Fred på jorden…

Jag är osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag är faktiskt sedan 2001 Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella organisationen Universal Peace Federation, tidigare The Interreligious and International Federation for World Peace. Vilket kanske kommer som en överraskning för somliga.

 

 Kain mördar Abel enligt en målning av Albertus Pictor i Dingtuna kyrka.

Längtan efter fred är ju lika gammal som mänskligheten själv, noga taget sedan Kain slog ihjäl sin broder Abel. När våra vanligaste medier i slutet av det gamla året oundvikligen frågar folk vad de önskar sig av det nya solvarvet brukar svaret bli ”Fred på jorden” och så kanske något personligt önskemål.

Jag vill minnas att forne statsministern Göran Persson, i mitt tycke en av våra stora komiska begåvningar inom politikerkasten, för sin del svarade ”Fred på jorden och ett nytt termoställ.” Mitt eget önskemål inför 2010 är fred på jorden och en ny skrivare till datorn. Jag har nämligen en känsla av att mina vänner börjar bli lätt uttråkade av mina återkommande önskemål att skriva ut diverse material för min räkning.

Det fanns en tid när jag i stort levde efter devisen ”när jag hör ordet fred osäkrar jag min revolver”, för att nu travestera Hermann Göring (eller vem det nu var som sade sak samma fast med ”kultur” i stället för ”fred”). Detta på grund av Sovjetunionens skamlösa utnyttjande av fredsviljan i Väst för sina egna imperialistiska syften under det Kalla krigets dagar. Så icke längre.

Jag ser inte längre orden ”fred” eller möjligen ”världsfred” som något naturnödvändigt suspekt utan tvärtom som värdiga och även nödvändiga mål för mänskligheten.

Däremot, och det är viktigt att understryka, skriver jag inte under på kravet ”fred till varje pris.” Det finns nämligen något som är ännu viktigare än fred, och det är frihet. Fred utan frihet kan vi vara utan. Så tänkte de modiga rebeller som för över 200 år sedan reste upprorsfanan mot det brittiska väldet i Nordamerika. De var villiga att offra sina liv för att kunna leva fria och självständiga liv utan att behöva styras från London. Vad som vägledde dessa framsynta och djärva individer kan man få en aning om genom den nu aktuella TV-serien ”John Adams” i SVT.

 John Adams – president och amerikansk frihetshjälte.

Så resonerade också ledarna i England och Frankrike när de förklarade Hitlertyskland krig efter det senares invasion i Polen den 1 september 1939 – hit men inte längre!  Bättre att ta till vapen mot en galen tyrann med folkutrotning och masslakt på det ideologiska och praktiska programmet. Och så menade också de Kalla krigets hjältar – Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II med flera kända och okända – som beslutade sig för att det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen kunde och skulle besegras. Pax Sovietica var aldrig ett alternativ för dessa modiga och insiktsfulla män och kvinnor.

Sedan början på 1990-talet har det sovjetkommunistiska hotet mot världsfreden avlösts av det islamistiska hotet som på ett så fruktansvärt sätt manifesterade sig genom terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. George W. Bush tog upp den kastade handsken och proklamerade Kriget mot terrorismen vilket alltfort är en levande realitet i dagens värld. Att lägga sig platt inför den urartade islamismen är inte och kan aldrig bli ett alternativ för en civiliserad mänsklighet.

 

 

George W. Bush – tog upp den kastade handsken.

Se gärna denna video om USAs 43e president:

http://www.youtube.com/watch?v=NDxXokjsu-Q&feature=related

När emellertid allt detta är sagt måste det, enligt min uppfattning, fastslås att fred på jorden är det hägrande och oundvikliga slutmålet för en mänsklighet som aldrig fått uppleva just detta. Glöm dock alla förhoppningar om att samtida fredsstrukturer skulle kunna åstadkomma detta, minst av allt ett ohjälpligt impotent FN. Vad som krävs är en bestående förändring i människors hjärtan, något som i dag kanske kan tyckas vara ett orealistiskt och ouppnåeligt slutmål men som enligt min uppfattning är något som en dag  kommer att inträda när mänskligheten accepterar den väntade Messias.

Ett ideal som uttrycks på följande sätt av min vän och kollega bland fredsambassadörer, Ryszard Golebiowski, i hans nyligen utkomna diktsamling De gick bort – vi finns kvar (ETS, Tryckservicen Stockholm 2009), dikten ”Moder Jord”:

”Moder Jord kallas hon/där djur och växter bor/där dom lär sig samlevnad/var och en i sin livsloppsbana/med sitt hjärta, sin vävnad, sin puls

”Jord där helgonen vandrat/som oss, av kött och blod/främst visste de att svärdet/ska gjutas om till plog/då kommer lyckan till jorden

”Av den underbara växtlighetens grönska/vill kransar bindas, majstänger resas/ges syret vi behöver/vi vill andas djupt/och fundera på hur det vore att leva/utan rädsla för krig och svält/den rena andan, den rätta andan/behövs så väl till alla på jorden.”

Så, gott folk: fred på jorden och en ny skrivare får bli min nyårsönskan!

Avslutningsvis ber jag mina läsare kontemplera några minuter till tonerna av ”Hallelujakören” ur Händels Messias:

http://www.youtube.com/watch?v=Up3TIPoVh-M&feature=related

Och varför inte Beatles, när de framför sin i mitt tycke (jämte ”Hey, Jude”) bästa låt – ”Revolution” – såväl musikaliskt som budskapsmässigt:

http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

Gott Nytt År!

