Judiska hämnare på film och i verklighet

 

Jag var rätt nyligen och såg Quentin Tarantinos nya film Inglourious Basterds (jo, titeln stavas faktiskt så) som handlar om en styrka amerikanska judar som får i uppdrag att sprida skräck i Tredje riket genom att brutalt mörda och skalpera nationalsocialister i naziockuperade Frankrike. Styrkan leds av löjtnant Aldo ”The Apache” Raine, spelad av Brad Pitt, som kräver att var och en av de nio som ingår i gruppen skall avliva minst 100 tyskar och dessutom skalpera dem och överlämna skalperna till honom!

Under resans gång  knyts en tysk soldat som lustmördat 13 Gestapo-män till ”The Basterds”, som gruppen kallas av tyskarna, och tar sig med nöje an sin nya uppgift. I Paris stiftar gruppen bekantskap med den unga judinnan Shoshanna Dreyfus, spelad av Melanie Laurent, som flytt från sitt hem på den franska landsbygden sedan hon så när blivit infångad av SS-officeren Hans Landa (Christoph Walz) som sänts ut av Hitler för att spåra upp alla judar i Frankrike; hela hennes familj mördas.  Shoshanna driver en biograf i Paris tillsammans med en färgad vän.

Det är när den tyske krigshjälten Frederick Zoller (Daniel Brühl), som blir förälskad i den tysk- och nazihatande Shoshanna, kommer in i handlingen som en utstuderad plan att spränga biografen innehållande hela nazitoppen tar form. Zoller lyckas nämligen övertala sin vän Joseph Goebbels, den tyske propagandaministern, att låta en nyinspelad film om honom själv och hans ”hjältedåd” som prickskytt premiärvisas på Shoshannas biograf. Samtidigt jobbar Raine och hans mannar på att mörda nazitopparna på sitt eget kaotiska sätt.

Här skall inte filmens spektakulära slutfas avslöjas för den som tänkt se filmen medan den ännu finns på den svenska repertoaren, men nog blir det fyrverkerier i den högre skolan och en extra knorr på slutet. The Inglourious Basterds gör inte anspråk på att vara någon realistisk krigsfilm utan är en typiskt tarantinsk skröna, som för en gångs skull framställer judar under Andra världskriget som blodtörstiga slaktare och inte som viljelösa offer. Ombyte förnöjer som bekant, och nog är detta en mycket välgjord och en mycket underhållande film som jag gärna rekommenderar.

Brad Pitt som Aldo ”The Apache” Raine.

Det fanns emellertid litet varstans i verkligheten militanta judar som bekämpade tyska nazister under Andra världskriget. Jag har redan (7 oktober) på min blogg skrivit om upproret i Warszawaghettot 1943, där polska judar visade för världen att de var både villiga och kapabla att ta sig an Tredje riket. Warszawas kämpande ghettojudar hämtade inspiration från en judisk gerillarörelse i Litauen och Polen, som leddes av den legendariske kommendanten Abba Kovner. Om detta har Rich Cohen skrivit en fascinerande bok som heter The Avengers. A Jewish War Story (Vintage, London 2000).

The Avengers är historien om  tre judiska ungdomar- ingen av dem hade fyllt 20 år – som lämnar sina hem i västra Polen och omsider hamnar i det judiska ghettot i den litauiska huvudstaden Wilna (Vilnius). De tre är Abba Kovner, Vitka Kempner och Rozka Korczak. Kovner utvecklas till en ledargestalt i ghettot medan de båda unga kvinnorna Kempner och Korczak blir hans ställföreträdare. 1943 flyr de tre ghettot i Wilna och ställer sig i spetsen för ett band gerillakämpar som gömmer sig djupt i de polsk-litauiska skogarna och utför sabotageaktioner mot de tyska stridskrafterna. Här stannar de tre under resten av kriget för att därefter småningom ta sig till vad som snart blev Israel.

Efter krigsslutet började Abba Kovner, sedan han anlänt till Palestina, med sina vänner bland motståndskämparna planera för en spektakulär hämndaktion mot den tyska nationen. Genom förgiftade vattenreservoarer i tyska städer skulle miljoner tyskar mördas: öga för öga, tand för tand. Kovner och hans grupp lojala judiska motståndskämpar kallade sig ”Hämnarna” (avengers, på hebreiska Dam Yehudi Nakam). ”Vi kanske inte kan förhindra en ny förintelse”, resonerade man, ”men vi kan se till att den inte blir ohämnad.”

The real deal – Abba Kovner.

