaya den 28 juni avsattes och deporterades till Costa Rica på order av landets Högsta domstol utbröt ett internationellt ramaskri. USAs president Barack Obama uttalade genast sitt stöd för Zelaya, medan Venezuelas bisarre vänsterdiktator Hugo Chávez hotade invadera landet. Så här långt tycks bara Israel och Taiwan ha erkänt den regering som har förre talmannen i Kongressen, Roberto Micheletti, som president.

Manuel ”Mel” Zelaya Rosales, född 1952, vann knappt Honduras presidentval den 27 november 2005 som kandidat för Liberala partiet och efterträdde därmed Ricardo Maduro i ämbetet. Zelaya tillträdde i januari 2006. Den forne liberale affärsmannen Zelaya övergav dock under sin ämbetstid sin liberalt konservativa hållning och orienterade sig åt vänster. Bland hans nya politiska vänner i närområdet märks bröderna Fidél och Rául Castro på Kuba och Hugo Chávez i Venezuela.

Manuel Zelaya med dotter tycks uppskatta sällskapet – Raúl och Fidél Castro.

När Manuel Zelaya tillträdde sitt ämbete red han på en våg av popularitet. Hans vallöfte att öka de honduranska polisstyrkornas numerär med det dubbla – från 9000 till 18 000 – hälsades på de flesta håll med entusiasm i detta av grov brottslighet svårt plågade land. Efter hand som hans ämbetsperiod framskridit har populariteten emellertid tenderat att dala, och när Zelaya  avsattes i slutet av juni låg popularitetssiffrorna på rekordlåga 25 procent. Högsta domstolens hastiga beslut att avsätta och deportera Zelaya kan därför, paradoxalt nog, vara ett gudagivet tillfälle för honom att stärka sina kort genom att axla martyrmanteln.

Manuel Zelaya Rosales är dock ingen demokratisk hjälte. Under hans tid vid makten har ett antal journalister som kritiserat hans styre mördats eller trakasserats. Andra, såsom Dagoberto Rodriguez och Hector Geovanny Garcia, har tvingats i landsflykt efter att upprepade gånger ha mordhotats. 2008 anklagade det interamerikanska samarbetsorganet Organization of American States (OAS) Manuel Zelaya för att ha infört ett subtilt censursystem i Honduras, denna forna militärdiktatur som demokratiserades under 1980-talet. Nu när Zelaya slängts ut ur landet tycks, vilket kan förefalla egendomligt, OAS tillhöra hans främsta supportrar.

Den 11 november tillkännagav president Zelaya sin avsikt att hålla en folkomröstning om att förändra grundlagen i samband med valen till presidentämbetet, Kongressen samt lokala församlingar den 29 november 2009. Zelaya var dock otålig, och den 24 mars i år utfärdade han ett dekret till National Statistic Institute om en folkomröstning redan den 28 juni 2009. Avsikten med en sådan folkomröstning var uppenbarligen att, om möjligt, tillförsäkra  Zelaya ytterligare en presidentperiod. Honduras Högsta domstol reagerade genom att förklara en sådan omröstning olaglig.

President Zelaya ignorerade detta och bad chefen för landets väpnade styrkor, Romeo Vásquez Velasquez, assistera honom genom att organisera en folkomröstning trots Högsta domstolens veto. Velasquez vägrade eftersom han inte ville bryta mot lagen och avskedades då av president Zelaya. Såväl Honduras Högsta domstol och Kongress som justitieminister  inskärpte  nu att den planerade folkomröstningen var olaglig, och Kongressen började diskutera ett riksrättsförfarande mot presidenten. Parallellt härmed hölls stora demonstrationer i huvudstaden Tegucigalpa mot Zelaya, låt vara att våra massmedier föredragit att bara televisera de manifestationer som varit för honom.

Den 28 juni greps slutligen Manuel Zelaya av militär på order av Högsta domstolen och fördes till en militärbas, varifrån han deporterades till Costa Rica. Zelaya har därefter besökt bland annat USA och tillförsäkrat sig om Obamas stöd, men det kan tilläggas att utrikesminister Hillary Clinton tycks ha haft ett modererande inflytande genom att avråda Obama från att inte framstå som alltför översvallande vänlig gentemot den avsatte presidenten. Zelaya har en gång hindrats av den honduranska armén från att återvända till Honduras och avråtts av Obama-administrationen att försöka igen, eftersom detta uppenbarligen riskerar hota landets ordning och stabilitet.

Det finns allt skäl för varningar av detta slag eftersom känslorna brukar svalla högt och hett i denna del av världen, som 1969 skakades av det fyra dagar långa så kallade Fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Det är inte alls omöjligt att spänningarna mellan Zelayas vänner och fiender skulle kunna leda fram till ett inbördeskrigsliknande tillstånd i detta centralamerikanska land med cirka 7, 5 miljoner invånare. Närmast har det talats om medling mellan parterna i regi av Costa Ricas före detta president Oscar Arias, en gång mottagare av Nobels fredspris. Båda sidor förefaller dock djupt nedgrävda i skyttegravarna, och en snar lösning på konflikten tycks osannolik.

För den som är bekant med världssamfundets sätt att reagera kommer stödet till Zelaya från exempelvis FN, OAS och USA icke som någon överraskning. Få har sannolikt brytt sig om att sätta sig in i situationen, ty om detta hade gjorts skulle det klart framgå att Manuel Zelaya mest av allt är en socialistisk manipulatör som syftar till att stärka sin makt och troligen driva Honduras vidare på den väg som leder till en fullskalig vänsterdiktatur.

Kom nämligen ihåg att Zelaya, sedan hans planerade folkomröstning om grundlagsändringar förklarats olaglig av högsta juridiska instanser, ändå ville gå vidare och hålla folkomröstningen. Därtill uppmuntrades han med all sannolikhet av sina latinamerikanska kompisar Hugo Chávez och Raúl  Castro.

Ändå kan det med viss rätt argumenteras för att Honduras Högsta domstol och Kongress begick en överloppsgärning när de beslutade avsätta Zelaya och till på köpet skicka honom utomlands. Utan att vara insatt i alla detaljer i frågan lutar jag åt att det vettigaste nog hade varit att ställa Manuel Zelaya inför riksrätt. Martyrrollen är han definitivt inte värd.