Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

 

.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

– Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!

Forum för judeförakt

Nyligen flöt det in en länk från bloggen ”Forum för frihet” på min kontrollpanel. Innehållet var följande:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2010/05/jonathan-leman-och-hyckleri-bakom.html

Faktum är att jag aldrig tidigare – vilket naturligtvis kan uppfattas som en brist i min bloggbildning – hört talas om denna blogg. Det visade sig dock snart att bakom den sympatiska men tämligen intetsägande rubriceringen döljer sig den typ av individ/individer, som jämt och ständigt – med få undantag – raljerar och ironiserar om allt judiskt och allt israeliskt, men likafullt spelar den förorättade oskulden när det som ett brev på posten ramlar in anklagelser om antisemitism.

Är inte ett ständigt raljerande och ironiserande över allt judiskt och israeliskt ett uttryck för antisemitism? Rimligen är det faktiskt så.

I det inlägg jag refererar till är det särskilt den hedervärda organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och SKMAaren Jonathan Leman som råkar illa ut. Skribenten i fråga ondgör sig så över nämnde Leman på följande sätt: ”Enligt Jonathan Leman är t. o. m. Aftonbladet en antisemitisk tidning.”

”Till och med”. ..men hallå!

När hade någon enda medarbetare i Aftonbladet ett enda positivt ord att anföra om staten Israel och andra judar än patenterade vänsteraktivister av kategorin ”självhatande judar” såsom Noam Chomsky, Helle Klein och Göran Rosenberg? Vore tacksam om skribenten i Forum för frihet kunde ge mig ett enda sådant exempel.

Vi talar alltså om samma tidning som publicerade den beryktade Donald Boströms lugubra drapa om påstådd israelisk handel med organ från stupade palestinier. Leman har således alldeles rätt när han skriver att ”Aftonbladet har sedan länge ett problematiskt förhållande till judar” (och att ”hela vänsterkanten är antisemitisk”).

För att vidare få stöd för sin vämjelse gentemot SKMA hänvisar bloggaren till en av landets mest profilerade hatare av allt judiskt och israeliskt, just det, ingen mindre än den evigt hånleende gamle KGB-agenten och fängelsedömde spionen Jan Guillou. Just ett snyggt sanningsvittne!

Sedan använder forumskribenten denna bloggare och hans parti som slagträ för att rikta det vederbörande tror vara det verkliga dråpslaget mot SKMA. Efter att ha konstaterat att många sverigedemokrater är positiva till judar och Israel (ibland till och med är judar själva) mässar forumskribenten:

”Inte så konstigt att en del av de (sic) hamnar i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) där den senaste skandalen handlat om att organisationen arrangerat resor till Polen där man bjöd in SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson.”

Ja, usch vilken skandal – SKMA arrangerar resor till Polen (där historiens värsta folkmord på judar visserligen ägde rum, men i alla fall – skandalöst var ordet). Med den omtalade inbjudan av min person var det så att jag skänkte 500 kronor till upprustningen av en judisk gravplats i en liten polsk stad och då erbjöds åka med på en Polen-resa i Förintelsens spår. Det var därför jag fick chansen att följa med på resan (observera: singularis), inte beroende på att jag var chefredaktör för SD-Kuriren.

Någon så kallad bjudresa rörde det sig dock inte om: varje deltagare betalade sin biljett själv.

I en av barackerna i muséet över koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin har en mängd skor från lägrets fångar ställts ut.

Det hedrar SKMA att man inte är så ängsligt politiskt korrekt att man nekar en person som tillhör annat parti än de i sammanhanget övliga, FP och KD, följa med på en studieresa av oskattbart värde som denna. Och varför är det så verboten för sverigedemokrater att vara projudiska och/eller proisraeliska? Borde inte allt stöd till detta genom historien hatade, misshandlade och föraktade folk vara välkommet? För övrigt var jag inte ensam sverigedemokrat på resan.

