Vänsterhänta regerar USA

Två vänsterhänta presidenter på en bild: Bill Clinton och George H. W. Bush.

Har ni tänkt på hur många amerikanska presidenter i modern tid som varit vänsterhänta?

Det började med Gerald Ford, ledamoten av representanthuset som kallades in som efterträdare till Spiro Agnew som Nixons vicepresident sedan Agnew tvingats avgå efter anklagelser om korruption och skattefiffel. Sedan även Nixon avgått 1974 blev Ford president och kom att väcka visst uppseende genom sin vänsterhänthet.

Tidigare vänsterhänta presidenter hade nämligen inte skyltat öppet med att de var vänsterhänta på grund av att det långt ifrån ansågs vara comme il faut att vara vänsterhänt. Det har genom historien till och med påståtts att vänsterhänta skulle ha ett särskilt band med Satan.

Efterträdaren Jimmy Carter var högerhänt, men sedan denne besegrats av Ronald Reagan med bred marginal 1980 fick Amerika ännu en south paw som högste styresman. Noga taget förhöll det sig så att Reagan var född vänsterhänt men tvingats arbeta bort detta i skolan, varför han på bilder syns fatta pennan med höger hand då han signerar olika handlingar och avtal.

Vänsterhänte Gerald Ford (president 1974-77).

Efter Reagan följde den vänsterhänte George H. W. Bush, som bara fick en mandatperiod i Vita huset. Med Bill Clinton fick USA 1992 ännu en vänsterhänt president och kunde ha fått en till i valet 2000 i Al Gore, men denne besegrades knappt av högerhänte George W. Bush som bröt vänsterhandstrenden under sina åtta år som världens mäktigaste man.

I valet 2008 var det dock upplagt för en seger för vänsterhäntheten: både republikanernas John McCain och demokraternas Barack Obama var vänsterhänta! Ni vet vem som vann.

 Gorbatjov och Reagan undertecknar INF-avtalet 1987. Reagan var egentligen vänsterhänt men lärde sig skriva med höger hand.

Det är svårt att finna någon logisk förklaring till de vänsterhäntas dominans i Vita huset. Utrikeskommentatorn Stig Fredriksson påpekar i ett inlägg i svt.se den 29/1 2009 att andelen vänsterhänta i USAs befolkning ökat från 3 procent för cirka hundra år sedan till mellan 12 och 16 procent i dag. Detta förklarar dock inte nöjaktigt varför andelen vänsterhänta presidenter är så oproportionerligt stor under de senaste 37 åren.

”Kanske finns det en tradition i USA att acceptera vänsterhänthet”, spekulerar Fredrikson. ”Jag lade själv märke till, när jag var korrespondent i Washington, att påfallande många av mina amerikanska kolleger var vänsterhänta.”

Barack Obama är som synes vänsterhänt.

Det har funnits vänsterhänta USA-presidenter tidigare också, men inte så extremt många som under vår tid. James Garfield, som mördades 1881, var således vänsterhänt. Liksom senare Herbert Hoover (1929-33) och Harry Truman (1945-53). En möjlig förklaring är att vänsterhänthet tidigare inte accepterades i skola och samhälle. Liksom det fortfarande inte görs i Orienten.

Det brukar ofta påpekas att vänsterhänthet skulle vara en utmärkande egenskap hos kreativa och innovativa människor. Exempel som brukar nämnas är konstnärerna Leonardo da Vinci och Michelangelo samt matematikern och fysikern Albert Einstein. Detta har påståtts bero på att det är högra hjärnhalvan som styr vänsterhänta.

”Men den senaste hjärnforskningen lär visa att majoriteten av de vänsterhänta också styrs från vänstra hjärnan, som de högerhänta”, invänder Stig Fredrikson i sitt inlägg.

James A. Garfield, USAs 20e president. Och vänsterhänt.

Varför är USAs – och Sveriges – judar vänstervridna?

Den judiske konservative tänkaren Norman Podhoretz.

I en debattartikel i Wall Street Journal den 10 september 2010 frågar sig den välkände konservative politiske kommentatorn Norman Podhoretz (född 1930) hur det kommer sig att större delen av USAs judar är vänstervridna (med amerikanskt språkbruk liberal) och i mycket stor utsträckning väljer att rösta på presidentkandidater från det Demokratiska partiet.

Frågeställningen är aktuell för Podhoretz, vars senaste bok har just titeln Why Are Jews Liberals? (Doubleday 2010). Norman Podhoretz härstämmar själv från judiska invandrare som kom till USA från Galicien i östra Europa i slutet på 1800-talet (området är i dag delat mellan Polen och Ukraina) och växte upp i Brownsville i New York-förorten Brooklyn. Familjen var solitt vänsterinriktad, vilket ledde till att Norman Podhoretz själv kom att anamma ett sådant synsätt.

Han bröt emellertid med vänsterideologin för närmare ett halvsekel sedan och anslöt sig till den politiska högern. Podhoretz, som var redaktör för den intellektuella tidskriften Commentary 1960-95, var en av grundarna av det ideologiska synsätt som kallas neokonservatismen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Neokonservatism

Podhoretz pekar på det faktum att judarna i USA sedan 1928 har stött presidentkandidater från det Demokratiska partiet med i genomsnitt hela 75 procent. Presidentvalet 2008 utgjorde härvidlag intet undantag: Barack Obama erhöll då 78 procent av de judiska rösterna och fick därmed det näst högsta röstetalet från någon etnisk eller religiös gruppering; endast afroamerikanerna röstade på Obama i högre utsträckning (95 procent).

