Archive for the ‘The Dubliners’ category

The Dubliners i Malmö: Gubbarna håller än!

16 maj, 2011

Från vänster John Sheahan, Sean Cannon, Patsy Watchorn och Eamonn Campbell under framträdandet i Malmö. Foto: Tommy Hansson

Den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners från Irland höll konsert i Malmö konserthus söndagen den 8 maj. Som gammalt Dubliners-fan sedan slutet av 60-talet var jag givetvis på plats. Det blev, alls inte oväntat, en oförglömlig konsert.

Gubbarna håller än!

Senast jag hade förmånen att beskåda och lyssna till de fem dublinborna – John Sheahan, BarneyMcKenna, Sean Cannon, Eamonn Campbell och Patsy Watchorn – var i april 2009, då gruppen framträdde på Cirkus i Stockholm. (Cannon lär emellertid vara bosatt i England). Den gången fick jag en bra plats nära scenen, men i Malmö var det snäppet bättre – jag satt i mitten av första raden mitt emot John Sheahan, som jag nästan kunde vidröra.

The Dubliners bildades redan 1962 på puben O´Donoghue´s som ligger på Merrion Row i centrala Dublin. Puben, som är smockfull med foton och teckningar avbildande gruppen och dess medlemmar, är ett givet pilgrimsmål för varje fan av denna grupp och irländsk folkmusik över huvud taget. Själv var jag där 2002.

En interiör från O´Donoghue´s.

Av originaluppsättningen från tidigt 60-tal återstår i dag endast Sheahan och McKenna, vilka båda är födda 1939. 1982 anslöt Sean Cannon  som ersättare för Luke Kelly, som avled i sviterna av en hjärntumör två år senare. 1987 kom Eamonn Campbell  – denna trolliknande figur med vitt hårrburr och skägg – med och förnyade gruppen genom att initiera ett fruktbart samarbete med punk/folk-gruppen The Pogues; megahitten ”The Irish Rover” blev en stor succé för båda:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

På Wikipedia står att Eamonn har en grov röst som påminner om tidigare medlemmen Ronnie Drews. Tro inte på det. Ronnie var en förnämlig sångare, medan Eamonns röst över huvud taget inte lämpar sig för sång (han är också klok nog att inte sjunga några solonummer). När han någon gång stämmer upp i en refräng låter det närmast som ett tröskverk. Däremot är han en hejare på gitarr.

Senaste tillskottet till The Dubliners är Patsy Watchorn, med ett förflutet i gruppen The Dublin City Ramblers, som ersatte Paddy Reilly 2005.

Det säger något om The Dubliners ålder och erfarenhet att Eamonn Campbell, som är född 1946, är den yngste medlemmen. Äldst, med några månader till godo på Barney, är musiksnillet John Sheahan, som är en baddare på fiol och flöjt men även är en erkänd kompositör med skapelser såsom ”The Marino Walz” och ”St. Patrick´s Cathedral” i bagaget. Den senare, där John alternerade mellan flöjt och fiol tillsammans med Eamonn på gitarr, var en oblandad njutning att lyssna till.

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Det var ingen hejd på jublet från de trogna fansen i den inte helt fullsatta konserthallen när de fem bandmedlemmarna gjorde sin entré. Som vanligt inledde de med en fartfylld reel för att få publiken att komma upp i varv. Sedan följde de välkända sångerna slag i slag. ”When the Boys Come Rolling Home”, ”The Black Velvet Band”, ”The Rocky Road to Dublin” (försök sjunga med i den refrängen, den som kan!), ”The Wild Rover”, ”Whiskey in the Jar”, ”Dublin in the Rare Old Times” och naturligtvis genombrottslåten, den komiska men för tiden (1967) vågade ”Seven Drunken Nights”; den ledde till bannlysning både i kommersiell radio och från predikstolar men också till, att The Dubliners halkade in på ”Top of the Pops” i England. Här några länkar från olika tidpunkter till ovanstående titlar:

http://www.dailymotion.com/video/x7kfj1_the-dubliners-when-the-boys-come-ro_music

http://www.youtube.com/watch?v=gfngKaaDVro

http://www.youtube.com/watch?v=8cnzstOtW2k

http://www.youtube.com/watch?v=jujqyVez2jw

John ackompanjerar Barney under ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Foto: Tommy Hansson

