Det judiska Polen (III): Warszawaghettot

I det tredje avsnittet av min artikelserie om Förintelsen utifrån min studieresa till Polen i augusti har turen kommit till ghettot i Warszawa och det uppror som delar av den judiska befolkningen där genomförde 1943. Samtidigt har jag insett att jag måste utsträcka nämnda artikelserie till fem avsnitt, där den avslutande artikeln kommer att ägnas åt kommunisternas judeförföljelser under efterkrigstiden.

Tyska trupper röjer i Warszawaghettot 1943.

Åren 1918-39 fanns i Polens huvudstad Warszawa den största koncentrationen av judar i Europa. Bara i New York fanns fler judar. När Andra världskriget inleddes fanns i Warszawa således 380 000 judar, nästan 30 procent av den totala befolkningen.

I slutet av 1940, när Tyskland hade lagt en stor del av Europa under sig, avskärmade tyskarna ghettot – som omfattade 300 hektar – från resten av Warszawa med en tre meter hög mur, samtidigt som fler judar från den omkringliggande delen av Polen flyttades till den polska huvudstaden. Ghettot var indelat i två delar – stora och lilla ghettot. Efter hand förstördes ghettot, först det lilla ghettot och efter upproren i maj och juli 1943 hela ghettoområdet.

Jan Olof Olsson (Jolo) redogör i sitt utomordentligt intressanta bokverk i sex band, 20e århundradet (del 5), på följande sätt för de grymma förutsättningarna:

”I Warszawa upprättade tyskarna i november 1940 ett ghetto som i princip aldrig var annat än ett koncentrationsläger, en genomgångsstation för judar på deras väg till gaskamrarna. 600 000 judar fördes samman i Warszawaghettot. Av dem har 500 överlevt.”

 

Marek Edelman var det siste överlevande ledaren från upproret i ghettot.

Faktum är att det nyligen meddelades att den siste av upprorets överlevande ledare, Marek Edelman, avlidit i en ålder av 85 år. (Födelseåret är osäkert, men jag håller mig till det som anges i boken The Warsaw Ghetto 1940-1945, Warszawa 2006, det vill säga 1924). Edelman tilldelades 1998 Polens finaste utmärkelse, Vita Örnens orden. Han deltog även i upproret i Warszawa 1944, då såväl judiska som icke-judiska polacker på Stalins order lämnades i sticket av Röda armén.

Till följd av de omänskliga förhållandena i Warszawas ghetto dog en mycket stor andel av judarna. Från oktober 1939 till i mitten av 1942 beräknas omkring 100 000 judar ha dött i Warszawa, huvudsakligen som ett resultat av svält och epidemiska sjukdomar. Såväl den långsamma svältdöden som avlivningarna i förintelselägrens gaskammare var produkter av den nationalsocialistiska judepolitiken. Därtill kom de som dukade under för plundring, tvångsarbete samt den gradvisa elimineringen av judar från det socio-ekonomiska livet i av nazisterna behärskade området.

Den första utrotningskampanjen i Warszawa genomfördes mellan 22 juli och 21 september 1942, då cirka 300 000 judar fördes till den så kallade omlastningsplatsen (Umschlagplatz) på Stawkigatan för att transporteras vidare till förintelselägret Treblinka. Dessa transporter fortsatte in på 1943. I anslutning till denna plats finns fortfarande två av byggnaderna från denna mörka tid kvar, det tidigare judiska sjukhuset samt SS-högkvarteret.

Rappaports monument över offren för upproret i Warszawaghettot.