Tack för förtroendet!

Så är det alltså klart – jag blir ny chefredaktör för SD-Kuriren!

Först av allt vill jag tacka för förtroendet. Det här känns stort och jag känner mig oerhört hedrad över att få ta vid där min föregångare Richard Jomshof på grund av tidsbrist slutar. Jag tvekade aldrig när Richard ringde upp mig i början av juli och frågade om jag kunde tänka mig att ta över chefredaktörsskapet efter det kyrkovalsnummer som kommer nu närmast.

 Richard Jomshof borgar för kontinuiteten i SD-Kuriren.

Jag vill här också passa på tillfället att tacka Richard för det enastående arbete han uträttat med SD-Kuriren. Och Richard försvinner inte från tidningen – han kvarstår som ansvarig utgivare och redaktionsmedlem. Jag välkomnar detta, vilket innebär att kontinuiteten är säkrad och att jag får den hjälp och den vägledning  jag säkerligen kommer att behöva i början av mitt värv.

Därtill kommer att jag avser att ha ett nära samarbete med de övriga redaktionsmedlemmarna, som förutom Richard utgörs av Hans-Olof Andersson, Joachim von Ritter och Jens Leandersson. Förhoppningvis är detta ägnat att lugna de bedömare som eventuellt fruktar att jag kommer att göra om SD-kuriren helt efter eget skön. Det är förstås naturligt att en chefredaktör i viss mån sätter sin personliga prägel på det medium han ansvarar för, så ock i mitt fall. Samtidigt är jag en lagspelare och kommer i den egenskapen inte att företa mig något som inte är förankrat hos den övriga redaktionen och partiledningen.

Något om min bakgrund och min syn på SD-Kurirens roll i det hårda arbetet att ta Sverigedemokraterna in i Sveriges riksdag framgår av Hans-Olof Anderssons intervju med mig för SD Television på denna länk:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/partiet/2009/07/24/ny_chefredaktor_for_sd_kuriren

Sedan intervjun lades ut på YouTube har min utnämning genererat ett stort intresse på nätet samt i form av kommentarer till mig. Besöken på min blogg har faktiskt nått nya höjder i och med detta. Det gläder mig mycket att det överväldigande flertalet kommentatorer har varit klart positiva (en del faktiskt entusiastiska!), icke minst från vårt växande ungdomsförbund SDU vars hemsida vimlar av uttryck för stöd och uppmuntrande tillrop. Visst har någon kommentar varit avvaktande och även givit uttryck för viss tveksamhet, men det är väl bara naturligt att en och annan undrar vad det är för en tjomme som nu träder till.

Särskilt stort tycker jag det är att toppkandidaten på SDs lista till EU-valet, den stabile östersundsbon Sven-Olof Sällström, ger mig sitt fulla stöd.

Samtidigt konstaterar jag att oron på den extremnationalistiska kanten tycks vara stor. Särskilt bekymrade är man uppenbarligen över det faktum att jag är en varm Israel-anhängare och en stor vän av det judiska folket samt att etniciteten inte spelar så stor roll i mitt tänkande. Den reaktionen är på sitt sätt lika uppmuntrande för mig som berömmet och de glada tillropen, ty som jag ser det är det förtroende som visats mig en välkommen bekräftelse på att SD blivit ett modernt och konventionellt parti som definitivt gjort sig av med de typiskt extremnationalistiska barnsjukdomarna.

Heders, Jimmie!

All heder till ”fantastiska fyran” Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson som gjort denna utveckling möjlig!

Här följer en länk som går till en kritisk video som nyligen framställts och vars producent tydligtvis lagt ner ett rätt stort jobb på att lyfta fram vad han uppfattar som negativt hos Tommy Hansson:

http://www.youtube.com/watch?v=-YmoglU4jxw

Videon förekommer på crackpot-sajten  nordisk.nu och förefaller, åtminstone av slutet att döma, vara en propagandafilm för Nationaldemokraternas tidning Nationell idag. Jag skall villigt tillstå att jag tycker Nationell idag är en snygg produkt som säkert också en del sverigedemokater tillgodogör sig. Jag brukar då och då, i studiesyfte, ta del av dess nätupplaga och kan då konstatera att den förhållandevis snygga förpackningen inte kan dölja det faktum att innehållet är betydligt mindre snyggt.

Senast jag kollade hade Nationell idag således en långrandig intervju med den obalanserade islamisten, konspirationsteoretikern och debattören Mohamed Omar, som extremnationalisterna nu uppenbarligen tagit till sitt hjärta. Och visst finns det gemensamma nämnare. Den mest uppenbara är väl antisemitismen och avskyn gentemot Israel och judarna samt den blatanta antiamerikanismen.

Som Jens Leandersson nyligen uttryckte saken i ett mejl till mig och andra partikolleger: kaka har funnit maka!

Ett avsnitt i den kritiska videon tar upp mitt medlemskap i Unification Church/Familjefederationen. Och det är riktigt, jag har varit med i denna världsomspännande rörelse sedan 1974 och ser på dess grundare, dr. Sun Myung Moon, som en betydelsefull gestalt i samtiden. Moon svarade för en stor insats mot kommunismen under det Kalla kriget och bidrog, enligt mitt förmenande, starkt till den rätta sidans seger.