Barney McKenna har en särskild plats i varje Dubliners-anhängares hjärta. Barney, som hunnit passera 70-årsstrecket, är en erkänd mästare på tenorbanjo men excellerade denna kväll också i den sorts mindre dragspel som brukar kallas melodeon, eller på engelska rätt och slätt squeeze-box. Efter vanligheten rev ”Banjo-Barney” ner ovationsåskor med sina sångnummer, särskilt den rörande kärlekssången ”I Wish I Had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

Barney går inte så bra längre – han fick ledas fram till sin scenplats – men han föreföll vara på mycket gott humör, kommunicerade med publiken på danska och hade sig.

The late, great Ronnie Drew.

Gruppens två ledande sångare i dag är eljest Sean Cannon och Patsy Watchorn: Sean med sin känsliga sammetsröst, Patsy med sin mer råbarkade ”pipa” som försett honom med hits som ”The Ferryman” och ”The Town I Loved So Well”. Av dem föredrar jag Sean, som denna kväll framförde en av flera sånger på iriska (gaeliska) språket med samma melodi som den kända kärlekssången ”Raglan Road”, som var ett av Luke Kellys bravurnummer. Sean informerade om att melodin skulle vara så gammal som från 1500-talet, något han hade inhämtat från Wikipedia…Jag har inget emot Patsy, en sympatisk herre och genuin underhållare, men vad jag har litet svårt för är hans ”sång-pratande” vilket drar ner tempot och stör rytmen i sångerna.

Det var för övrigt Patsy som informerade om att det var den traditionella gatu- och skojsången ”Finnegan´s Wake” som inspirerade James Joyce till dennes berömda – men i mitt tycke groteskt överskattade och helt obegripliga – roman med samma namn. Jag trodde alltid det var tvärtom, men tack vare Patsy Watchorn vet jag nu bättre.

Finnegan´s Wake:

http://www.youtube.com/watch?v=Z_k2GG-H_RU

På tal om Joyce, tillsammans med Brendan Behan den mest framstående irländska författare som aldrig fick Nobelpriset, så var det ju hans novellsamling Dubliners som inspirerade Luke Kelly att namnge gruppen, som i ett första skede hette The Ronnie Drew Group efter den legendariske bandmedlemmen Ronnie Drew (1934-2008). The Dubliners har genom åren framfört texter skrivna av såväl Behan som Joyce, men i sammanhanget framförallt av den förstnämndes bror Dominic, exempelvis ”Building Up and Tearing England Down”, ”Maloney Wants a Drink”, ”The Patriot Game”, ”Poor Old Dicey Reilly” och många fler.

Dominic Behan – poet, författare, sångare, rebell.

Building Up and Tearing England Down:

http://www.youtube.com/watch?v=UtyfebUytfI

The Dubliners tackade för sig med det traditionella extranumret ”Molly Malone” och lovade att försöka komma tillbaka till Malmö nästa år, då gruppen firar sitt 50-årsjubileum. Jag hoppas det blir så. Eller ännu hellre Stockholm.

Men även om de inte väljer att komma hit alls, så kan jag trösta mig med att jag har ett stort antal skivor och även ett par DVD-filmer med den här världsunika gruppen att avnjuta i hemmets lugna vrå. Och det är förstås inte alltför långt till Tyskland, där gruppen av någon anledning har sina trognaste fans utanför Irland och där även deras fan club finns.

The Dubliners kommer till Sverige!

22 januari, 2011

När jag nyligen besökte den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners hemsida fann jag att ett besök i Malmö och därvarande konserthus ingår i turnéprogrammet för 2011.