Personligen har jag efter ringa förmåga stått på  judarnas och israelernas sida ända sedan den dagen för 47 år sedan då jag, tillsammans med min sjätteklass från landsbygdsskolan utanför Södertälje, genomförde en resa till Stora synagogan i Stockholm och en föreställning av skådespelet ”Anne Franks dagbok” på Chinateatern. Det var då elvaåringen förstod vad antisemitism och nationalsocialism gick för.

SKMA och andra projudiska organisationer hjälper mig och andra att hålla denna förståelse levande oavsett KGB-spionens och forumskribentens raljerier. Den senare borde överväga döpa om sin blogg så att namnet bättre stämmer överens med det verkliga innehållet.

Vad sägs om Forum för judeförakt?

Direkt från trycket: ”Destruktörerna”!

 

I det här inlägget tänkte jag vara skamlös nog att slå ett slag för min nya bok, ”Destruktörerna” (Contra förlag 2008, 170 sidor). Det är min nionde bok i ordningen sedan debuten med ”Slaveri i vår tid” (Contra 1989, 248 sidor). Bokens motto är hämtat från Ordspråksboken 16:29 i den judiska bibeln:

”Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som inte är god.”

”Destruktörerna” är en bearbetning och uppdatering i bokform av en artikelserie som löpte i  tidskriften Contra 1999 – 2005 med vinjetten ”De förstörde Sverige”. Boken porträtterar 13 män, två kvinnor samt kulturvänstern, vilka jag menar i hög grad bidragit till förstörelsen av det etiska och andliga arv som en gång präglade Sverige. Den avslutande artikeln analyserar, utifrån mordet på Anna Lindh, hur det kunde gå så här illa. Genom dessa personporträtt vill jag även peka på individens betydelse i det historiska skeendet.

Övervägande delen av de samhällsdestruktörer som porträtteras är socialdemokrater. Jag vill inte föneka den stora insats som arbetarrörelsens pionjärer gjorde när det gällde att avskaffa de samhällets orättvisor som präglade det gamla Sverige. De protesterade och agerade mot överklass- och bolagsvälde och gick samtidigt till rätta med otidsenliga värderingar på en rad områden. Det står helt klart att  det svenska samhället var i trängande behov av reformer. Hjalmar Branting, den förste socialdemokratiske statsministern, gjorde också en avgörande insats då han slutgiltigt avvisade arbetarrörelsens antidemokratiska – läs kommunistiska – tendens och tog avstånd från bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917.

Socialisternas roll i den nödvändiga samhällsomvandlingens tjänst har dock kraftigt överdrivits, något som är en följd av att det i hög grad är socialdemokratin som svarat för historieskrivningen. För mig är det uppenbart att liberala, konservativa och kristna aktörer har väl så stor förtjänst i att Sverige under 1800- och tidiga 1900-talet kunde lyftas ur social misär och dryckenskap. Några namn att nämna härvidlag är politiker som Louis De Geer, Carl Staaff, Arvid Lindman och Bertil Ohlin. Bland kristna opinionsbildare och aktivister finns viktiga namn som Peter Wieselgren, Hanna Oucherlony, makarna Hedvig och Herman Lagercrantz, Manfred Björkquist, Gottfrid Billing, Nathan Söderblom och Lewi Pethrus. Bankmannen André Oscar Wallenberg spelade också en viktig roll.

Socialdemokratin kunde ha fått en mer godartad betydelse i modern tid om den inte hade hamnat i knät på Axel Hägerström, den inflytelserike filosof som gav upphov till den så kallade värdenihilismen enligt vilken det inte finns några eviga och beständiga värden; absolut gott och absolut ont, rätt och fel, var enligt Hägerström blott uttryck för människans egenintresse och subjektiva ställningstagande. Därmed var det fritt fram för nihilism, relativism och materialism. Dörren öppnades för avgrunden och företeelser som familjeinstitutionens sönderfall, förgudning och missbruk av sexualiteten, massaborter, drogromantik, avtagande respekt för lag och ordning, stöd för totalitära ideologier som nationalsocialism och kommunism, samt en politisk korrekthet som oblygt undertrycker åsikter som inte stämmer överens med det man ”skall tycka”.