Efter Kalla krigets slut har han svarat för ett outtröttligt globalt fredarbete och genom den av honom grundande organisationen Universal Peace Federation kunnat bidra till att skapa förutsättningar för försoning och ömsesidig förståelse i ett flertal konflikthärdar på olika håll i världen, exempelvis i det av inbördeskrig plågade Nepal. Det är mot den bakgrunden jag i ett av mina blogginlägg uttryckt som min mening att han skulle vara en värdig mottagare av Nobels fredspris.

När detta är sagt vill jag understryka att jag självklart skiljer mellan mina politiska och religiösa roller och tillhörigheter . Huvudorsakerna till min hemmahörighet i Unification Church är tre: rörelsen  framhåller nämligen betydelsen av tron på Gud, betydelsen av den traditionella familjens ställning i samhället  samt betydelsen av att skapa förutsättningar för världsfred.

Jag kan faktiskt inte se att detta skulle vara så hemskt. I likhet med Sverigedemokraterna har dock Unification Church och Moon varit usatta för en hel del obefogad smutskastning och demonisering. För övrigt är jag, såsom medlem i Skandinaviska Swedenborgssällskapet, Sveriges interreligiösa fredsråd och Liberala katolska kyrkan, engagerad också på annat håll i andligt hänseende. Detta som en följd av min syn på kristendomens betydelse som en viktig faktor när det gäller att förse samhället med en nödvändig etisk grundval.

Ideologiskt är jag i första hand värdekonservativ, och för den som mera detaljerat vill studera min ideologiska utsyn kan jag rekommendera min serie bloggartiklar på temat ”Därför är jag konservativ (I-VI)”. De politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat är försvar och säkerhetspolitik, lag och ordning, den traditionella familjens ställning i samhället, monarkins bevarande och stärkande samt den politiska korrekthetens strupgrepp över samhället. Jag kan också försäkra att jag till alla delar instämmer i SDs ställningstagande mot EU, massinvandring och mångkultur. Fattas bara annat!

Vår fina kungafamilj.

Till de av mina kritiker som vill göra gällande att jag skulle vara ”opålitlig” i nationellt hänseende har jag ett kort svar: skitprat! Mitt starka internationella engagemang utesluter inte en djup känsla för gamla Sverige – snarare är det precis tvärtom! För att Sverige på ett effektivt sätt skall kunna samarbeta med omvärlden – något som i vår globala verklighet är både nödvändigt och ofrånkomligt – måste vi svenskar veta vilka är i ett historiskt perspektiv och lära oss att uppskatta detta. Därför är det oerhört viktigt med nationella institutioner där vår urgamla monarki, som jag ser det, är den främsta institutionen.

Jag har sedan lång tid tillbaka engagerat mig i organisationer såsom Rojalistiska föreningen, Beridna högvaktens vänner och Svenskt militärhistoriskt bibliotek just på grund av min vilja att värna om svensk kultur, svensk historia och om svenska seder och traditioner. Och i likhet med bloggaren Fröken Sverige ser jag supen och kräftorna som en angenäm sinnebild för det svenska kulturarvet, särskilt nu när sensommaren försynt knackar på dörren. En länk till bloggen ”I mitt Sverige” med hänvisning till SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth här:

http://imittsverige.blogspot.com/2009/07/kent-ekroth-omar-symboliserar-hur-naiv.html

Jag kan härmed försäkra alla att jag ämnar jobba hårt för att säkerställa att  SD-Kuriren blir en minst lika bra tidning framdeles som den varit hittills och för att vi skall hålla utgivningstiderna och efter plan komma ut varannan månad. Min förhoppning, som jag vet delas av andra sverigedemokrater, är att vi inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna komma ut oftare än så.

Jag vill slutligen tillägga att seriösa råd och förslag mottas med tacksamhet. Just nu gnuggar jag geniknölarna för att åstadkomma min första ledarartikel. Ser också fram emot att så småningom få en egen ledarblogg.

Än en gång: tack för förtroendet!

Obama: Falsk profet eller Gud?

http://www.politico.com/news/stories/0609/23336.html

Den 4 juni höll USAs president Barack Obama ett tal vid det anrika Kairo-universitetet Al-Azhar som redan blivit en klassiker och som framkallat skiftande reaktioner. Videolänken ovan ger några av talets höjdpunkter.

Talets första del framhäver – föga överraskande med tanke på var talet hölls – islams företräden. Obama påpekar bland annat att algebra, magnetkompassen och andra navigeringsinstrument, insikter i läkekonst, arkitektur, poesi, musik, kalligrafi med mera kommer från den muslimska delen av världen. Presidenten framhåller även att det muslimska Marocko var det första landet att diplomatiskt erkänna Förenta staterna.

I dag finns det, underströk president Obama, omkring 1200 moskéer i USA: ”Islam is a part of America”, menade han.

Därefter kom han till de för arabvärlden måhända tuffare delarna av anförandet:

”We will, however, relentlessly confront violent extremists who pose a grave threat to our security because we reject the same thing that people of all faiths reject, the killing of innocent men, women, and children. And it is my first duty as president to protect the American people.”

