Archive for the ‘Unification Church’ category

Rev. Moon i Nordkoreas gulag

27 oktober, 2009

Som framgår av min bloggartikel ”Nordkoreas lägersystem i nytt ljus” den 13 oktober finns i den stalinistiska kommunistdiktaturen Nordkorea ett vittförgrenat nät av slavarbetsläger, där flera hundra tusen människor tvingas uthärda omänskliga förhållanden vilka ofta leder till döden. Denna nordkoreanska gulagarkipelag går tillbaka mer än 60 år i tiden.

En vy över Hungnam med dess slavarbetsläger.

En av de dem som hamnade i det nordkoreanska lägersystemet vid knappt 30 års ålder var Reverend Sun Myung Moon, grundare av den religiösa rörelsen Unification Church (ursprungligen The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity). Moon fördes den 20 maj 1948 till ett slavarbetsläger nära byn Dong-ri i utkanten av den nordkoreanska industristaden Hungnam belägen vid landets östkust. Detta läger var i praktiken ett dödsläger eftersom fångarna inte förväntades leva någon längre tid, på sin höjd ett halvår.

Enligt den brittiske journalistveteranen Mike Breen i boken Sun Myung Moon – the Early Years, 1920-53 beslutade sig Sun Myung Moon på ett tidigt stadium att försöka överleva genom att bortse från tankarna på mat, som var det ämne som upptog sinnena hos alla fångar. Födoransonen var så snålt tilltagen att maten bokstavligen togs ur munnen på döda eller döende fångar. Breen skriver:

”He decided to give away half of his three hundred gram grain ration to one of the men beside him, reducing his ration to equal that of the men in the sick bay. He did that at every meal for two weeks.”

Rev., Dr. Sun Myung Moon med sin maka, Dr. Hak Ja Han Moon, vid en välsignelseceremoni den 14 oktober 2009.

För Moon betydde relationen till Gud skillnaden mellan en säker död och överlevnad. Han såg på umbärandena i lägret som en andlig kamp mellan Gud och Satan. Breen citerar Moon på följande sätt:

”I realized very clearly how God loved me and knew how much I was suffering. Since he knew it, I would not ask him to relieve or remove the suffering.”

Mer ur Breens bok finns på den här länken:

http://jho2.tripod.com/Chap07.htm

I stället ägnade Moon mycket av sin tid åt att hjälpa sina medfångar, av vilka några kom att bli religiösa lärjungar till denne säregne unge man med det brinnande trosnitet.

Mot alla odds var Sun Myung Moon (eller Moon Sun-myung som det heter på koreanska) fortfarande vid liv hösten 1950, då Koreakriget pågick för fullt. Efter inledande framgångar för de nordkoreanska stridskrafterna lyckades de USA-dominerade FN-trupperna under ledning av general Douglas MacArthur den 25 september 1950 i hamnstaden Inchon slå in en kil i de kommunistiska underhållslinjerna, vilket innebar att Nordkoreas offensiv avbröts och FN-styrkorna kunde avancera norrut. I början av oktober bombades den strategiskt viktiga staden Hungnam inklusive lägerfaciliteterna. Det ledde till att de överlevande fångarna kunde fly.

När fängelseledningen insåg att FN-trupperna närmade sig började man avliva lägerfångarna, och det befriande FN-bombardemanget kom på morgonen samma dag som Moon skulle dödas. Han flydde med en kamrat och tog sig till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang, där han försökte samla ihop sina gamla anhängare; Pyongyang var före kommunisternas maktövertagande i norra Korea känt som ”Österns Jerusalem” på grund av den omfattande kristna verksamheten i staden.

 Sun Myung Moon bär en skadad medfånge på ryggen.

Så gott som alla forna anhängare hade dock skingrats, varför Moon och en medfånge i stället gav sig av på väg mot Sydkorea genom det krigshärjade Korea. Moon forslade under färden söderut en medfånge som skadat ett ben ömsom på sin rygg, ömsom på en cykel. Den 1 maj 1954 grundade Moon och hans då fåtaliga anhängare Unification Church i Pusan på den koreanska sydostkusten.

