Archive for the ‘Underhållning’ category

Sveriges sämsta låtar (2): ”Du é en riktig klippare, du” med Thore Skogman

15 april, 2019

Spänningen närmar sig kokpunkten när det nu har blivit dags att utse Sveriges näst sämsta låt. Ty vilken populärkomposition skall tillerkännas ”äran” att belägga förstaplatsen och därmed av mig utnämnas till den sämsta svenska låten i modern tid?

Ni får ge er till tåls ett tag till, kära läsare, när jag nu presenterar det näst värsta pekoralet på min lista: Thore Skogman med ”Du é en riktig klippare, du”.

Thore Skogman (1931-2007) föddes i Hallstahammar i Västmanland och avled i Gävle. Han var under en mångfald av år ett stående inslag i svensk underhållningsindustri och troligen vår flitigaste låtskrivare genom alla tider. Skogmans första komposition var ”Hemlängtan” (Ensam jag är) från 1950, vilken framfördes i lokalrevyn på hemorten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thore_Skogman

Skogman var 1945-55 anställd vid Bultfabriken i bruksorten Hallstahammar. Därefter hade han anställning som biträdande försäljningschef vid ett företag i Västerås innan han flyttade till Stockholm och blev reklamman vid grammofonbolaget Cupol 1958-61. Därefter var han verksam vid Bonniers folkbibliotek under ett års tid innan han satsade helhjärtat på karriären som sångare, låtskrivare och skådespelare (nåja).

1953 sjöng Skogman ”Älgjakten” tillsammans med den välkända Kvartetten Synkopen och 1955 kom skivdebuten med ”Man måste vara om sig och kring sig”. Sammanlagt lär det finns minst 1302 låtar signerade i Thore Skogmans namn. 22 av dem hamnade på Svensktoppen – elva framförda av andra artister, lika många av honom själv. Bland de mest namnkunniga melodierna märks ”Tiotusen röda rosor” med Jan Höilands samt ”Fröken Fräken med Sven-Ingvars.

Thore Skogman i blågul kostym gör reklam för låten ”Pop Opp i Topp” som han bland annat framförde med punkbandet Dag Vag.

Och så då den extremt flåshurtiga ”Du é en riktig klippare, du”, lågvattensmärket framför andra om ni frågar mig. Refrängen för inte tankarna till centrallyrikens höjder, om man säger så:

Du är en riktig klippare,
du är en riktig klippare, du,
ja, du är en riktig klippare, du!
Du är en riktig klippare,
du är en riktig klippare, du,
ja, du är en riktig klippare,
du är en riktig klippare, du!

Genombrottet för Thore Skogman kom med ett framträdande i det omåttligt populära radioprogrammet ”Frukostklubben”, som nästan hela svenska folket lyssnade till varje lördagsmorgon med Sigge Fürst som legendarisk programledare. Därefter blev det ett halvsekel fyllt av radio- och TV-framträdanden, folkparksturnéer, hitlåtar samt en och annan krogshow och operett..

Thore Skogman avled i Gävle efter en stroke den 9 december 2007 i en ålder av 76 år. Vid hans frånfälle hette det i en minnesartikel: ”Han var arbetarkillen som levde för nästa låt”. Så var det säkert. Själv beskrev han sig så: ”Jag har rött hår och glest mellan tänderna.”

Hallstahammars SKs A-lag i fotboll säsongen 1949-50. Thore Skogman är andre man från höger i bakre raden.

Elof Lars Thore Skogman var ett geni på sitt sätt och gladde otaliga människor med sin pigga röst och sitt glada humör. Det är dock ganska självklart att skriver man över 1300 låtar är det ett och annat nummer som inte håller måttet. ”Du é en riktig klippare, du” faller enligt min ringa mening inom den kategorin. I Hallstahammar finns såväl Thore Skogmans plats som en staty rest till minne av den berömde hemmasonen.

Thore Skogman var även en hyfsat bra fotbollsspelare (anfallare) i Hallstahammars SK i näst högsta serien, som då han var aktiv kallades division II. Pappan Elof var under många år spelare och ledare i klubben, som har ett par säsonger i allsvenskan som främsta meriter.