Axel Hägerström – prominent destruktör.

Om jag skall framhäva en destruktör som har ett större ansvar för förstörelsen av Sverige än övriga operatörer så blir det alltså Axel Hägerström, som tilldelats ”privilegiet” att inleda mitt personliga skräckgalleri. Liksom en rad andra av de av mig biograferade personligheterna var Hägerström ursprungligen en kristen bekännare som avföll från tron för att i stället bli en enveten förnekare. Han efterträddes på den svenska filosoftronen av Ingemar Hedenius, som jag med viss tvekan inrangerar bland Sveriges destruktörer. Hedenius var en lysande stilist och skicklig debattör som ställde till stort rabalder med sin gudsförnekande filosofi, varmed han fullföljde hägerströmianismens syftemål och lade grunden för det utpräglat sekulariserade svenska samhälle vi i dag har det tvivelaktiga nöjet att leva i. Till Hedenii försvar skall sägas att han hade vett att ansluta sig till Herbert Tingstens kritik av kommunismen på 1950-talet och avvisa ”tredje ståndpunktarnas” försåtliga prokommunism.

Eftersom utrikespolitik är ett av mina huvudintressen har jag även utvalt några gestalter som bär skulden för att Sverige i ungefär ett halvsekel i väsentliga hänseenden ställde sig på kommunismens sida under det Kalla kriget, på ungefär samma sätt som vårt land under  Första och Andra världskriget favoriserade det auktoritära Kejsartyskland respektive Nazityskland  – så länge det gick bra för dessa. Här kan man tydligt se en konsekvens av Hägerströms nihilistiska filosofi, vilken i sin förlängning ledde till acceptans för synsättet ”makt är rätt”. Eller för att tala med Gustaf Vasa: ”Rätten sitter i spjutstångs ände.”

Våra främsta utrikespolitiska prokommunister har enligt min uppfattning varit följande gestalter:

Östen Undén, den svenska utrikespolitikens ”onda genius” som till Stalin överlämnade 146 baltiska och 2700 tyska krigsflyktingar samt  blev prickad i riksdagen för att han hade struntat i frekventa varningar om att överste Stig Wennerström var sovjetspion; Ernst Wigforss, som tenderade att favorisera Sovjetunionen på Förenta staternas bekostnad; Olof Palme, den konfrontatoriske och illvillige demagog som i sin retorik omvandlade marxist-leninistiska terroriströrelser som Viet Cong i Vietnam och MPLA i Angola till ”befrielserörelser”, samtidigt som han spelade under täcket med USA och NATO; den lismande och falske Sten Andersson som tillsammans med Palme idoliserade de palestinska terroristerna i PLO och satte Mellanösterns enda demokrati, Israel, på undantag; Pierre Schori, revolutionsromantikern som var KGBs främsta informationskälla i Sverige; samt Birgitta Dahl, hysterikan som slog ett slag för Pol Pots Röda khmerer i Kambodja och i det längsta vägrade erkänna att hon haft fel – att Dahl kunde kröna sin karriär med att bli riksdagens talman är en av det moderna Sveriges största skandaler.

 

Den homosexuelle diplomaten Sverker Åström -var han också KGB-agent?