Den 8 maj klockan 18.00 konserterar såldedes The Dubliners i Malmö efter att tidigare ha spelat på ett par ställen i Danmark.  Jag kommer, om hälsan står mig bi, garanterat att vara på plats då. Såsom konsument av gruppens musik sedan 1969 vill jag givetvis inte missa ett sådant tillfälle. Senaste gången jag såg grabbarna – eller kanske snarare gubbarna – var på Cirkus i Stockholm våren 2009 tillsammans med min hustru och det blev en oförglömlig upplevelse.

Den klassiska uppsättningen Kieran Bourke, John Sheahan, Ronnie Drew, Barney McKenna och Luke Kelly.

Tårarna började strömma  nerför kinderna redan när John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon, Seamus Campbell och Patsy Watchorn äntrade scenen och jag sjöng med i de välbekanta sångerna så att jag var alldeles hes efter konserten.

Det är inte så mycket att undra på. The Dubliners har varit en integrerad del av mitt liv ända sedan jag och min gymnasiekompis Per Holmer skrev en gemensam uppsats om Irlands historia och i samband därmed började lyssna på The Dubliners. Vi gick då i gamla Rosenborgsgymnasiet, tidigare Läroverket, i Södertälje på den halvklassiska linjen.

När jag kramade och pussade min första stora kärlek, Christine, ljöd deras musik från en skivspelare av 60-talstyp i bakgrunden. De var mina favoritartister när jag ryckte in i lumpen vid A8 i Boden 1971 och likaså när jag blev politiskt aktiv i Demokratisk Allians året därpå. De fanns med som avkoppling och inspirationskälla under resten av 1970-talet; inte ens när jag greps av ett religiöst uppvaknande och var försiktig med alkoholen under några år (det trodde ni inte!) slutade jag lyssna till deras whiskeydoftande visor.

Givetvis introducerade jag också min framlidna hustru Marika för gruppen i början på 1980-talet och vi fanns båda på plats på Draken vid Fridhemsplan i Stockholm 1985, då Sean Cannon hade ersatt den eminente sångaren Luke Kelly som avlidit i hjärntumör året innan. Vid detta framträdande gjorde desslikes Kieran Bourke, som dragits med sviterna efter ett slaganfall sedan tio år tillbaka, ett sällsynt gästspel under andra hälften av konserten. Jag minns att han såg mager och tärd ut.

Mina barn, Sebastian och Isabella, har givetvis tvingats lyssna till The Dubliners under hela sitt liv, dock utan att bli särskilt tagna av gruppens musik. Nyligen tillkännagav dock dottern att hon tyckte Dubliners var ganska okay och att hon till och med laddat ner några låtar av dem. Jodå, jag blev rörd.

Av den Dubliners-uppsättning som framträder i Malmö har de flesta hunnit passera 70-årsstrecket. Barney och John har varit med från begynnelsen på O´Donoghues vid Merrion Row i Dublin 1962  – i strikt mening tror jag John kom med något år senare – och Sean som varit med i 27 år betraktar jag fortfarande som nykomling.

John, Sean, Patsy och Seamus – Barney utanför bild.

Under alla omständigheter hyser jag inga tvivel om att det kommer att bli en oförglömlig upplevelse att avnjuta denna världsunika grupp i Malmö den 8 maj!

Slutligen tre av mina absoluta Dubliners-favoriter:

Whiskey in the Jar:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

The Ballad of St. Anne´s Reel (inklusive framlidne Ronnie Drew):

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

The Black Velvet Band (inklusive framlidne Luke Kelly): 

http://www.myvideo.de/watch/7314495/Luke_Kelly_The_Dubliners_Black_Velvet_Band

En irländsk röst har tystnat

15 maj, 2010

images

Liam Clancy in concert.

Den 4 december 2009 avled på ett sjukhus i Cork, Irland, i en ålder av 74 år, en av den irländska musiktraditionens stora personligheter, Liam Clancy, i en lungsjukdom. Han efterlämnade hustru och fyra barn.

