Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?
Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson
Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.
Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.
Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).
Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.
Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.
Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.
Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/
Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:
Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics
Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan
Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.
Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg
Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980
Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan omKarl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barnöver 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.
Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton
Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget
Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!
Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.
Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen
I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.
Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki
1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.
Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/
Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.
När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.
Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.
Så har det blivit dags att kora ”vinnaren” (eller rättare sagt förloraren) i min genomgång av Sveriges sämsta låtar: ”Om tårar vore guld” framförd av allas vår Agnetha Fältskog.
Den av Fältskog egenhändigt skrivna och komponerade ”Om tårar vore guld” gavs ut på singel 1970 och fanns även med i albumet Som jag är. Låten låg 15 veckor på Svensktip…förlåt Svensktoppen våren och sommaren 1970 och var som bäst uppe på tredje plats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Om_t%C3%A5rar_vore_guld
Vad är det då som är så förfärligt med just ”Om tårar vore guld”? Låt mig förklara. Det som stöter mig mest är den osannolikt sliskiga och banala texten som nästan lustfyllt vältrar sig i den olyckliga kärlekens våndor. Eller vad sägs om följande textrader:
Agnetha Fältskog föddes i ”Smålands Jerusalem”, det vill säga Jönköping, den 5 april 1950. Hon kom tidigt in på såväl sång som scenkonst – hennes pappa Ingvar Fältskog var road av amatörteater och lät gärna dottern vara med i hans uppsättningar. Agnetha var bara fem år när hon skrev låten ”Två små troll”. Hon tog pianolektioner som mycket ung och fick så småningom ett eget piano samt började framträda i kyrkan.
13 år gammal bildade Agneta tillsammans med några kompisar gruppen The Camders. Hennes sångidol vid denna tid var den amerikanska sångerskan Connie Francis. Efter realexamen 1967 gick Agnetha Fältskog in för en heltidskarriär som sångerska och låtskrivare. och medverkade i olika dansband. Sitt sologenombrott fick hon 1967 med ”Jag var så kär”, som tog sig upp i topp på Kvällstoppen 1968 och sålde i 80 000 exemplar. Därefter skrev hon flera relativt framgångsrika låtar inklusive ”Om tårar vore guld”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agnetha_F%C3%A4ltskog
I början på 1970-talet började Fältskog samarbeta med de välkända musikprofilerna Benny Andersson, känd från Hep Stars, och Björn Ulvaeus från Hotenanny Singers; hon gifte (och skilde) sig senare med respektive från den senare. Ett uttryck för detta samarbete var albumet Lycka,, som bland andra låtar innehåller ”Hej gamle man!”. Samtliga ABBA-medlemmar, således även norskan Anni-Frid Lyngstad, medverkade på LP-skivan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lycka_(album)
ABBA: från vänster Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad.
Historien om det världsberömda svenska popbandet ABBA är alltför välkänd för att jag skall behöva ta upp den här i sin helhet. Jag nöjer mig med att konstatera, att det svenska genombrottet kom med ”Ring, ring (bara du slog en signal)” som kom trea i Melodifestivalen 1973. Med ”Waterloo”, som vann Eurovision Song Contest (ESC) i engelska Brighton året därpå, var ABBA ett världsnamn. https://www.youtube.com/watch?v=3FsVeMz1F5c
Låt mig avslutningsvis understryka, att jag absolut inte har något emot den mycket begåvade och framgångsrika Agnetha Fältskog som artist. Även stora stjärnor kan dock svara för mindre lyckade nummer, och det är min personliga uppfattning att ”Om tårar vore guld” är just ett sådant exempel i Fältskogs fall. Om andra tycker att det är en toppenlåt har jag dock inte problem med det.
Fotnot: Min lista över ”Sveriges sämsta låtar” ser i sin fullständiga form ut på följande sätt (med sämsta låten på första plats): 1. Agnetha Fältskog: ”Om tårar vore guld”. 2. Thore Skogman: ”Du är en riktig klippare”. 3. Forbes: ”Beatles”. 4. Lasse Lönndahl: ”Min pullover”. 5. Loa Falkman: ”Symfonin”.
Spänningen närmar sig kokpunkten när det nu har blivit dags att utse Sveriges näst sämsta låt. Ty vilken populärkomposition skall tillerkännas ”äran” att belägga förstaplatsen och därmed av mig utnämnas till den sämsta svenska låten i modern tid?