Andra kvarvarande minnesmärken är rester av ghettomuren på Zlotagatan och Siennagatan. På Clodnagatan finns det hus i vilket ordföranden i Judiska välfärdsrådet, Adam Czerniakow, bodde – han begick självmord i juli 1942 då deportationerna till Treblinka tilltog i omfattning; Czerniakows dagböcker finns bevarade i Historiska institutets arkiv. I en park i anslutning till Zamenhoffagatan finns ett mäktigt monument till minne av ghettoupproret, skapat av Natan Rappaport 1948 då femårsminnet av upproret högtidlighölls. Monumentets svarta sten, som ursprungligen beställts av Hitler för ett nazityskt segermonument, kommer från Sverige. Dåvarande Västtysklands förbundskansler Willy Brandt besökte monumentet 1970 för att med en krans hedra ghettoupprorets offer.  En gravkulle i en park vid Milagatan markerar vidare den plats där den judiska motståndsrörelsen hade sitt högkvarter i en bunker. Mordechaj Anielewicz och andra motståndsledare begick självmord när bunkern omringades av nationalsocialisterna i slutfasen av upprorets första del.

Ghettot i Warszawa tilläts av ockupationsmakten att leva ett eget liv, och ingen jude fick komma utanför murarna. Judar från Polen men också från Tyskland pressades samman i en fullständigt olidlig trångboddhet. Handel tilläts, det vill säga de som hade råd kunde köpa upp förnödenheter som andra tvingades sälja för att ha någon möjlighet att klara livsuppehället. Jag lämnar åter över ordet till Jan Olof Olsson:

”I väntan på den oundvikliga döden – som de först efter tre år i ghettot insåg var slutstationen – tvangs sålunda judarna in i ett förödmjukande liv; förutom hungersnöden och sjukdomarna som skövlade familjerna, lämnades barn föräldralösa på gatorna eller i våningarna allt medan tyska soldater på permission gick omkring och fotograferade i stan, klev över döda eller svältande och skrattade åt de arma judarnas kommers med lösöre eller de plagg de kommit över och försökte sälja för att kunna skaffa barnen mat.”

Den judiska befolkningen gjorde vad den kunde för att överleva och bildade ett stort antal hjälporganisationer av olika slag, men till slut insåg man att väpnat motstånd var den sista utväg som stod till buds även om hoppet om att klara livhanken inte kan ha varit stort. Nyheter om den massiva utrotningskampanj som startats av tyskarna i samband med invasionen av Sovjetunionen nådde Warszawaghettot hösten 1941, och från den stunden började den aktiva motståndskampen förberedas.

Inspiration tillfördes av underrättelser om att litauska judar i och kring Wilna (Vilnius) inlett en gerillakamp mot tyskarna. En central roll i upproret hade organizationen ZOB (Judiska kamporganisationen), som leddes av den tidigare omtalade Mordechaj Anielewicz (1919-43), som alltså begick självmord tillsammans med andra upprorsledare. Överlevde gjorde, förutom nämnde Edelman, Icchak Cukierman (1915-81) och Cywia Lubetkin (1919-78).

 

Motståndsledaren Mordechaj Anielewicz (1919-43).

Trots att tyskarna gynnades av en massiv numerär och militär överlägsenhet togs de på sängen av resningen i april 1943 och led förluster under de första dagarna. Sedan tyskarna samlat sig kunde de emellertid få kontroll över situationen, vilket tvingade upprorsledarna att ta skydd i bunkrar vilka kom att fungera som motståndscentra. De tyska styrkorna, som kommenderades av general Jürgen Stroop,  förstörde emellertid på ett systematiskt sätt dessa bunkrar, och den 8 maj hade turen kommit till ZOBs ledningsbunker på Milagatan 18 som oskadliggjordes med en gasbomb. Den 16 maj gav general Stroop order om att Warszawas synagoga skulle förstöras som en markering av segern över den judiska motståndsarmén. Motståndet fortsatte dock – om än i blygsammare skala – fram till hösten 1943.

Trots att ghettotupproret slutligen nedkämpades av tyskarna hade motståndskämparna nått två grundläggande mål: de hade dels etablerat ett judiskt deltagande i kampen mot Tredje riket som ett fait accompli; dels hade de väckt omvärldens moraliska samvete inför det folkmord nationalsocialisterna var på väg att genomföra.