William ”Liam” Clancy (1935-2009) kan tillsammans med Luke Kelly och Ronnie Drew, de båda senare medlemmar i den ännu existerande gruppen The Dubliners, inrangeras bland Irlands allra främsta balladsångare genom åren. Vi måste nog också räkna Christy Moore och Finbar Furey till den exklusiva skaran. Clancy föddes som den yngste i en syskonskara om 11 i Carrick-on-Suir i curragh Tipperary den 2 september 1935. Liam och några av bröderna skulle ett par årtionden senare bilda den legendariska gruppen The Clancy Brothers, som kom att räknas som Irlands första ”popstjärnor.”

Här syns bröderna  i sången ” Jug of Punch” under ett framträdande i Late Late Show i irländsk TV 1984, med Liam längst till vänster i sin karaktäristiska mössa:

http://www.youtube.com/watch?v=OFYOPyPru0Y

The Clancy Brothers bildades 1955 och blev med tiden berömda på båda sidor om Atlanten med sin genuint kärnfulla irländska sång och musik. Man uppträdde inför fullsatta hus i sådana lokaliteter som Carnegie Hall i New York och Royal Albert Hall i London. The Dubliners, som bildades 1962, skulle senare göra Clancy-bröderna äran stridig som den irländska folkmusikens främsta ansikte utåt men slog av någon anledning aldrig igenom i USA som The Clancy Brothers gjorde.

Det blev minstingen Liam som blev brödernas mest berömda namn. Han intresserade sig i unga år främst för teater men kom alltmer att glida in på musikens och balladsångens område. När folkmusiken fick ett uppsving i början på 1960-talet var Liam Clancy ett av de främsta namnen, och hans näre vän Bob Dylan räknade honom som världens främste balladeer. Då hade han etablerat sig i Greenwich Village i New York efter att ha följt Diane Hamilton Guggenheim över Atlanten.

Genombrottet för The Clancy Brothers, som kompletterades med den förnämlige sångaren och banjoisten Tommy Makem, kom med albumet ”The Rising of the Moon” 1959, varpå följde en konsertturné till Boston, Chicago och New York.

Den kraftfulle sångaren Tommy Makem (1932-2007) syns och hörs här i den egenkomponerade ”Four Green Fields”:

http://www.youtube.com/watch?v=KsaQPobUZiM

Det riktigt stora genombrottet för The Clancy Brothers kom emellertid genom ett framträdande i Ed Sullivan Show i USA på St. Patrick´s Day (17 mars) 1961, då man mot alla regler tilläts framträda i hela 16 minuter i den tidens mest populära amerikanska pratshow. Därpå följde långa internationella turnéer. Utmärkande för den irländska gruppen blev de tjocka irländska tröjor som modern skickat sönerna för att de skulle klara det ogästvänliga klimatet i Amerika.

The Clancy Brothers spelade in sammanlagt 55 album, många av dem på det amerikanska grammofonbolaget Columbia Records, och sålde miljoner skivor genom åren. Märkligt nog blev de aldrig särskilt omtalade i Sverige, där The Dubliners och The Chieftains dominerat bland irländska folkmusikanter.

Liam, Paddy och Tom Clancy med Tommy Makem.

Efter The Clancy Brothers splittring fick Liam Clancy en framgångsrik solokarriär i främst Kanada och dessutom en egen TV-show. Han var så mycket mer än en sångare och gitarrist och kan på goda grunder, i kraft av sin personlighet, kallas för raconteur vilken med sin apparition skänkte en extra nyans till det sångliga framträdandet.

Som här i ”Mary Ellen Carter”:

http://www.youtube.com/watch?v=g7Fwg3mowGU

And you, to whom adversity has dealt its final blow/With smiling bastards lying to you everywhere you go/Turn to, and put out all your strength of arm and heart and brain/And like the Mary Ellen Carter rise again!

Ord som jag gärna gör till mitt livs motto.