Därpå förklarar Obama att USA med ”broad international support” angrep terrornätverket al-Qaida samt talibanernas Afghanistan. Han är något försiktigare när det gäller att försvara invasionen i Irak men tillstår dock, att det irakiska folket har det bättre nu än under diktatorn Saddam Hussein.

USAs president Barack Obama och Israels premiärminister Benyamin Netanyahu möttes i maj.

Så kommer president Obama in på det känsliga kapitlet Israel och Palestina:

”America´s strong bonds with Israel are well-known. This bond is unbreakable. It is based upon cultural and historical ties and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied.”

När Obama berör Förintelsen, och indirekt antisemitismen, väljer han följande ord:

”Six million Jews were killed, more than the entire Jewish population of Israel today. Denying that fact is baseless. It is ignorant, and it is hateful.”

Obama anser vidare att Iran, vars president Mahmoud Ahmadinejad upprepade gånger fastslagit att Israel borde utplånas från jordens yta, skall ha lika stor rätt till fredlig kärnkraft som andra länder ”if it complies with its responsibility under the Nuclear Non-Proliferation Treaty.”

USAs president fortsätter med att uttala sig för kvinnors rättigheter i den muslimska världen och mot religiös intolerans. Han framhåller även att vissa muslimer ”measure one´s own faith by the rejection of somebody else´s faith.” I sammanhanget uppmuntrar Obama en försoning mellan de båda muhammedanska inriktningarna sunni och shia samt säger sig vara för en ”interfaith dialogue”.

Slutligen framhäver Barack Obama likheterna mellan den judiska Torah, den kristna Bibeln och den muslimska Koranen.

Middle East Peace Initiative (MEPI), som organiseras av Universal Peace Federation (UPF), söker skapa försoning över de religiösa och etniska gränserna.

Min första reaktion på Obamas Kairo-tal var ungefär att ”jamen, det här var väl inte så illa”. Andra konservativa har inte varit lika positiva, särskilt inte i USA. Den mest uppmärksammade reaktionen på talet kommer från den amerikanske filmskådespelaren Jon Voight, som vid ett anförande på en välgörenhetsmiddag till förmån för de republikanska representationerna i Kongressens senat och representanthus den 8 juni bland annat liknade Obama vid den romerske diktatorn Julius Caesar och kallade hans (Obamas) politik för ”wildly radical.” Han uttryckte också stark oro för att Obamas Mellanöstern-politik kan komma att utgöra ett hot mot staten Israel, samt avslutade sitt anförande med att kalla Obama ”a false prophet” och prisa konservativa mediagestalter/politiker såsom Sean Hannity, Rush Limbaugh, Bill O´Reilly och Newt Gingrich. På videolänken nedan följer några avsnitt ur Voights inlägg:

http://www.youtube.com/watch?v=75SXUEULa1s&eurl=http%3A%2F%2Fhoriwood%2Ecom%

Jon Voight är väl numera mest känd som pappa till Hollywood-stjärnan Angelina Jolie och har tidigare medverkat i storfilmer såsom Midnight Cowboy och Deliverance (Den sista färden). En sak är klar, och det är att dottern och hennes likaledes vänsterinriktade partner Brad Pitt – båda stora Obama-fans – inte lär uppskatta Voights tal.

En annan kritisk röst tillhör Wesley Pruden, Editor Emeritus vid den konservativa dagstidningen The Washington Times:

”‘Israel’, he said, ‘must live up to its obligations’, but he had hardly a word of rebuke for the long record of broken Palestinian promises. It was a remarkable insult to an absent ally, delivered to the applause of Israel´s sworn enemies.”

En annan Obama-kritiker, Michael Goodwin, framhöll å sin sida:

”The outlines of an Obama Doctrine are taking place. Our President´s world view can be summarized as ‘Everybody is a little bit guilty, especially Israel.’ His demand in Cairo that Israel make major concessions before Palestinians recognize Israel´s right to exist was a pander of the rakest sort. What a difference a year and the audience makes.”

Goodwin syftar i den sista meningen på det faktum att Obama som presidentkandidat den 4 juni 2008 höll ett tal inför the America Israel Public Affairs Committee och då försäkrade, att han skulle ”never force Israel to the negotiating table” eller kräva att Israel gjorde ”concessions.” För ett år sedan inskärpte vidare Obama att Iran syftade till att utplåna Israel, nu valde han att framhäva Irans rätt till kärnkraft. Inte heller tog Obama i Kairo upp det faktum att det finns gott om suror i Koranen som har ett antisemitiskt innehåll, exempelvis 2:62-65, 5:59-60, 7:166 samt 9:30.

Wesley Pruden och Washington Times har haft en kritisk inställning till Obamas Kairo-tal.

President Barack Obamas uppmärksammade tal i Egyptens huvudstad mottogs vid tillfället med artiga applåder av auditoriet, men reaktionerna från såväl Israel som arabvärlden tycks ha varit överlag svala. Också den palestinska myndighetens ”president”, Abu Mazen, vägrade efter talet erkänna Israel som en judisk stat; Mazen anses ändå vara en ”liberal” jämfört med den oförsonliga inställning som präglar Hamas. I USA fanns det dock gott om positiva omdömen.