Av olika skäl inställdes denna aktion (plan A) men i stället genomfördes en plan B, då ett krigsfångeläger för tyskar nära Nürnberg utsattes för en giftattack med arsenik vilket enligt uppgifter i amerikansk press ledde till att 2238 man förgiftades och måste vårdas på sjukhus.  Om några av dessa dog, och i så fall hur många, är oklart. Det kan nämnas att sionistledaren Chaim Weizmann, som skulle bli Israels förste president, enligt Cohens skildring godkände plan B under ett samtal med Kovner.

Det dröjde inte länge efter sin ankomst till Israel innan Abba Kovner på nytt blev inblandad i krigshandlingar, nu som kämpe i den israeliska armé som betvingade de fem arabiska nationer som angrep staten Israel efter dess utropande i maj 1948.  Senare blev Abba Kovner (1918-87) rikskänd som poet, filosof, visionär och även arkitekt (han har designat Diasporamuséet i Tel Aviv).

Abba Kovner gifte sig 1948 med sin livskramrat Vitka Kempner (Kovner), född 1920, som när detta skrivs uppges fortfarande vara i livet och ha två barn och fyra barnbarn. Rozka Korczak (1921-88) dog, liksom Abba Kovner, i cancer.

Det judiska Polen (III): Warszawaghettot

I det tredje avsnittet av min artikelserie om Förintelsen utifrån min studieresa till Polen i augusti har turen kommit till ghettot i Warszawa och det uppror som delar av den judiska befolkningen där genomförde 1943. Samtidigt har jag insett att jag måste utsträcka nämnda artikelserie till fem avsnitt, där den avslutande artikeln kommer att ägnas åt kommunisternas judeförföljelser under efterkrigstiden.

Tyska trupper röjer i Warszawaghettot 1943.

Åren 1918-39 fanns i Polens huvudstad Warszawa den största koncentrationen av judar i Europa. Bara i New York fanns fler judar. När Andra världskriget inleddes fanns i Warszawa således 380 000 judar, nästan 30 procent av den totala befolkningen.

I slutet av 1940, när Tyskland hade lagt en stor del av Europa under sig, avskärmade tyskarna ghettot – som omfattade 300 hektar – från resten av Warszawa med en tre meter hög mur, samtidigt som fler judar från den omkringliggande delen av Polen flyttades till den polska huvudstaden. Ghettot var indelat i två delar – stora och lilla ghettot. Efter hand förstördes ghettot, först det lilla ghettot och efter upproren i maj och juli 1943 hela ghettoområdet.

Jan Olof Olsson (Jolo) redogör i sitt utomordentligt intressanta bokverk i sex band, 20e århundradet (del 5), på följande sätt för de grymma förutsättningarna:

”I Warszawa upprättade tyskarna i november 1940 ett ghetto som i princip aldrig var annat än ett koncentrationsläger, en genomgångsstation för judar på deras väg till gaskamrarna. 600 000 judar fördes samman i Warszawaghettot. Av dem har 500 överlevt.”

 

Marek Edelman var det siste överlevande ledaren från upproret i ghettot.

Faktum är att det nyligen meddelades att den siste av upprorets överlevande ledare, Marek Edelman, avlidit i en ålder av 85 år. (Födelseåret är osäkert, men jag håller mig till det som anges i boken The Warsaw Ghetto 1940-1945, Warszawa 2006, det vill säga 1924). Edelman tilldelades 1998 Polens finaste utmärkelse, Vita Örnens orden. Han deltog även i upproret i Warszawa 1944, då såväl judiska som icke-judiska polacker på Stalins order lämnades i sticket av Röda armén.

Till följd av de omänskliga förhållandena i Warszawas ghetto dog en mycket stor andel av judarna. Från oktober 1939 till i mitten av 1942 beräknas omkring 100 000 judar ha dött i Warszawa, huvudsakligen som ett resultat av svält och epidemiska sjukdomar. Såväl den långsamma svältdöden som avlivningarna i förintelselägrens gaskammare var produkter av den nationalsocialistiska judepolitiken. Därtill kom de som dukade under för plundring, tvångsarbete samt den gradvisa elimineringen av judar från det socio-ekonomiska livet i av nazisterna behärskade området.

Den första utrotningskampanjen i Warszawa genomfördes mellan 22 juli och 21 september 1942, då cirka 300 000 judar fördes till den så kallade omlastningsplatsen (Umschlagplatz) på Stawkigatan för att transporteras vidare till förintelselägret Treblinka. Dessa transporter fortsatte in på 1943. I anslutning till denna plats finns fortfarande två av byggnaderna från denna mörka tid kvar, det tidigare judiska sjukhuset samt SS-högkvarteret.

Rappaports monument över offren för upproret i Warszawaghettot.