Podhoretz förvånar sig över att John McCain med sin historia av stöd för Israel inte förmådde attrahera fler judiska väljare, särskilt med tanke på Obamas kända association med rabiata Israel-kritiker som pastor Jeremiah Wright och historikern Rashid Khalidi. Ändå slog Obama McCain med uppseendeväckande 57 procent vad beträffar judiskt stöd.

Podhoretz konstaterar uppgivet:

…the continued Jewish commitment  to the Democratic Party has become an anomaly. Jews also remain far more heavily committed to the liberal agenda than any of their other ethno-religious New Deal partners.

Sålunda har, konstaterar Norman Podhoretz, de amerikanska judarna genomgående stött en lång rad klassiska vänsterkrav som exempelvis ökade statliga utgifter, växande offentliga förmåner för de fattiga och de lägre klasserna, större regleringar inom näringslivet, rättigheter för de homosexuella, nära nog obegränsade möjligheter till abort, förslag till vapenkontroll, ökad makt till den fackliga rörelsen, hjälp till självmord samt förbud mot skolböner.

Troende judar vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Enligt Podhoretz bottnar detta till betydande del i att sekulariserade och liberala judar tenderar att se vänsterpolitik såsom ett uttryck för judendomens värden. Om så verkligen vore fallet skulle den mindre del av judarna som är ortodoxt troende, menar Podhoretz, vara de allra mest vänstervridna i politiskt hänseende. Så är dock inte fallet – tvärtom hävdar de ortodoxa judarna att vänsterideologin står i direkt strid med budskapet i de judiska urkunder som återfinns i det vi kallar Gamla testamentet.

Enligt traditionell judisk lag är exempelvis abort tillåten endast då det gäller att rädda moderns liv, medan homosexuella handlingar mellan män är förbjudet och till och med medför dödsstraff enligt Mose lagar. Också självmord är otillåtet enligt judisk lag om det inte rör sig om en desperat handling inför en förestående tvångskonversion.

Om den moderna hyperliberlism som utmärker de flesta amerikanska judar skriver Podhoretz så:

It has for all practical purposes superseded Judaism and become a religion in its own right.

Med andra ord vänstervriden politisk korrekthet som sekulär religion.

Norman Podhoretz uttrycker i sitt inlägg besvikelse över att inte fler amerikanska judar gjort honom sällskap och blivit konservativa:

…our true friends are now located not among liberals, but among conservatives.

Läs hela artikeln här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574402591116901498.html

Det som ovan sagts om amerikanska judar är giltigt även på andra håll, icke minst i Sverige. Den största judiska församlingen i Sverige i anslutning till Stora synagogan i Stockholm är grundmurat liberal, vilket till exempel framgår av lika hätska som ofokuserade utfall mot Sverigedemokraterna från representanter som Lena Posner Körösi.

Ändå måste just detta parti betecknas som ett av riksdagens mest pro-israeliska partier vilket dessutom driver en hård linje mot den muslimska extremismen, en inriktning som utgör ett påtagligt hot mot judar överallt.

 Knappast projudiska islamister.

Sveriges liberala judar bekänner sig här inte till ett rationellt synsätt utan reagerar ryggmärgsmässigt mot ett nonkonformistiskt parti som etablissemanget skyr som pesten, samtidigt som man tenderar att hänge sig åt mångkulturalistisk flumretorik.

Jag kan i likhet med Norman Podhoretz – även om jag inte själv är av judisk börd – känna en viss besvikelse över att det judiska etablissemanget i Sverige inte har ett mer öppet sinne för dagspolitikens realiteter.

Dock är jag tämligen säker på att det finns judar i Malmö, som har egna bittra erfarenheter av de olägenheter accelererad muslimsk invandring kan medföra, som har en avsevärt större förståelse för SD:s politik än vad etablissemangsjudarna i Stockholm har.

Biden klantar sig igen

Vicepresident Joe Biden – känd för att göra taktlösa uttalanden.

Joe Biden var redan som senator för den lilla delstaten Delaware känd för att göra idiotiska och tanklösa uttalanden. Det har inte blivit bättre sedan han av Barack Obama upphöjdes till USAs vicepresident. När Biden idag, den 20 november 2010, fyller 68 år kan det finnas anledning att erinra om hans senaste fadäser.

Den 18 november slog han till igen då han för 49e (!) gången lät sig intervjuas av pratshowveteranen Larry King i TV-kanalen CNN. När samtalet kom in på USAs roll i Afghanistan, rapporterar ABCs Karen Travers, utlät sig Biden på följande sätt:

Daddy is going to take the training wheels off in October – I meant in next July, so you´d better practice riding.

Vicepresidenten i världens enda supermakt liknar här således den allierade regeringen i Afghanistan under ledning av president Hamid Karzai vid ett litet barn som lär sig cykla. Flera av mina amerikanska vänner uppger att de skämdes för Bidens tank- och taktlöshet.

Detta yttrande fälldes således samtidigt som NATOs toppmöte ägde rum i Lissabon och dagar innan Obama skulle möta president Karzai. Om den senare hade Biden följande att meddela:

I´ve known President Karzai for a long, long time. I think he´s in a very, very difficult position. You know, we could argue that there could be a stronger leader but you deal with the hand you´ve dealt, as the old saying goes.

Det har vidare noterats att Joe Bidens motorkaravaner varit involverade i osedvanligt många olyckor. Det har förekommit olyckor av detta slag under tidigare amerikanska presidenter, men då vanligen typ ett par-tre stycken under ett åttaårigt presidentskap. Bidens motorburna eskorter har dock varit inblandade i åtminstone fem olyckor under två års tid varav en incident med dödlig utgång.