Eller som här i ”Shoals of Herring” med bröderna Paddy och Tom samt Tommy Makem:

http://www.youtube.com/watch?v=LD6zC0aqgCQ&feature=related

Med tiden blev Liam Clancy en levande legend. 2001 gav han ut sina memoarer The Mountain of the Woman och 2006 kom dokumentärfilmen ”The Legend of Liam Clancy”. Liam medverkade under senare år även i Martin Scorseses berömda film om Bob Dylan med titeln ” No Direction Home” 2004.

Ett av sina sista framträdanden gjorde Liam Clancy i New York i juni 2008 där han bland annat framförde ”The Broad Majestic Shannon”, skriven av ett annat av den irländska folkmusikens stora genier, Shane MacGowan:

http://www.youtube.com/watch?v=1PrLux_AtXk

Låt oss avsluta i dur med ”The Ballad of  St. Anne´s Reel”, som Liam här framför med Tommy Makem::

Liam Clancys röst har tystnat. Lyckligtvis finns den bevarad för evigheten i en stor mängd inspelningar!

Mina vackraste julsånger

15 december, 2009

Julen närmar sig med tipp-tappande steg från små tomtefötter, och idag har vi till på köpet fått en hel del av den vita vara som kallas snö och som sägs vara oundgänglig för den äkta julstämningen samt några minusgrader…vädergudarna verkar inte ha hört talas om att klimatalarmisterna redan mönstrat ut snö och kyla från julen!

Till denna magiska tid på året hör vackra julsånger. Jag kommer i det här inlägget att redogöra litet för vilka tre jag anser vara vackrast och mest stämningsfulla samt vilka versioner av dessa jag föredrar. Givetvis blir allt mycket personligt och subjektivt, kan inte vara på annat sätt. Läsarna får förstås gärna ha invändningar och föreslå egna favoriter – skicka gärna länkar till dessa!

Stilla natt, heliga natt

Franz Gruber (1787-1863).

Julsångernas julsång är tvivelsutan julpsalmen Stilla natt, heliga natt med text av Joseph Moor och musik av Franz Gruber med den tyska originaltiteln Stille nacht, heilige nacht. Sången har en ganska rörande förhistoria. Natten före julafton 1818 bet en mus sönder bälgen till orgeln i kyrkan i Oberndorf bei Salzburg i Österrike. Utan bälg – ingen orgelmusik. Goda råd var dyra, och kyrkans kantor Franz Gruber och hjälpprästen Joseph Moor beslöt sig för att rädda situationen genom att på julaftonens eftermiddag svänga ihop en julmelodi till gitarrackompanjemang.

Sagt och gjort – Stille nacht, heilige nacht framfördes av Gruber och Moor tillsammans med kyrkans barnkör. Tack vare den busiga musen räddades kyrkans julmusik och världen fick en underbar julsång på köpet. Det sägs att Stilla natt översatts till över 300 språk; den är stor framförallt inom luthersk kristenhet.

Denna julpsalm förknippas med särskilt en historisk händelse i anslutning till den första krigsjulen under Första världskriget. En inofficiell men omfattande vapenvila mellan de tyska och brittiska trupperna hade inträtt i de tröstlösa skyttegravarna i Flandern i Belgien. På tyskt initiativ började sången sjungas på båda sidor och resulterade på detta sätt i en stunds spontan förbrödring. Walter Chronkite berättar historien med hjälp av Mormon Tabernacle Choir (inslaget omfattar även andra musikaliska inslag):

http://www.youtube.com/watch?v=aGdwbzrPHos&feature=related

Min favoritversion av sången står emellertid den irländska sångerskan Sinéad O´Connor, född 1966, för och den återfinns i den här videon med vackra och stämningsfulla bilder:

http://www.youtube.com/watch?v=H9VK5VGiZ70

Den första julnatten med heliga tre konungars tillbedjan.

Adams julsång

Adolphe Adam (1803-56.

Om Stilla natt, heliga natt är världens mest älskade och mest spridda julsång alla kategorier så torde Adams julsång, eller O helga natt som den också kallas, vara den mest pampiga. Dess svårighetsgrad gör den knappast lämpad för allsång men desto mer skickad att stilla njuta av. Det är en hyllningssång till Jesus Kristus, världens frälsare.