Reverend Sun Myung Moon är i dag 89 år (90 enligt orientaliskt sätt att räkna från konceptionsögonblicket) och författare till en i år utkommen memoarbok som på engelska heter As a Peace-Loving Global Citizen, som utkom samtidigt på koreanska och engelska den 8 mars 2009 på det ansedda sydkoreanska förlaget Gimm-Young Publishers. Boken gick snabbt in på den koreanska bestseller-listan. För närvarande håller boken på att översättas till 43 språk, och dessutom förbereds en reviderad engelsk upplaga.

 

På sajten God and Gulags finns följande citat ur boken, som anspelar på det faktum att talrika missionärer i den uttalat antikommunistiska och religiösa rörelsen Unification Church dog i kommunistisk fångenskap under det Kalla kriget:

”Each time I heard that one of our members had died in jail, my entire body froze. I could not speak or eat. I couldn´t even pray. I just sat motionless for awhile, unable to do anything. It was as if my body had turned to stone…I saw Marie Zivna (missionär som dött i ett tjeckiskt fängelse) before me in the form of a yellow butterfly that had escaped Czechoslovakia´s prison (and) fluttered its wings as if to tell me to be strong and stand up.”

Det hör till saken att Unification Church i hemlighet drev en särskild mission bakom järnridån med kodnamnet Mission Butterfly. Om detta berättas i boken Mission Butterfly. Pioneers Behind the Iron Curtain (Family Federation for World Peace and Unification International 2006, 276 sidor) under redaktion av Christa Segato Stadler och Barbara Grabner.

Läs mer om Rev. Moon som ”The Gulag Messiah” här:

http://godandgulags.blogspot.com/2009/10/gulag-messiah.html

Unification Church är i grunden en andlig och religiös rörelse som redan från början haft målsättningen att befria mänskligheten från kommunismen. Sun Myung Moon förklarade under det Kalla kriget sin inställning så, vilket också tjänar som motto för boken Mission Butterfly:

”I am certain that the day will come when Communism will be completely eliminated from the face of the earth; then we will celebrate God´s sovereignty of goodness and, under that, the peoples´  liberation.”

Sakupplysning: denna bloggare är medlem i Unification Church sedan 1974.

Tack för förtroendet!

27 juli, 2009

Så är det alltså klart – jag blir ny chefredaktör för SD-Kuriren!

Först av allt vill jag tacka för förtroendet. Det här känns stort och jag känner mig oerhört hedrad över att få ta vid där min föregångare Richard Jomshof på grund av tidsbrist slutar. Jag tvekade aldrig när Richard ringde upp mig i början av juli och frågade om jag kunde tänka mig att ta över chefredaktörsskapet efter det kyrkovalsnummer som kommer nu närmast.

 Richard Jomshof borgar för kontinuiteten i SD-Kuriren.

Jag vill här också passa på tillfället att tacka Richard för det enastående arbete han uträttat med SD-Kuriren. Och Richard försvinner inte från tidningen – han kvarstår som ansvarig utgivare och redaktionsmedlem. Jag välkomnar detta, vilket innebär att kontinuiteten är säkrad och att jag får den hjälp och den vägledning  jag säkerligen kommer att behöva i början av mitt värv.

Därtill kommer att jag avser att ha ett nära samarbete med de övriga redaktionsmedlemmarna, som förutom Richard utgörs av Hans-Olof Andersson, Joachim von Ritter och Jens Leandersson. Förhoppningvis är detta ägnat att lugna de bedömare som eventuellt fruktar att jag kommer att göra om SD-kuriren helt efter eget skön. Det är förstås naturligt att en chefredaktör i viss mån sätter sin personliga prägel på det medium han ansvarar för, så ock i mitt fall. Samtidigt är jag en lagspelare och kommer i den egenskapen inte att företa mig något som inte är förankrat hos den övriga redaktionen och partiledningen.