Annonser

Sveriges sämsta låtar (3): ”Beatles”. Forbes

13 mars, 2019

Några jag skulle vilja ta ett allvarligt snack med är medlemmar i de jurygrupper som röstade fram låten ”Beatles” med Forbes som vinnare i Melodifestivalen (ja, jag vägrar skriva ”Mellon”) 1977. Låten är och förblir för mina öron ett lågvattensmärke i den moderna svenska populärmusiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Forbes_(musikgrupp)

Det aktuella årets schlagertävling var den 17e upplagan av Melodifestivalen och hölls på klassiska Cirkus i Stockholm med Ulf Elfving som programledare. ”Beatles” fick högst poäng av den tolv jurygrupperna. Tvåa i tävlingen blev ”John B. Lund” med Svante Thuresson och trea ”Sommaren -65” med Landslaget. Ingen av låtarna har gått till hävderna som några höjdpunkter i den svenska schlagerhistorien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Melodifestivalen_1977

Som segrare i Melodifestivalen fick Forbes äran att representera Sverige vid det årets Eurovision Song Contest (ESC), som hölls i Wembley Conference Center i London. Storbritannien hade segrat i föregående års tävling med låten ”Save Your Kisses for Me” med Brotherhood of Man. I London gick segern till Frankrike och ”L´oiseau et l´enfant” (Fågeln och barnet) med Marie Myriam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Eurovision_Song_Contest_1977

Svenska Forbes fick det olycksbådande startnumret 13 – mycket riktigt slutade hopplösa töntlåten ”Beatles” på 18e och sista plats.

Forbes hade bildats 1974 och hämtat sitt namn efter grundaren och sångaren Peter Forbes. Övriga bandmedlemmar var Roger Capello, Claes Bure, Peter Björk, Anders Hector och Chino Mariano. Forbes sjöng och spelade elbas. 1977 utkom gruppen med albumet ”Big Dear” på skivbolaget Metronome. Året därpå kom ”Sure I´m scared of flying, but…” på Marcus Music.

Forbes grundare – sångaren och basisten Peter Forbes.

1980 bytte gruppen namn till det litet tuffare Varning och gav samma år ut albumet med samma namn på Bert Karlssons skivbolag Mariann Records. Om jag inte är helt ute och cyklar torde det ha varit Bert som fick Forbes att byta namn. Sedan dess har gruppen bytt tillbaka till Forbes och består numera av Peter Forbes, Todde Stoor, Peter Klaxman och Totte Päivärinta.

”Beatles” skrevs av Sven-Olof Bagge (text) och Claes Bure (musik). Några minnesvärda rader ur sången:

Beatles gav oss sin musik
Flickor tjöt i vilda skrik
Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr

Mitt urval av de låtar jag valt att kalla ”Sveriges sämsta” är naturligtvis högst subjektivt. Rent objektivt lär det finnas många sämre låtar, men för att min lista skall ha någon mening är det en förutsättning att den består av någorlunda kända alster.

Sveriges sämsta låtar (4): ”Min pullover”. Lasse Lönndahl

3 februari, 2019

Lars Lönndahl är sannolikt en av Sveriges mest älskade populärartister genom alla tider. Vi minns gärna exempelvis hans versioner av de italienska schlagersångerna  ”Piccolissima serenata” och ”Volare”. Lönndahl har en gedigen sångarbakgrund. Han var solist i Stockholms gosskör i slutet av 1930-talet och skivdebuterade med ”Tangokavaljeren” med Thore Ehrlings orkester 1949. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_L%C3%B6nndahl

1951-54 studerade Lönndahl vid Musikhögskolan i Stockholm och fortsatte sedan till Rom för sångstudier. Under 1950-talet var han stor så kallad tonårsidol och förekom under påföljande årtionde med bidrag till Svensktoppen icke mindre än 37 gånger. Hans låt ”Midnattstango” toppade 1962 den allra första upplagan av denna lista. Lasse Lönndahl har även förekommit i revyer, filmer (läs: Åsa-Nisse) och musikaler och lanserades med lyckat resultat i Tyskland.