Upphovsman till Adams julsång, med originaltiteln Cantique de noël, är den franske komponisten Adolphe Adam (1803-56), vars operor av expertisen anses utmärkas av ”melodirikedom, livlighet och lättfattlighet.” I Stockholm uppfördes under 1800-talet en rad av Adams operor såsom Alphyddan, Postiljonen, Bryggaren i Preston, Konung för en dag och Giralda. Adams överlägset mest kända verk (förutom julsången) är balletten Giselle.

Den sångare som i mitt tycke svarat för den mest njutbara versionen är den värmländske barytonen och hovsångaren Håkan Hagegård, född 1945 (vart tog han vägen, förresten?). Här i en kyrkoversion:

http://www.youtube.com/watch?v=ZCurWDFW2ZI

Det är min personliga mening att denna underbara sång vinner på att framföras av en barytonsångare, då en sådan ger sången mer ”märg” än om den exekveras av exempelvis en tenor eller en kvinnlig sångerska. Men om tenoren heter Jussi Björling (1911-60) kan det förstås aldrig bli fel:

http://www.youtube.com/watch?v=ofKk_Etapq4

Fairytale of New York

Den i mitt tycke tveklöst vackraste och desslikes mest originella profana  julsången är Fairytale of New York, släppt på en singelplatta av den engelsk-irländska folk/punk/rock-gruppen The Pogues 1987. Sången skrevs av bandmedlemmarna Shane MacGowan, född 1958 och Jem Finer, född 1955 och har av den brittiska musikkanalen VH-1 tre gånger framröstats som ”den bästa julsången någonsin.”

Sångens handling: två irländska invandrare, en ung man och en ung kvinna, träffas i New York. Mannen hamnar i fyllecellen på julaftonen, uttryckt genom den oförgätliga, inledande textraden: ”´Twas Christmas Eve, babe, in the drunk-tank.”  Han förlorar sig i minnen om parets både harmoniska och stormiga tid tillsammans. Sångtiteln kommer från J. P. Donleavys roman A Fairytale of New York.

Det har hänt att vissa radiokanaler varit tveksamma till att spela sången på grund av dess bitvis grova språk, liksom att politiskt korrekta operatörer varit i farten och censurerat meningen ”You´re a cheap, lousy faggot”, men faktum kvarstår: sången håller mer än väl ställningarna som en av de verkliga julklassikerna.

Här en genomarbetad videoversion med Shane och brittiska sångerskan Kirsty McColl (1959-2000):

http://www.youtube.com/watch?v=o89yo5UmGD4

En charmig version med den irländske sångaren Christy Moore och damkör kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=xYyVmjeK1MU

The Popes blev Shane MacGowans kompband sedan han blivit sparkad av The Pogues på grund av oprofessionellt beteende. Under senare tid har dock Shane och The Pogues återförenats; gruppen har hyllats som en innovativ förnyare av den  irländska folkmusiken. Om MacGowan kan det sägas att han, fastän uppvuxen i London, är fast förankrad i den traditionella irländska kulturen. Hans stora förebild som sångare är Luke Kelly (1939-84) i den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners.

Jem Finer, Shane MacGowan och Spider Stacy i The Pogues.

The Dubliners på Cirkus!

28 april, 2009

Nu lägger jag ifrån mig den politiska pennan ett ögonblick för att skriva om något helt annat, nämligen mina absoluta favoritartister: The Dubliners!

 Den klassiska bemanningen från 1960-talet.

Det är i år jämnt 40 år sedan jag började lyssna på denna fantastiska grupp irländska musikanter och sångare. Den bestod då av den klassiska bemanningen omfattande Ronnie Drew, Luke Kelly, Ciaron Bourke, Barney McKenna och John Sheehan. Gruppen hade bildats redan 1962 på O´Donoghue´s pub på Merrion Row i centrala Dublin, dit jag gjorde en pilgrimsresa 2002. The Dubliners är nu inne på sitt femte årtionde och har genom åren haft följande medlemmar förutom de redan nämnda: Bob Lynch, Jim McCann, Sean Cannon, Eamonn Campbell, Paddy Reilly och Patsy Watchorn. Bob, Luke, Ciaron och Ronnie finns tyvärr inte längre bland oss (Ronnie avled 2008 i strupcancer vid 73 års ålder).