Så här brukar det se ut när Joe Bidens mördarbilar är i farten. Bilden är från olyckan i New York, när Biden var på väg till Jon Stewarts TV-show.

Vid ett tillfälle, när Biden var på väg till den studio där han skulle intervjuas av ”Daily Shows” programledare Jon Stewart i New York för ungefär ett år sedan, kraschade den polisbil från NYPD som eskorterade Biden in i en taxi. Två personer skadades. När Biden kommenterade sin färdväg i Stewarts show nämnde han inte olyckan. Däremot sade han:

Hell, I´ve never been in New York with no traffic before.

En nyhetsrapport refererar till denna olycka på följande sätt:

http://www.nydailynews.com/entertainment/2009/11/17/2009-11-17_police_car_ahead_of_joe_bidens_motorcade_crashes_on_way_to_film_daily_show_with_.html

En annan olycka där Bidens motorkortege var inblandad skedde under de vinterolympiska spelen i Vancover i februari i år. Två framstående idrottskvinnor, olympiska guldmedaljösen i konståkning Peggy Fleming samt bobmästarinnan Vonetta Flowers, vilka färdades i kortegen, skadades. Vid ett annat tillfälle körde en av Bidens mördarbilar på en vicesheriff i New Mexico. Och i samband med att vicepresidenten höll ett tal på Veteran´s Day i Maryland avled en fotgängare efter att ha blivit påkörd av ett av Bidens fordon, dock inte det i vilket Biden satt.

Fleming och Flowers åkte i Bidens kortege- det skulle de inte ha gjort.

Dessa märkligt återkommande trafikolyckor har fått en del bedömare att vilja dra in Joe Bidens motorburna korteger, vilka synes färdas lika slarvigt som Biden talar.

Konservativa kommentatorer har slutligen och med all rätt konstaterat, att när vicepresidenten heter Joe Biden och tillhör en demokratisk administration så kan han göra sig skyldig till vilka blunders som helst utan att vänstervridna etablissemangsmedia tar någon notis om det.

När George H. W. Bushs vicepresident, republikanen Dan Quayle, någon gång klantade sig på liknande sätt slogs det däremot upp i stora rubriker på förstasidorna och ventilerades i all oändlighet i TV-kanalerna.

Därför är president Obama på väg mot katastrof

När Barack Obama valdes till USAs president i november 2008 var det som om en rockstjärna utsetts att bekläda detta världens mest inflytelserika politiska ämbete. Obama hade imponerat stort på den amerikanska nationen redan då han som färsk senator höll ett tal vid Demokratiska partiets konvent 2004 och sågs fyra år senare av många som den amerikanska nationens frälsare. Mindre än två år senare synes Obamas presidentskap vara på väg mot katastrof.

 Barack Obama, med status av rockstjärna, hyllades vid sitt tillträde av hippa innemagasinet Rolling Stone.

Från att ha förväntats ordna upp alla USAs överhängande problem kan det i dag noteras att Barack Obama inte lyckats särskilt väl med någonting han företagit sig. Frågan om byggandet av ett islamiskt center inklusive moské  två kvarter från Ground Zero i New York ger en intressant fallstudie. Det började med att presidenten tog bladet från munnen fredagen den 13 augusti. Han deklarerade då (citerat ur Expressen 16/6):

Jag anser – som medborgare och president – att muslimer har samma rätt att praktisera sin religion överallt i detta land. Och det inkluderar rätten att bygga en böneplats och ett kulturcenter på privat mark på nedre Manhatan i enlighet med lokala lagar och förordningar. Jag förstår de känslor som denna fråga väcker. Ground Zero är verkligen helig mark. Men detta är Amerika och vårt stöd till religionsfriheten får inte rubbas.

Man kan dock verkligen fråga sig om Obama verkligen förstår känslorna i samband med vad som hände i New York den 11 september 2001. Reaktionen blev också våldsam efter presidentens uttalande. New York Post hade rubriken ”Allah right by me” på förstasidan och en rad republikanska politiker reagerade med bestörtning. Newt Gingrich, före detta talman i representanthuset, anklagade exempelvis Obama för att ”flirta med radikal islam” medan New York-politikern Peter King menade att Obama ”gav vika för politisk korrekthet.”

Presidenten blev uppenbart tagen av all kritik, ty redan inom ett dygn var han igång med stora dementimaskinen. Hans inställning var nu att han endast uttalat sig prinicipiellt och ingalunda förordat ett moskébygge på nedre Manhattan. ”Jag kommenterar inte, och kommer inte att kommentera”, hävdade han, ”huruvida det är klokt att fatta beslut om att bygga en moské där. Jag kommenterade mycket specifikt om den rätt som människor har och som går tillbaka till grundandet av vår nation.”

Vad som är helt klart är att Obama ställt till det ordentligt för sina demokratiska partikolleger inför ”halvtidsvalet” i höst, då mången förhoppningsfull kandidat kommer att distansera sig från sin president och partikamrat.

Barack Obamas motsägande utsagor om det  planerade moskébygget i New York är bara en av de senaste av de händelser som fått hans tidigare himlastormande popularitet att dala. Den politiske kommentatorn David Pryce-Jones skrev följande på sin blogg David Calling den 14/8 (min översättning):

Varför finner han det nödvändigt att vara en apologetiker för islam? Han började med detta i sitt tal i Kairo för ett par år sedan, vilket också innehöll delar som var rätt och slätt läskiga. Nu rättfärdigar han byggandet av en moské på Ground Zero därför att muslimer här har samma rätt att praktisera religion som vem som helst. Detta är uppenbarligen sant, men en moské på en plats för ett massmord begånget av muslimer handlar inte om frihet för tillbedjan, det är ett uttalande om överhöghet och erövring.