Lasse Lönndahl som ung tonårsidol. Vid det här laget har han hunnit fylla 90.

Som ett kuriosum kan nämnas att Lars Lönndahl hade flygning som hobby. Han flög både mindre och större plan och skall ha passerat ljudvallen vid två tillfällen.

Lönndahl gjorde succé med svenska versioner av andra italienska slagdängor, varför det kan förefalla märkligt att ”Min pullover” blev en sådan megaflopp. När man lyssnar till låten får man dock en vink om orsaken till misslyckandet – artisten sjunger ganska stelt och utan större inlevelse, och dessutom stör åtminstone jag mig på det svengelska uttalet ”pollover” som låter en smula avigt.

Lönndahls version, som översattes till svenska av Stig Rossner, kan jämföras med den italienska originallåten ”Il pullover” med text av sångaren och skådespelaren Gianni Meccia och musik av Franco Migliacci. Här kan man tala om inlevelse!

Lasse Lönndahl är ett unikum i svensk underhållsindustri med ett långt pärlband av minnesvärda sånger sjungna med en tonren och behaglig tenorstämma. Det är inget konstigt att han misslyckades någon enstaka gång.

Svenska artister (XXXIV): Trio me´ Bumba

14 oktober, 2018

Trio me´ Bumba under storhetstiden på 1960-talet: Bertil Lindblom, Tommy Wener, Jan-Erik Lindqvist och Jan Harg.

1969 var jag på bilsemester längs Sveriges öst-, syd- och västkuster med några kompisar inklusive en kusin. Ett av de roligaste minnena var när vi, jag tror det var på Falstebo strand, lindrigt nyktra och för full hals skrålade ”Man ska leva för varandra”, som då var en megahit med Trio me´ Bumba.

Trio me´ Bumba är det verkliga dragplåstret i artist-Sverige som nu är inne på sitt 61a (!) år efter att ha bildats på Södermalm i Stockholm i maj 1957 av en trio tonåringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trio_me%27_Bumba

Trio me´ Bumba i dag: Bertil Lindblom, Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist och Jan Harg.

Trio me´ Bumba var egentligen en kvartett under storhetstiden på 1960-talet och bestod då av Tommy Wener (sång och gitarr), Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist (bas), Bertil Lindblom (dragspel och gitarr) och Jan Harg (trummor). Wener avled vid 62 års ålder i samband med ett framträdande i Brattsbacka i Västerbotten 2002. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/p6WbM6/svensktopps-stjarnan-dog-pa-scenen

Under vad som med allt skäl kan kallas de gyllene åren tilldelades gruppen flera guldskivor och tillhörde landets mest populära dansband jämte Sven-Ingvars och Sten & Stanley.

Som gruppens mest kända produktion måste nog räknas ”Man ska leva för varandra”, skriven av Bengt Sundström, vilken parkerade på Svensktoppen i 26 veckor under 1969 varav ett antal av dessa på förstaplatsen. Den gavs ut på singel 1968 och fanns året därpå med på LPn ”De´ e´ så kul” https://sv.wikipedia.org/wiki/Man_ska_leva_f%C3%B6r_varandra

Lyssna på den här:

Dryga 60 år som artister – det är sannolikt något slags rekord i kontinuitet och ihärdighet. Nu när medlemmarna närmar sig 80-årsåldern fortsätter de uppträda och då inte sällan på äldreboenden och vårdinrättningar. För inte särskilt länge sedan medverkade gruppen även i SVT-produktionen ”Allsång på Skansen”. Läs gärna mer på Trio me´Bumbas hemsida här: http://www.triomebumba.se/

Trio me´ Bumba skivdebuterade 1962 med ”Bonnie Twist” som var en svensk coverversion av The Beatles ”My Bonnie”. Det blev ingen större succé, men låten spelades exempelvis av piratradiostationen Radio Nord.

Skall man räkna antal veckor på Svensktoppen som framgångsindikator så är ”Spel-Olles gånglåt”, med text av Kerstin Hed och musik av D. Grufman, trions största succé alla kategorier. Den låg 30 veckor på Svensktoppen 1963.

