Svenska kyrkans fortsatta förfall

Den 2 mars ägnade jag min blogg åt en betraktelse över Svenska kyrkans förfall. Tyvärr, men på intet sätt oväntat, finns det nu skäl att spinna vidare på detta tema.

Huvudskälet är det faktum att Eva Brunne, öppet lesbisk och vänsterinriktad präst, den 26 maj valdes till ny biskop i Stockholms stift att efterträda Caroline Krook. Brunne segrade i biskopsvalet efter en tvekamp med Hans Ulfvebrand med röstsiffrorna 413-365. Skånskan Eva Brunne, född 1954, tjänstgör för närvarande som stiftsadjunkt i Stockholm efter att tidigare ha varit kyrkoherde i Flemingsberg och Sundbyberg. Valet av Brunne är dock föremål för överklagan, vilken skall beslutas om i innevarande månad (juni). Om överklagan inte går igenom kommer Brunne att tillträda som stockholmsbisp i november i år.

Lesbiska Eva Brunne, tvåa från höger, blir ny biskop i Stockholms stift.

Valet av Eva Brunne som ny Stockholms-biskop är, som jag ser det, blott ytterligare en bekräftelse på den närmast desperata politiska korrekthet som präglat den forna statskyrkan under en lång följd av år och som inleddes i början av 1950-talet. Stockholms stifts förste biskop (1942-54) Manfred Björkquist, på sin tid initiativtagare till den legendariska pansarbåtsinsamlingen 1912 samt grundare av Sigtunastiftelsen, gråter i sin himmel.

Valet av Brunne innebär naturligtvis en stor politisk seger för homosexlobbyn med RFSL i spetsen och ytterligare ett nederlag (vilket i ordningen?) för kristna som faktiskt bryr sig om vad som står i Bibeln. Det kan nämnas att när fotot ovan var publicerat på gaysajten QX så fick det dela plats med artikel och foto om hur man bär sig åt för att skaffa ”knullkompisar i Skåne.”

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.qx.se/uploads/e1/f4ba94105dea75b1aade2a5b9f33cd.jpg&imgrefurl=http://www.qx.se/samhalle/6945/ny-knullkompis-i-skane&usg=__KbxEW7NSWlRnccKDbHRdWQIrbHE=&h=183&w=244&sz=12&hl=sv&start=25&tbnid=pIZ_S_M7M8saPM:&tbnh=83&tbnw=110&prev=/images%3Fq%3DEva%2BBrunne%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Jag tänker här inte ägna mig åt någon långrandig excersis över alla de bibelställen som avvisar ett homosexuellt leverne men vill ändå erinra om vad aposteln Paulus, kristendomens skapare, skriver i Romarbrevet (1:24-27) om hur människor betedde sig i Sodom och Gomorra:

”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.”

Sodom och Gomorra förtärs av eld och svavel från himlen enligt en konstnärs tolkning.

Sanningen är att det finns få spörsmål i Bibeln varom det råder större samstämmighet än just synen på den utlevda homosexualiteten. Ändå kan röstberättigade i biskopsvalet i Stockholms stift rösta fram en person som är öppet homosexuell. Det är för mig en gåta. Det kan upplysningsvis nämnas att Eva Brunne, som för övrigt tillhör den kända Långarydssläkten, lever i ett registrerat partnerskap tillsammans med Gunilla Lindén, som är präst i Högalids församling i Stockholm.

Alla svenska kristna traskar dock inte patrullo efter den politiska och andliga korrekthetens banérförare. Således skriver pastor Ulf Ekman i Livets ord följande på sin blogg om valet av den nya biskopen:

”Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron (…) Kan något gott komma ur denna utnämning? Definitivt! Många kommer att få upp ögonen för hur illa ställt det verkligen är, inte bara i Stockholms stift utan i Svenska kyrkan i stort.”

Hoppas kan man ju alltid. Jag är dock rädd för att pastor Ulf är alltför optimistisk – svenska folket torde vid det här laget vara så hjärntvättat av homosexlobbyn att de flesta nog inte ser det groteska i att en svensk biskop är utövande homosexuell. ”All kärlek är lika mycket värd”, brukar det som bekant heta. I så fall är det inte utan att man undrar när vi får vår första präst (och småningom biskop) som lever i månggifte. Det finns redan politiker som motionerat om att tillåta det senare.