Pryce-Jones konstaterar vidare att religionsfriheten i västvärlden inte har någon motsvarighet i den muslimska delen av världen – icke-muslimer har exempelvis ingen rätt till tillbedjan i Saudiarabien och tillåts inte ens vistas inom en radie av flera engelska mil runt städerna Mekka och Medina. Samma skribent ifrågasätter vidare Obamas tes att terrornätverket al-Qaida inte främjar islam: ”Det är en motbjudande förvrängning av islam”, som Obama hävdat.

David Pryce-Jones ställer frågan: ”Varför denna försvarsbenägenhet? Det finns åtskilliga passager i Koranen och haditherna vilka al-Qaida kan citera och verkligen citerar i syfte att skänka dem religiöst rättfärdigande för deras våld.”

Det finns de som påstår att det mest närliggande svaret på Pryce-Jones fråga är att president Barack Obama faktiskt är muslim själv. Se videon till nedanstående länk och gör en egen bedömning om det kan ligga något i detta:

http://www.youtube.com/watch?v=tCAffMSWSzY

Alldeles bortsett från frågan om Barack Obamas förhållande till islam – att religionen i fråga utövade ett starkt inflytande på honom under hans uppväxt är det ingen som bestrider – står det allt klarare att hans presidentskap är utsatt för starka påfrestningar. En opinionsmätning i regi av USA Today/Gallup visade nyligen att bara 41 procent av antalet tillfrågade amerikaner ger presidenten godkänt betyg medan 53 procent ger honom underkänt. Nile Gardiner i London-tidningen Telegraph skriver den 12/8 följande: ”Amerikanerna avvisar i allt högre utsträckning Barack Obamas storstatliga lösningar på Amerikas ekonomiska problem, vilka många fruktar kommer att leda till att USA får dela samma öde som Grekland.” Enligt Gardiner gäller kritiken mot Obama hans bristfälliga hanterande av såväl ekonomin, välfärden och invandringen som utrikespolitiken och det misslyckade ledarskapet.

Nile Gardiner anger tio skäl varför Barack Obama är på god väg att bli en av USAs mest impoplära presidenter någonsin:

1. Obamas presidentskap är i otakt med det amerikanska folket.

”Obamas presidentskap liknar i ökande grad en modern variant av ancien régime”, menar Gardiner. Det vill säga presidentens maktutövning utmärks av extravagans, manipulerande och bristande förståelse för de vanliga människornas behov. Hustrun Michelle Obamas lyxresa till Spanien och hennes exempellösa personliga slöseri anges vara exempel härpå.

2. De flesta amerikaner hyser inte förtroende för presidentens ledarskap.

Gardiner hänvisar här till en undersökning företagen av Washington Post/ABC News enligt vilken sex av tio väljare sade att de saknar tilltro till Obamas förmåga att fatta rätt beslut för landet. Två tredjedelar sade att de var desillusionerade eller arga över det sätt på vilket den federala regeringen verkar. 58 procent visade sig sakna förtroende för presidentens beslutsfattande jämfört med endast 42 procent som hade ett sådant förtroende.

Inte så muntra miner längre.

3. Obama misslyckas med att inspirera.

Till skillnad från hur det var då Obama höll sitt inspirerande tal vid det demokratiska partikonventet i Boston 2004 – som imponerade på miljoner TV-tittare – låter sig numera de flesta amerikaner inte ryckas med av presidentens talekonst, som enligt många kännetecknas av monotoni, tråkighet och beroende av en teleprompter. ”Till och med Jimmy Carter berörde fler”, skriver Gardiner.

4. USA drunknar i skulder.

”Kongressens budgetkontors långsiktiga budgetperspektiv erbjuder en skrämmande bild av storleken på Amerikas nationella skuld”, konstaterar Nile Gardiner. Således kan den amerikanska statsskulden komma att stiga till 87 procent av bruttonationalprodukten 2010, 109 procent 2025 samt 185 procent 2035. Under det att många europeiska nationer – däribland Storbritannien och Tyskland – på ett aggressivt sätt söker kapa sina underskott, tycks Obama-administrationen vara ute efter att aktivt förmera USAs statsskuld, något som skulle kunna leda till en grekisk situation.

5. Obamas budskap om en stark regering är ett misslyckande.

”Det oavlåtliga betonandet av vikten att hålla bankerna under armarna med statliga medel och spenderande av pengar i stimulerande syfte”, framhåller Gardiner, ”har inte gjort mycket för att påskynda den ekonomiska tillväxten eller skapa jobb…men har åstadkommit mycket för att stärka den federala regeringsmakten.” Och det har inte varit en populär politik.

6. Obamas stöd för en socialistisk sjukvård är ett stort politiskt misstag.

Nile Gardiner går så långt som att  kalla Obamas mastodontlika sjukvårdsreform ”en extraordinär handling av politisk harakiri.” Den är kontroversiell, impopulär och verkar splittrande. Kostnaden beräknas till ofattbara 940 miljarder dollar. Resultatet blir ständigt ökade kostnader, högre skatter och ökad byråkrati samtidigt som statens makt såväl som inflytandet över den enskilde amerikanen ökar.