För det mest översvallande stod Evan Thomas, redaktör vid tidskriften Newsweek, som i en kommentar på MSNBCs program ”Hardball” bland annat sade: ”I mean in a way Obama´s standing above – above the world, he´s sort of God.” Obama=Gud! Se och hör själva:

http://www.youtube.com/watch?v=Zr4VZ8xCzOg

Andra menar däremot att det mera lutar åt att Obama är Anti-Krist:

http://www.youtube.com/watch?v=ZxfDEdG0qBs&NR=1

Alla överdrifter åsido kvarstår det faktum att Obama är en ideologiskt övertygad socialist, vilket i mina ögon är tillräcklig illa. Dessutom finns det enligt mitt sätt att se skäl att förmoda att Obama inte på djupet insett det hat som möter den judiska staten Israel från den militanta arabvärldens sida, vilket har att göra med såväl religiösa som etniskt/kulturella faktorer. Därför tror jag tyvärr inte den amerikanske presidentens lena röstläge i Kairo bidrar särskilt mycket till att dämpa hatet.

Slutligen kan jag inte låta bli att citera några rader från ett ”scoop” av Eli Kling vid Israel National News. Kling uppger, med glimten i ögat, att han efter Obamas tal i Kairo hittade några tillknycklade pappersark på podiet från vilket Obama hållit sitt tal. Detta talkoncept, här i svensk översättning, kom emellertid aldrig till användning:

”Varför inte lära av en av era grannar i Mellanöstern, ett litet land som tagit emot tiotusentals flyktingar, många av dem överlevande av folkmordets fasor i Andra världskriget. Dessa människor satt inte och klagade och tyckte synd om sig själva. Ta en titt och se vad några judiska flyktingar kunde åstadkomma under de senaste 60 åren, trots det faktum att de förföljts i nästan varje land där de bodde. de producerar mer idéer, uppfinningar och farmaceutiska genombrott än hela den muslimska världen tillsammans. De är en perfekt förebild för den muslimska världen.Istället använder ni dem för att världen skall ursäkta era misslyckanden.”

Om tillvarons obeständighet

Det enda vi vet om livet, brukar det heta, är att vi en gång skall dö. Och från födelse till död är tillvaron fylld av obeständighet. Människan som vi trodde stod oss nära hugger oss i ryggen. Den fasta grund vi upplevde oss ha haft rämnar genom att vi förlorar arbete, ekonomisk säkerhet eller drabbas av sjukdom. Älskade människor i vår närhet dör, några kanske  i spektakulära katastrofer på Östersjön eller Thailands stränder. Familjer splittras upp. Så vad tjänar all vår möda egentligen till?

Predikaren i den judiska bibeln, traditionellt tillskriven konung Salomo, uttrycker detta så (1:1-5):

”Detta är Predikarens ord, Davids sons, kungens i Jerusalem. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.”

Den obeständighet och den osäkerhet som vidlåder allt mänskligt liv återfinns även i det större sammanhanget. Riken som en gång tycktes grundmurat fasta och mäktiga vacklar och faller. Världshärskare rycks bort. Släkte efter släkte har upplevt detta: faraonernas Egypten, kejsarnas Kina, Babylonien, Assyrien, Persien, Grekland, Rom, Tysk-romerska riket, Osmanska riket, Österrikiska kejsardömet, Brittiska imperiet, Tsarryssland, det nationalsocialistiska Tredje riket, det kommunistiska Sovjetunionen.

Jag tänkte i den här betraktelsen uppehålla mig något vid två diktsamlingar som i sammanhanget manar till eftertanke och reflektion.

”Vem för befäl? Vem vet?”

Per Ossmer skildrar människans bekymmersamma villkor under historiens lopp i ”Caprice serieuse” (2008, 37 sidor, Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm); mot en musikalisk klangbotten gestaltas med baksidestextens ord  ”en europeisk historia som ofta av politiska skäl förträngts.” Bokens motto är: ”Man is evil/Life is cruelty and injustice/Only by mercy/Our souls can be saved.” Ossmer har tidigare på samma förlag givit ut ”Spårljus” (1991) samt ”Beria och andra dikter” (1998).

Min favoritdikt är nog Tillbakaryckning under uppehållande strid, varur följande strofer här citeras:

”Egen spärreld ligger nära/För fienden är nära/alltför nära//Till sist, till slut/ur knastrig radio hörs/Rädde sig den som kan//Allt är kastat/Allt är borta//Vapen, verktyg, utrustning, uniformer/Allt är i utbränt vrak//(…)Medströms flyter mössa/makligt därefter/så ett dagsfärskt lik/där om halsen hänger/klocka utan verk/och i tom boett/skrynkligt foto simmar//Nu från andra stranden hörs/metall som slår/order, rop//Vem för befäl?/Vem vet?//Friendly fire/blir till sämsta död/Isatt båt och kastad lina/blir till ovisst liv//Vem för befäl?/Vem vet?”

Det yttre sceneriet är valfri stridsscen någonstans i världen. I ett vidare perspektiv kan det vara den enskildes situation i en obeständig tillvaro som kommer till belysning. Vänner och kolleger vi förlitat oss på sviker.Vår yttre trygghet går förlorad. Kvar är vad vi upplever som meningslöshet och bitterhet. Då kan det vara värt att minnas Ordspråksbokens ord (24:10):

”Låter du modet falla, när nöd kommer på, så saknar du nödig kraft.”