Något om min bakgrund och min syn på SD-Kurirens roll i det hårda arbetet att ta Sverigedemokraterna in i Sveriges riksdag framgår av Hans-Olof Anderssons intervju med mig för SD Television på denna länk:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/partiet/2009/07/24/ny_chefredaktor_for_sd_kuriren

Sedan intervjun lades ut på YouTube har min utnämning genererat ett stort intresse på nätet samt i form av kommentarer till mig. Besöken på min blogg har faktiskt nått nya höjder i och med detta. Det gläder mig mycket att det överväldigande flertalet kommentatorer har varit klart positiva (en del faktiskt entusiastiska!), icke minst från vårt växande ungdomsförbund SDU vars hemsida vimlar av uttryck för stöd och uppmuntrande tillrop. Visst har någon kommentar varit avvaktande och även givit uttryck för viss tveksamhet, men det är väl bara naturligt att en och annan undrar vad det är för en tjomme som nu träder till.

Särskilt stort tycker jag det är att toppkandidaten på SDs lista till EU-valet, den stabile östersundsbon Sven-Olof Sällström, ger mig sitt fulla stöd.

Samtidigt konstaterar jag att oron på den extremnationalistiska kanten tycks vara stor. Särskilt bekymrade är man uppenbarligen över det faktum att jag är en varm Israel-anhängare och en stor vän av det judiska folket samt att etniciteten inte spelar så stor roll i mitt tänkande. Den reaktionen är på sitt sätt lika uppmuntrande för mig som berömmet och de glada tillropen, ty som jag ser det är det förtroende som visats mig en välkommen bekräftelse på att SD blivit ett modernt och konventionellt parti som definitivt gjort sig av med de typiskt extremnationalistiska barnsjukdomarna.

_2BE5958_SD

Heders, Jimmie!

All heder till ”fantastiska fyran” Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson som gjort denna utveckling möjlig!

Här följer en länk som går till en kritisk video som nyligen framställts och vars producent tydligtvis lagt ner ett rätt stort jobb på att lyfta fram vad han uppfattar som negativt hos Tommy Hansson:

http://www.youtube.com/watch?v=-YmoglU4jxw

Videon förekommer på crackpot-sajten  nordisk.nu och förefaller, åtminstone av slutet att döma, vara en propagandafilm för Nationaldemokraternas tidning Nationell idag. Jag skall villigt tillstå att jag tycker Nationell idag är en snygg produkt som säkert också en del sverigedemokater tillgodogör sig. Jag brukar då och då, i studiesyfte, ta del av dess nätupplaga och kan då konstatera att den förhållandevis snygga förpackningen inte kan dölja det faktum att innehållet är betydligt mindre snyggt.

Senast jag kollade hade Nationell idag således en långrandig intervju med den obalanserade islamisten, konspirationsteoretikern och debattören Mohamed Omar, som extremnationalisterna nu uppenbarligen tagit till sitt hjärta. Och visst finns det gemensamma nämnare. Den mest uppenbara är väl antisemitismen och avskyn gentemot Israel och judarna samt den blatanta antiamerikanismen.

Som Jens Leandersson nyligen uttryckte saken i ett mejl till mig och andra partikolleger: kaka har funnit maka!

Ett avsnitt i den kritiska videon tar upp mitt medlemskap i Unification Church/Familjefederationen. Och det är riktigt, jag har varit med i denna världsomspännande rörelse sedan 1974 och ser på dess grundare, dr. Sun Myung Moon, som en betydelsefull gestalt i samtiden. Moon svarade för en stor insats mot kommunismen under det Kalla kriget och bidrog, enligt mitt förmenande, starkt till den rätta sidans seger.

Efter Kalla krigets slut har han svarat för ett outtröttligt globalt fredarbete och genom den av honom grundande organisationen Universal Peace Federation kunnat bidra till att skapa förutsättningar för försoning och ömsesidig förståelse i ett flertal konflikthärdar på olika håll i världen, exempelvis i det av inbördeskrig plågade Nepal. Det är mot den bakgrunden jag i ett av mina blogginlägg uttryckt som min mening att han skulle vara en värdig mottagare av Nobels fredspris.

När detta är sagt vill jag understryka att jag självklart skiljer mellan mina politiska och religiösa roller och tillhörigheter . Huvudorsakerna till min hemmahörighet i Unification Church är tre: rörelsen  framhåller nämligen betydelsen av tron på Gud, betydelsen av den traditionella familjens ställning i samhället  samt betydelsen av att skapa förutsättningar för världsfred.

Jag kan faktiskt inte se att detta skulle vara så hemskt. I likhet med Sverigedemokraterna har dock Unification Church och Moon varit usatta för en hel del obefogad smutskastning och demonisering. För övrigt är jag, såsom medlem i Skandinaviska Swedenborgssällskapet, Sveriges interreligiösa fredsråd och Liberala katolska kyrkan, engagerad också på annat håll i andligt hänseende. Detta som en följd av min syn på kristendomens betydelse som en viktig faktor när det gäller att förse samhället med en nödvändig etisk grundval.

Ideologiskt är jag i första hand värdekonservativ, och för den som mera detaljerat vill studera min ideologiska utsyn kan jag rekommendera min serie bloggartiklar på temat ”Därför är jag konservativ (I-VI)”. De politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat är försvar och säkerhetspolitik, lag och ordning, den traditionella familjens ställning i samhället, monarkins bevarande och stärkande samt den politiska korrekthetens strupgrepp över samhället. Jag kan också försäkra att jag till alla delar instämmer i SDs ställningstagande mot EU, massinvandring och mångkultur. Fattas bara annat!

130606-6-juni-david-sica-stella

Vår fina kungafamilj.

Till de av mina kritiker som vill göra gällande att jag skulle vara ”opålitlig” i nationellt hänseende har jag ett kort svar: skitprat! Mitt starka internationella engagemang utesluter inte en djup känsla för gamla Sverige – snarare är det precis tvärtom! För att Sverige på ett effektivt sätt skall kunna samarbeta med omvärlden – något som i vår globala verklighet är både nödvändigt och ofrånkomligt – måste vi svenskar veta vilka är i ett historiskt perspektiv och lära oss att uppskatta detta. Därför är det oerhört viktigt med nationella institutioner där vår urgamla monarki, som jag ser det, är den främsta institutionen.

Jag har sedan lång tid tillbaka engagerat mig i organisationer såsom Rojalistiska föreningen, Beridna högvaktens vänner och Svenskt militärhistoriskt bibliotek just på grund av min vilja att värna om svensk kultur, svensk historia och om svenska seder och traditioner. Och i likhet med bloggaren Fröken Sverige ser jag supen och kräftorna som en angenäm sinnebild för det svenska kulturarvet, särskilt nu när sensommaren försynt knackar på dörren. En länk till bloggen ”I mitt Sverige” med hänvisning till SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth här:

http://imittsverige.blogspot.com/2009/07/kent-ekroth-omar-symboliserar-hur-naiv.html

Jag kan härmed försäkra alla att jag ämnar jobba hårt för att säkerställa att  SD-Kuriren blir en minst lika bra tidning framdeles som den varit hittills och för att vi skall hålla utgivningstiderna och efter plan komma ut varannan månad. Min förhoppning, som jag vet delas av andra sverigedemokrater, är att vi inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna komma ut oftare än så.

Jag vill slutligen tillägga att seriösa råd och förslag mottas med tacksamhet. Just nu gnuggar jag geniknölarna för att åstadkomma min första ledarartikel. Ser också fram emot att så småningom få en egen ledarblogg.

Än en gång: tack för förtroendet!

När får Fader Moon Nobels fredspris?

22 mars, 2009

Nyligen har ett välkänt koreanskt bokförlag publicerat en biografi om den ryktbare, sydkoreanske samfundsledaren Reverend Sun Myung Moon, född i vad som i dag är Nordkorea 1920 och fortfarande vid 90 år sålder (enligt orientaliskt synsätt räknas en människas ålder från konceptionsögonblicket) oförbrännerligt vital. Moon grundade 1954 The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity, i dagligt tal Unification Church. Reverend Moon är en kontroversiell gestalt över hela världen, icke minst i hemlandet Korea. Det sydkoreanska förlaget Gimm YoungSa beslutade ge ut boken trots protester från etablerade kristna kyrkor sedan dess kvinnliga chef – som är praktiserande buddhist – enligt uppgift kommit fram till att Buddha själv skulle uppskatta en bok om Moon.

Fader Moon.

Boken trycktes i den uppseendeväckande stora upplagan av 200 000 exemplar (den koreanskspråkiga världen är visserligen större än den svenska men ändå inte i paritet med världens stora språkgrupper) och tycks ha blivit en försäljningssuccé av stora mått. Det talas redan om behovet av att trycka en ny upplaga. Boken om Reverend Moon har gjort att många sydkoreaner, som tidigare endast förlitat sig på en övervägande negativ hörsägen om denna kraftfulla förkunnargestalt, fått en helt ny och positiv syn på Moon, som av sina anhängare över hela världen ofta går under benämningen ”Fader Moon”. Denna benämning kunde antyda en katolsk bakgrund, men så är det inte i Moons fall – hans religiösa bakgrund är buddhistisk-presbyteriansk.

Sun Myung Moon ägnade en betydande del av sin verksamhet under det Kalla krigets tid åt att bekämpa den gudlösa kommunismen. Sedan det stod klart att västvärlden med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 avgått med segern i den nästan halvsekellånga kraftmätningen har Moon och hans rörelse satsat nästan allt krut åt en outtröttlig kamp för att främja freden i världen, särskilt i gamla konflikthärdar såsom Mellanöstern och Koreahalvön. Personligen tycker jag det är hög tid att någon nominerar Reverend Moon för Nobels fredspris innan denne remarkable mans liv på jorden är utmätt. Den norska nobelpriskommittén brukar heller inte ha några problem med att utse kontroversiella gestalter som pristagare.

Den 18 maj gästades vår vackra huvudstad Stockholm av Universal Peace Federations (UPF) Global Peace Tour (Världsturné för fred) 2009 som har Sun Myung Moon som upphovsman och inspiratör. Huvudtalare var doktor Yong Cheol Song, som är ordförande för UPF i Europa, vilken framförde sitt tal ”A New Vision for Peace in the 21st Century” inför ett fullsatt auditorium (cirka 100 personer) i Bååthska rummet i en byggnad i Gamla stan som ägs av Sveriges riksdag. Doktor Song fick efter sitt tal något för svenska förhållanden så ovanligt som en stående ovation – inte en, utan två gånger! Innan dess hade mötet öppnats av abboten Pramaha Boonthin, som med sin traditionellt buddhistiska invokation gav sammankomsten en djupt andlig prägel. Mötesdeltagarna fick därefter se filmen ”Global Peace Festival Review 2008”, som handlade om UPFs verksamhet med en rad fredsfestivaler i olika delar av världen såsom Asunción i Paraguay och London i England.

Doktor Song pekade bland annat på den positiva respons UPFs fredsarbete fått på många håll. Kenyas premiärminister Raila Odinga har exempelvis bekräftat, att de principer han lärt genom att bevista UPFs konferenser hjälpt honom själv och andra framträdande kenyanska politiker att vidtaga nödvändiga åtgärder för att få slut på det stambaserade våld, som plågat hans nation. En annan internationellt känd profil som är positiv till UPF är Malaysias förre muslimske premiärminister Mahatir Mohammed, som är starkt kritisk till att religiösa ledare, särskilt inom den muslimska världen, politiserar religionen för egna syftens skull. Song passade i sitt tal även på att informera om att nästa stora UPF-festival kommer att äga rum i Jakarta i Indonesien, världens till folkmängden största muslimska land.