Jag ber även att få citera den traditionalistiske prästen Dag Sandahl (som står politiskt till vänster) i ämnet. Sandahl, som är komminister i Högby, citeras i tidningen Dagen den 27 maj på följande sätt i anledning av biskopsvalet i Stockholm:

”Stockholmsprästerna och Svenska kyrkan har valt väg. Ekumeniskt blir vi mer isolerade nu. Vi kan vara stora i truten ett tag till, men det kommer att visa sig vem som får rätt. Svenska kyrkan bryts ned i det yttre och det inre på ett sätt som förvånar till och med mig. Vi blir en kyrka i marginalen. Hela homosexagendan styr oss ut i eländet. Det är QX och RFSL i Stockholm. Någon annan skriver agendan och de snälla kristna följer den.”

Homosexlobbyn kan tacka Fredrik Reinfeldt för den nya äktenskapslagstiftningen.

Domprosten Åke Bonnier, en av många ryggradslösa prästmän som föjer med strömmen oavsett i vilken riktning denna må leda, är föga otippat betydligt mer positiv till valet av Brunne. Bonnier tycker sålunda  att Brunnes utnämning är ”jätteroligt” samt att den utvalda är ”en klok och kunnig person” samt dessutom ”djupt andlig.”

Om Eva Brunne kan det vidare berättas att hon är en av tre skribenter som författat texter till utställningen om Jesu moder Maria på Historiska museet i Stockholm. Det har uppgivits att hon inte tror inte på jungfrufödseln eller bryr sig  om vem som var Jesu fysiske far. Detta är en aspekt av Eva Brunnes framtoning  jag personligen inte har mycket att invända mot – jag tror inte heller på jungfrufödseln och menar att det var översteprästen Sakarias som var Jesu köttslige pappa (jag tycker ändå inte det är fel att säga att Jesu avlades av ”den helige ande” eller att Jesus var Guds son; den av mina läsare som vill veta mer angående mina tankar härom kan lämpligen skicka en kommentar). Jag bryr mig heller inte om vilket kön den som är präst eller biskop har.

Jag har helt enkelt uppfattningen att detaljer avseende den kristna tron – och det finns som känt en uppsjö av kyrkor och samfund – kraftigt har övervärderats i det förflutna. Det viktiga är egentligen inte vad vi tror på, utan vad vi kan göra för Gud och våra medmänniskor!

Frågan om homosexualitet gäller emellertid något betydligt mer grundläggande, nämligen Guds själva skapelseordning. I 1 Mosebok 1:27-28 läser vi: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem. Gud sade till dem: ‘Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er. Och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.””

Den som i det perspektivet hävdar att en man kan ingå äktenskap med en annan man eller en kvinna göra detsamma med en annan kvinna, och ändå behaga Gud, har inte förstått den djupa innebörden i denna utsaga.

Nu är det ändå så att också jag inser att allt i den här världen, till följd av syndafallet, inte är som det borde vara. Ingen människa är fullkomlig, och alla beter sig i ett eller annat avseende på sätt som inte motsvarar Guds förväntningar. Det är här den gudomliga nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen träder i funktion. Gud står i de flesta fall ut med oss även om vi råkar vara syndare, ty vad annat kan Han göra? Om Han enbart vore en dömande och straffande Gud hade Han ju med all sannolikhet för länge sedan sett till att människosläktet utplånats från jordens yta!

Det finns dock en gräns för allting, troligen också för Guds förlåtelse. Att människor lever med varandra på ett otillbörligt sätt är en sak – jag är inte den som spanar med kikare in i folks sovrum eller vägrar umgås med någon vars livsföring jag i alla avseenden inte gillar. Envar är ansvarig för sina gärningar och får, följaktligen, ta konsekvenserna därav. Men när det kommer till att utse biskopar och andra höga representanter för kyrkor (vilka gör anspråk på att ha samband med Gud i himlen) som uppenbart går emot grundläggande sanningar uttryckta i den Heliga skrift kommer vi farligt nära denna gräns.

Eva Brunne är härtill även medlem i Sjöstadens socialdemokratiska förening i Sofia församling och placerad på åttonde plats på valsedeln för valet till kyrkofullmäktige i Stockholm. Detta i förening med Brunnes mycket öppet redovisade sexuella läggning gör mig övertygad om att hennes karriärväg inom Svenska kyrkan från början till slut är ett politiskt projekt. Det skulle vara intressant att veta vad Brunne har för åsikt om Israel – Svenska kyrkan har som bekant sedan åtskillig tid tillbaka en ensidigt antiisraelisk attityd.

Hon har hittat den ultimata kombination av politisk, religiös och sexuell korrekthet som mycket väl kan föra henne ända fram till ärkebiskopsämbetet.

Lesbiska och antisemitiska prästen Anna Karin Hammar syns till höger.

Eva Brunne är ingalunda Svenska kyrkans enda framstående lesbiska präst. En annan är Anna Karin Hammar, född 1951, yngre syster till förre ärkebiskopen K. G. Hammar. Hon lever i ett registrerat partnerskap med Ninna Edgardh Beckman och är verksam som stiftsadjunkt i Uppsala stift. 2006 ställde hon upp i ärkebiskopsvalet utan att, Gud vare lovad, lyckas nå ända fram. Hon var dessutom i många år verksam i det starkt vänstervridna Kyrkornas världsråd.

Anna Karin Hammar har liksom brodern en starkt Israel-fientlig hållning och kan på goda grunder betecknas som antisemit.

Socker-Jesus och socker-Gud

 

Den icke helt okände estradören, kreatören och riksbögen Jonas Gardell har skrivit en bok som heter ”Om Jesus”. Det är inte första gången Gardell fuskar inom teologins område – hans tidigare insatser i ämnet renderade honom ett hedersdoktorat i teologi i Lund.

När jag såg Jonas Gardell i en morgonsoffa här om dagen förklarade han, att den Jesus-bild han nu utkolporterar är en reaktion mot den frikyrkliga kristenhetens socker-Jesus, ni vet den där romantiskt idealiserade figuren med strålande rent och skönt utseende som går omkring och klappar barn på huvudet och gullar med små lamm. Så långt är jag med. Jag har nämligen viss förståelse för om Gardell vill göra upp räkningen med den gestalten, som naturligtvis har föga eller intet med den historiska personen Jesus att göra.

Jag har emellertid invändningar mot den bild av Frälsaren Gardell framställer. Enligt Gardell är det troligt att Jesus (Yeshua på hebreiska) var en riktig bonnläpp som var tandlös, undersätsig (omkring 150 cm lång enligt Gardell i morgonsoffan) och med svart, krulligt hår samt mörk hy. Förmodligen, menar Gardell, var Jesus dessutom analfabet. Detta är naturligtvis en klart felaktig och missvisande bild av den historiske Jesus. För det första kan han inte ha varit analfabet, eftersom han, enligt Skriften, redan som tolvårig i Jerusalems tempel slog de skriftlärde med häpnad med sin lärdom. Evangelierna är sedan enstämmiga i sin bild av Jesus som en auktoritativ och djupt skriftkunnig rabbin, den där ingen farisé eller lagkunnig slog på fingrarna. Jesus brukade vidare recitera Torah-texterna på hebreiska i synagogorna och var en lysande debattör.

Det är för mig därför solklart att Jonas Gardells Jesus-bild är i dessa avseenden falsk. Ingen dvärgväxt landsortspredikant med lässvårigheter och dessutom utan en tand i käften hade haft minsta chans att göra sig gällande i samtidens religiösa landskap, där det vimlade av Messias-pretendenter och lagkloka som törstade efter att sätta dem på plats. Jag föreställer mig att många av dessa hade tänderna i behåll, så varför då inte Jesus? Att en figur som den Gardell med yvig pensel målar upp skulle kunna samla tusentals anhängare omkring sig, och av det religiösa och politiska etablissemanget i Jerusalem skulle kunna uppfattas som ett så betydande hot mot den bestående ordningen att han slutligen avrättades på ett kors, är något helt orimligt.

Ola Salo som Jesus.

Dessutom har jag grava invändningar mot Gardells gudsbild. Livets ords huvudpastor Ulf Ekman tolkar denna på följande sätt i en kommentar i tidningen Världen idag den 3 april: ”Om jag förstått Jonas Gardell rätt, så vill han med allt han har, försvara tre för honom så viktiga teser. Dessa är: 1. Gud är så kärleksfull att han inte hakar upp sig på hur vi lever. Han vill att vi skall leva ut vårt liv som det behagar oss. 2. Synd, orenhet och andra bibliska uttryck existerar inte. De är termer hämtade ur gammaldags religiösa föreställningsvärldar som är inaktuella i dag och som vi måste göra rent hus med. 3. Alla, absolut alla kommer ovillkorligt till himlen, annars är Gud orättvis.”

Jonas Gardell förklarade i morgonsoffan att han ville ta kål på den socker-Jesus som det predikas om i frikyrkan och annorstädes. Jag kan sympatisera med den målsättningen. Det är då, som jag ser det, helt obegripligt att Gardell väljer att framställa Gud som ”socker”-Gud”: en högsta varelse som inte ställer några som helst krav på någon, och som tillåter vilka synder som helst (inklusive dem som strider mot Tio Guds bud) utan invändningar – då icke minst Gardells egen, som alla vet vad den är och som Bibeln är rörande enig om i sitt fördömande. Jesus var, såvitt jag förstår, den förste i världshistorien som framställde Gud i himlen som en far månande om sina barn. Ett fullödigt uttryck för denna fadersgestalt kommer till uttryck i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Som jag uppfattat det instämmer Jonas Gardell i bilden av Gud som en älskande far.

Var och en som själv har barn vet dock att ingen förälder värd namnet struntar i om ens egna barn ägnar sig åt hejdlöst syndande. Om jag hade haft en son eller en dotter som till exempel knarkade, stal och begick våldsbrott, och kanske som en följd härav hamnade i fängelse, så skulle jag naturligtvis inte sitta med armarna i kors utan göra mitt yttersta för att få mitt barn att lämna den fördärvliga väg vederbörande var inne på. Jag skulle göra detta just av det skälet att jag älskade mitt barn. Gud kan därför givetvis inte sitta i sin himmel, flina fånigt med sin (måhända tandlösa) mun och godkänna vilka upprörande handlingar som helst som barnen begår och låta dem bli delaktiga av saligheten ”no matter what”. Då vore Han en synnerligen dålig förälder. Gud älskar sina mänskliga barn, men Han ställer vissa krav på dem.

Det är också därför som Jesus, som har ett så nära förhållande till sin himmelske fader att han kan kallas Guds son, visserligen förlåter evangeliets sexmissbrukande kvinna som är på väg att stenas men tillhåller henne: ”Gå, men synda inte mer.” Jag är inte så säker på att Jesus skulle ingripa mot den stenförsedda pöbeln om samma kvinna skulle upprepa sin synd, ty handlingar har konsekvenser också i Guds och Jesu värld.

Jonas Gardells Jesus-bild inrymmer ävenledes ett par andra komponenter: Jesus var inte Gud, och han föddes inte genom jungfrufödsel. Här är jag ense med Gardell. Synen på Jesus som Gud, en varelse som desslikes hade skapats före själva Skapelsen, var aldrig aktuell förrän bilden av den verklige Yeshua hade förbleknat. Den börjar med det senast skrivna evangeliet, det med Johannes som författare vilket framställdes något hundratal år efter Jesu död på korset, och fullbordas med kyrkomötet i Nicea 325 då politikerna med kejsar Konstantin i spetsen och majoriteten av de samtida, fornkyrkliga ledarna kompromissade fram en Jesus-bild som de flesta kunde acceptera. Treenigheten och Jesus som Gud hade skapats, inte genom något gudomligt påbud utan som en följd av kyrkopolitiska kompromisser. Vi borde i dag vara mogna att lämpa dessa vanföreställningar över bord.

Jungfrufödselns dogm är tvivelsutan en följd av en lika verklighetsfrämmande som romantiserande Maria-kult i kombination med den bigotta syn på sexualiteten, som säkerligen utmärkte de kvinnohatande gamla ungkarlar som var verksamma långt efter Jesu död. Jesu samhälle var ett lika jordnära och realistiskt samhälle som något annat både förr och senare. Jesus avlades naturligtvis på samma sätt som alla andra mänskliga varelser. Vem var då hans jordiske far?

Denna gåta får sin lösning för den som med oförvillat öga läser Lukas evangelium 1:39-40, 56: ”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.” ”Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.” Mycket hinner hända på tre månader, och Marias vistelse hos makarna Sakarias och Elisabet ledde till att hon blev havande med Jesus; Elisabet väntade samtidigt Johannes döparen. Således var den framstående tempeltjänaren och prästen Sakarias inte bara Johannes utan också Jesu far. Det bör inte vara några problem att jämka samman detta förhållande med det budskap som ängeln tidigare bibringat Maria: att hon skulle bli havande med Jesus genom den helige andes tillskyndan. Vi vet att Bibelns budskap ofta uttrycks genom liknelser och symboler, och jag ser inga svårigheter i att Marias och Sakarias förening i syfte att frambringa Messias, Guds son och världens frälsare, kan liknas vid ett ingripande av den helige ande.

Den jordiska verkligheten är handfast, och det är i enlighet därmed Gud måste arbeta.