Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

En utflykt i det judiska Stockholm

Jag har under några år besökt Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm och funnit stort nöje i detta. Gruppen, som kan besökas av envar som intresserar sig för frågor som har med Israel och judenheten att göra, håller var tredje fredag i månaden (med undantag för sommarsäsongen) möte med inbjuden föredragshållare. Bland gruppens aktiviteter finns även en årlig bussutfärd i det ”judiska Stockholm”, och det är om årets upplaga av denna begivenhet jag tänkte berätta i det här inlägget.

En förutsättning för att en aktivitet av det här slaget skall fungera är att det finns en sakkunnig guide med i bilden, och så är verkligen fallet i detta sammanhang. Han heter David Fischer och är en unik person så tillvida att han 1996 vid Uppsala universitet blev teologie doktor på en avhandling om den judiska församlingen i Stockholm och dess liv. Han blev därmed den förste i Norden som vid en teologisk fakultet behandlade ett icke-kristet, religiöst samfund. David Fischer har bland annat författat den mycket läsvärda boken ”Vykort från Det heliga landet” 1840-1940″ (Atlantis, 2003) vilken behandlar de vykort som framställdes av den svenska kristna väckelseförsamling som bildades i Jerusalem 1896 efter invandring från Nås socken i Dalarna.

Det var om denna utvandring Selma Lagerlöf skrev i romanen ”Jerusalem”. Fischer visar i sin bok att den svenska Jerusalem-kolonin inte alls hade det så eländigt som Lagerlöf ville låta påskina – den fick en god utkomst genom försäljningen av vykort med hela världen som marknad.

Första anhalten på bussutfärden den 10 maj blev den ortodoxa synagogan Adat Jisrael på Sankt Paulsgatan på Södermalm, som färdigställdes 1918 i en tidigare biograf- och teatersalong och som förvaltas av den judiska Stockholms-gruppering som kan uppvisa den i dag största tillväxten. Stora synagogan i Stockholm, den på Wahrendorfsgatan som är hemvist för den konservativa judiska kommuniteten, har under senare år främst under tillskyndan av rabbinen Morton Narrowe fått en alltmer liberal prägel vilket man trodde skulle garantera en stadig tillväxt. Motsatsen blev dock fallet, och i dag är det alltså den judiska ortodoxin som samlar flest intressenter i huvudstaden; onekligen ett intressant och tankeväckande faktum.

Som bekant brukar judenheten indelas i tre grupperingar – en ortodox, en konservativ och en liberal variant. I dessa sammanhang är det den ortodoxa varianten som står för den egentliga konservatismen, medan den konservativa är i stort liberal och den liberala i hög grad reforminriktad. Hänger ni med? Den konservativa grupperingen med anknytning till synagogan på Wahrendorfsgatan nära Kungsträdgården ville för en tid sedan ha en kvinnlig rabbin från New York, men denna valde slutligen att tacka nej till erbjudandet.

Nobelpristagarinnan Nelly Sachs.

Besöket i den lilla vackra synagogan på Södermalm var en angenäm upplevelse. Därifrån bar det av till Bergsundsstrand 23 på Kungsholmen, en välkänd adress för den litterärt intresserade stockholmaren. Det var här den lilla sköra poetissan Nelly Sachs (1891-1970) bodde under alla år sedan hon anlänt till Stockholm med sin mor från Berlin i samband med krigsutbrottet 1939. Hon tilldelades 1966 Nobelpriset i litteratur tillsammans med israelen Samuel Josef Agnon. Sachs behandlade i sin diktning ofta det hemska som hände under Förintelsen. Nelly Sachs var för övrigt väninna till min hustrus mormor Erna Levy, som själv inte var judinna men gift med en judisk man från Berlin; båda kom till Stockholm medan det ännu var möjligt för personer med judisk anknytning att ta sig ut ur Hitlertyskland.

Innan det var dags för lunch på Kulturhuset ställdes färden till Kungliga Slottet och Gamla stan, som är betydelsefulla för det judiska Stockholm. Det var nämligen på Slottsbacken som den förste juden som tilläts utöva sin religion i Sverige – Aaron Isaac – sammanstrålade med konung Gustaf III och överståthållaren Carl Sparre och fick klartecken från dem båda att stanna kvar i landet och utöva sitt yrke utan att konvertera till kristendomen.

Förste praktiserande juden i Sverige, Aaron Isaac (1730-1817).