7. Obamas hanterande av det stora oljeutsläppet har varit inkonsekvent och obeslutsamt.

Gardiner anser att Vita husets handläggning av BPs omfattande oljeutsläpp längs delar av USAs kust har skadat administrationen på ett sätt som blir svårt att reparera. I stället för att visa handfast ledarskap har presidenten inskränkt sig  till att kritisera BP utan att ta sig för något konkret. En opinionsmätning i Louisiana gav president George W. Bush mer beröm för dennes agerande i samband med orkanen Katrinas efterskörd än Obama för dennes insatser efter oljekatastrofen.

8. USAs utrikespolitik är en förödmjukande röra under Obama-administrationen.

”Det är svårt att komma på en enda utrikespolitisk framgång under Obama”, skriver Gardiner, ”däremot har det funnits gott om misslyckanden som har försvagat den amerikanska globala makten.” Skribenten nämner som exempel eftergifter gentemot Ryssland gällande robotavtal, misslyckandet att sätta hårt mot hårt mot Iran i fråga om dess nukleära aspirationer, felbeslutet att stödja de störtade marxisterna i Honduras samt det virriga hanterandet av Mellanöstern-konflikten. Summan av kardemumman är att USA har försvagats medan dess fiender stärkts.

9. President Obama är oklar och förvirrad om den nationella säkerheten.

Gardiner menar: ”Från krigen i Afghanistan och Irak till Kriget mot terrorn har president Obamas ledarskap ofta varit oklart och förvirrat.” När det gäller Afghanistan fattade presidenten exempelvis först det korrekta beslutet att förstärka truppnärvaron med tiotusentals man, bara för att därefter tillkännage ett amerikanskt tillbakadragande till juli 2011. Något som Nile gardiner betraktar som en direkt invit till talibanerna att ta makten. Obama har desslikes gjort liknande utfästelser avseende Irak trots att terroraktiviteterna ökat sista tiden och utan att inhemsk polis och militär är redo att ta över ansvaret. Enligt Gardiner har Obama i praktiken övergivit konceptet ”War on Terror.”

Är Obamas Afghanistan-politik på väg att ge talibanerna makten?

10. Obama tror inte på Amerikas storhet.

Den kanske allvarligaste bristen hos president Barack Obama är att han utifrån sin vänsterståndpunkt – han kan sannolikt bäst jämföras med en europeisk socialdemokrat på vänsterflygeln – inte har någon vision om eller känsla för USAs storhet och unika position i världen. I stället har han, likt tidigare exempelvis Bill Clinton, ägnat sig åt att be om ursäkt för USAs förflutna, ja nästan för dess existens. Bland annat har han deklarerat att ”ingen nation skall eller bör försöka dominera någon annan nation.”

Nile Gardiner sammanfattar sina synpunkter på Obama-administrationens tillkortakommanden med följande ord:

Det finns en distinkt Titanic-liknande känsla när det gäller Obamas presidentskap…(Obama är) den mest vänsterinriktade presidenten i modern amerikansk historia.

Om att stödja Israel

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Terrorskapsrörelsen och Hamasarbetarförbundet

Broderskapsrörelsen, eller Sveriges kristna socialdemokraters  förbund (SKSF), grundades 1929 men fungerade som en klubb i Örebro redan från 1924. Enligt Wikipedia har rörelsen sedan dess verkat ”som en radikal kraft” inom arbetarrörelsen och kristna samfund.

I slutet av 1990-talet inleddes inom Broderskapsrörelsen en omorientering i islamvänlig riktning, då rörelsen inledde ett samarbete med Sveriges muslimska råd. Denna inriktning har lett fram till att Broderskapsrörelsen under senare år blivit alltmer kompromisslös i sitt stöd för terroristiska organisationer i Mellanöstern och avståndstagande från den judiska staten Israel. Det gör att jag inte tvekar att i dag referera till rörelsen såsom Terrorskapsrörelsen.

Under ledning av den internationelle sekretetaren, teologen Ulf Carmesund, har Broderskapsrörelsen nämligen utvecklats till att bli en av den islamistiska terrorrörelsen Hamas mest pålitliga svenska stödtrupper. Ett kvitto härpå gavs vid Carmesunds deltagande i och engagemang för the Free Gaza Movement, som styrs av den radikalt jihadistiska, turkiska så kallade biståndsorganisationen Insani Yardim Vakfi (IHH).

De ”aktivister” som försökte slå ihjäl de israeliska soldater som bordade fartyget Mavi Marmara i slutet av maj, något som ledde till att nio av dessa ”aktivister” själva dödades, var medlemmar i just IHH. Tillfrågad om saken i en artikel i Dagens Nyheter den 3/6 påstod Carmesund: ”Jag vet inte mer än att det är en biståndsorganisation.”  Det låter inte särskilt övertygande.

Carmesund själv fanns ombord på fartyget Sfendoni, där israelerna vid bordningen endast avlossade paintballvapen i syfte att överrumpla besättningen på det aktuella bloackadbrytarfartyget. ”Vi stod bredbent bredvid varandra, Henry Ascher och jag”, berättar Carmesund stolt i DN-artikeln. Henry Ascher är en judisk barnläkare från Göteborg som är partipolitiskt hemmahörande i Kommunistiska partiet (KP) och tillhör, liksom den beryktade konstnären Dror Feiler, kategorin judar som hatar Israel.

Det behöver inte tilläggas att Broderskapsrörelsen inte hyser någon som helst förståelse för Israels strävanden att försvara sig gentemot angreppen mot landet – som är Mellanösterns enda reella demokrati – genom att hindra fartyg att bryta den blockad mot det Hamas-styrda Gaza, som Israel och Egypten inledde 2007. Målsättningen är givetvis att förhindra, att Hamas tillförs utrustning som kan användas för militära ändamål och därmed möjliggöra för Hamas att i stor skala återupptaga den raketbeskjutning mot civila områden i Israel som redan lett till två krig i regionen. 