En underrubrik i Yong Cheol Songs tal löd ”Guds dröm”. Ett centralt avsnitt här löd:

”Mina damer och herrar, precis som vi hyser stora ambitioner och förhoppningar för våra barn så hade Gud också storartade förhoppningar på mänskligheten. Gud ville att Hans barn skulle etablera en sann familj som kunde vara den sanna kärlekens, det sanna livets och den sanna släktlinjens skola. Det skulle ha varit Guds familj, där Han kunde ha haft sin boning som hela mänsklighetens sanna förälder. Mänsklighetens första förfäder föll tragiskt nog bort från detta ideal, och denna dröm förverkligades inte. Men Gud har inte övergivit mänskligheten. Han har arbetat tålmodigt genom den mänskliga historien medan Han väntat i vånda och sorg på att någon skulle förverkliga Hans ouppfyllda dröm. Nu är tiden inne att göra denna dröm till verklighet genom den världsomfattande visionen ‘En familj med Gud’ som överskrider nationalitet och troskoncept. På detta sätt kan vi fullfölja den ursprungliga mission som Jesus, Buddha, Muhammed och grundarna av andra relgioner hade och skapa Guds världsomspännande familj och inleda en tidsålder av fred och blomstring som varar för evigt.”

Inga små ambitioner, precis! Men så sammanfaller också Reverend Moons målsättning med Guds – att på jorden etablera ett idealt samhälle där ondskan inte längre dominerar människors sinnen och tidens händelser. Det bör särskilt betonas att Moons syftemål inte är att få alla människor att bli medlemmar i Unification Church, utan varje människa får behålla sin egen tro och religion – eller välja att stå fri från särskilda troskoncept. Det viktiga är, enligt Moons och UPFs synsätt, att det finns fungerande och stabila familjer som lever med Gud och befordrar en ”tjänandets kultur” inom och utanför familjen.

Den första delen av UPF-programmet, som utformats av Svenska Fredsfederationen med Ing-Marie Hedberg Kikuchi som ordförande, ägnades åt en konferensdel som hade fyra talare: Karin Wiking från Moder Teresas mission för välgörenhet i norra Europa, Maynard Gerber, kantor i Judiska församlingen i Stockholm, Parvez Mansoor, en av initiativtagarna till Muslimska rådet i Sverige, samt den välkända DN-journalisten, författaren och prästen i Svenska kyrkan, filosofie doktor  Kerstin Vinterhed.

Moder Teresa.

Karin Wiking gav gripande inblickar från sitt arbete med Moder Teresa, nunnan med albanska rötter som vigde sitt liv åt uppoffrande arbete för ”de fattigaste av de fattiga” i Calcuttas slum; Moder Teresa fick Nobels fredpris 1979. Wiking framhöll att Moder Teresa hade den ödmjuka inställningen att hon bara var en ”Guds pennstump” och att hennes motto var: ”Vi kan inte göra stora saker, bara små saker med stor kärlek.” Moder Teresa avled 1997, men hennes ideal och hennes arbete lever vidare. I Indien och på andra håll i världen. Så sker också i Sverige – fyra så kallade barmhärtighetssystrar med sin bas i Fisksätra utanför Stockholm ägnar sin tid åt att hjälpa människor som på olika sätt är i nöd.

Maynard Gerber, som ägnar mycket av sin tid åt interreligiös verksamhet, redogjorde för ett svenskt projekt omfattande en resa till Andalusien där ungdomar från de tre abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom, islam – deltog. Andalusien hade valts därför att här möttes en gång de tre religionerna, ibland under fredliga former, ibland under konflikt. Gerber blev rörd när han erfor hur projektdeltagarna, när de lärde känna varandra, insåg hur mycket de egentligen hade gemensamt och att de förutfattade meningar de må ha haft om varandra visade sig vara felaktiga. Kantor Gerber avslutade med att recitera ett gammalt judiskt talesätt som gick ut på att det är människans ansvar att, efter sina felsteg, ”reparera världen” i samarbete med Gud.