Aaron Isaac (1730-1817) var bördig från Treuenbrietzen utanför Berlin. Han utbildade sig till sigillgravör och arbetade en tid i svenska Stralsund i nordligaste Tyskland innan han bestämde sig för att flytta till det egentliga Sverige, där hans yrkeskunskaper var mycket efterfrågade. Efter klartecken från kungen och överståthållaren skickade Isaac efter sin familj och slog sig tillsammans med denna ned i Stockholm. Andra släktingar och trosfränder strömmade till. Omsider hade Isaac lyckats rekrytera de tio vuxna män (minjen) som enligt judisk tradition krävs för att hålla gudstjänst, och den första riktiga synagogan upprättades i en byggnad på Själagårdsgatan i Gamla stan sedan tillstånd härför givits 1779. Denna synagoga tjänade som gudstjänstlokal fram till dess att den kände arkitekten Scholander fick uppdraget att rita den stora synagogan på Wahrendorfsgatan, som var något av ett ”skrytbygge” med syftet att manifestera den status som den välbeställda judiska kommuniteten i Stockholm omsider nått. I den ursprungliga synagogans lokaler inrättades därefter en polisstation, men numera huserar där ett känt arkitektkontor.

Förutom Stora synagogan och Adat Jisrael på Söder finns i Stockholm en tredje synagoga, vilken också den är ortodox (bland annat innebärande att män och kvinnor sitter åtskilda). Detta senare Guds hus kallas Adat Jeschurun, är beläget på Riddargatan på Östermalm och har en fascinerande förhistoria. Gudstjänstlokalen fraktades nämligen per båt till Stockholm från Hamburg, där den som genom ett mirakel klarade sig undan Kristallnattens härjningar den 9 november 1938. Det var först när den ankommit till Hamburgs hamn som den förvandlades till kaffeved av nationalsocialistiska tyska hamnarbetare. Efter en noggrann restaurering kunde dock synagogan tas i bruk och samlar ännu, 70 år senare, ortodoxt troende judar till gudstjänster och judiska bemärkelsedagar. Adat Jeschurun ingick dock tyvärr inte som utflyktsmål på bussutfärden.

Den judiska invandringen till Sverige har försiggått i vågor. De judar som anlände till Sverige efter pionjären Aaron Isaac blev med tiden i stor utsträckning, genom sitt kunnande och sin driftighet, välbeställda och aktade medborgare och valde i de flesta fall att låta sig assimileras i det svenska samhället. Familjer som Bonnier, Sachs, Hirsch och Josephson är välkända icke minst inom affärs- och förlagsbranscherna.

Under 1870- och 1880-talet kom en ny judisk invandringsvåg till Stockholm och Sverige från Tsarryssland, och det rörde sig om mindre bemedlade judar som flydde undan de pogromer som med jämna mellanrum inträffade i Ryssland och östra Europa. Dessa övervägande ortodoxa  judar sågs inte med särskilt blida ögon av den existerande och väletablerade judenheten, vilken dock frikostigt understödde de nya invandrarna med pengar, bostäder och arbetstillfällen. De nyanländande judarna bosatte sig till övervägande delen på Södermalm och etablerade församlingsgruppen Adat Jisrael, som först höll till två trappor upp i en byggnad på Sankt Paulsgatan 17 innan man etablerade sig i den forna teater- och biografsalongen på nummer 13.

Det kan nämnas att från den sistnämnda församlingsgruppen avknoppades en utbrytargrupp som kallades Beit Jaakov men som också gick under benämningen Scheiderser Schul, vilken småningom kom att återförenas med Adat Jisrael. Orsaken till avknoppningen skall inte ha varit några större religiösa tvisteämnen utan stod snarare att finna i en mindre välfungerande personkemi.

I dag finns inget judereglemente som reglerar svenska judars aktiviteter.

Åter till bussutflyktsdeltagarna, vilka efter lunch fraktades till Kungsholmen för att först ta del av David Fischers lärda föreläsning om den judiske grosshandlaren och byggherren Isaak Hirsch (1843-1917), vilken bland annat uppförde två fastigheter i kvarteret Bodarna på Strandvägen. En del av Hirschs kvarlåtenskap åtgick till att bilda Stiftelsen Isaak Hirschs minne, vilken enligt sina statuter skulle ”bereda billiga bostäder åt dem som sett bättre dagar, men ej längre hava råd bekosta hyra.” Hirsch investerade vidare i fastigheter i Sundsvall efter den ödeläggande branden 1888. Det var även den teaterintresserade Hirsch som bekostade uppförandet av Oscarsteatern i Stockholm 1905 (Hirschs främsta intresse vad teatern anbelangar lär, åtminstone enligt Fischer, ha stavats balettflickor).