Trio me´ Bumba turnerade 1963 med den då i Sverige inte superkända engelska popgruppen The Beatles. Faktum är att på de affischer som trycktes upp inför turnén stod Trio me´ Bumba överst vilket antydde att Beatles var typ förband. Innan turnén sparkade igång hade detta dock hunnit ändrats. https://www.arbetarbladet.se/artikel/uppland/alvkarleby/stod-over-beatles-pa-affischerna

Gruppen har också turnerat med svenska artister som Cornelis Vreeswijk,  Siw Malmkvist och Thore Skogman och medverkade 1969 i filmen ”Åsa-Nisse i rekordform”.

Den som slutligen vill ta del av en fyllig presentation av legendariska Trio me´ Bumba kan göra det här, där Jan-Erik Lindqvist, Bertil Lindblom och Jan Harg intervjuas i en lokal TV-kanal i Stockholm av Lars-Erik Nyman: https://cooltv.solidtango.com/video/trio-me-bumba-cooltv-se

Svenska artister (XXXIII): Bertil Boo

15 april, 2018

Det är lätt att förstå varför Bertil Boo blev en av Sveriges populäraste och mest folkkära artister någonsin: han hade en vacker barytonstämma och han var en chosefri och trevlig person med enkel bakgrund. Och såvitt jag vet var Boos halvsekellånga karriär kemiskt fri från skandaler.

Bertil Boo föddes den 16 januari i Bohults socken i Askersund i Närke som det yngsta av 15 (!) syskon. Han avled i Sundbyberg, där han bodde i en villa, den 20 juli 1996. Fadern, som varit indelt soldat, dog då Bertil var elva år gammal. Hans liv har tecknats av Ingemar Norlén i boken Bertil Boo: ett liv i sång (2014).https://www.adlibris.com/se/bok/bertil-boo-ett-liv-i-sang-9789187685088

Bertil Boo som yrkesutövande bonde.

Boo visade tidigt prov på sångliga utförsgåvor och framträdde offentligt första gången på ett fackföreningsmöte då han var tolv år gammal. Vid mogen ålder var han verksam som bonde, varför det givna epitetet för hans del blev ”den sjungande bonden” eller ibland ”barytonbonden”.

Det stora genombrottet kom 1946 i radioprogrammet Frukostklubben, med Sigge Fürst som programledare, som i princip hela Sveriges befolkning lyssnade på varje lördagsmorgon. Boo framförde där den smördrypande sentimentala sången ”Violer till mor”, som skivbolaget Sonora sålde i 250 000 exemplar under några månader efter lanseringen:

Det gällde att smida medan järnet var varmt, och 1946 fick Boo en ny hit med ”Sången om Warszawa” med det polska originalet ”Piosenka o mojej Warszawie”, som var mycket populär i det efterkrigstida Polen, som förlaga. Sången handlar om det lidande Warszawa åsamkats under kriget men också om den orubbliga viljan att återuppbygga staden. https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c

Det är nog ingen stor överdrift att påstå Bertil Boo och hans sångkonst träffade det svenska folket som en kraftig smäll i solar plexus och lade grunden för en popularitet som kom att vara i flera decennier. Ett av sina sista framträdanden gjorde han i hemstaden Askersund 1995. Då var han svårt sjuk i leukemi men ville ändå inte svika sina kvarvarande fans.

Likheterna mellan Stefan Löfven och Bertil Boo är onekligen påfallande.

Här en länk till en artikel som utgår från Boos genombrott i Frukostklubben: http://www.minnenasjournal.nu/tarar-kaos-nar-barytonbonden-bertil-boo-blev-superidol/

Under den senare fasen av sin artistbana uppträdde Bertil Boo ofta i exempelvis kyrkor och kapell samt på pensionärsträffar tillsammans med artister såsom Harry Brandelius och Thory Bernhards. I yngre dagar spelade Boo, förutom att göra sångliga insatser, trummor i Loongs orkester. Han medverkade också i nio Åsa-Nisse-filmer.