Hamas tvekar inte att använda spädbarn i sin terrorpropaganda.

Det måste här påpekas att Hamas visat noll intresse när Israel erbjudit sig se till att humanitära förnödenheter når Gaza landvägen. Gaza struntar i sjukvårdsutrustning, mediciner och undervisningsmaterial – vad man är intresserat av är vapen, betong och armeringsjärn, artiklar som kan användas för miltära ändamål riktade mot Israel med den långsiktiga målsättningen att kasta judarna i Medelhavet.

Terrorskapsrörelsen är med andra ord en ledande kraft avseende den utveckling från ett i huvudsak Israel-vänligt parti till en terrorstödjande, pro-islamistisk organisation som Socialdemokraterna undergått med avstamp efter Sexdagarskriget 1967, då Israel återtog judiska områden som tidigare gått förlorade. Detta krig blev i stort en vattendelare beträffande den internationella opinionen gällande Israel.

Nu hade ju de hemska avslöjandena om den nationalsocialistiska Förintelsen av judarna bleknat bort. Nu fanns det, ansågs det på många håll, inte längre någon anledning att tycka synd om de stackars judarna, vilka jämväl hade oförsyntheten att visa att de fullt ut hade kapaciteten att försvara sig. I stället utkristalliserade sig, under vänsterradikal tillskyndan, bilden av Israel som en liten imperialistisk stat i USAs sold vars främsta nöje var att terrorisera sig omgivning och verka för den världsvida kapitalismens utbredning.

Det antijudiska falsifikatet Sions vises protokoll samt Hitlers magnum opus Mein Kampf blev populärlitteratur i hela den arabisk-muslimska Mellanöstern och blodtörstiga, halvt degenererade figurer som PLO-ledaren Yassir Arafat och den libyske diktatorn Moammar Khadafi hjältar för dagen. Allt detta rättfärdigades med att ”sionismen” måste bekämpas. Vänstern och de israelhatande arabmuslimerna samarbetade här för att ge begreppet sionism – som endast betyder upprättande och bevarande av den judiska staten Israel – en helt ny och entydigt negativ innebörd.

I Sverige var det Olof Palme med sin judeföraktande överklassbakgrund som gick i bräschen för denna syn och starkt bidrog till att socialdemokratin i Sverige och Europa utsåg Israel till sin nya slagpåse; bland annat uteslöts det israeliska Labourpartiet ur Socialistinternationalen. På den vägen är det. Nuvarande sosseledaren Mona Sahlin ikläder sig gärna muslimsk slöja och deltar i Hamas-vänliga spektakel och tävlar därvid med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i bisarr Israel-fientlighet.

Att sedan moderate utrikesministern Carl Bildt har ungefär samma hållning till Israel, låt vara med en något mer diskret framtoning, gör inte saken ett spår bättre; samme Bildt som har varit pådrivande inom EU i syfte att pressa Israel att upphöra med försöken att hindra vapenleveranser sjövägen till Gaza.

Terrorskapsrörelsen/Broderskapsrörelsen knallar på i ullstrumporna. På sin hemsida den 18/6 deklarerade man så att man nu genom sitt muslimnätverk presentetar ”Ett manifest som visar hur tron på koranens budskap och den socialdemokratiska ideologin går hand i hand.”

Bli därför, kära läsare, inte förvånade om ni framdeles får höra ledande socialdemokrater – det finns många sådana i rörelsens led – försvara sharialagens stening av äktenskapsbrytare och amputationer av händerna på tjuvar. Bland mer namnkunniga broderskapare inom (S) märks Göran Persson, Thomas Bodström, Kent Härstedt, Ibrahim Baylan och Yilmas Kerimo.

En sakupplysning om ovan nämnde Ulf Carmesund är, att han från kristet håll  fått ordentligt påskrivet därför att han formulerat uttrycket ”tempelmyten” rörande det senaste judiska templets placering på Tempelberget i Jerusalem. Det finns misstankar om att Carmesund menar att det aldrig funnits något judiskt tempel här, en uppfattning som ofta framförs av radikala muslimer.

Om Broderskapsrörelsen genom sin uppbackning av Hamas kan kallas Terrorskapsrörelsen, menar jag att det på motsvarande sätt och med visst fog är motiverat att benämna Hamnarbetarförbundet för Hamasarbetarförbundet. Inte heller denna organisation anser att Israel skall tillåtas försvara sig mot försök att beväpna Hamas utan har nyligen inlett en veckolång blockad mot lossning av israeliska varor i svenska hamnar.

Representanter för båda nämnda organisationer borde ta del av följande dråpliga videosatir med terror som tema:

http://www.youtube.com/watch?v=VmffgIqlAYA&feature=player_embedded

En irländsk röst har tystnat

Liam Clancy in concert.

Den 4 december 2009 avled på ett sjukhus i Cork, Irland, i en ålder av 74 år, en av den irländska musiktraditionens stora personligheter, Liam Clancy, i en lungsjukdom. Han efterlämnade hustru och fyra barn.

William ”Liam” Clancy (1935-2009) kan tillsammans med Luke Kelly och Ronnie Drew, de båda senare medlemmar i den ännu existerande gruppen The Dubliners, inrangeras bland Irlands allra främsta balladsångare genom åren. Vi måste nog också räkna Christy Moore och Finbar Furey till den exklusiva skaran. Clancy föddes som den yngste i en syskonskara om 11 i Carrick-on-Suir i curragh Tipperary den 2 september 1935. Liam och några av bröderna skulle ett par årtionden senare bilda den legendariska gruppen The Clancy Brothers, som kom att räknas som Irlands första ”popstjärnor.”