I  Tjernovisy belyser Per Ossmer en del av det gamla Europa som för alltid gått förlorad. Dikten återges i dess helhet:

”Galizien, Volynien/Podolien, Bukovina/En gång mot Öster/Utposter, gränsland//Då fanns en stad/där/till Odessa, till Budapest/till Wien och till Warszawa/direkta tågen gick//Caféer, baler, husarer/och så två universitet//Jiddisch, tyska, ryska/polska, ungerska och rumänska/Under Franz Josephs spira/ett Babylon i sämja//Nu i annat land/en historiens bakgård/en regional håla/i gråhet, i tröstlöshet//(Fusklapp/Svaret, det rätta, är:/Czernowitz)”

 En förlorad värld – en vy från en shtetl i Pinsk, Vitryssland.

Kejsar Franz Josephs spira är för alltid nedlagd, och med nationalsocialismen försvann de sista resterna av det gamla Öst- och Centraleuropa, där icke minst det traditionella nätverket av judiska shtetls gick förlorat och jiddisch i stort  förpassades till garderoben för glömda språk. Judiska muséer och enskilda kulturinsatser är i dag det enda som står till buds för den som önskar återuppleva något av det gamla.

”Livets sårbarhet” (2005, 145 sidor, Alfabet Maxima förlag, Sibeliusgången 40, 164 72 Kista) heter en diktsamling som författats av den svensk-polske poeten Ryszard Golebiowski, som också utnämnts till Ambassador for Peace av Universal Peace Federation på grund av sitt engagemang för freden.

En betydelsefull del av Golebiowskis dikter har påverkats av händelserna i samband med tsunamin i Thailand 2004. Dessa har öppnat författarens ögon för livets sårbarhet. Titeldikten ”Livets sårbarhet” lyder:

”Livets sårbarhet/för betänkande viktiga teman/för vi vet, ständigt påminns/att ur händer det kan glida/Det glimmar när det finns/ligger i det en påsklilja/ett gudomligt ljus/det får spridas/Det är en egen egendom/även gemensam ensamrätt/vi arvtagare av stora, största/rop i universum/att liv får icke släckas/som en lampa solgul”

Vad som saknas i Per Ossmers diktning men som finns hos Ryszard Golebiowski är hoppet, det (ibland trevande) hopp av gudomligt ursprung förutan vilket allting verkligen kan sägas besanna Predikarens ord om alltings fåfänglighet. Som i dikten Hur kommer det sig, att vi finns?:

”(…) och vita liljor existerar (…).

”Hur kommer det sig, att vi finns/och andas får/Berusas av dagens brus/Vem alstrade ljuset, som en stark hjälpande hand//Hårda kan knutarna vara/till det förflutnas extas/Av tiderna kan man berusas/och allt som sjudande hav//Villkoren att leva, har varit hårda/Pest, hunger runt omkring/Krig sina offer skördar/Orosmoln skingras/med sång och kyrkomusik//Men vi finns ändå//Livet har segrat/Planeten är bebodd/och vita liljor existerar/så vill man tro./Låt det säga/att det aldrig tar slut.”

Ryszard Golebiowski, som föddes i Krakow under Andra världskriget men är bosatt i Sverige sedan många år, har utgivit ett tiotal diktsamlingar, däribland ”Inte Kasta Sten” (2005) och ”Kärleksögonkast” (2008). Han förbereder när detta skrivs en ny utgivning.

Tillvaron är förvisso obeständig och nyckfull, men det är viktigt att komma ihåg att mitt i all osäkerhet och bävan vi kan känna finns det ett hopp som består i att Gud är alltings upphov och att Han inte tänker ge upp förrän allting är en återspegling av Hans natur. För den som med ett rent sinnelag söker kärlek, sanning, godhet, skönhet väntar alltid en mening bortom prövningarna. Till och med den eljest så tungsinta Predikaren ser detta (5:19):

”Ty man tänker då inte så mycket på sina livsdagars gång, när Gud ger glädje i hjärtat.”

När får Fader Moon Nobels fredspris?

Nyligen har ett välkänt koreanskt bokförlag publicerat en biografi om den ryktbare, sydkoreanske samfundsledaren Reverend Sun Myung Moon, född i vad som i dag är Nordkorea 1920 och fortfarande vid 90 år sålder (enligt orientaliskt synsätt räknas en människas ålder från konceptionsögonblicket) oförbrännerligt vital. Moon grundade 1954 The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity, i dagligt tal Unification Church. Reverend Moon är en kontroversiell gestalt över hela världen, icke minst i hemlandet Korea. Det sydkoreanska förlaget Gimm YoungSa beslutade ge ut boken trots protester från etablerade kristna kyrkor sedan dess kvinnliga chef – som är praktiserande buddhist – enligt uppgift kommit fram till att Buddha själv skulle uppskatta en bok om Moon.

Fader Moon.

Boken trycktes i den uppseendeväckande stora upplagan av 200 000 exemplar (den koreanskspråkiga världen är visserligen större än den svenska men ändå inte i paritet med världens stora språkgrupper) och tycks ha blivit en försäljningssuccé av stora mått. Det talas redan om behovet av att trycka en ny upplaga. Boken om Reverend Moon har gjort att många sydkoreaner, som tidigare endast förlitat sig på en övervägande negativ hörsägen om denna kraftfulla förkunnargestalt, fått en helt ny och positiv syn på Moon, som av sina anhängare över hela världen ofta går under benämningen ”Fader Moon”. Denna benämning kunde antyda en katolsk bakgrund, men så är det inte i Moons fall – hans religiösa bakgrund är buddhistisk-presbyteriansk.