I Polen uppgick den judiska befolkningen i svunna tider till uppemot hälften av hela befolkningen. Efter den nazityska judeutrotningen och de antisemitiska kampanjer som drevs av den kommunistiska regimen efter kriget finns i dag troligen färre judar i Polen än i Sverige. 3000 av dem bor i Warszawa. Det hindrar inte att det finns en relativt livaktig judisk verksamhet i dagens Warszawa inklusive Teatr Zydowski (Judiska teatern) vid Grzybowskitorget, Nozyksynagogan på Twardagatan och Judiska historiska institutet på Tlomackiegatan

Det judiska Polen (II): Massakern i Józefów

Dags för andra bloggartikeln där jag redovisar erfarenheter från min studieresa om Förintelsen i Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 24-31 augusti. Jag utlovade i första artikeln, om Bodzentyn och Kielce, att det skulle bli sammanlagt tre artiklar. Jag har nu reviderat den planen till att omfatta fyra artiklar. Ämnet denna gång är det som hände i det lilla polska samhället Jósefów i sydöstra Polen, cirka 45 kilometer från gränsen till Ukraina, 1942.

Det beräknas att i mitten av mars 1942, två månader efter den beryktade Wannsee-konferensen i Berlin om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan,var fortfarande 75 till 80 procent av Förintelsens offer i livet; mellan 20 och 25 procent hade dödats vid den tidpunkten. Knappt ett år senare, i februari 1943, var statistiken den omvända. Lejonparten av det nazityska massmordet på judarna skedde i Polen i vad som närmast kan liknas vid ett ”blixtkrig” med förfärande intensitet. Denna operation krävde en massiv offensiv med insättande av stora insatsgrupper. Samtidigt som detta skedde hade den tyska offensiven i Ryssland gått in i ett alltmer osäkert skede.

På morgonen den 13 juli 1942 gick den tyska 101. Polizei-Bataillon der Reserve  (Reservpolisbataljon 101) under ledning av major Trapp in i det lilla polska samhället Józefów, som ligger i Lublin-regionen i sydöstra Polen. Uppgiften var på papperet okomplicerad – man skulle skjuta byns judiska befolkning. Denna  hade redan tidigare drabbats av den nazityska folkmordspolitiken, då omkring 130 judar hade skjutits till döds på öppen gata den 11 maj av medlemmar i antingen Gestapo (Geheime Staatspolizei) eller Schupo (Schutzpolizei). Och den 13 juli, samma dag som den omtalade massakern ägde rum, mördades 300 unga judiska män från orten ombord på ett tåg som skulle föra dem till tvångsarbete i Lublin.

 Ett minnesmärke över hjältar från Józefów 1863 respektive 1939-44.

Józefów hade grundats 1725 på den plats där den lilla floden Niepryszka springer fram. Vid Polens första delning kom den lilla staden 1772 att tillhöra Österrike. 1809 blev den en del av Herzogtums Warschau (hertigdömet Warszawa) då detta bildades. 1870 förlorade Józefów sina stadsrättigheter, vilka man inte återfick förrän 1988. I dag bor omkring 2500 personer på orten.

Massakern i Józefów har blivit internationellt känd främst tack vare den amerikanske historikern Christopher R. Brownings bok Ordinary Men (på svenska Helt vanliga män, Norstedts 2006, 282 sidor). Boken är en av de mest uppmärksammade som skrivits om Förintelsen under senare år och bygger på författarens minutiösa efterforskningar kring den tyska Reservpolisbataljon 101 från Hamburg i norra Tyskland. Brownings huvudtes är att de medelålders män som tjänstgjorde i denna militära enhet – de ansågs för gamla för att tjänstgöra i Wehrmacht eller SS – inte alls var några monstra i människoskepnad utan tvärtom helt vanliga män, vilka under speciella förhållanden blev kapabla till omänskliga gärningar.

Det var således inte enbart grymma insatskommandon som massakrerade judar inom ramen för den tyska offensiven i östra Europa. För att den slutgiltiga lösningen skulle kunna genomföras fick också vanliga ordningspoliser rycka in, och här var Reservpolisbataljon 101 ingalunda ensam. Browning ger en rad exempel på utrotningsaktioner av detta slag, men det är alltså det som skedde i Józefów jag valt att behandla här – främst för att jag besökt platsen.

Jag citerar Browning:

”Det var troligen den 11 juli som Globocnik (Odilo Globocnik, SS- och polischef, chef för judeutrotningen i det polska så kallade Generalguvernementet) eller någon i hans stab kontaktade major Trapp och informerade honom om att reservpolisbataljon 101 hade fått uppdraget att samla ihop de 1800 judarna i byn Józefów ett trettiotal kilometer sydost om Bilgoraj. Denna gång skulle flertalet judar dock inte förflyttas. Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skickas till ett av Globocniks läger i Lublin. Kvinnor, barn och åldringar skulle helt enkelt skjutas.”

Major Trapp var omvittnat upprörd över att ha tvingats mottaga denna order och lär ha gråtit som ett barn. Han uppges ha sagt till sin chaufför: ”Om den här judehistorien någonsin vedergälls i detta jordiska, så Gud nåde oss tyskar.” Medan bataljonens befälhavare for runt och grät och beklagade sig högljutt över den givna ordern började dock mannarna i enheten förbereda sig för uppgiften. Browning igen:

”Underbefälen delade in en del av manskapet i patruller om två, tre eller fyra och skickade in dem i de judiska delarna av Józefów. Andra utsågs till livvakter och posterades längs gatorna mot torget eller på själva torget. När judarna drevs ut ur sina hus och de som inte kunde förflytta sig sköts, fylldes luften av skrik och gevärsskott.”

Helt vanliga tyska män som blev Hitlers villiga bödlar.

Större delen av mördandet skedde i en skog på två sidor om en väg ett par kilometer från Jósefów. Dit fördes judarna i grupper om 40-50 personer, och båda exekutionsplutonerna fick förflytta sig i skytteltrafik mellan avlastningsplatsen vid vägen och skogen under hela dagen den 13 juli. Det hör till saken att major Trapp på morgonen hade erbjudit de äldre i bataljonen att stiga åt sidan om de inte trodde att de skulle orka med uppdraget. Bara tolv man av nära 500 hade gjort så utan att behöva riskera några efterräkningar.

Vid den rättegång som följde många år efter kriget – de åtalade fick försumbara straff eller frikändes – sökte de flesta ursäkta sig med att de inte hade annat val än att lyda order, men riktigt så enkelt var det ju inte. Soldaterna hade i början av operationen erbjudits att lämna in sina gevär och avstå från mördandet, men bara en handfull hade gjort detta. I stället gjorde man gällande att vid den tidpunkt då Trapp kom med sitt erbjudande hade man inte uppfattat vad han sade just då. Senare blev det för sent. En polisman erkände att han dödat ett 20-tal judar innan han fick nog.

En av bataljonens medlemmar, en 35-årig metallarbetare, gav följande bisarra och samtidigt oerhört skrämmande vittnesmål:

”Jag ansträngde mig att skjuta enbart barn, och det gick. Det var så att mödrarna höll barnen i handen. Min kamrat bredvid sköt då modern och jag sköt hennes barn, eftersom jag resonerade som så att barnet trots allt inte kunde leva vidare utan sin mor. Det skulle så att säga döva mitt samvete att jag befriade barn som var oförmögna att leva vidare utan sina mödrar.”

Medlemmarna i 101. Polizei-Bataillon der Reserve var alltså knappast ondskefullare än folk i gemen men blev ändå Hitlers villiga bödlar genom de speciella omständigheter som var för handen. Under följande 16 månader deltog samma enhet i mördandet av 38 000 judar och skickade iväg ytterligare 45 000 till koncentrationslägret Treblinka.

Transport till förintelselägret Treblinka.

Utanför Józefów finns ett enkelt minnesmärke i sten från 1974 i ena skogskanten vid den väg som skär igenom skogen där judarna sköts och sedan kastades  i massgravar. Eftersom minnesmärket restes under kommunisttiden anges att de mördade var offer för ”hitlerismen”; kommunisterna var inte villiga att erkänna att nazismen faktiskt var en socialistisk rörelse, vilket ju termen ”nationalsocialism” ger vid handen.

Det judiska Polen (I): Bodzentyn och Kielce

Jag hade nyligen förmånen att få göra en studieresa till Polen i arrangemang av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Här följer den första av tre bloggartiklar med intryck från denna resa. Syftet var främst att studera den nationalsocialistiska Förintelsen.

I resan ingick också den högtidliga återinvigningen av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn, vilken restaurerats bland annat med hjälp av bidrag från Sverige och SKMA. Eftersom jag själv bidragit med en slant var det en särskild upplevelse att bevista denna invigning, som skedde i närvaro av bland andra Polens chefsrabbin Michael Schudrich samt kantorn vid Stora synagogan i Stockholm, Maynard Gerber. Medverkade gjorde även Bodzentyns borgmästare samt representanter för den katolska kyrkan, vars kyrkoherde bidragit aktivt till upprustningen.

Den viktigaste deltagaren var dock utan tvivel Max Safir (född Manes Szafir), en av de få judar i Bodzentyn som överlevde Förintelsen och som sedan många år är bosatt i Sverige; att den obrutne och fysiskt kraftfulle Max är 84 år kan man knappast tro! Det var meningen att Max pappa, Icek Szafir, skulle ha tagit hand om platsen – sedan kom dock kriget emellan och fadern dog i en gaskammare.

 

 Motoriserade tyska trupper i Polen under Andra världskriget.

Den judiska begravningsplatsen i utkanten av den lilla staden Bodzentyn, belägen nordväst om Kraków, var allt som blev kvar då ghettot i staden likviderades av de tyska styrkorna 1942. De första judarna bosatte sig i Bodzentyn kring sekelskiftet 1700/1800. Det dröjde emellertid till 1862 innan de ”mosestroende” tillerkändes medborgerliga rättigheter, och 1876 erkändes den judiska församlingen officiellt av de lokala myndigheterna. 1917 uppgick Bodzentyns befolkning om nära 4000 personer till nästan hälften av judar. De miserabla förhållandena under mellankrigstiden med ty åtföljande emigration, icke minst till Toronto i Kanada, gjorde dock att den judiska befolkningen reducerades ner till cirka 30 procent före Andra världskrigets utbrott. Flera ättlingar till dessa fanns för övrigt med vid den ovan nämnda återinvigningen av Bodzentyns judiska begravningsplats.

Förhållandet mellan Bodzentyns etniskt polska och judiska kommuniteter hade länge varit relativt gott, låt vara att det förekom antisemitiska aktioner. David Rubinowicz, en pojke som var bosatt i Bodzentyn och vars dagbok återfanns efter kriget samt utkom i svensk översättning 1960 med titeln Davids dagbok, skriver följande om en sådan incident i Krajno inte långt från Bodzentyn:

”12 februari. Efter frukosten gick vi ut för att skotta snö, trots att ingen sagt till om det, för vägen hade blivit igensnöad under natten. Jag kände igen församlingsvakten, frågade honom vart han skulle och han sa, att han var på väg till byäldsten med ett anslag.(…) Det var (…) en karikatyr av judarna. (…) Överskriften på anslaget är följande: Juden är en bedragare, din ende fiende. Och under står skrivet: Stanna, broder, och begrunda/Hur du drivs av judehundar./Råttor i din mat du får,/I din mjölk de vatten slår,/Deg där feta maskar krälar/Knådar de med judehälar./ När vakten spikade upp det gick folk just från skottningen och de skrattade så att jag fick ont i huvudet.”

Polens första ghetto tillkom första krigsåret 1939. Inom drygt ett års tid fanns det drygt 100 ghetton. Till dessa ghetton tvångsförflyttades judar från närliggande områden, men också judar vilka deporterats från Tyskland, Österrike och andra delar av det tyskockuperade  Europa. Till Bodzentyn, där det vid tillfället fanns omkring 1100 judar, fördes ett större antal judar från staden Plock hösten 1940. Från våren 1941 hänvisades judarna i Bodzentyn till ett getto och fick inte lämna staden. De som rörde sig i den övriga staden utan giltig passersedel sköts med nackskott av nationalsocialisterna. Liksom i alla andra polska getton var förhållandena i det i Bodzentyn omvittnat hemska.