En annan talare med bred erfarenhet av interreligiöst samarbete var Parvez Mansoor, som underströk att islam är en transcendent religion som existerar i en värld där den internationella ordningen rubbats och otrevliga företeelser som terrorism och tortyr tillhör vardagen. Allt har blivit en fråga om makt, inte om religiös tro eller mänsklig anständighet. ”Sanningen har blivit högre än makten”, framhöll Parvez Mansoor. Den relativistiska synen på människan har gjort att etik och moral hamnat på undantag. Vidare, ansåg Mansoor, präglas dagens islamistiska revolutionärer mer av 1800-talets materialistiska ideologier än av islams ursprungliga undervisning. Hoppet lär dock vara det sista som överger människan, och ”att tro på Gud är att ha hopp”, sade Parvez Mansoor.

Kerstin Vinterhed är dagstidningsjournalisten vilken omsider kom fram till en kristen tro och utbildade sig till präst i Svenska kyrkan. Hon instämde med de föregående talarna och citerade den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu: ”Vi lever i ett moraliskt universum.” Frågan är vad vi skall ta oss till med vår plågade värld. ”Vad är ondska?” frågade sig Vinterhed och gav själv svaret: ”Alla krafter som splittrar, söndrar och förminskar människor.” Därför måste alla goda människor göra det rakt motsatta. Det gäller också att hitta saker som förenar över religionsgränserna. Kerstin Vinterhed berättade därpå om ett möte hon haft med en kvinnlig Harvard-professor, som kommit till nya insikter om sin kristna tro under en vistelse i hinduisk miljö i Benares i Indien.

En punkt under kvällsprogrammet var att utse nya fredsambassadörer för UPF. Ing-Marie Hedberg-Kikuchi och fredsambassadör Agneta Ottander hade således nöjet att begåva följande förtjänta personer med de av Reverend Sun Myung Moon och hans hustru, Doktor Hak Ja Han Moon, signerade diplomen som bevisar deras upphöjelse: Mohammed Assayesh, Britt Östlund-Levinsohn, Jasmine Häggkvist, Ryszard Golebiowski och Gabriella Kassius. Samtliga har utfört betydelsefulla insatser, gagnande fred och förståelse mellan människor, inom kulturella och/eller humanitära verksamhetsfält. Det skulle föra för långt att här i detalj redovisa vars och ena insatser, men det bör ändå informeras om att Gabriella Kassius som ung studentska i Budapest hjälpte den svenske diplomaten Raoul Wallenberg att utfärda svenska skyddspass till av nationalsocialisterna utrotningshotade ungerska judar.

Raoul Wallenberg.

Programmet vid detta viktiga fredsevenemang förgylldes av ett antal begåvade artister såsom Carloline Williams Band, som framförde jazz- och bluesbetonad musik på oefterhärmligt sätt, James Houston med sin välskolade barytonröst, Ghana-födda sångekvilibristen Angela Aku Tarras-Wahlberg som ackompanjerades av sin make, den mångsidige gitarristen Christer Karlberg, samt de unga sångförmågorna Sara Fuetsch och Jin-Yong Berglind (den senare med eget gitarrspel). Icke att förglömma diktläsande skådespelerskan och logonomen Alekzandra Ottander samt Chainarin Ruengsri och Chai Thaisayam Sritakun, vilka till publikens jubel framförde populär thailländsk sång och musik.

Svenska Fredsfederationen, som bland annat samarbetar med Sveriges Interreligiösa Fredsråd, svarade sammantaget för ett arrangemang som fungerade som en veritabel vitamininjektion av andligt slag för deltagare och åhörare. 22-24 maj kommer federationen härnäst att ordna en European Leadership Conference under temat ”Leadership and Good Governance – Innovative Approaches to World Peace” i Stockholm.

Jag slutar som jag började. Är det inte dags för norska Nobelpris-kommittén att 2009 ge fredspriset till Reverend, doktor Sun Myung Moon?