Ni får ge er till tåls ett tag till, kära läsare, när jag nu presenterar det näst värsta pekoralet på min lista: Thore Skogman med ”Du é en riktig klippare, du”.
Thore Skogman (1931-2007) föddes i Hallstahammar i Västmanland och avled i Gävle. Han var under en mångfald av år ett stående inslag i svensk underhållningsindustri och troligen vår flitigaste låtskrivare genom alla tider. Skogmans första komposition var ”Hemlängtan” (Ensam jag är) från 1950, vilken framfördes i lokalrevyn på hemorten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thore_Skogman
Skogman var 1945-55 anställd vid Bultfabriken i bruksorten Hallstahammar. Därefter hade han anställning som biträdande försäljningschef vid ett företag i Västerås innan han flyttade till Stockholm och blev reklamman vid grammofonbolaget Cupol 1958-61. Därefter var han verksam vid Bonniers folkbibliotek under ett års tid innan han satsade helhjärtat på karriären som sångare, låtskrivare och skådespelare (nåja).
1953 sjöng Skogman ”Älgjakten” tillsammans med den välkända Kvartetten Synkopen och 1955 kom skivdebuten med ”Man måste vara om sig och kring sig”. Sammanlagt lär det finns minst 1302 låtar signerade i Thore Skogmans namn. 22 av dem hamnade på Svensktoppen – elva framförda av andra artister, lika många av honom själv. Bland de mest namnkunniga melodierna märks ”Tiotusen röda rosor” med Jan Höilands samt ”Fröken Fräken med Sven-Ingvars.
Thore Skogman i blågul kostym gör reklam för låten ”Pop Opp i Topp” som han bland annat framförde med punkbandet Dag Vag.
Och så då den extremt flåshurtiga ”Du é en riktig klippare, du”, lågvattensmärket framför andra om ni frågar mig. Refrängen för inte tankarna till centrallyrikens höjder, om man säger så:
Du är en riktig klippare, du är en riktig klippare, du, ja, du är en riktig klippare, du! Du är en riktig klippare, du är en riktig klippare, du, ja, du är en riktig klippare, du är en riktig klippare, du!
Genombrottet för Thore Skogman kom med ett framträdande i det omåttligt populära radioprogrammet ”Frukostklubben”, som nästan hela svenska folket lyssnade till varje lördagsmorgon med Sigge Fürst som legendarisk programledare. Därefter blev det ett halvsekel fyllt av radio- och TV-framträdanden, folkparksturnéer, hitlåtar samt en och annan krogshow och operett..
Thore Skogman avled i Gävle efter en stroke den 9 december 2007 i en ålder av 76 år. Vid hans frånfälle hette det i en minnesartikel: ”Han var arbetarkillen som levde för nästa låt”. Så var det säkert. Själv beskrev han sig så: ”Jag har rött hår och glest mellan tänderna.”
Hallstahammars SKs A-lag i fotboll säsongen 1949-50. Thore Skogman är andre man från höger i bakre raden.
Elof Lars Thore Skogman var ett geni på sitt sätt och gladde otaliga människor med sin pigga röst och sitt glada humör. Det är dock ganska självklart att skriver man över 1300 låtar är det ett och annat nummer som inte håller måttet. ”Du é en riktig klippare, du” faller enligt min ringa mening inom den kategorin. I Hallstahammar finns såväl Thore Skogmans plats som en staty rest till minne av den berömde hemmasonen.
Thore Skogman var även en hyfsat bra fotbollsspelare (anfallare) i Hallstahammars SK i näst högsta serien, som då han var aktiv kallades division II. Pappan Elof var under många år spelare och ledare i klubben, som har ett par säsonger i allsvenskan som främsta meriter.