Liksom i andra naziockuperade polska städer tvångshämtades Bodzentyns judiska och polska män och pojkar till tvångsarbeten av olika slag. Max Safir sattes att arbeta i bland annat Herrmann Goering Werke i närbelägna Starachowice, där ammunition tillverkades. Här, liksom i sågverket och stålverket, förekom omänskligt hårt tvångsarbete. Max Zafir undgick med knapp nöd att skjutas av en tysk befattningshavare. Han fortsatte sedan till andra anhalter inom ramen för den tyskledda judeutrotningen, bland annat förintelselägret Auschwitz.

 Bodzentynområdet.

 

Likvideringen av ghettot i Bodzentyn skedde hösten 1942. Aktionen verkställdes i samband med den judiska högtiden Jom Kippur och gick till så att alla judar samlades på stadens torg för att därpå föras till den närliggande staden Suchedniów. Härifrån togs de till dödslägret Treblinka och gick under i Förintelsen. När man spankulerar omkring i dagens fridfulla småstadsidyll, kanske slinker in på en bar och inmundigar ett glas av det goda polska ölet Zywiec, är det nästan omöjligt att föreställa sig de fruktansvärda scener som måste ha utspelt sig här en gång.

Inte så långt från Bodzentyn ligger den större staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn. Det var i Kielce Max Safir växte upp. Liksom i andra polska städer drabbades Kielces judar av de tyska nazisternas hårda ockupations- och förintelsepolitik, men det är för en pogrom som inträffade mer än ett år efter krigsslutet som Kielce är mest beryktat i antisemitiska sammanhang.

Huset som är förknippat med denna sinistra del av Polens historia ligger på gatan Planty 7 strax intill ån som flyter genom staden. Den 4 juli 1946 spreds ett rykte om att en liten pojke som försvunnit hade tillfångatagits av stadens judar, som antogs skulle använda pojkens blod för att utföra religiösa ritualer – ett stående inslag i den antisemitiska mytbildningen genom historien. Våldsamma upplopp utbröt och 42 judar, vilka anlänt till Kielce efter krigsslutet, massakrerades. Bland dödsoffren fanns en gravid kvinna, ett nyfött spädbarn samt tonåringar från en kibbutz. Attackerna hade framprovocerats av stadens kommunistiska myndigheter genom dessas inkompetenta hantering av den explosiva situationen.

Pogromen i Kielce var den värsta i sitt slag, men det förekom antisemitiska eruptioner och försök till pogromer över hela det efterkrigstida Polen i städer som Kraków, Rzeszów, Tarnów, Kalisz, Lublin, Paczewo och Kolbuszowa. I inget av dessa fall tycks de styrande kommunisterna, som tillskansat sig makten i Polen efter krigsslutet, hade brytt sig nämnvärt. Kommunisterna hade därtill sin egen antijudiska agenda, vilket var en naturlig sak i det sovjetdominerade Östeuropa (liksom i själva Sovjetunionen) där judarna användes som syndabockar för samhälleliga fel och brister.

Efter den fruktansvärda pogromen i Kielce valde tusentals judar att fly Polen, och samma sak upprepades vid flera andra tillfällen under den efterföljande historien där den största utvandringsvågen skedde i samband med antijudiska utrensningar 1968. I dag finns omkring 5000 judar kvar i ett Polen där en gång närmare hälften av befolkningen hade judiska anor.

 Offren för Kielce-pogromen 1946 begravs inför en stor folkmassa.

Frågan är om de antisemitiska stämningarna helt har dött ut i Kielce. På den byggnad som en gång inrymde stadens synagoga syns nämligen resterna efter några ditklottrade rader med texten ”Kaiole do Izraela”, vilket lär vara polska för ”Död åt Israel.”