Andra kvarvarande minnesmärken är rester av ghettomuren på Zlotagatan och Siennagatan. På Clodnagatan finns det hus i vilket ordföranden i Judiska välfärdsrådet, Adam Czerniakow, bodde – han begick självmord i juli 1942 då deportationerna till Treblinka tilltog i omfattning; Czerniakows dagböcker finns bevarade i Historiska institutets arkiv. I en park i anslutning till Zamenhoffagatan finns ett mäktigt monument till minne av ghettoupproret, skapat av Natan Rappaport 1948 då femårsminnet av upproret högtidlighölls. Monumentets svarta sten, som ursprungligen beställts av Hitler för ett nazityskt segermonument, kommer från Sverige. Dåvarande Västtysklands förbundskansler Willy Brandt besökte monumentet 1970 för att med en krans hedra ghettoupprorets offer.  En gravkulle i en park vid Milagatan markerar vidare den plats där den judiska motståndsrörelsen hade sitt högkvarter i en bunker. Mordechaj Anielewicz och andra motståndsledare begick självmord när bunkern omringades av nationalsocialisterna i slutfasen av upprorets första del.

Ghettot i Warszawa tilläts av ockupationsmakten att leva ett eget liv, och ingen jude fick komma utanför murarna. Judar från Polen men också från Tyskland pressades samman i en fullständigt olidlig trångboddhet. Handel tilläts, det vill säga de som hade råd kunde köpa upp förnödenheter som andra tvingades sälja för att ha någon möjlighet att klara livsuppehället. Jag lämnar åter över ordet till Jan Olof Olsson:

”I väntan på den oundvikliga döden – som de först efter tre år i ghettot insåg var slutstationen – tvangs sålunda judarna in i ett förödmjukande liv; förutom hungersnöden och sjukdomarna som skövlade familjerna, lämnades barn föräldralösa på gatorna eller i våningarna allt medan tyska soldater på permission gick omkring och fotograferade i stan, klev över döda eller svältande och skrattade åt de arma judarnas kommers med lösöre eller de plagg de kommit över och försökte sälja för att kunna skaffa barnen mat.”

Den judiska befolkningen gjorde vad den kunde för att överleva och bildade ett stort antal hjälporganisationer av olika slag, men till slut insåg man att väpnat motstånd var den sista utväg som stod till buds även om hoppet om att klara livhanken inte kan ha varit stort. Nyheter om den massiva utrotningskampanj som startats av tyskarna i samband med invasionen av Sovjetunionen nådde Warszawaghettot hösten 1941, och från den stunden började den aktiva motståndskampen förberedas.

Inspiration tillfördes av underrättelser om att litauska judar i och kring Wilna (Vilnius) inlett en gerillakamp mot tyskarna. En central roll i upproret hade organizationen ZOB (Judiska kamporganisationen), som leddes av den tidigare omtalade Mordechaj Anielewicz (1919-43), som alltså begick självmord tillsammans med andra upprorsledare. Överlevde gjorde, förutom nämnde Edelman, Icchak Cukierman (1915-81) och Cywia Lubetkin (1919-78).

 

Motståndsledaren Mordechaj Anielewicz (1919-43).

Trots att tyskarna gynnades av en massiv numerär och militär överlägsenhet togs de på sängen av resningen i april 1943 och led förluster under de första dagarna. Sedan tyskarna samlat sig kunde de emellertid få kontroll över situationen, vilket tvingade upprorsledarna att ta skydd i bunkrar vilka kom att fungera som motståndscentra. De tyska styrkorna, som kommenderades av general Jürgen Stroop,  förstörde emellertid på ett systematiskt sätt dessa bunkrar, och den 8 maj hade turen kommit till ZOBs ledningsbunker på Milagatan 18 som oskadliggjordes med en gasbomb. Den 16 maj gav general Stroop order om att Warszawas synagoga skulle förstöras som en markering av segern över den judiska motståndsarmén. Motståndet fortsatte dock – om än i blygsammare skala – fram till hösten 1943.

Trots att ghettotupproret slutligen nedkämpades av tyskarna hade motståndskämparna nått två grundläggande mål: de hade dels etablerat ett judiskt deltagande i kampen mot Tredje riket som ett fait accompli; dels hade de väckt omvärldens moraliska samvete inför det folkmord nationalsocialisterna var på väg att genomföra.

I Polen uppgick den judiska befolkningen i svunna tider till uppemot hälften av hela befolkningen. Efter den nazityska judeutrotningen och de antisemitiska kampanjer som drevs av den kommunistiska regimen efter kriget finns i dag troligen färre judar i Polen än i Sverige. 3000 av dem bor i Warszawa. Det hindrar inte att det finns en relativt livaktig judisk verksamhet i dagens Warszawa inklusive Teatr Zydowski (Judiska teatern) vid Grzybowskitorget, Nozyksynagogan på Twardagatan och Judiska historiska institutet på Tlomackiegatan