Några jag skulle vilja ta ett allvarligt snack med är medlemmar i de jurygrupper som röstade fram låten ”Beatles” med Forbes som vinnare i Melodifestivalen (ja, jag vägrar skriva ”Mellon”) 1977. Låten är och förblir för mina öron ett lågvattensmärke i den moderna svenska populärmusiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Forbes_(musikgrupp)
Det aktuella årets schlagertävling var den 17e upplagan av Melodifestivalen och hölls på klassiska Cirkus i Stockholm med Ulf Elfving som programledare. ”Beatles” fick högst poäng av den tolv jurygrupperna. Tvåa i tävlingen blev ”John B. Lund” med Svante Thuresson och trea ”Sommaren -65” med Landslaget. Ingen av låtarna har gått till hävderna som några höjdpunkter i den svenska schlagerhistorien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Melodifestivalen_1977
Som segrare i Melodifestivalen fick Forbes äran att representera Sverige vid det årets Eurovision Song Contest (ESC), som hölls i Wembley Conference Center i London. Storbritannien hade segrat i föregående års tävling med låten ”Save Your Kisses for Me” med Brotherhood of Man. I London gick segern till Frankrike och ”L´oiseau et l´enfant” (Fågeln och barnet) med Marie Myriam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Eurovision_Song_Contest_1977
Svenska Forbes fick det olycksbådande startnumret 13 – mycket riktigt slutade hopplösa töntlåten ”Beatles” på 18e och sista plats.
Forbes hade bildats 1974 och hämtat sitt namn efter grundaren och sångaren Peter Forbes. Övriga bandmedlemmar var Roger Capello, Claes Bure, Peter Björk, Anders Hector och Chino Mariano. Forbes sjöng och spelade elbas. 1977 utkom gruppen med albumet ”Big Dear” på skivbolaget Metronome. Året därpå kom ”Sure I´m scared of flying, but…” på Marcus Music.
Forbes grundare – sångaren och basisten Peter Forbes.
1980 bytte gruppen namn till det litet tuffare Varning och gav samma år ut albumet med samma namn på Bert Karlssons skivbolag Mariann Records. Om jag inte är helt ute och cyklar torde det ha varit Bert som fick Forbes att byta namn. Sedan dess har gruppen bytt tillbaka till Forbes och består numera av Peter Forbes, Todde Stoor, Peter Klaxman och Totte Päivärinta.
”Beatles” skrevs av Sven-Olof Bagge (text) och Claes Bure (musik). Några minnesvärda rader ur sången:
Beatles gav oss sin musik Flickor tjöt i vilda skrik Alla skivor har vi kvar Vi ska minnas Ringo Starr
Mitt urval av de låtar jag valt att kalla ”Sveriges sämsta” är naturligtvis högst subjektivt. Rent objektivt lär det finnas många sämre låtar, men för att min lista skall ha någon mening är det en förutsättning att den består av någorlunda kända alster.
Lars Lönndahl är sannolikt en av Sveriges mest älskade populärartister genom alla tider. Vi minns gärna exempelvis hans versioner av de italienska schlagersångerna ”Piccolissima serenata” och ”Volare”. Lönndahl har en gedigen sångarbakgrund. Han var solist i Stockholms gosskör i slutet av 1930-talet och skivdebuterade med ”Tangokavaljeren” med Thore Ehrlings orkester 1949. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_L%C3%B6nndahl
1951-54 studerade Lönndahl vid Musikhögskolan i Stockholm och fortsatte sedan till Rom för sångstudier. Under 1950-talet var han stor så kallad tonårsidol och förekom under påföljande årtionde med bidrag till Svensktoppen icke mindre än 37 gånger. Hans låt ”Midnattstango” toppade 1962 den allra första upplagan av denna lista. Lasse Lönndahl har även förekommit i revyer, filmer (läs: Åsa-Nisse) och musikaler och lanserades med lyckat resultat i Tyskland.
Lasse Lönndahl som ung tonårsidol. Vid det här laget har han hunnit fylla 90.
Som ett kuriosum kan nämnas att Lars Lönndahl hade flygning som hobby. Han flög både mindre och större plan och skall ha passerat ljudvallen vid två tillfällen.
Lönndahl gjorde succé med svenska versioner av andra italienska slagdängor, varför det kan förefalla märkligt att ”Min pullover” blev en sådan megaflopp. När man lyssnar till låten får man dock en vink om orsaken till misslyckandet – artisten sjunger ganska stelt och utan större inlevelse, och dessutom stör åtminstone jag mig på det svengelska uttalet ”pollover” som låter en smula avigt.
Lönndahls version, som översattes till svenska av Stig Rossner, kan jämföras med den italienska originallåten ”Il pullover” med text av sångaren och skådespelaren Gianni Meccia och musik av Franco Migliacci. Här kan man tala om inlevelse!