Sun Myung Moon ägnade en betydande del av sin verksamhet under det Kalla krigets tid åt att bekämpa den gudlösa kommunismen. Sedan det stod klart att västvärlden med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 avgått med segern i den nästan halvsekellånga kraftmätningen har Moon och hans rörelse satsat nästan allt krut åt en outtröttlig kamp för att främja freden i världen, särskilt i gamla konflikthärdar såsom Mellanöstern och Koreahalvön. Personligen tycker jag det är hög tid att någon nominerar Reverend Moon för Nobels fredspris innan denne remarkable mans liv på jorden är utmätt. Den norska nobelpriskommittén brukar heller inte ha några problem med att utse kontroversiella gestalter som pristagare.

Den 18 maj gästades vår vackra huvudstad Stockholm av Universal Peace Federations (UPF) Global Peace Tour (Världsturné för fred) 2009 som har Sun Myung Moon som upphovsman och inspiratör. Huvudtalare var doktor Yong Cheol Song, som är ordförande för UPF i Europa, vilken framförde sitt tal ”A New Vision for Peace in the 21st Century” inför ett fullsatt auditorium (cirka 100 personer) i Bååthska rummet i en byggnad i Gamla stan som ägs av Sveriges riksdag. Doktor Song fick efter sitt tal något för svenska förhållanden så ovanligt som en stående ovation – inte en, utan två gånger! Innan dess hade mötet öppnats av abboten Pramaha Boonthin, som med sin traditionellt buddhistiska invokation gav sammankomsten en djupt andlig prägel. Mötesdeltagarna fick därefter se filmen ”Global Peace Festival Review 2008”, som handlade om UPFs verksamhet med en rad fredsfestivaler i olika delar av världen såsom Asunción i Paraguay och London i England.

Doktor Song pekade bland annat på den positiva respons UPFs fredsarbete fått på många håll. Kenyas premiärminister Raila Odinga har exempelvis bekräftat, att de principer han lärt genom att bevista UPFs konferenser hjälpt honom själv och andra framträdande kenyanska politiker att vidtaga nödvändiga åtgärder för att få slut på det stambaserade våld, som plågat hans nation. En annan internationellt känd profil som är positiv till UPF är Malaysias förre muslimske premiärminister Mahatir Mohammed, som är starkt kritisk till att religiösa ledare, särskilt inom den muslimska världen, politiserar religionen för egna syftens skull. Song passade i sitt tal även på att informera om att nästa stora UPF-festival kommer att äga rum i Jakarta i Indonesien, världens till folkmängden största muslimska land.

En underrubrik i Yong Cheol Songs tal löd ”Guds dröm”. Ett centralt avsnitt här löd:

”Mina damer och herrar, precis som vi hyser stora ambitioner och förhoppningar för våra barn så hade Gud också storartade förhoppningar på mänskligheten. Gud ville att Hans barn skulle etablera en sann familj som kunde vara den sanna kärlekens, det sanna livets och den sanna släktlinjens skola. Det skulle ha varit Guds familj, där Han kunde ha haft sin boning som hela mänsklighetens sanna förälder. Mänsklighetens första förfäder föll tragiskt nog bort från detta ideal, och denna dröm förverkligades inte. Men Gud har inte övergivit mänskligheten. Han har arbetat tålmodigt genom den mänskliga historien medan Han väntat i vånda och sorg på att någon skulle förverkliga Hans ouppfyllda dröm. Nu är tiden inne att göra denna dröm till verklighet genom den världsomfattande visionen ‘En familj med Gud’ som överskrider nationalitet och troskoncept. På detta sätt kan vi fullfölja den ursprungliga mission som Jesus, Buddha, Muhammed och grundarna av andra relgioner hade och skapa Guds världsomspännande familj och inleda en tidsålder av fred och blomstring som varar för evigt.”

Inga små ambitioner, precis! Men så sammanfaller också Reverend Moons målsättning med Guds – att på jorden etablera ett idealt samhälle där ondskan inte längre dominerar människors sinnen och tidens händelser. Det bör särskilt betonas att Moons syftemål inte är att få alla människor att bli medlemmar i Unification Church, utan varje människa får behålla sin egen tro och religion – eller välja att stå fri från särskilda troskoncept. Det viktiga är, enligt Moons och UPFs synsätt, att det finns fungerande och stabila familjer som lever med Gud och befordrar en ”tjänandets kultur” inom och utanför familjen.

Den första delen av UPF-programmet, som utformats av Svenska Fredsfederationen med Ing-Marie Hedberg Kikuchi som ordförande, ägnades åt en konferensdel som hade fyra talare: Karin Wiking från Moder Teresas mission för välgörenhet i norra Europa, Maynard Gerber, kantor i Judiska församlingen i Stockholm, Parvez Mansoor, en av initiativtagarna till Muslimska rådet i Sverige, samt den välkända DN-journalisten, författaren och prästen i Svenska kyrkan, filosofie doktor  Kerstin Vinterhed.

Moder Teresa.