Isaak Hirsch är för övrigt morfars farbror till de inte helt okända bröderna Per och Olle Wästberg.

På Kungsholmen ligger också två gamla judiska begravningsplatser, som båda var i bruk från slutet av 1700-talet till slutet av 1850-talet. Att det är två begravningsplatser är ett resultat av en splittring inom den ursprungliga judiska församlingen, där ett antal medlemmar var missnöjda med Aaron Isaacs ledarskap och därför anlade en egen begravningsplats i Kronobergsparken. Stoftet efter Aaron Isaac och dennes hustru vilar på den något större begravningsplatsen Aronsberg på Alströmersgatan

Efter Aaron Isaacs ankomst till Sverige utformades under Gustaf IIIs regeringstid 1782 det så kallade Judereglementet, vilket klargjorde vilka näringar som judar skulle tillåtas ägna sig åt och var de skulle få bosätta sig och bilda judiska/mosaiska församlingar. Förutom i Stockholm blev det tillåtet för personer av judiskt ursprung att slå upp sina bopålar i Göteborg och Norrköping; en judisk kommunitet bildades även i Karlskrona. Aaron Isaac gjorde Kronan stora tjänster och utsågs 1788 till arméleverantör i Gustaf IIIs krig mot Ryssland och utnämndes revolutionsåret 1789 till hovleverantör.

Judar hade funnits i Sverige långt innan Aaron Isaac anlände. Således finns dokumenterat att Gustaf Vasa anlitade en judisk läkare, som troligen var den ende utbildade läkare som fanns i vårt land vid denna tid. Så kallade hovjudar fanns även vid exempelvis drottning Christinas och Carl XIs respektive hov. Dessa anställdes emellertid endast därför att de besatt färdigheter som deras förnäma uppdragsgivare var i behov av och tilläts inte praktisera sin religion. Alla judar som ville bo och leva i Sverige förständigades att genom dop övergå till den kristna religionen. Om judisk närvaro vittnar vidare de utsmyckningar av antisemitisk natur som fortfarande kan studeras på Uppsala domkyrka.

Inte heller Aaron Isaac undgick antisemitismen, denna gåtfulla cancersvulst som förgiftat mänsklig samvaro ända sedan Egyptens faraoner använde judarna som slavarbetare. Aaron Isaac skriver i sina till svenska översatta memoarer (originalet var skrivet på västjiddisch dialekt): ”Men hur mycket elakt skrevo de inte dagligen i tidningarna mot mig. Och vilka gemenheter tänkte de inte ut mot judarna, som populasen sedan skrek efter mig. På cirka 14 dagar gick jag inte ut på gatan. De skrevo till och med mot konungen och frågade varifrån han fått rättighet att förorena detta heliga land med judar.”

I dag finns tre judiska församlingar på svensk mark – i Stockholm, Göteborg och Malmö; den i Stockholm omfattar dessutom hela Norrland. Antalet judar bosatta i Sverige uppgår enligt doktor Fischer till vid pass 25 000 enligt det traditionella sättet att räkna judiskhet efter moderns släktsida. Judiska församlingen i Stockholm, det vill säga dess liberala/konservativa gren, accepterar sedan några år tillbaka dock även judiskt påbrå från faderssidan, och med det sättet att räkna fördubblas antalet judar till omkring 50 000.

En interiör från den vackra Stora synagogan i Stockholm.

I takt med stigande islamsk invandring och utbredandet av extremnationalistiska och/eller nationalsocialistiska åsikter, detta i förening med demonisering av staten Israel, har dessvärre antisemitismens fula tryne (stundom maskerat med en mer salongsfähig ”antisionism”) kommit att fördystra tillvaron för Sveriges judar, detta särskilt i Malmö. Det behövs eldsjälar av typ David Fischer och Betlehemskyrkans Israelsgrupps ledande kraft, Tor Carlid, för att råda bot på detta!

Slutligen ett personligt klargörande. Jag har, mig veterligt åtminstone, inte en droppe judiskt blod i mina svenska ådror. Ända sedan jag 1963 på en skolresa besökte Stora synagogan i Stockholm och i samband därmed på Chinateatern såg teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen, har jag känt varm sympati för Israels och judenhetens sak. Det tackar jag min dåvarande klassföreståndare Lena (Forsberg) Gunnarsson för.

Jag vill också påstå att judendomen ingår som en betydelsefull del i min personligt eklektiska religionskompott.