Lasse Lönndahl är ett unikum i svensk underhållsindustri med ett långt pärlband av minnesvärda sånger sjungna med en tonren och behaglig tenorstämma. Det är inget konstigt att han misslyckades någon enstaka gång.
Trio me´ Bumba under storhetstiden på 1960-talet: Bertil Lindblom, Tommy Wener, Jan-Erik Lindqvist och Jan Harg.
1969 var jag på bilsemester längs Sveriges öst-, syd- och västkuster med några kompisar inklusive en kusin. Ett av de roligaste minnena var när vi, jag tror det var på Falstebo strand, lindrigt nyktra och för full hals skrålade ”Man ska leva för varandra”, som då var en megahit med Trio me´ Bumba.
Trio me´ Bumba är det verkliga dragplåstret i artist-Sverige som nu är inne på sitt 61a (!) år efter att ha bildats på Södermalm i Stockholm i maj 1957 av en trio tonåringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trio_me%27_Bumba
Trio me´ Bumba i dag: Bertil Lindblom, Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist och Jan Harg.
Trio me´ Bumba var egentligen en kvartett under storhetstiden på 1960-talet och bestod då av Tommy Wener (sång och gitarr), Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist (bas), Bertil Lindblom (dragspel och gitarr) och Jan Harg (trummor). Wener avled vid 62 års ålder i samband med ett framträdande i Brattsbacka i Västerbotten 2002. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/p6WbM6/svensktopps-stjarnan-dog-pa-scenen
Under vad som med allt skäl kan kallas de gyllene åren tilldelades gruppen flera guldskivor och tillhörde landets mest populära dansband jämte Sven-Ingvars och Sten & Stanley.
Som gruppens mest kända produktion måste nog räknas ”Man ska leva för varandra”, skriven av Bengt Sundström, vilken parkerade på Svensktoppen i 26 veckor under 1969 varav ett antal av dessa på förstaplatsen. Den gavs ut på singel 1968 och fanns året därpå med på LPn ”De´ e´ så kul” https://sv.wikipedia.org/wiki/Man_ska_leva_f%C3%B6r_varandra
Lyssna på den här:
Dryga 60 år som artister – det är sannolikt något slags rekord i kontinuitet och ihärdighet. Nu när medlemmarna närmar sig 80-årsåldern fortsätter de uppträda och då inte sällan på äldreboenden och vårdinrättningar. För inte särskilt länge sedan medverkade gruppen även i SVT-produktionen ”Allsång på Skansen”. Läs gärna mer på Trio me´Bumbas hemsida här: http://www.triomebumba.se/
Trio me´ Bumba skivdebuterade 1962 med ”Bonnie Twist” som var en svensk coverversion av The Beatles ”My Bonnie”. Det blev ingen större succé, men låten spelades exempelvis av piratradiostationen Radio Nord.
Skall man räkna antal veckor på Svensktoppen som framgångsindikator så är ”Spel-Olles gånglåt”, med text av Kerstin Hed och musik av D. Grufman, trions största succé alla kategorier. Den låg 30 veckor på Svensktoppen 1963.
Trio me´ Bumba turnerade 1963 med den då i Sverige inte superkända engelska popgruppen The Beatles. Faktum är att på de affischer som trycktes upp inför turnén stod Trio me´ Bumba överst vilket antydde att Beatles var typ förband. Innan turnén sparkade igång hade detta dock hunnit ändrats. https://www.arbetarbladet.se/artikel/uppland/alvkarleby/stod-over-beatles-pa-affischerna
Gruppen har också turnerat med svenska artister som Cornelis Vreeswijk, Siw Malmkvist och Thore Skogman och medverkade 1969 i filmen ”Åsa-Nisse i rekordform”.
Den som slutligen vill ta del av en fyllig presentation av legendariska Trio me´ Bumba kan göra det här, där Jan-Erik Lindqvist, Bertil Lindblom och Jan Harg intervjuas i en lokal TV-kanal i Stockholm av Lars-Erik Nyman: https://cooltv.solidtango.com/video/trio-me-bumba-cooltv-se
Det är lätt att förstå varför Bertil Boo blev en av Sveriges populäraste och mest folkkära artister någonsin: han hade en vacker barytonstämma och han var en chosefri och trevlig person med enkel bakgrund. Och såvitt jag vet var Boos halvsekellånga karriär kemiskt fri från skandaler.
Bertil Boo föddes den 16 januari i Bohults socken i Askersund i Närke som det yngsta av 15 (!) syskon. Han avled i Sundbyberg, där han bodde i en villa, den 20 juli 1996. Fadern, som varit indelt soldat, dog då Bertil var elva år gammal. Hans liv har tecknats av Ingemar Norlén i boken Bertil Boo: ett liv i sång (2014).https://www.adlibris.com/se/bok/bertil-boo-ett-liv-i-sang-9789187685088
Bertil Boo som yrkesutövande bonde.
Boo visade tidigt prov på sångliga utförsgåvor och framträdde offentligt första gången på ett fackföreningsmöte då han var tolv år gammal. Vid mogen ålder var han verksam som bonde, varför det givna epitetet för hans del blev ”den sjungande bonden” eller ibland ”barytonbonden”.
Det stora genombrottet kom 1946 i radioprogrammet Frukostklubben, med Sigge Fürst som programledare, som i princip hela Sveriges befolkning lyssnade på varje lördagsmorgon. Boo framförde där den smördrypande sentimentala sången ”Violer till mor”, som skivbolaget Sonora sålde i 250 000 exemplar under några månader efter lanseringen:
Det gällde att smida medan järnet var varmt, och 1946 fick Boo en ny hit med ”Sången om Warszawa” med det polska originalet ”Piosenka o mojej Warszawie”, som var mycket populär i det efterkrigstida Polen, som förlaga. Sången handlar om det lidande Warszawa åsamkats under kriget men också om den orubbliga viljan att återuppbygga staden. https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c
Det är nog ingen stor överdrift att påstå Bertil Boo och hans sångkonst träffade det svenska folket som en kraftig smäll i solar plexus och lade grunden för en popularitet som kom att vara i flera decennier. Ett av sina sista framträdanden gjorde han i hemstaden Askersund 1995. Då var han svårt sjuk i leukemi men ville ändå inte svika sina kvarvarande fans.
Likheterna mellan Stefan Löfven och Bertil Boo är onekligen påfallande.
Under den senare fasen av sin artistbana uppträdde Bertil Boo ofta i exempelvis kyrkor och kapell samt på pensionärsträffar tillsammans med artister såsom Harry Brandelius och Thory Bernhards. I yngre dagar spelade Boo, förutom att göra sångliga insatser, trummor i Loongs orkester. Han medverkade också i nio Åsa-Nisse-filmer.
När Bertil Boo avled 82 år gammal 1996 skulle det dröja 18 år innan Stefan Löfven, som är påfallande lik Boo, utsågs till Sveriges statsminister.
Manfred Mann var en engelsk pop- och rythm- and blues-grupp som bildades i London 1962 och upplöstes 1969. Därefter kom olika konstellationer med olika namn, däribland Manfred Mann and his Earth Band som fortsatte långt in på 1970-talet. På senare år har ett flertal av medlemmarna fortsatt på nostalgivägen under namnet The Manfreds och släppte det senaste studioalbumet så sent som 2014. https://en.wikipedia.org/wiki/Manfred_Mann
Gruppens upphovsman, keyboardisten Manfred Mann, heter egentligen Manfred Sepse Lubowitz och var född i Johannesburg i Sydafrika 1940. Ursprungligen hette bandet The Mann-Hugg Blues Brothers efter Mann och trummisen Mike Hugg. Trots att gruppen uppkallats efter Manfred Mann höll denne mestadels en låg profil och skall inte ha varit överförtjust i att gruppen uppkallats efter honom.
Manfred Mann himself.
Jag minns med välbehag bandets alla hits från 1960-talet, då det nästan oavbrutet hade med låtar på Tio-i-topp. Överst har jag länkat till Manfred Manns sista stora hit från 1969, som hette ”Ragamuffin Man”. Ragamuffin är ett engelskt ord för ”trashank” men också namnet på en kattras, en variant av rasen ragdoll. Ragamuffinkatten såg dock dagens ljus först 1994.
Det definitiva genombrottet för Manfred Mann kom med ”Do Wah Diddy” 1964, som här kan avnjutas i en liveinspelning med den senare så berömde soloartisten Paul Jones, född i Portsmouth 1942, som sångare: https://www.youtube.com/watch?v=_iTwlfDuG2s
Med tiden blev gruppen mer inriktad på pop än rythm-and-blues och 1966 kom ”Pretty Flamingo”, som naturligtvis fann sin väg till svenska Tio-i-topp. Klicka här och ni får, förutom höra låten, se vackra miljöscener från pophuvudstaden vid denna tid, det så kallade Swinging London: https://www.youtube.com/watch?v=sTxzmLyVFYY
Manfred Mann gjorde sig också kända som framstående uttolkare av några av Bob Dylans sånger. Här: ”Just Like a Woman” från 1966: https://www.youtube.com/watch?v=wNePBiO8nVo
Den ursprungliga gruppens sista aktiva år, 1969, kom hitlåtarna ”Fox on the Run” samt ”Ragamuffin Man” (se överst). ”Fox on the Run” följer här: https://www.youtube.com/watch?v=zXf3QttUPlI
Sångarna Mike d´Abo (till vänster) och Paul Jones på litet äldre dar.
Bandmedlemmarna hette Manfred Mann, Paul Jones, Mike d´Abo (sångare efter Paul Jones), Klaus Voormann, Mike Hugg, Tom McGuiness och Mike Vickers.
Tyskfödde basisten Klaus Vormann är en speciell person i sammanhanget. Han lärde känna The Beatles i Hamburg i slutet av 1950-talet och spelade på 1970-talet bas i John Lennons band The Plastic Ono Band. Voorman föddes i Berlin 1938 och därmed Manfred Manns äldste medlem. Han är även grafiker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Klaus_Voormann
Jag behöver knappast tillfoga att Manfred Mann beredde mig många fina musik- och även dansupplevelser under ungdomstiden. Det är många gamla minnen som gör sig påminda när jag åter lyssnar på de här sångerna nu på äldre dar, icke minst av unga damer jag beundrade. Jag gläder mig åt att alla bandmedlemmar faktiskt ännu tycks vara i livet.
Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.
Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits
Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.
Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose
Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.
Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.
Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.
Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.
Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148
11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.
En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi sett och hört prov på tidigare.
Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.
Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:
Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.
Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15
Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.
Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).
Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm
Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).
Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor
Den verklige Ramses IIs mumie.
Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget
I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.
Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.
Burt Lancaster som Mose.
”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver
Brita Borg (1926-2010) fick en lång karriär och kunde därmed glädja det svenska folket under många år med sin sång- och skådespelarkonst.
Brita Borg var en av de klarast lysande stjärnorna på den svenska artisthimlen under min barn- och ungdomstid på 1950- och 1960-talen. Hennes mörka altröst och föredömligt tydliga frasering var inte att ta fel på. Hon hördes ofta på radion och medverkade även i en räcka mer eller mindre framgångsrika filmer.
Brita Kerstin Gunvorg Borg föddes i Högalids församling på Södermalm i Stockholm 1926 och avled i Borgholm på Öland 2010 en dryg månad före sin 84e födelsedag. I sitt äktenskap med Allan Johansson fick hon sonen Allan Borg. Brita slog igenom som artist genom att vinna tidningen Vecko-Revyns sångtävling krigsåret 1943. Snart därefter kom hon med i sång- och showgruppen Vårat gäng. Två år senare bildade hon, tillsammans med sin blivande make Allan Johansson, sångkvartetten Flickery Flies. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brita_Borg
1947 inledde Brita Borg ett synnerligen givande samarbete med Povel Ramel och medverkade tillsammans med Flickery Flies i åtskilliga av dennes Knäppupp-revyer åren 1952-62. Flickery Flies bestod initialt av Brita, Allan Johansson, Bengt Elmberg och Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, men då gruppen enrollerades av Povel Ramel ersattes de båda sistnämnda av Oscar Rundqvist och Karl-Olof Finnberg. Den senare ersattes 1954 av Tosse Bark, som Brita kände sedan tiden i Vårat gäng. https://sv.wikipedia.org/wiki/Flickery_Flies
Den på sin tid välkända sånggruppen Flickery Flies – här i skotsk mundering.
Från och med 1964 avverkade Brita Borg flera säsonger hos revymakaren Hagge Geigert i Uddevalla innan hon gjorde en sejour hos Kar de Mumma (Erik Zetterström) på Folkan i Stockholm. På 1970-talet flyttade Brita tillsammans med nye maken, polismannen Stig Salomonsson, till Arvidsjaur i Lappland, vilket inte hindrade henne från att fortsätta sin artistkarriär.
Brita Borg kom att göra bra ifrån sig som aktris och sångerska med Riksteatern åren 1967 till 2001. Debuten skedde med ”Call Me Madam” 1967 och sedan följde medverkan i uppsättningar som ”Annie Get Your Gun”, ”Oss bröder emellan”, ”Spelman på taket”, ”Tolvskillingsoperan” och ”Jubilarerna”. Sin första rena talroll hade hon med Tor Isedal som motpart i ”Sjöhästen”.
En uppmärksammad insats svarade Borg för 1983 i Peter Schildts direktsända TV-teaterpjäs ”Pariserliv” av Göran O. Eriksson som handlar om ett litet teatersällskap verksamt i den revolutionära Pariskommunen våren 1871. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pariskommunen
Brita Borg längst till höger med Povel Ramel och Gunwer Bergqvist.
Britta Borg – eller Die Borg som hon också kallades efter ett parodiskt nummer hos Povel Ramel – hade många strängar på sin lyra men är förmodligen mest känd som schlagerdrottning. Många är hennes inspelningar först hos skivbolaget Sonora och därefter hos det Ramel-relaterade Knäppupp. Den första formidabla succén kom med ”Fat Mammy Brown” 1957: https://www.youtube.com/watch?v=XJfxKcRMN_8
Numret ”Fat Mammy Brown”, där Borg är sminkad och vadderad som en fyllig negerkvinna från Harlem i New York, hade varit otänkbart i dagens kväljande, politiskt korrekta atmosfär.
I slutet av 1950-talet var Brita Borgs ställning som schlagersångerska så grundmurad, att arrangörerna av Schlagerfestivalen 1959 bestämde att oavsett segrare i tävlingen så skulle Brita representera Sverige i Eurovision Song Contest (ESC) detta år. Siw Malmkvist vann den svenska festivalen med låten ”Augustin” av Bo Harry Sandin och Åke Gerhard, men det blev alltså Brita Borg som fick åka till Cannes med samma låt.
”Augustin” gav Brita Borg niondeplatsen i ESC 1959.
Nu blev det ingen större succé i ESC för den då 32-åriga Brita Borg med låten om hjärtekrossaren Augustin – den placerade sig som delad nia av elva deltagande melodier med blott fyra poäng och kan avnjutas här :https://www.youtube.com/watch?v=AsTBC75F5Ds
En av Brita Borgs absolut mest minnesvärda sånginsatser är ”Ljuva sextital” från det aktuella decenniets sista år, alltså 1969. Låten hade skrivits av Benny Andersson, Stikkan Andersson och Björn Ulvaeus och blickar ungefär 20 år framåt i tiden, då man mindes den tid då ”de flesta kände sin far” och ”man for till månen i ett rör av plåt”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ljuva_sextital
Brita Borg medverkade under drygt ett halvsekel i ett antal filmer – först i ”Swing it, magistern” 1940 och sist i ”Ture Sventon och fallet Isabella” 1991. Däremellan han hon 1959 med att spela sångerska i den amerikansk-svenska kalkonfilmen ”Rymdinvasion i Lappland” (”Terror in the Midnight Sun”), som handlar om hur ett UFO anländer till nordligaste Sverige och släpper lös ett hiskeligt och hårigt monster. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdinvasion_i_Lappland
Ruggiga saker händer i Lappland…
Bland övriga medverkande skådespelare märks Sten Gester, Barbara Wilson, Robert Burton, Åke Grönberg och Gösta Prüzelius. Den som känner för att se hela detta ”mästerverk” har chansen här: https://www.youtube.com/watch?v=QFSxYQ2kESc
Brita Borg fick en lång karriär men hade i dess slutfas svårt att hitta nya arbetsuppgifter. Hon kommenterade detta så: ”Man ska ju vara betydligt yngre och stå och jucka och skrika på scen. Min repertoar är Povel Ramel och hans tid.”
Mot slutet av sitt liv tvingades Brita genomgå en operation som avlägsnade ena lungan. De sista fem åren av sitt liv var hon bosatt i Löttorp på norra Öland tillsammans med maken Stig Salomonsson och sörjdes vid sitt frånfälle vid 83 års ålder av denne och sonen Allan Borg med familj. http://www.barometern.se/familj/brita-borg-ar-dod/
2010 gav artisten Mattias Enn ut ett album med några av de sånger som förknippas med Brita Borg.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 