Här syns bröderna  i sången ” Jug of Punch” under ett framträdande i Late Late Show i irländsk TV 1984, med Liam längst till vänster i sin karaktäristiska mössa:

http://www.youtube.com/watch?v=OFYOPyPru0Y

The Clancy Brothers bildades 1955 och blev med tiden berömda på båda sidor om Atlanten med sin genuint kärnfulla irländska sång och musik. Man uppträdde inför fullsatta hus i sådana lokaliteter som Carnegie Hall i New York och Royal Albert Hall i London. The Dubliners, som bildades 1962, skulle senare göra Clancy-bröderna äran stridig som den irländska folkmusikens främsta ansikte utåt men slog av någon anledning aldrig igenom i USA som The Clancy Brothers gjorde.

Det blev minstingen Liam som blev brödernas mest berömda namn. Han intresserade sig i unga år främst för teater men kom alltmer att glida in på musikens och balladsångens område. När folkmusiken fick ett uppsving i början på 1960-talet var Liam Clancy ett av de främsta namnen, och hans näre vän Bob Dylan räknade honom som världens främste balladeer. Då hade han etablerat sig i Greenwich Village i New York efter att ha följt Diane Hamilton Guggenheim över Atlanten.

Genombrottet för The Clancy Brothers, som kompletterades med den förnämlige sångaren och banjoisten Tommy Makem, kom med albumet ”The Rising of the Moon” 1959, varpå följde en konsertturné till Boston, Chicago och New York.

Den kraftfulle sångaren Tommy Makem (1932-2007) syns och hörs här i den egenkomponerade ”Four Green Fields”:

http://www.youtube.com/watch?v=KsaQPobUZiM

Det riktigt stora genombrottet för The Clancy Brothers kom emellertid genom ett framträdande i Ed Sullivan Show i USA på St. Patrick´s Day (17 mars) 1961, då man mot alla regler tilläts framträda i hela 16 minuter i den tidens mest populära amerikanska pratshow. Därpå följde långa internationella turnéer. Utmärkande för den irländska gruppen blev de tjocka irländska tröjor som modern skickat sönerna för att de skulle klara det ogästvänliga klimatet i Amerika.

The Clancy Brothers spelade in sammanlagt 55 album, många av dem på det amerikanska grammofonbolaget Columbia Records, och sålde miljoner skivor genom åren. Märkligt nog blev de aldrig särskilt omtalade i Sverige, där The Dubliners och The Chieftains dominerat bland irländska folkmusikanter.

Liam, Paddy och Tom Clancy med Tommy Makem.

Efter The Clancy Brothers splittring fick Liam Clancy en framgångsrik solokarriär i främst Kanada och dessutom en egen TV-show. Han var så mycket mer än en sångare och gitarrist och kan på goda grunder, i kraft av sin personlighet, kallas för raconteur vilken med sin apparition skänkte en extra nyans till det sångliga framträdandet.

Som här i ”Mary Ellen Carter”:

http://www.youtube.com/watch?v=g7Fwg3mowGU

And you, to whom adversity has dealt its final blow/With smiling bastards lying to you everywhere you go/Turn to, and put out all your strength of arm and heart and brain/And like the Mary Ellen Carter rise again!

Ord som jag gärna gör till mitt livs motto.

Eller som här i ”Shoals of Herring” med bröderna Paddy och Tom samt Tommy Makem:

http://www.youtube.com/watch?v=LD6zC0aqgCQ&feature=related

Med tiden blev Liam Clancy en levande legend. 2001 gav han ut sina memoarer The Mountain of the Woman och 2006 kom dokumentärfilmen ”The Legend of Liam Clancy”. Liam medverkade under senare år även i Martin Scorseses berömda film om Bob Dylan med titeln ” No Direction Home” 2004.

Ett av sina sista framträdanden gjorde Liam Clancy i New York i juni 2008 där han bland annat framförde ”The Broad Majestic Shannon”, skriven av ett annat av den irländska folkmusikens stora genier, Shane MacGowan:

http://www.youtube.com/watch?v=1PrLux_AtXk

Låt oss avsluta i dur med ”The Ballad of  St. Anne´s Reel”, som Liam här framför med Tommy Makem::

Liam Clancys röst har tystnat. Lyckligtvis finns den bevarad för evigheten i en stor mängd inspelningar!

Obama gammal CIA-agent?

Dr. James David Manning, en afro-amerikansk pastor verksam i Harlem i New York, hävdar i nedanstående video att president Barack Obama har ett förflutet som CIA-agent vars arbetsbeskrivning bland annat omfattade intima kontakter med talibanerna i Afghanistan och Pakistan under kriget mot den sovjetiska ockupationsmakten 1979-89.

http://www.youtube.com/watch?v=2WedxY61d60

Manning hävdar vidare att CIA hjälpte Obama – som har ett förflutet som marijuanarökande marxist och socialistisk samhällsorganisatör – att komma in på den prestigefyllda Harvard Law School samt förfalska intyg om att han studerat vid Columbia University.

Enligt Manning kan det också ifrågasättas, om Obama över huvud taget var berättigad att ställa upp i presidentvalet 2008; Manning pekar bland annat på att Obama, så här långt, envist vägrat att producera bevis för att han är född i Förenta staterna. Dr. Manning kommer den 14-19 maj att organisera en Obama Treason Trial vid Columbia-universitetet, där det är meningen att alla fakta skall läggas på bordet.