Karin Wiking gav gripande inblickar från sitt arbete med Moder Teresa, nunnan med albanska rötter som vigde sitt liv åt uppoffrande arbete för ”de fattigaste av de fattiga” i Calcuttas slum; Moder Teresa fick Nobels fredpris 1979. Wiking framhöll att Moder Teresa hade den ödmjuka inställningen att hon bara var en ”Guds pennstump” och att hennes motto var: ”Vi kan inte göra stora saker, bara små saker med stor kärlek.” Moder Teresa avled 1997, men hennes ideal och hennes arbete lever vidare. I Indien och på andra håll i världen. Så sker också i Sverige – fyra så kallade barmhärtighetssystrar med sin bas i Fisksätra utanför Stockholm ägnar sin tid åt att hjälpa människor som på olika sätt är i nöd.

Maynard Gerber, som ägnar mycket av sin tid åt interreligiös verksamhet, redogjorde för ett svenskt projekt omfattande en resa till Andalusien där ungdomar från de tre abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom, islam – deltog. Andalusien hade valts därför att här möttes en gång de tre religionerna, ibland under fredliga former, ibland under konflikt. Gerber blev rörd när han erfor hur projektdeltagarna, när de lärde känna varandra, insåg hur mycket de egentligen hade gemensamt och att de förutfattade meningar de må ha haft om varandra visade sig vara felaktiga. Kantor Gerber avslutade med att recitera ett gammalt judiskt talesätt som gick ut på att det är människans ansvar att, efter sina felsteg, ”reparera världen” i samarbete med Gud.

En annan talare med bred erfarenhet av interreligiöst samarbete var Parvez Mansoor, som underströk att islam är en transcendent religion som existerar i en värld där den internationella ordningen rubbats och otrevliga företeelser som terrorism och tortyr tillhör vardagen. Allt har blivit en fråga om makt, inte om religiös tro eller mänsklig anständighet. ”Sanningen har blivit högre än makten”, framhöll Parvez Mansoor. Den relativistiska synen på människan har gjort att etik och moral hamnat på undantag. Vidare, ansåg Mansoor, präglas dagens islamistiska revolutionärer mer av 1800-talets materialistiska ideologier än av islams ursprungliga undervisning. Hoppet lär dock vara det sista som överger människan, och ”att tro på Gud är att ha hopp”, sade Parvez Mansoor.

Kerstin Vinterhed är dagstidningsjournalisten vilken omsider kom fram till en kristen tro och utbildade sig till präst i Svenska kyrkan. Hon instämde med de föregående talarna och citerade den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu: ”Vi lever i ett moraliskt universum.” Frågan är vad vi skall ta oss till med vår plågade värld. ”Vad är ondska?” frågade sig Vinterhed och gav själv svaret: ”Alla krafter som splittrar, söndrar och förminskar människor.” Därför måste alla goda människor göra det rakt motsatta. Det gäller också att hitta saker som förenar över religionsgränserna. Kerstin Vinterhed berättade därpå om ett möte hon haft med en kvinnlig Harvard-professor, som kommit till nya insikter om sin kristna tro under en vistelse i hinduisk miljö i Benares i Indien.

En punkt under kvällsprogrammet var att utse nya fredsambassadörer för UPF. Ing-Marie Hedberg-Kikuchi och fredsambassadör Agneta Ottander hade således nöjet att begåva följande förtjänta personer med de av Reverend Sun Myung Moon och hans hustru, Doktor Hak Ja Han Moon, signerade diplomen som bevisar deras upphöjelse: Mohammed Assayesh, Britt Östlund-Levinsohn, Jasmine Häggkvist, Ryszard Golebiowski och Gabriella Kassius. Samtliga har utfört betydelsefulla insatser, gagnande fred och förståelse mellan människor, inom kulturella och/eller humanitära verksamhetsfält. Det skulle föra för långt att här i detalj redovisa vars och ena insatser, men det bör ändå informeras om att Gabriella Kassius som ung studentska i Budapest hjälpte den svenske diplomaten Raoul Wallenberg att utfärda svenska skyddspass till av nationalsocialisterna utrotningshotade ungerska judar.

Raoul Wallenberg.

Programmet vid detta viktiga fredsevenemang förgylldes av ett antal begåvade artister såsom Carloline Williams Band, som framförde jazz- och bluesbetonad musik på oefterhärmligt sätt, James Houston med sin välskolade barytonröst, Ghana-födda sångekvilibristen Angela Aku Tarras-Wahlberg som ackompanjerades av sin make, den mångsidige gitarristen Christer Karlberg, samt de unga sångförmågorna Sara Fuetsch och Jin-Yong Berglind (den senare med eget gitarrspel). Icke att förglömma diktläsande skådespelerskan och logonomen Alekzandra Ottander samt Chainarin Ruengsri och Chai Thaisayam Sritakun, vilka till publikens jubel framförde populär thailländsk sång och musik.

Svenska Fredsfederationen, som bland annat samarbetar med Sveriges Interreligiösa Fredsråd, svarade sammantaget för ett arrangemang som fungerade som en veritabel vitamininjektion av andligt slag för deltagare och åhörare. 22-24 maj kommer federationen härnäst att ordna en European Leadership Conference under temat ”Leadership and Good Governance – Innovative Approaches to World Peace” i Stockholm.

Jag slutar som jag började. Är det inte dags för norska Nobelpris-kommittén att 2009 ge fredspriset till Reverend, doktor Sun Myung Moon?