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Litet politik blir det nog, trots allt. Ty på ”The Dubs” repertoar finns ett antal irländska rebellsånger, såsom ”The Rising of the Moon”, ”The Patriot Game”, ”Kelly, the Boy from Killane” (se länken ovan), ”The Foggy Dew”, ”Off to Dublin in the Green” med flera. En politisk sång med motiv från det kalla kriget är ”The Button Pusher” från LPn ”Revolution” (1971). Den bandmedlem man främst tänker på härvidlag är tveklöst Luke Kelly, han med det flammande röda hårburret och den unikt uttrycksfulla tenorrösten som gick bort 1984 vid 44 års ålder till följd av en hjärntumör. Luke kallade sig själv kommunist och hade ett djupt socialt engagemang vilket går igen i en rad sånger, exempelvis ”Scorn Not His Simplicity” som handlar om en liten pojke med Downs syndrom. Han var också en de känsliga kärleksballadernas oomtvistade mästare.

Lyssna gärna till den här, ”Bunclody” (som lär ha varit den sång Luke själv mest ville bli ihågkommen för):

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Det vänsterpolitiska var mest framträdande hos The Dubliners i slutet av 1960- och början av 1970-talet, då vänstervridningen var som mest omfattande i det västerländska samhället. Det var under den här perioden som känslorna för IRA svallade som mest litet varstans, inte bara hos The Dubliners. Jag har alltid betraktat IRA som en terrororganisation, som i modern tid fått stöd av exempelvis Moammar Khadaffis Libyen och som ända fram till för några år sedan spred död och förintelse omkring sig. Dock menar jag att organisationen, som föddes med Påskupproret i Dublin 1916, hade ett visst fog för sig under den irländska frihetskampen fram till republiken Irlands officiella utropande 1949. Här ”Off to Dublin in the Green”:

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Alltnog, Dubliners vurmande för IRA varade inte speciellt länge. Det är som Ronnie Drew uttrycker det i en textrad från låten ”The Mero” på LPn ”Together Again” från 1980-talets början: ”Now they´re all playing bang-bang, it´s going too bleeding far”. Numera är det alltså inte med politik man i första hand förknippar gruppen. Utan irländskt gemyt inkluderande en god portion pubromantik med whiskey och porter som bärande ingredienser. Alltså: ”All for Me Grog”!

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Jag har sett denna mytomspunna och fantastiska grupp vid fyra tillfällen, samtliga i Stockholm: på Konserthuset 1973, Göta Lejon 1981, Draken 1985 och så i går på Cirkus. Den förstnämnda konserten var givetvis förstklassig, även om det hojtades en hel del om hur bra IRA var både bland publikum och från scenen (bland annat kommenterade Ronnie en fritagning av fängslade IRA-terrorister från ett fängelse medelst helikopter) vilket förstås gladde de talrika vänsterelementen i publiken. Jag led i tysthet men valde att främst se till det musikaliska.

Det var i samband med konserten på Göta Lejon 1981 som jag fick ett av samtliga bandmedlemmar signerat exemplar av vinylplattan ”Together Again”, och de som var tillsammans var Ronnie, Luke, Barney och John. Fodralet till den skivan hänger numera inom glas och ram hemma i lägenheten. 1985 var Luke borta ur bilden, men i stället fanns den skönsjungande Sean Cannon som varit bandmedlem sedan 1982. Vid konserten 1985 gjorde dessutom Ciaron Bourke, märkt av sviterna efter en massiv hjärnblödning redan 1974, ett bejublat inhopp. I den officiella historieskrivningen heter det att han aldrig mer framträdde på scenen efter hjärnblödningen, men det stämmer alltså inte. Särskilt minns jag hans uttrycksfulla munspelande.

2009 års upplaga. Barney och John (högst upp) var med även på 1960-talet.

Och så Cirkus den 27 april 2009. Biljetter till mig och min hustru hade jag köpt redan i oktober, varför platserna i mitten av parkettens fjärde rad var perfekta. Det finns bara ett ord som motsvarar den konserten: Lysande! Redan när bandmedlemmarna skymtade som skuggfigurer i kulisserna bröt jublet loss och steg till en orkan med den första fartfyllda instrumentallåten.

Jag måste erkänna att jag, som den ”mjukis” jag egentligen är, grät mig igenom första halvtimmen av konserten – blev helt överväldigad av känslor över att i verkligheten få se och höra den grupp vars musik jag avnjutit i 40 år. Har heller aldrig tagit så aktiv del i något musikevemang över huvud taget tidigare: det blev handklappning och sång konserten igenom för mig och de flesta av mina bänkgrannar!

Som ni förstår är det här ingen objektiv redogörelse för The Dubliners framträdande på Cirkus. Jag är dock övertygad om att även bedömare mer balanserade än jag fann framträdandet njutbart. Trots sina långt framskridna åldrar – medelåldern torde ligga någonstans mellan 65 och 70 – står det musikaliska kunnandet på topp. Här vill man särskilt nämna gamle banjovirtuosen Barney McKenna, vars fingrar tycks leka lika lätt och säkert över strängarna som förut trots fysisk skröplighet. Barney lockade dessutom fram stort jubel då han reste sig från sin stol längst till vänster på scenen och hest framförde ett par sånger på oefterhärmligt vis. Inte många ögon i auditoriet var torra när Barney sjöng ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Det var många där som älskade Barney i detta ögonblick! En kraftfull skål också för John Sheehan, som visade prov på sedvanlig ekvilibrism i sitt hanterande av såväl fiol som thin whistle.

Jag njöt även av Seans en smula gnälliga men underbart mjuka balladröst, Eamonns gitarrspel som har en viktig, stödjande funktion samt senaste medlemmen (2005) Patsy Watchorns uttrycksfulla sång och kompbanjo. Patsy är yngst i gruppen men inte till åren (han är född 1944 medan ”minstingen” Eamonn är född 1946) och kommer från gruppen The Dublin City Ramblers. Hans största hit med dem är sången om hur en färjkarl på en Liffey-färja blir arbetslös, ”The Ferryman”, som Patsy  också framförde i går.

The Dubs gav allt på Cirkus i ett långt och minst sagt uppskattat framträdande. Jag och Marika gick hem en upplevelse rikare, jag som lycklig innehavare av en DVD, T-shirt samt keps med Dubliners-motiv. På YouTube finns ett par inspelningar av TV-programmet ”Fint som snus” som gjordes i samband med Sverige-besöket 1973, men för övrigt tycker jag det är litet märkligt att det inte finns större intresse på svensk television för The Dubliners, en helt unik grupp, där varje bandmedlem (levande som död) är en unik personlighet som det skulle kunna göras en hel serie program om.

Det har förresten irländsk TV gjort om Luke Kelly. Ett tecken på hur stor Luke anses vara är att det finns en staty av honom i centrala Dublin och att inte bara musikkolleger utan också framträdande politiker – såsom Sinn Fein-ledaren Gerry Adams – kommenterar hans livsverk. Gå in på YouTube och kolla själva!

Patsy försäkrade från scenen att The Dubliners kommer tillbaka till Sverige nästa år, något som alla fans givetvis ser fram emot. Förhoppningsvis med alla medlemmar kvar i livet.

Tack, Dubliners – ni har räddat veckan åt mig!

Slutligen några intressanta Dubliners-länkar!

Tema Brendan Behan & Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=SgoCwCyhh-Q&feature=related

”Whiskey in the Jar” med Dubliners…

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

…och Metallica!

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

”Peggy Lettermore”, en sång på iriska:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

”Dirty Old Town”, det vill säga Derry:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

Sist, men inte minst:  The Dubs och The Pogues!

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do