Min exposé över kulturvänstern spänner över cirka 200 år från litteratören och revolutionsvännen Tomas Thorild till den homosexuelle diplomaten Sverker Åström, som enligt somliga bedömare var KGB-spion. Några minnesvärda personligheter i detta sammanhang är författaren Carl Jonas Love Almqvist, som med sin idéroman ”Det går an” lade grunden för upplösningstendenserna på familjeområdet genom att göra gällande, att det går lika bra för män och kvinnor att leva tillsammans utan att vara gifta; samhällsomstörtaren August Strindberg, vilken bland annat hetsade mot judarna i Sverige; författaren och kritikern Fredrik Böök, som ställde sig på Nazitysklands sida under Andra världskriget; författaren och narkomanen Lars Görling, som med sin bok ”491” bröt alla sexuella tabun genom att också skildra sex mellan djur och människor (Vilgot Sjöman gjorde senare film av boken); den antisemitiske politikern och skribenten Per Gahrton, vilken städse ställt sig på Palestina-terroristernas sida i Mellanöstern-konflikten; den marxistiske spionen och författaren Jan Guillou, som avslöjade den socialdemokratiskt präglade underrättelsetjänsten IB i syfte att undergräva det svenska samhället och i likhet med Gahrton hatar Israel och USA; och förre ärkebiskopen K. G. Hammar, som förutom att etablera homosexromantiken i Svenska kyrkan också hetsade mot Israel.

Det var för övrigt Hammar som för tio år sedan fick mig att lämna Svenska kyrkan genom sitt stöd för Elisabeth Ohlssons perversa fotoutställning i Uppsala domkyrka om Jesus som bög och lärjungarna som transvestiter. Hammars efterföljare i ämbetet, Anders Wejryd, tycks göra sitt bästa för att fullfölja Hammars verk, bland annat genom att flagga för homoäktenskap i kyrkan och inbjuda schamaner och häxor till klimatöverläggningar i domkyrkan.

När det gäller Sveriges destruktörer får vi inte heller glömma rasbiologen och nazisympatisören Herman Lundborg, som under sin tid som chef för det av riksdagen inrättade Rasbiologiska institutet i Uppsala byggde vidare på de idéer om att man skulle indela och värdera mänskligheten enligt rastillhörighet som sedan mer än ett sekel tillbaka låg i tiden. Rasbiologiska institutet blev en central ”tankesmedja” för den internationella raspolitiken och fick besökare från inte minst Tyskland, vilka i Uppsala hämtade inspiration till den kommande Förintelsen. Lundborg dog 1943 och slapp därmed uppleva Tysklands krigsnederlag, men hans institut fortlevde ännu något decennium. Det rashygieniska konceptet, som bland annat inbegrep steriliseringar av ”mindervärdiga” individer, fortlevde ända in på 1970-talet med främst socialdemokratiskt stöd.

Min grundtanke kan sammanfattas med följande citat ur boken (sidan 70):

”Varje samhälle behöver, för att kunna fungera på tillbörligt sätt, en utvecklad religiös eller åtminstone etisk doktrin i syfte att vägleda sina medborgare i en godartad riktning. Sverige vägleddes ända in i modern tid av kristendomen…Det är när detta intrikata normsystem börjar upplösas i sina fogar som verkligt svårartade problem – drogmissbruk, ökad brottslighet, moralisk perversion, en känsla av tillvarons meningslöshet – uppstår och tilltar. Enbart humanistisk/politisk övertygelse räcker inte för att fylla det religiösa vakuumet. En sekulariserad tänkare som…insåg detta enkla faktum var polacken Leszek Kolakowski, vilken erkände religionens…värden utan att själv vara aktivt troende. Bland annat kritiserade Kolakowski i en uppmärksammad debattbok det faktum att moderna kristna kyrkor tenderar att avskaffa Djävulen som sinnebild för det onda.”

Jag stoppar där – nu får de av er, kära  läsare, som vill veta mera om Sveriges destruktörer själva köpa boken!

Enklaste sättet att göra detta är att sätta in 190 kronor (inklusive porto) på plusgirokonto 85 95 89 – 4, alternativt bankgiro 5682 – 0392; adressen är Stiftelsen Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Glöm inte att ange att det är en beställning av ”Destruktörerna” som avses!