Manning och en text vars länk finns nedan tar också upp många andra tvivelaktigheter i Barack Obamas officiella curriculum vitae:

http://novakeo.com/?p=6138

Sant, falskt eller någonstans mitt emellan? Döm själv!

Ovanstående torde under alla omständigheter visa att Obamas smekmånad med det amerikanska folket – inklusive negerbefolkningen – är definitivt till ända. Allt fler börjar också inse att Obamas beramade sjukförsäkringsreform skulle skada USAs ekonomi på ett kanske oåterkalleligt sätt.

Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Röda kapellet avslöjar Nordkorea

Simon Jul Jörgensen och Jacob Nossell mellan fyra ledsagarinnor i Pyongyang. 

En av dansk filmkonsts senaste succéer är den något bisarra skapelsen Röda kapellet (Red Chapel), som nyligen vann Grand Cinemas jurypris vid the Sundance Film Festival i USA.

Filmen, byggd på en serie i fyra delar som visades i dansk TV i december 2006, är gjord av Mads Brügger. Denne fick tillsammans med två koreanskfödda komikervänner – Simon Jul Jörgensen och Jacob Nossell –  tillstånd att, inom ramen för ett nordkoreanskt kulturellt utbytesprogram, resa runt i Nordkorea och arbeta med ett projekt kallat Röda kapellet. Detta är namnet på en fejkduo som uppträder på nordkoreanska scener, främst i huvudstden Pyongyang, inför stora åhörarskaror under noggrant överinseende av nordkoreanska ledsagare.

”The film is thoroughly fascinating”, skriver Meghan Keane på webbsajten The DC den 2 februari 2010. Hon beskriver Brüggers film som en satir av typsnitt Sacha Baron Cohen men med ett tydligt politiskt budskap. Så här uttryckte sig filmaren i en intervju: ”Folk vet inte att (Nordkorea) är Nazityskland tio gånger om. Det är ren ondska.” Hela texten här:

http://dailycaller.com/2010/02/02/the-red-chapel-documents-the-inhumanity-of-the-north-korean-regime/

Mads Brügger anser sig inte stå till höger politiskt eller vara konservativ, men han gör ett undantag när det gäller Nordkorea under Kim Jong-ils kommunistdiktatur:

”Avseende Nordkorea är jag en stenhård neokonservativ. Kanske är det litet för mycket för en del människor, men det är så jag känner inför saken.”

Brügger har, mellan lovorden, fått en del kritik för att han ägnar sig åt propaganda men har då svarat:

”På vissa sätt är det bästa sättet att bekämpa propaganda  propaganda.”

Här en trailer för filmen:

http://www.youtube.com/watch?v=byG8pjcilr0

Bakgrunden till den nu föreliggande filmen är att Mads Brügger tillsammans med en kollega fick för sig att utföra ett projekt betitlat Danes for Bush. De åkte runt över hela världen och spelade övertygade anhängare till förre USA-presidenten George W. Bush. Resultatet visades i dansk TV 2002. Man kritiserades dock för att inhösta alltför lättköpta poänger, eftersom det var hur lätt som helst att resa runt i den fria världen och få folk att ställa upp på intervjuer.

Det var då Brügger fick reda på att Nordkorea hade ett kulturellt utbytesprogram och ansökte om att få deltaga i detta. Att skildra verkligheten i en diktatur – detta vore den verkliga utmaningen.

Vem som helst som tittar på trailern till Brüggers film kan förvissa sig om att det knappast rör sig om någon konstnärligt högstående show. Brügger frågar sig:

”Vilket slags land skulle tillåta en föreställning så dålig och bisarr som vår att uppträda på nationaltatern i Pyongyang?”

Svaret blev att det gjorde inte Nordkorea heller. Däremot var de nordkoranska ledsagarna och övervakarna hela tiden på hugget och förvandlade den ursprungliga föreställningen till oigenkännelighet genom att ersätta allt danskt och västerländskt innehåll med ett nordkoreanskt. Värdarna låter också komikergruppen bevista ett antiamerikanskt propagandarally i Pyongyang

Filmens stora poäng är väl, att medan nordkoreanerna gör allt för att utnyttja danskarna i sin propaganda så vänder våra danska vänner på steken och exploaterar i sin tur ” diktaturens kreatur” för sitt antitotalitära projekts skull.

Jacob Nossell är – på film liksom i verkligheten – en ung dansk komiker  med en utvecklingsstörning; själv kallar han sig ”spastisk”. Han blir varmt hälsad välkommen av sina nordkoreanska värdar, vilka dock inte accepterar att han framträder som handikappad artist. I stället blir Mads Brügger och hans duo instruerade att Jacob måste spela att han är handikappad. Man bör hålla i åtanke att människor med störningar av det slag  Jacob lider av regelmässigt göms undan eller dödas i det nordkoreanska samhället.

Mads Brügger, en nordkoreansk ledsagare och Simon Jul Jörgensen.

När Röda kapellet kom till USA blev mottagandet ett helt annat – här hälsades Jacob Nossell som en storstjärna!

Meghan Keane skriver:

”The film has gotten some criticism for its failure to find cinematic evidence of human atrocities. But Brügger found the evasiveness and underhandedness of his North Korean caretakers to be evidence enough of how dictatorship destroys the human spirit.”

I ett sådant samhällsklimat, menar Brügger, kan ingen som vill bevara sitt liv riskera lyxen att vara sanningsenlig.

I filmen – och det framgår även av den omkring fem minuter långa trailern på länken ovan – blir artisterna alltmer irriterade och frustrerade över socialismen i Nordkorea men även av Brüggers manipulerande. Slutresultatet är under alla omständigheter ett mästerverk i sitt slag.