När Bertil Boo avled 82 år gammal 1996 skulle det dröja 18 år innan Stefan Löfven, som är påfallande lik Boo, utsågs till Sveriges statsminister.

Ytterligare en vida populär sång som ingick i Boos repertoar var ”Hälsa dem därhemma”:https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c

 

Manfred Mann och deras hits

11 januari, 2018

Manfred Mann var en engelsk pop- och rythm- and blues-grupp som bildades i London 1962 och upplöstes 1969. Därefter kom olika konstellationer med olika namn, däribland Manfred Mann and his Earth Band som fortsatte långt in på 1970-talet. På senare år har ett flertal av medlemmarna fortsatt på nostalgivägen under namnet The Manfreds och släppte det senaste studioalbumet så sent som 2014. https://en.wikipedia.org/wiki/Manfred_Mann

Gruppens upphovsman, keyboardisten Manfred Mann, heter egentligen Manfred Sepse Lubowitz och var född i Johannesburg i Sydafrika 1940. Ursprungligen hette bandet The Mann-Hugg Blues Brothers efter Mann och trummisen Mike Hugg. Trots att gruppen uppkallats efter Manfred Mann höll denne mestadels en låg profil och skall inte ha varit överförtjust i att gruppen uppkallats efter honom.

Manfred Mann himself.

Jag minns med välbehag bandets alla hits från 1960-talet, då det nästan oavbrutet hade med låtar på Tio-i-topp. Överst har jag länkat till Manfred Manns sista stora hit från 1969, som hette ”Ragamuffin Man”. Ragamuffin är ett engelskt ord för ”trashank” men också namnet på en kattras, en variant av rasen ragdoll. Ragamuffinkatten såg dock dagens ljus först 1994.

Det definitiva genombrottet för Manfred Mann kom med ”Do Wah Diddy” 1964, som här kan avnjutas i en liveinspelning med den senare så berömde soloartisten Paul Jones, född i Portsmouth 1942, som sångare: https://www.youtube.com/watch?v=_iTwlfDuG2s

Med tiden blev gruppen mer inriktad på pop än rythm-and-blues och 1966 kom ”Pretty Flamingo”, som naturligtvis fann sin väg till svenska Tio-i-topp. Klicka här och ni får, förutom höra låten, se vackra miljöscener från pophuvudstaden vid denna tid, det så kallade Swinging London: https://www.youtube.com/watch?v=sTxzmLyVFYY

Manfred Mann gjorde sig också kända som framstående uttolkare av några av Bob Dylans sånger. Här: ”Just Like a Woman” från 1966: https://www.youtube.com/watch?v=wNePBiO8nVo

Mer Dylan, nu ”Mighty Quinn” (1967): https://www.youtube.com/watch?v=MegdMhdseuI&list=RDMegdMhdseuI&index=1

Den ursprungliga gruppens sista aktiva år, 1969, kom hitlåtarna ”Fox on the Run” samt ”Ragamuffin Man” (se överst). ”Fox on the Run” följer här: https://www.youtube.com/watch?v=zXf3QttUPlI


Sångarna Mike d´Abo (till vänster) och Paul Jones på litet äldre dar.

Bandmedlemmarna hette Manfred Mann, Paul Jones, Mike d´Abo (sångare efter Paul Jones), Klaus Voormann, Mike Hugg, Tom McGuiness och Mike Vickers.

Tyskfödde basisten Klaus Vormann är en speciell person i sammanhanget. Han lärde känna The Beatles i Hamburg i slutet av 1950-talet och spelade på 1970-talet bas i John Lennons band The Plastic Ono Band. Voorman föddes i Berlin 1938 och därmed Manfred Manns äldste medlem. Han är även grafiker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Klaus_Voormann

Jag behöver knappast tillfoga att Manfred Mann beredde mig många fina musik- och även dansupplevelser under ungdomstiden. Det är många gamla minnen som gör sig påminda när jag åter lyssnar på de här sångerna nu på äldre dar, icke minst av unga damer jag beundrade. Jag gläder mig åt att alla bandmedlemmar faktiskt ännu tycks vara i livet.

”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

31 december, 2017

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy


Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917


Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.


Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor


Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver