Archive for the ‘USA’ category

Ted Kennedys största insats

23 januari, 2010

Senator Edward Moore ”Ted” Kennedy avled i augusti 2009 efter en nära nog rekordlång karriär i den amerikanska senaten (1962-2009). Han är den tredje i ordningen av amerikanska senatorer som tjänat längst på sin post – bara Robert Byrd och Strom Thurmond var värre. Kennedy dog av en hjärntumör och levde i övrigt ett mycket ohälsosamt liv omfattande bland annat alkoholmissbruk, excessivt ätande och ett antal sjaskiga kvinnoaffärer.

Those were the days…

Ted Kennedy, yngst av de legendariska Kennedy-bröderna, räknas som en av de mest inflytelserika senatorerna i modern tid. Han var i många år ordförande i senatens utskott för hälsa, utbildning, arbetskraft och pensioner och var med om att få omkring 300 lagförslag antagna. Han ansågs vara en av de mest vänsterinriktade inom USAs politiska elit.

Efter morden på bröderna John och Robert – den äldste brodern, Joseph, dog som flygare i Andra världskriget – stod Ted på tur i den mytomspunna, irländsk-amerikanska Kennedy-klanen att försöka bli USAs president. Hans chanser därtill spolierades emellertid då han, förmodligen i fyllan och villan, körde av den dåligt upplysta Dike-bron vid Chappaquiddick Island i juli 1969. Hans unga kvinnliga medpassagerare, Mary Jo Kopechne, drunknade. Kennedys nerver svek och han smet från platsen och väntade tolv timmar med att anmäla händelsen. Han kom billigt undan med villkorlig dom.

Ted Kennedy kände emellertid pressen på sig att, mot alla odds, söka presidentskapet och utmanade således Jimmy Carter om det demokratiska partiets nominering 1980. Den sittande presidenten Jimmy Carter, som i november samma år förlorade jordskredsmässigt mot republikanernas Ronald Reagan, blev honom emellertid övermäktig.

Oavsett Kennedys framgångsrika senatskarriär är det mycket möjligt att hans största politiska insats var att dö. På så sätt framtvingades ett fyllnadsval i delstaten Massachusetts, demokraternas starkaste fäste i hela USA och utpräglat ”Kennedy-land”, i januari. Och i detta fyllnadsval svarade republikanen Scott Brown för en knallsensation genom att besegra sin demokratiska medtävlerska Martha Coakley och därmed bli det republikanska partiets 41a representant i den sittande senaten. Därmed förlorade demokraterna sin kvalificerade majoritet och möjligheterna att utan vidare få igenom sina lagförslag.

Republikanerna är nu i stånd att blockera den alltmer impopuläre president Barack Obamas initiativ i den amerikanska Kongressens ”överhus”, exempelvis den omdiskuterade modell till heltäckande sjukförsäkring för alla amerikaner som Obama satt sin heder i pant på att driva igenom. Valet av Brown har allmänt beskrivits som en katastrof för Obamas Vita hus; till på köpet inträffade den i anslutning till Obamas ettårsjubileum som president.

Obama-administrationen är nu hänvisad till att medelst nödlösningar söka krångla sjukvårdsreformen igenom USAs politiska maskineri, men möjligheterna därtill förefaller inte särskilt ljusa. Från svenskt håll hörs djupa suckar, för i Sverige tror nästan alla etablerade bedömare att en allomfattande sjukförsäkring liknande den vi har i Sverige är ett måste. Frilansreportern Peter Andréasson skriver exempelvis, full av bitterhet, i ett blogginlägg från USA den 22 februari:

”Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikanska samhällsstrukturen har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts…”

Hela inlägget här:

http://amerikareportage.blogspot.com/

Håhå, jaja, det är naturligtvis vi av socialdemokratin hjärntvättade svenskar som bäst i hela världen begriper sig på vilken typ av sjukförsäkring amerikanerna – och alla andra folk med, för den delen – bör tillägna sig… Det argument som Obama-reformens kritiker gång på gång fört fram, nämligen att detta otympliga och sällsport kostsamma förslag bäddar för en ekonomisk katastrof i USA, tar våra blågula besserwissrar på inget sätt på allvar.

Vem är då den 50-årige Scott Brown, en tidigare tämligen obemärkt delstatssenator i Massachusetts, som nu över en natt blivit en världskändis?

Brown blev 1982 utsedd till ”USAs sexigaste man” och vek ut sig i bara mässingen i tidskriften Cosmopolitan, låt vara med de ädlaste kroppsdelarna nödtorftigt dolda. Han är även överstelöjtnant i den amerikanska motsvarigheten till hemvärnet, National Guard, och bär som synes upp sin uniform med all ackuratess:

Redo att ta fighten med Obama-administrationen.

Scott Brown framställer sig själv som en anorlunda republikan som lovat inleda sin karriär på Capitol Hill i Washington, D. C. med att personligen träffa alla sina kolleger – demokrater såväl som republikaner. Efter valsegern framhöll han inför jublande åhörarskaror:

”We don´t  need the plan that is being pushed upon us. I think we should allow the states to do what´s important for their own states.”

Det är just det här tänkandet svensken i gemen har svårt att fatta. Nämligen att en amerikansk delstat – och det finns ett antal delstater som är större än Sverige – har minst lika stora förutsättningar att bedöma vad som är bäst för dess invånare som den federala regeringen i Washington har. Barack Obama är dock som ideologisk socialist inne på den svenska välfärdsmodellen, som leder dess brukare in på ett livslångt beroende av staten.

Det är natrligtvis ännu för tidigt att göra någon kvalificerad bedömning av vad Scott Brown går för som politiker och huruvida han kan betecknas som en konservativ, moderat eller liberal republikan. Nåja, liberal är han säkert inne – då skulle han inte rakt av ha avfärdat Obamas stora reform och hänvisat till delstaternas rätt att fatta beslut å sina egna vägnar. Det står dock fullt klart att hans seger i Massachusetts-valet innebär en välkommen vitamininjektion för de demoraliserade republikanerna, som i takt med Obamas sjunkande popularitetssiffror börjar vädra morgonluft inför presidentvalet 2012. Och vem vet, kanske blir det Scott Brown som blir Grand Old Partys (GOP) hopp där?

Här framträder Brown på ett valmöte inför det historiska fyllnadsvalet:

http://www.youtube.com/watch?v=CCcxxnBNwUM&feature=player_embedded

Först återstår emellertid kongressval i november i år, och redan nu förutspår bedömare en katastrof för demokraterna.

Jag hoppas att åtminstone några republikaner sänder en tacksamhetens tanke över denna utveckling till Edward Moore Kennedy som, även om han inte gjorde mycket annat vettigt ur republikanskt perspektiv, i alla fall hade förstånd att gå hädan i rättan tid!

Inför fri vargjakt i Sverige!

10 januari, 2010

Härlig, härlig, men farlig, farlig…

I det här inlägget tänkte jag slänga in en  brandfackla: inför fri vargjakt i Sverige. Att personer numera har rätt att freda sig och sina djur mot varg, och att vargjakt tillåtits för första gången på 40 år, är steg i rätt riktning. Nu är det emellertid dags att ta steget fullt ut och införa fri vargjakt!

Sveriges vargbestånd har vuxit från en varg 1974 till något över 200 inbegripet den nyligen avslutade vargjakten då runt 25 djur fälldes. Karl-Johan Karlsson skriver i en intressant artikel i Expressen den 10/1:

”Orsaken var att vargarna skjutits av fram till mitten av 60-talet. Då betalade staten ut skottpengar på varg. När man fridlyste vargen 1966 fanns det ett tiotal kvar. Men jakten fortsatte, i form av tjuvskytte, och åtta år senare fanns det alltså bara en enda varg kvar. Den svenska vargen räddades av invandrade djur från Norge, och de runt 210 vargar som finns i Sverige i dag, främst i Värmland, Dalarna, Västra Götaland, Örebro och Gävleborg, härstammar alla från tre vargar.”

Vargens (canis lupus) ursprung går tillbaka omkring 60 miljoner år i tiden, då det rovdjur som skulle komma att bli ursprunget till ett flertal rovdjur först framträdde. Hunddjur – vargen är det största i dag vilt levande hunddjuret – anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten för omkring 30 miljoner år sedan och därifrån spridit sig runt världen. I Sverige var varg allmänt förekommande över hela landet ända upp i 1800-talet, då man började ta krafttag för att bemöta det hot mot folk och fä som vargen utgjorde. Under detta sekel förekom flera fall av varg som angrep och dödade människor.

De drygt 200 vargar som finns i Sverige i dag är inte många vid en internationell jämförelse. I Kanada beräknas det finnas omkring 50 000 exemplar och i Ryssland 45 000. I USA uppgår vargtalet till dryga 10 000 och i Västeuropa till cirka 6000. Många EU-länder är avsevärt vargtätare än Sverige. Detta är dock inte, som jag ser det, något hållbart argument mot vargjakt. Varje land och folk måste själv göra en bedöming av hur många exemplar av detta extrema rovdjur det kan vara lämpligt att tolerera.

I Sverige är det ett faktum att många i de vargtätaste regionerna upplever det som synnerligen obehagligt att ha vargar strykande inpå knutarna och i skog och mark där människor uppehåller sig. Det var visserligen, så vitt jag känner till, mer än hundra år sedan en varg dödade en människa. Däremot finns det gott om exempel på hur vargen, ofta helt besinningslöst, angripit främst får och jakthundar.

I seriernas värld kan människa och varg gå bra ihop. Som här med Fantomen med sin Devil som liten valp. I verkligheten är det någonting helt annat.

Här några spridda exempel som hämtats ur Värmlands Folkblads nätupplaga:

5/5: Varg rev ett 20-tal får utanför Nyköping.

5/6: Elva tackor och lamm ihjälbitna av varg i en hage väster om Storfors.

5/9: Varghane dödade 23 får och lamm vid Toarps säter utanför Gällstad.

Hösten 2008 sköts en varg som rivit 22 får i trakten av Norrtälje.

I mina egna hemtrakter, det vill säga Södertälje, siktades en varg av en pensionerad amatörfotograf i Hölö i juni förra året.

I ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som jag anslutit mig till, hävdas bland annat:

”Ett ja till varg är detsamma som ett nej till övrigt vilt…” ”Först om vi tillåts jaga vargen fritt och själva lösa de problem den ställer till med kommer den att respekteras.” ”Någon utrotningshotad varg finns inte.”

Jag instämmer. Vargstammen anses vara livskraftig internationellt, och även om våra jägare – själv har jag inte hållit i ett skjutvapen sedan jag lämnade in min framlidne fars hagelbössa till polisen för tio år sedan och aldrig jagat över huvud taget – mot förmodan skulle skjuta av hela den inhemska vargstammen skulle det säkert vandra in nya djur från omkringligande länder såsom Ryssland, Finland och Norge.

Ett argument som hörts beträffande den senaste regeringssanktionerade vargjakten är att det är nödvändigt att decimera stammen på grund av dess inavel. Det måste dock anses vara tvivelaktigt om detta skulle göra vargbeståndet friskare. Argumentet om inavel är däremot helt logiskt för den som förespråkar fri vargjakt – ju fler inavlade djur som elimineras, dess bättre borde det rimligen vara!

I de privata diskussioner om vargens vara eller icke vara jag deltagit i har ”vargkramarna” – som till absolut största delen återfinns i storstadsområdena där man slipper oroa sig för vargen när man lämnar hemmet och på sin höjd sett en varg på Skansen – ofta hänvisat till det faktum att vargens existens kan härledas åtskilligt längre tillbaka än människans närvaro. Vargen skulle alltså ha större ”rätt” att få finnas än människan i kraft av sin ålder som art.

Jag har mycket svårt att se giltigheten i ett sådant argument. Hur och varför människan nått sin särställning på den här planeten behöver vi inte gå in på här. Det är dock ett faktum att människan är den varelse som bäst och effektivast placerat sig i toppen av alla näringskedjor och inte tillåtit någon annan art att få överhanden. Vi har kämpat oss till vår särställning på samma sätt som alla andra djurarter – människan är trots allt i biologisk bemärkelse ett djur – kämpat för sin existens.

Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi med berått mod skulle överge den särställningen. Det är tvärtom naturligt att vi försvarar denna särställning – mot vargar och andra animaliska och övriga faromoment. Det måste emellertid framhållas att människan i egenskap av herre över skapelsen har ett förvaltaransvar som redan Bibeln, kristendomens grunddokument, inskärper. Det ansvaret omfattar såväl djur som övrig natur inklusive luften vi andas.

Det finns enligt min uppfattning inget skäl att betvivla att de svenska jägarna är medvetna om sitt ansvar. Tvärtom torde den svenska jägarutbildningen hålla världsklass; jag har själv tillgodogjort mig i jägarutbildningen ingående läromedel och vet vilka krav som ställs på jägarna här i landet.

Vargdebatten i Sverige är märkligt infekterad. Jag såg någonstans på nätet följande invektiv riktat mot  upprörda fårfarmare som fått sina kreatur massakrerade av vargar: ”Hört talas om elstängsel, inavlade bonnjävlar!” Vad kan det finnas för anledning att rikta sådana argument mot människor som arbetar för sitt levebröd och vill skydda sin egendom mot sådant som hotar den, inklusive vargen? Det övergår mitt förstånd.

Det finns heller ingen anledning att hata vare sig vargar eller vargkramare. Vargar är inte onda, de är som de är av födsel och ohejdad vana. Och just därför måste vi människor ta mått och steg för att skydda oss. Skall det vara så svårt att förstå för alla vargälskare, som nästan alltid fått sin bild av vargen på ett teoretiskt sätt? Älska gärna vargen – men inse att människor i vargtäta bygder vid behov måste kunna försvara sig mot den!

Slutligen en länk till ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som tillkommit med stöd från det så kallade Vargupproret:

http://upprop.nu/UGOX

Tack, Bror Rexed!

30 november, 2009

Det finns en myt om att generaldirektör Bror Rexed (1914-2002) förstörde det svenska samhället genom den av honom initierade du-reformen i slutet av 1960-talet. Enligt mytbildningen skulle bruket att säga ”du” till alla och envar ha berett vägen för en ohämmad respektlöshet vilken verkat samhällsupplösande. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var det en utbredd åsikt bland konservativa, och såvitt jag förstår har den fortfarande sina förespråkare.

 Bror Rexed röjde upp i titeldjungeln.

Jag hyste själv denna åsikt ända tills jag för första gången blev niad av en banktjänsteman i slutet av 1980-talet. Det har hänt att man tilltalat mig med ”ni” också efter denna tidpunkt, främst (av någon anledning) då jag uträttat bankärenden men även när jag någon gång umgåtts i kretsen runt den punschdoftande Föreningen Heimdal i Uppsala. I denna förening, av Carl Bildt en gång kallad ”den något obskyra Föreningen Heimdal”, odlas nämligen en typ av konservatism som jag skulle vilja kalla för nördkonservatism vilken kan yttra sig i överdrivet ålderdomligt språkbruk, användande av fluga i stället för slips och skepsis gentemot det ”vulgära” USA – och så då bruket av ”ni” som tilltal.

Bland det obskyra klientel som brukar befolka källarvåningen i Uppsala (förlåt, Upsala) sjungs det dessutom snapsvisor som får Sverigedemokraternas repertoar ombord på Tallinn-färjorna att framstå som fromma läsarsånger.

”Den något obskyra Föreningen Heimdal”.

Det fåtal personer som drygt 40 år efter Bror Rexeds du-initiativ 1967 på Medicinalstyrelsen i Stockholm, där han nyligen tillträtt som generaldirektör (han blev året därpå generaldirektör för den nya Socialstyrelsen), använder ”ni” som tilltal gör väl sannolikt så därför att de tror att det låter artigare, alternativt att de hört något förklenande om Rexed (även kallad ”Durex” med hänsyftning på preventivmedlet med samma namn). Personligen tycker jag inte alls det är artigare att kalla någon ”ni”, snarare tvärtom – att använda ”ni” när alla andra säger ”du” är tvärtom förklenande och avståndstagande, en veritabel kalldusch för den som råkar ut för det; i alla fall är det så jag upplevt det, och jag är säker på att jag inte är ensam.

Därför vill jag tacka Bror Rexed för att han tog initiativet till denna på sin tid oerhört omtalade reform, tidigare var det bara i det  oförvägna Dalarna man duade alla. Innan du-reformen infördes rådde faktiskt kaos inom titulaturområdet. ”Du” sade man i princip bara till nära anförvanter och individer med status som var jämbördig med ens egen. I äldre tid hörde det dessutom till etiketten att man inte ens duade sina föräldrar, utan tilltalade dessa i tredje person singular – pappa/far respektive mamma/mor. Så har jag hört var brukligt i min farfars familj. Andra kunde man nia eller kalla han/hon, medan överhetspersoner skulle tilltalas med titel:  medicinalrådet, godsägaren, kandidaten (vilket jag blivit kallad någon enstaka gång), redaktören, direktören, doktorn och så vidare.

Att dua sin lärare eller kalla honom/henne vid förnamn var vidare otänkbart under min uppväxt: ”fröken” eller ”magistern” skulle det vara. Det rådde kort sagt titelsjuka. En illustration till detta kan man beskåda på äldre gravstenar. På min farfars minnesvård står ”trädgårdsmästaren” före namnet.

Jag tycker helt enkelt det är befriande att vi numera kan säga ”du” till alla – från statsministern ner till lodaren på parkbänken. Det finns dock ett väsentligt undantag. Medlemmar av kungahuset duar man under inga som helst omständigheter (möjligen kan man i Dalarna alltjämt gå i land med detta). Därför var det ett klumpigt etikettsbrott när TV-reportern Peter Jihde i samband med ett olympiskt spel (jag tror det var 2004) dristade sig säga ”du” till Hans Majestät Konungen. Kungen hade gjort sig besväret att ta sig till TV-studion för att kommentera en svensk framgång, bara för att få detta ”du” kastat i ansiktet av en osnuten TV-pratare.

 Inte ens den folklige prins Bertil kunde man titulera hur som helst.

Förmodligen var det Jihdes tanke att bryta en lans för en utökad du-reform. Detta slog emellertid slint – jag har inte hört någon som vare sig förr eller senare duat kung Carl XVI Gustaf. Detta tyder på att det inte finns någon efterfrågan för en sådan reform. Det finns en allmänt spridd känsla av att det inte passar sig att vara alltför familjär med Sveriges statschef och, bör det tilläggas, dennes familj. Inte ens den gamängaktige prins Bertil, hertigen av Halland, kunde man tilltala hur som helst. Det vet jag av egen erfarenhet, eftersom han var ordförande i Frivilliga skytterörelsen (FSR) under min tid på tidskriften Svenskt Skytte. ”Prinsen” var det vanliga tilltalet, i alla fall för dem som samarbetade nära med honom inom FSR. Annars var det ”Ers Kungliga Höghet” som gällde.

Det är likadant med kung Carl Gustaf. Endast nära vänner tillåts säga ”kungen” till kungen. Om personer såsom Carl Adam ”Noppe” Lewenhapupt och därmed jämställda – det vill säga kungens jet-set-vänner och jaktkompisar – någon gång duar majestätet vet jag inte. Troligen sker duandet bara inom familj och släkt.

Du-reformen torde vara unik för Sverige. Vare sig i Frankrike eller Tyskland, för att ta ett par exempel, förekommer något utbrett duande. I sistnämnda land, som jag känner till bäst av dessa båda, görs strikt åtskillnad mellan ”Sie” (ni) och ”Du”, där det senare reserveras för goda vänner och familj. Hitler duade inte en enda av sina nära medbrottslingar förutom, tror jag, gamle vapendragaren Ernst Röhm (som han senare lät mörda!). Att kalla dagens förbundskansler för ”Du” är väl snarast att betrakta som majestätsbrott. Helst skall det, där så är lämpligt, heta ”Herr Doktor”, ”Herr Professor” och liknande.

Man kan förledas tro att det existerar ett allmänt du-bruk i engelsktalande länder, eftersom ordet ”you” används för hög som låg i andra person i både singular och plural. Så är det emellertid icke. I engelskan används i stället titlar för att skilja på folk och folk. Alltför ofta ser man i engelskspråkiga TV-serier att översättaren tolkar ”you” som ”du” när exempelvis en underordnad polis tilltalar en överordnad. Helt fel.  Här skall det vara ”ni”. En Detective Sergeant säger inte ”du” till sin Detective Inspector. Och ve den ”uniform” som duar en överordnad i kostym och slips (eller dräkt med textil halsprydnad)! Tilltalsord i sådana fall är ”Sir” eller ”Maam”.

När Sergeant Lewis (till vänster) tilltalar Inspector Morse säger han ”Sir”.

I engelska språket har man vidare fortfarande kvar artigheten att säga ”Mister” (herr) till alla och envar. Från presidenten (i USA) ner till slusken i fyllecellen. Sista bastionen för att använda ”herr” i Sverige i artighetssyfte var riksdagen – jag kommer från min barndoms TV-tittande väl i håg bondeförbundaren herr (Nils G.) Hansson i Skegrie. Numera torde ”herr” användas av debattörer endast i halvt förolämpande syfte.

Generaldirektör Bror Rexed rensade ut i titeldjungeln och det med besked. För det har han förtjänat hela nationens tacksamhet.

Osvenskhet och svensk idioti

25 november, 2009

Mika Zibanejad Filip Forsberg

Fy, så svenskt…troligen rasistiskt.

Jag har ofta, och långt innan jag gick med i Sverigedemokraterna, funderat över det faktum att det anses fint i Sverige att vara ”osvensk”, eller ”så där härligt osvensk” som det ofta brukar heta. Till exempel när Zlatan Imbrahimovic trixar med trasan. Eller när Olof Palme var som mest briljant i debatten. Eller när någon svensk filmstjärna slår sig fram i Hollywood. I motsats till denna berömvärda osvenskhet finns det trista, tungfotade och stelbent hämmade svenska.

Den 15 november läste jag i Aftonbladet en artikel av den entusiastiske privathistorikern och författaren Herman Lindqvist, som satte ord på det jag i all min hopplöst svenska tristess gått omkring och funderat på. I sin betraktelse går Lindqvist under rubriken ”I Sverige är det fint att vara osvensk” till rätta med denna mentalitet och framhåller inledningsvis: ”2009. Den omvända nationalismen odlas i Sverige. Här uppfattas det som en komplimang om någon säger att man är ‘så härligt osvensk’. Motsvarande uttryck vore otänkbart i till exempel USA, Frankrike och Japan.”

Jag fortsätter citera Herman Lindqvist:

”I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberalerna. Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.”

De arroganta svenskhetsfienderna, menar Lindqvist, pekar gärna finger åt ”den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer.” Detta slags traditionella samhörighet med det förflutna är något som svenskhetsfienderna ständigt förlöjligar och fnyser åt eftersom de tänker i schabloner. Lindqvist igen:

”Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen. Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.”

När dock svenskhetsfienderna reser utomlands, påpekar Lindqvist, förvandlas de:

”Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken.”

Herman Lindqvist tycker att det är på tiden att ändra attityd:

”Låt oss strunta i självförnekarsekten och ställa oss samma fråga som den franske ministern, fast vi frågar på svenska: Vad är det att vara svensk? Vilka är de svenska värderingarna?”

Läs hela Herman Linqvists artikel här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6125229.ab

ZLATAN

Härligt osvensk – eller blågul ut i fingerspetsarna?

En särskild fraktion av ”självförnekarsekten” är den gruppering människor som anser att allt utländskt är bra och att följaktligen ”invandrarna” aldrig kan ha fel. De som kritiserar den förda flykting- och invandringspolitiken eller avarter hos en grupp invandrare är hemska rasister och bör helst bultas sönder och samman tills de behagar rätta in sig i det svenskfientliga ledet. Till denna kategori hör tidningen Metros kolumnist Hillevi Wahl. Hon skrev den 10 november en krönika som är något i hästväg även för denna typ av rabiata bedömare. Under rubriceringen ”Vi behöver hjälp mot den helsvenska idiotin” drar Wahl iväg på följande sätt:

”I förra veckan hamnade jag på en middag med en släkting  som plötsligt visade sig vara rasist.” Detta därför att släktingen i fråga hade uttryckt kritiska synpunkter mot invandrare, bland annat ”Ja, man vet ju hur de är”, ”De borde lära sig att anpassa sig” samt ”De sitter bara på kaféer hela dagen.” Hillevi Wahl trodde att människor som dristar sig uttrycka åsikter av detta slag bara var ”tecknade seriefigurer utan hjärna.”

Efter ett lovtal till invandrare i allmänhet brister Die Hillevi ut i följande panegyrik:

”De ger mina barn tillgång till språk och kulturer, de lägger världen framför deras fötter. Och jag är så oändligt tacksam för det. Men sådant biter inte på kunskapsfobiker. ‘De borde anpassa sig’, fnyste min släkting’. Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me? Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet innan de vågar gå ut i trappen med soporna för att de är så jävla rädda för att träffa folk?”

Slutklämmen är magnifik i all sin generaliserande enfald:

”Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.”

Hela inlägget här:

http://www.metro.se/2009/11/10/43146/vi-behover-hjalp-mot-den-helsvenska-i/

Die Hillvi borde kanske bo ett tag i – skall vi säga Somalia – för att få en mer detaljerad inblick i den härliga osvenskheten…

Ja, halleluja för hedersmord, överfallsvåldtäkter och militant islamism och andra kulturrelaterade företeelser som söderifrån kommande invandrare – naturligtvis mycket långt ifrån alla – har praktiskt taget monopol på. Det kan nämnas att sverigedemokraten Christian Westling anmält Hillevi Wahl för hets mot folkgrupp – svenskar måste ju rimligen också betraktas som en folkgrupp!

Nu skall det sägas att alla svenskar som vill framhäva sin osvenskhet inte är lika hätskt aggressiva som Hillevi Wahl. De kan till och med vara rätt sympatiska och välskrivande. Till den kategorin hör enligt min uppfattning Johan Hakelius, kolumnist på Aftonbladet och nyligen författare till boken Döda vita män, vilken avporträtterar 14 engelska kulturpersonligheter, de flesta ur kategorin excentrisk lantadel.

I sin krönika den 21 november ger Hakelius till och med Sverigedemokraterna en nedlåtande men dock klapp på huvudet genom att  konstatera att ”Möjligen är inte alla vulgära dumskallar” och att det vore fel av massmedia att dra den slutsatsen. Man tackar för det lilla. Alltnog, Hakelius har valt att markera sin osvenskhet att klä sig som han tror att excentriska britter ur lantadelståndet gör: exempel i grällt storrutiga kavajkostymer och en rosa nejlika i knapphålet med matchande fluga till.

En något posörmässig last jag dock gärna unnar honom.

Som bekant finns också de svenska politiker som stoltserar med hur osvenska de är: Mona Sahlin som sagt att vi svenskar bara har töntiga traditioner som midsommar, eller Fredrik Reinfeldt, som skulle sälja sin pappa om han trodde det fick honom att framstå i politiskt korrekt dager, som menar att det rent svenska är barbari.

Slutligen kan ni genom att klicka på nedanstående länk se och höra hur jag debatterar etnicitet i media på Canal 7 med Kurdo Baksi och Anna Levin:

http://www.canal7.se/new/popup_arkiv.php?id=260

Obama bygger socialismen med sina ”tsarer”

31 oktober, 2009

Den som hävdar att USAs president Barack Obama är socialist möts ofta med skepsis, detta trots att han har ett talande förflutet som samhällsorganisatör med en uttalat socialistisk agenda och har varit mdlem medlem i socialistiska organisationer. Därtill kommer att han umgåtts på vänskaplig fot med socialister och kommunister såsom William ”Bill” Ayers, en professor som en gång i tiden var ledande medlem i den amerikanska terroristgrupperingen Weatherman.

Det finns heller ingenting som tyder på att Obama skulle ha övergivit sitt vänstervridna förflutna. Om man exempelvis tar sig en titt på de individer Obamas administration utsett till sina inofficiella ”tsarer” (czars), det vill säga ansvariga för viktiga politikområden i en rad frågor, möts man av en rätt skrämmande samling mer eller mindre bisarra vänsteraktivister med stundom parodiskt politiskt korrekta målsättningar. Min slutsats blir att det är med benägen hjälp av dessa män och kvinnor Barack Obama vill bygga socialismen i USA.

Här följer en förteckning med kommentater över Obamas ”tsarer”:

Richard Holbrooke

Afghanistan and Pakistan Czar

Richard Holbrooke.

Vänsterman och förespråkare för hårdare vapenlagar i USA. Holbrooke är abortanhängare och vill legalisera droger. Ambassadör i Tyskland 1993-94, president Bill Clintons sändebud i Kosovo 1995. Var 1999-2001 USAs ambassadör i FN. Hade en ledande post i Hillary Clintons valkampanj 2008.

Ed Montgomery

Auto Recovery Czar

Ed Montgomery.

Svart radikal som gjort sig känd för sitt motstånd mot näringslivet. Är för positiv särbehandling av afroamerikaner. Har ett förflutet som dean i University of Maryland Business School, där han lärde ut att amerikanska företag har orsakat världens fattigdom. Medlem i styrelsen i den kontroversiella organisationen ACORN (Association of Community Organizations for Reform Now). ACORN, som driver sociala rättvisefrågor, har gjort sig känt för en rad interna oegentligheter av typ förskingring, fusk med väljarregistrering samt smutsiga inbördes maktstrider. Montgomery har ett förflutet som medlem i den kommunistiska DuBois Club.

Jeffrey Crowley

AIDS Czar

Jeffrey Crowley.

Homosexuell och gayaktivist. Förespråkar ”äktenskap” för homosexuella och vill att gruppen bögar och lesbiska skall tilldelas särskild status med rätt till fri sjukvård.

Alan Bersin

Border Czar

Alan Bersin.

Tidigare misslyckad skolinspektör i San Diego. Bersin är en vänsterradikal vän till Hillary Clinton. Han tjänade tidigare som Border Czar under Clintons justitieminister Janet Reno och bidrog starkt till att illegala invandrare kunde ta sig in i USA.

David J. Hayes

California Water Czar

David J. Hayes.

Senior Fellow vid den radikala miljögruppen Progress Policy. Hayes har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar.

Ron Bloom

Car Czar

Ron Bloom.

Har ett förflutet som anställd vid det tyska bilföretaget Auto Union. Har en fientlig inställning till såväl näringslivet som kärnkraften. Bloom sägs ha kämpat hårt för att få amerikanska biltillverkare att komma till korta i den internationella konkurrensen. Är styrelsemedlem i Chrysler, som nu ägs av Auto Union. En berättigad fråga är på vad sätt Bloom var inblandad i detta ägarbyte.

Dennis Ross

Central Region Czar

Dennis Ross.

Har övertygelsen att det är den amerikanska utrikespolitiken som förorsakat krigen i Mellanöstern. Har blivit känd som en Obama-apologet inför världen. Ross är emot vapen och för aborter.

Lynn Rosenthal

Domestic Violence Czar

Lynn Rosenthal.

Har en bakgrund som director för the National Network to End Domestic Violence (NNEDV). Rosenthal har bland annat gjort sig känd för att förespråka manlig kastrering.

Gil Kerlikowske

Drug Czar

Gil Kerlikowske.

Kerlikowske är en ivrig lobbyist för varje typ av restriktiv vapenlag i USA. Han har varit polischef i liberala Seattle och anser att ingen amerikan skulle ha rätt att äga ett eldvapen. Stödjer legalisering av droger.

Carol Brower

Energy and Environmental Czar

Carol Brower.

Är en politiskt radikal före detta chef för EPA (Environmental Protection Agency) som blivit bekant för näringslivsfientlig aktivism. Socialist med bakgrund i Commission for a Sustainable World Society (CSWS), som pläderar för ”global governance”. Bower menar att rika länder måste dra ner på sina ekonomier i syfte att komma till rätta med den globala uppvärmningen.

Joshua DuBois

Faith – Based Czar

Joshua DuBois.

Radikal aktivist för negerrättigheter. DuBois har en akademisk grad i ämnet Black Nationalism och har fört fram tanken på en separat svart nation inom Förenta staterna. Har lobbat för lagar mot vapenägarskap.

Cameron Davis

Great Lakes Czar

Cameron Davis.

Radikal från Obamas hemstad Chicago och näringslivsfientlig miljöaktivist. Klandrar förre presidenten George W. Bush för att ha ”förgiftat vattnet som minoriteter måste dricka”. Davis har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar. Har varit medlem i ACORN.

Van Jones

Green Jobs Czar

Van Jones.

Jones tvingades dessbättre avgå sedan hans utnämning lett till stark kritik. Han är en radikal svart aktivist som varit medlem i the American Communist Party (ACP) samt San Francisco Communist Party (SFCP). Van Jones har väckt uppseende med att skylla terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 på president George W. Bush och krävt att Bush ställs inför rätta vid den internationella domstolen för krigsförbrytelser i Haag. Den bisarre Jones har även beskyllt vita för att förgifta svarta. Han vill se en socialistisk omvandling av Förenta staterna.

Daniel Fried

Guantanamo Closure Czar

Daniel Fried.

Mannen som fått det högsta ansvaret för att avveckla fånglägret vid den amerikanska Guantanamo-basen på Kuba är en rättighetsaktivist av den gamla skolan, som bland annat förespråkar rättigheter för terrorister. Han anser att det är USA som bär ansvaret för Kriget mot terrorn.

Nancy-Ann De Parle

Healt Czar

Nancy-Ann De Parle.

 Var under den andra Clinton-administrationen, i egenskap av director för HCFA (Health Care Financing Administration), chef för de federala sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid. Hon är en övertygad anhängare av hälsovårdsransonering. Gift med Jason De Parle, som är reporter på tidningen The New York Times. De Parle har kinesiskt påbrå.

Vivek Kundra

Information Czar

Vivek Kundra.

Kundra, som är född i Indiens huvudstad New Delhi men växte upp i Tanzania, har makt att kontrollera all information inklusive varumärken, nyhetspublicering och Internet-trafik. Innan han anställdes i Obamas administration var han verksam som Chief Technology Officer (CTO) för District of Colmbia; han utnämndes 2007 av borgmästare Adrian Fenty till denna post.

Todd Stern

International Climate Czar

Todd Stern.

Obamas huvudansvarige för klimatförändring var assisterande stabscef i Vita huset 1993-98 och är en stark anhängare av klimatavtalet i Kyoto. Går in hårt för att driva igenom ”cap and trade”, det vill säga ett administrativt styrmedel i syfte att kontrollera miljöutsläpp genom att förse industrier med ekonomiska incentiv för att begränsa utsläpp.

Dennis Blair

Intelligence Czar

Dennis Blair.

Pensionerad amiral som stoppade de amerikanska planerna på missilförsvar med motiveringen, att de var alltför ”provokativa”. Ordförande i den starkt vänsterinriktade organisationen Council of Foreign Relations, vilken klandrar amerikanska organisationer för att förorsaka regionala krig. Under sin tid som överbefälhavare för USAs Stilla havs-kommando anklagades han för att under konflikten i Östtimor ha vägrat lyda order från civila tjänstemän i Clinton-administrationen.

George Mitchell

Middeleast Peace Czar

George Mitchell.

Mitchell är en före detta senator från Maine och övertygad vänsterradikal. Han har bland annat fört fram åsikten att Israel borde splittras upp i ”två eller tre mindre, mer hanterbara bitar”. Mitchell är vidare motståndare till kärnvapen, anhängare av antivapen-lobbyn samt för homosexuellas rättigheter.

Kenneth Feinberg

Pay Czar

Kenneth Feinberg.

Var tidigare stabschef för framlidne senatorn, den starkt vänsterinriktade Ted Kennedy. Feinberg är en advokat som anses ha berikat sig genom skadeståndsprocesserna till förmån för offren för terrorattacken den 11 september 2001.

Cass Sunstein

Regulatory Czar

Cass Sunstein.

Vänsteraktivistisk domare som anser att det fria ordet bör vara begränsat för ”det allmännas bästa”. Har upprepade gånger fällt domar som går emot den personliga friheten, som till exempel rätten att äga vapen. Sunstein har hävdat att djur borde ha rätt att stämma människor inför rätta. I en bok har han kallat familjen en ”anakronism”.

John Holdren

Science Czar

John Holdren.

Frågan är om inte John Holdren, med sin deklarerade åsikt att träd borde få stämma människor inför rätta, är den bisarraste av alla Obamas ”tsarer”. Han anses faktiskt av en del vara spritt, språngande galen. Hårdför och ideologiskt motiverad miljöaktivist. Som medlem i miljöorganisationen Sierra Club är Holdren övertygad motståndare till det amerikanska näringslivet; han hävdar att näringslivet i samverkan med CIA har förorsakat världsfattigdomen.

Earl Devaney

Stimulus Accountability Czar

Earl Devaney.

Har en karriär bakom sig som gått ut på att ta vapnen ifrån de amerikanska medborgarna. Devaney tror också på öppna gränser mot Mexiko. Författare till ett uttalande som skyllde på knarkkriget i Mexiko på amerikanska vapenbutiker.

J. Scott Gration

Sudan Czar

J. Scott Gration.

Pensionerade generalen Gration har som son till ett kristet missionärspar sitt ursprung i den kommunistiska Demokratiska Republiken Kongo. Anser att USA gör alltför litet i syfte att hjälpa Tredje världens länder. Gration är i likhet med Dennis Blair ledamot i den vänstervridna Council of Foreign Relations och kräver högre skatter för att USA skall kunna ge större bidrag till FN.

Herb Allison

TARP Czar

Herb Allison.

TARP (Troubled Asset Relief Program) är ett regeringsprogram med uppgift att köpa upp tillgångar och stamaktier av finansinstitutioner med syftet att stärka den amerikanska finanssektorn. Noterbart är att Allison, i sin egenskap av Chief Executive Officer (CEO) vid konkursdrabbade Fannie May, var en av de ansvariga för den amerikanska recessionen genom att använda egendomslån för att stötta den amerikanska aktiemarknaden. Detta ledde till att miljontals amerikaner förlorade sina livs besparingar.

John Brennan

Terrorism Czar

John Brennan.

Den högste ansvarige för terroristbekämpning har, trots sin bakgrund i CIA, gjort sig känd som en medveten anti-CIA-aktivist. Brennan saknar utbildning i diplomati och utrikes relationer. Han tror på öppna gränser till Mexiko och på att förhandla med terrorister samt har uppmanat president Obama att upplösa den amerikanska militären.

Aneesh Chopra

Technology Czar

Aneesh Chopra.

Saknar teknologisk träning eller utbildning. Arbetade tidigare för the Advisory Board Company, en tankesmedja med inriktning på hälsovård och sjukhus. Känd som en läkarfientlig aktivist. Ivrig anhängare av Obamas plan för en ransonerad sjukvård. Chopra menar att avlönade läkare skall arbeta uteslutande för regeringens sjukvårdsplan, vilken av allt att döma kommer att i grunden förstöra den amerikanska ekonomin.

Adolfo Carrion, Jr.

Urban Affairs Czar

Adolfo Carrion, Jr.

Carrion har puertoricansk bakgrund och är en rutinerad antiamerikansk aktivist och medlem av vänstergrupper i Latinamerika. Är numera en förmögen ”slum lord” som blivit förmögen på fastighetsaffärer i Bronx, New York. Han är ägare till ett antal lyxiga bostäder och andelslägenheter, vilka emanerar ur ”sweetheart deals” med fackföreningar. Carrion vill ha högre skatter för att regeringen skall ha råd att betala för bostadsprojekt för minoriteter och hälsovård.

Ashton Carter

Weapons Czar

Ashton Carter.

En vänstersympatisör som vill att alla privatägda vapen skall förstöras. Carter är en varm anhängare av FNs förslag att förbjuda privat ägande av vapen i USA.

Gary Samore

WMD Czar

Gary Samore.

En tidigare kommunist som vill att Förenta staterna ensidigt skall förstöra alla sina WMD (Weapons of Mass-destruction, massförstörelsevapen) som en good-will-gest gentemot den övriga världen.

Kevin Jennings

Safe Schools Czar

Kevin Jennings.

Ännu en av Obamas ”höjdartsarer”. När han som lärare av en 15-årig elev fick höra att eleven umgicks sexuellt med en äldre man, frågade Jennings: ”Hur går det?” Jennings föreslog inte att eleven skulle anmäla den äldre sexbrottslingen, utan menade att man borde använda kondom. Jennings var redan som 18-åring involverad i  homosexfrågor och är författare till företalet till boken Queery Elementary Education. Han har grundat och varit VD för Gay, Lesbian, and Straight Education Network (GLSEN). Kevin Jennings har flera gånger prisat, och sagt sig vara inspirerad av, Harry Hay; Hay var en tidig anhängare av NAMBLA (North American  Man Boy Love Association).

Jag skulle vilja uppmana alla som fnyser åt anklagelser om att Obama är socialist att studera denna lista. Maken till samling av politiskt korrekta samhällsdestruktörer och vänstervridna flummartyper, av vilka några uppenbarligen är helt perverterade, torde man få leta länge efter!

 

 

 

 

 

Inte bara i Europa

5 oktober, 2009

Det talas ibland om framtidens Europa som ”Eurabia”, en kontinent som, till följd av accelererande  invandring och nativitet från den muslimska delen av världen, i tidernas fullbordan så gott som tagits över av islam. Ett tyvärr icke helt osannolikt scenario – se exempelvis Richard Jomshofs insiktsfulla partiblogg i SD-Kurirens nätupplaga här:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/jomshof/2009/09/28/hotet_fran_islam_20_procent_av_europas_b_2050

Frågan är dock om inte denna skrämmande framtidsbild också gäller USA, hitintills med rätta ansett som frihetens stamort på jorden. Nyligen gick exempelvis det prestigefyllda akademiska bokförlaget Yale University Press i  New Hampshire, efter en lång förberedelseprocess med inkomna kommentarer från bland andra prominenta muslimska trosbekännare, med på att publicera en bok med titeln The Cartoons That Shook the World av Jytte Klausen, professor vid Brandeis University. Boken handlar om de danska karikatyrteckningarna av profeten Muhammed som skakade världen 2006.

En seger för yttrandefriheten, kan man tycka. Om det inte vore för en sak – förlagsrepresentanter och höga administratörer vid Yale-universitetet klargjorde före publiceringen att de ryktbara karikatyrerna, själva orsaken till att boken gavs ut, inte kunde tas med. Inte ens Gustave Dorés berömda illustration till Dantes Inferno, som visar hur profeten Muhammed slits i stycken i helvetet, fick vara med i Klausens bok.

 Dorés ”Muhammed”.

Som skäl för sitt censurbeslut anförde Yale att man konsulterat en panel bestående av två dussin experter, vilka samfällt påstods ha rekommenderat att Muhammed-teckningarna från den danska tidningen Jyllandsposten inte skulle tas med i boken. En av experterna har dock offentligt uttalat att hon eftertryckligt hade motsatt sig censuren. Det finns allt skäl att fråga sig hur långt denna typ av eftergivenhet inför islam och dess sharialag – som sägs förbjuda avbildningar av profeten – kommer att gå.

Den välkände antiislamistiske debattören Mark Steyn från Kanada – ett land som befinner sig helt i den proislamska eftergiftspolitikens järngrepp – skriver i sin krönika ”Happy Warrior” i den konservativa amerikanska tidskriften National Review (7 september 2009) bland annat följande:

”När man spolar Gustave Doré har de, i praktiken, sagt att hela det västerländska arvet är i farozonen. Inte allting, inte omedelbart. Ljuset (lux) kommer att mattas i växande takt, och, efter en tid, kommer det som en gång skulle ha ‘skakat världen’ upphöra att ens rapporteras, man kommer inte ens att märka det. Den officiella förklaringen var hotet om våld. Inte något faktiskt våld, och, som det visar sig, inte ens faktiska hot.”

Steyn har framförallt gjort sig känd för boken America Alone (Regnery, 2006), där han förutspår att Europa inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att islamiseras och Amerika således lämnas ensamt. Den intresserade kan läsa en recension av boken här:

http://sv.danielpipes.org/4161/europa-ar-forlorat-forutspar-mark-steyn

Man kan dock som sagt med visst fog fråga sig om inte USA riskerar att gå samma öde till mötes, åtminstone när det gäller tendensen att falla undan för den ideologiska islamismen. Steyns hemland Kanada har redan dukat under för denna typ av självcensur.

 Mark Steyn.

Yaleuniversitetets höjdare valde, med andra ord, att genomföra karikatyrcensuren på grund av rädsla för ett eventuellt kommande våld. Så långt har alltså den paniska rädslan för Muhammeds sentida efterföljare gått i USA. Vi känner naturligtvis väl igen detta syndrom i Sverige och Europa, där tidning efter tidning tillämpade självcensur (i Sverige släcktes SD-Kurirens nätupplaga ned på order av utrikesminister Freivalds) sedan en Muhammed-karikatyr publicerats.

Man hade dock måhända förväntat sig något rakare ryggar vid ett prestigefyllt universitet i det land som skall föreställa frihetens banérförare i världen framför andra.

Anna Anka till Sverigedemokraterna?

29 september, 2009

Okay då, ovanstående rubrik är kanske inte helt seriös. Jag tycker dock den kan duga som en litet provokativ ”banderoll” för det här inlägget om det stora mediafenomenet för dagen. Återkommer till saken i slutet på inlägget.

Jag försökte länge stå emot lockelsen att engagera mig i diskussionen om Anna Anka, som begynte med att hon medverkade i TV3s serie ”Svenska Hollywoodfruar.” Dels har jag en allmän avsersion mot det plastiga Hollywood, dels är jag skeptisk mot utpräglade mediaskapelser av vad slag det vara må. Ta till exempel de så kallade dokusåpor, som regelmässigt frambringar en djungel av meningslösa kändisar vilkas enda mål i livet förefaller vara att bli just – kändisar. Resultatet blir en ytterligare förflackning av ett redan ytligt och materialistiskt samhälle. Anna Anka måste väl vara ännu en länk i denna deprimerande hopplösa kedja, resonerade jag.

Anna och Paul Anka.

Men så slog jag mig ner i den bekväma TV-fåtöljen en sen kväll och zappade på måfå mellan kanalerna. TV8 och programmet ”Aschberg” kom upp, och vem hade han som gäst om icke just den omdebatterade fru Anka. Så jag tyckte jag kunde slötitta litet. Jag behövde inte titta många sekunder för att förstå den här kvinnans dragningskraft. Här fanns nämligen en karismatisk kvinna med en bred livserfarenhet som har den osedvanligt osvenska förmågan att säga precis vad hon tycker i kontroversiella frågor, i detta speciella fall särskilt kvinnans roll i äktenskapet. 

Att hon säger detta på ett självklart och charmigt sätt gör ju inte saken sämre. Att hon sedan retar gallfeber på den uppblåst politiskt korrekta kommuniteten här i landet gör det ännu mer tilltalande i mina ögon. Som ni förstår tillhör jag numera dem som fallit pladask för fru Anka…

Detta innebär inte att jag instämmer i allt hon säger. I Aschbergs program framförde hon exempelvis några tämligen dimmiga synpunkter på amerikanska uteliggare. Av dessa klär sig, om jag förstått fru Anka rätt, en hel del i stinkande lumpor, ställer sig vid allfarvägarna,  ser ömkansvärda ut med resultatet att de får in ansenliga penningsummor dagligen, samt tar därefter den undangömda Mercan från platsen med alla pengarna. Sådant kan kanske förekomma i enstaka fall men är nog inget utbrett fenomen.

Det Anna Ankas vedersakare främst retat upp sig på är emellertid främst hennes  inställning, att kvinnans grundläggande roll i ett förhållande är att behaga mannen. Om mannen till exempel vill att hon ställer upp på sexuella aktiviteter varje morgon så är det också hennes plikt att göra det, menade hon således i Aschbergs program.

De våldsamma reaktionerna – snarare överreaktionerna – på de värderingar Anna uttryckt säger emellertid, som jag ser det, mer om hur illa ställt det är i vårt samhälle än om de uttryckta värderingarna. Lägg här också märke till att det Anna sagt inte alls är allmänt accepterat i USA, som hon själv gärna vill låta påskina – USA är när det gäller hallstämplade jämlikhetsideal minst lika politiskt korrekt som någonsin Sverige. Fru Anka påstod hos Aschberg att det i USA är självklart att en man öppnar dörren för en kvinna – jag tillåter mig tvivla. Snarare tror jag det finns rätt stor risk att en man som gör detta i USA riskerar att få skiten stämd ur sig, i alla fall om han försöker öppna dörren för en av de vidriga feminazister som förpestar tillvaron för alla och en var där borta (och även här hemma)!

I grunden har nämligen Anna Anka rätt. I ett förhållande mellan en man och en kvinna är det faktiskt kvinnans förnämsta skyldighet att betjäna man och, i förekommande fall, barn. På motsvarande sätt är det mannens plikt att betjäna kvinnan och likaså sin avkomma. Jag hade önskat att Anna hade framhållit också detta, men så har väl inte varit fallet efter vad jag förstår, och det är förmodligen därför Nalin Pekgul skällt fru Anka för att företräda ”islamistiska ideal.”

Det här politiska gänget tillhör nog inte Anna Ankas trägnaste supportrar…

Anna Anka har en minst sagt intressant bakgrund. Hon föddes i Polen den 28 april 1971 men övergavs av föräldrarna och hamnade på ett barnhem. Vid tre och ett halvt års ålder adopterades hon av en familj Åberg i skånska Bjuv. 1993 ställde hon upp i skönhetstävlingen Miss Hawaiian Tropic och har varit kvar i Förenta staterna sedan dess. Under årens lopp har hon även ägnat sig åt modellyrket samt medverkat i mindre roller i filmer som ”Dum, dummare”, ”Specialisten” med Sylvester Stallone och ”Drop Zone” med Wesley Snipes. Statistroller i TV-serien ”Baywatch” ingår också i meritlistan. Anna har också arbetat som lärare på ett gym och skrivit en träningsbok för gravida.

Det stora karriärsteget kom naturligtvis när hon träffade den legendariske låtskrivaren och sångaren Paul Anka, med vilken hon 2006 fick sonen Ethan. Gifte sig gjorde dock paret först 2008, så traditionell moral är tydligen inte det viktigaste för Anna Anka. Tiläggas kan att Anna 2002 var gift i två (!) månader med en man som heter Yeager i efternamn och med honom fick numera sjuåriga dottern Ellie.

Här måste några ord sägas om Annas man Paul Anka, som är född i Kanadas huvudstad Ottawa 1941 och enligt Wikipedia är en av musikhistoriens mest framgångsrika låtskrivare. Den stora hitten heter förstås ”Diana”, som med 16-årige Paul som sångare gick till topps på hitlistorna världen över 1957. Paul har också skrivit ”My Way” åt Frank Sinatra och ”She´s a Lady” åt Tom Jones samt texter åt Nirvana. Detta CV förklarar mer än väl den lyx Anna tvingas framsläpa sina dagar i! Klicka på den här länken och lyssna till ”Diana”:

http://www.youtube.com/watch?v=fuTbB-d12A0

Alltnog. Anna Anka är enligt min mening inte bara en frisk fläkt utan snarare en befriande stormvind i ett Sverige, där det brukar slås ned med hökklor på allt som inte är tillräckligt i fas med vad som är tillbörligt att tycka. Hon har naturligtvis inte rätt i allting, men hon har förbanne mig rätt att uttrycka sin mening även om det inte passar en Nalin Pekgul eller en Mona Sahlin som hand i handske. Kristdemokratiske politikern Lennart Sjögren blev så till sig i trasorna att han välkomnade Anna in i sitt parti men backade efter bassning från KD-kvinnorna.

Det för mig osökt in på Anna Ankas eventuella framtid i mitt eget parti, Sverigedemokraterna. Varför inte (om hon själv vill, förstås)? Hon verkar ha ett överflöd av det civilkurage som onekligen krävs för att engagera sig aktivt i SD. Hon har heller ingenting att förlora – karriären och familjen återfinns i Förenta staterna, där man inte bryr sig ett vitten om svensk politik. Som jag ser det har hon den karisma och den verbala förmåga som krävs för att göra Sverigedemokraterna till Sveriges tredje största parti. Det må vara att hälften av Sveriges befolkning avskyr henne, men det är ändå inte bland denna hälft som SD-sympatisörerna står att finna.

Det finns dock ett stort ”men” när det gäller scenariot med Anna Anka i Sverigedemokraterna, eller i vilket politiskt parti som helst för den delen. En person med den här damens integritet och självsvåldighet låter sig svårligen inpassas i den disciplin som varje parti i ren självbevarelsedrift måste upprätthålla. Sedan gäller det också att finna en lämplig roll åt henne, vilket nog inte blir det allra lättaste.

Som sagt, förslaget om Anna Anka i SD är kanske inte helt seriöst från min sida. Men inte helt oseriöst heller. Låt mig kalla det ett spontant hugskott. Och det viktigaste är ju trots allt vad Anna Anka själv tycker.

En allians som hotar världen

20 september, 2009

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

Zarah!

3 september, 2009

Jag gjorde under den gångna sommaren en minnesvärd utflykt till Zarah Leander-muséet, inrymt i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet i Östergötland. Muséet är beläget inte långt från Häradshammars kyrka, där Zarah själv och hennes tredje man, Arne Hülphers, är begravda. I närheten ligger även godset Lönö, där fru Zarah bodde från sin återkomst till Sverige 1943 fram till sin död 1981. På länken nedan sjunger Zarah Leander duett med Birgit Nilsson i TV 1977:

http://www.dailymotion.com/video/x76mic_zarah-leander-and-birgit-nilsson-si_music

Vi som tillhör en litet äldre generation är väl bekanta med den färgstarka divan Zarah Leander, som utan tvivel är en av Sveriges främsta sångartister genom alla tider och i sin genre fullt i klass med operastjärnan Birgit Nilsson. Vi minns Zarahs framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” och Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” i den svenska statstelevisionen och ryser med välbehag vid minnet av den av henne framförda ”Vill ni se en stjärna”. Vi minns även anklagelserna mot henne om att ha varit nazist; hon levde och verkade trots allt i Nazityskland åren 1936-43 och umgicks i de högsta nationalsocialistiska kretsarna. Hon träffade Hitler själv, och propagandaminister Joseph Goebbels tillhörde hennes devota beundrare.

Underbara Zarah!

När Lasse Holmqvist en gång i TV frågade Zarah om hon varit nazist svarade hon med ett rungande ”nej”. Och det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander någonsin var ideologiskt medveten nationalsocialist. Hur kan hon då ha levt, sjungit och spelat in film i Hitlers Tyskland under sju års tid? Svaret på den frågan kan delas in i två delar: dels ville hon göra karriär, bli berömd och tjäna mycket pengar; dels var hon en fullfjädrad politisk idiot. Zarah Leander hade anbud från såväl USA som England att göra sin lycka i dessa länder. Att hon ändå valde Tyskland bottnar i att det låg närmare Sverige såväl geografiskt som kulturellt och att tyska var det språk hon behärskade bäst. Politiska överväganden spelade ingen som helst roll i hennes beslut att flytta till Tyskland. Något som det naturligtvis finns all anledning att beklaga. Här följer en sånginsats i filmen ”Die grosse Liebe” 1942:

http://www.youtube.com/watch?v=xp6l59mZojM

Zarah Leander är en av mina absoluta artistfavoriter. Hennes välmodulerade och kraftfullt uttrycksfulla contraaltröst var sensationell, vilket fick revykungen Ernst Rolf att anställa henne på stående fot efter att ha hört henne provsjunga hösten 1929. Rolf skall, enligt författaren Bosse Schön i boken Zarah Leander. Säkerhetspolisens hemliga akt (Bosse Schöns förlag 2008) ha sagt till den 22-åriga sångerskan från Värmland: ”Ni var fanimej en överraskning, ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Den 27 oktober 1929 debuterade unga Zarah, 172 centimeter lång och med 41,5 i skonummer, hos Rolf i Borås anrika träteater.

Sara Stina Hedberg föddes i Karlstad den 15 mars 1907. Hon var rödhårig och blev tidigt närsynt. Fadern, Anders Hedberg, var en stabil karl om 140 kilogram och framgångsrik fastighetsmäklare under det att modern, Mathilda, var sprungen ur en släkt bestående av huvudsakligen godsherrar och ämbetsmän. Det skall tilläggas att fader Anders desslikes var musikalisk och en hejare på flöjt. Familjen var klart välbärgad och bodde i tio rum med egen tvättstuga. Det förväntades av unga Sara, som hade fyra bröder, att hon skulle gifta sig till ett högborgerligt hem  och skapa trivsamma levnadsförhållanden för make och barn. Den praktiska utbildningen härför inleddes omedelbart efter den åttaåriga flickskolan.

Men unga Sara Hedberg ville annorlunda: hon närde flickdrömmar om att bli aktris, en på intet sätt respektabel syssla vid denna tid. 1926, vid 19 års ålder, träffade Sara skådespelaren Nils Leander som gått på Statens scenskola och var premiärelev på nationalscenen Kungliga dramatiska teatern. Sara och Nils ingick äktenskap samt flyttade in hos Saras svärföräldrar – svärfar Pontus Leander var präst – i prästgården Risinge nära östgötska Finspång. 1927 föddes dottern Boel och 1929 sonen Göran. På lediga stunder lyssnade Sara Leander i smyg på radio – vilket ansågs vara höjden av synd i det rekorderliga prästhemmet – och fastnade särskilt för kupletten ”Vill ni se en stjärna, se på mig”, exekverad av idolen Margit Rosengren till ackompanjemang av Ernsts Rolfs revyorkester. Sången handlade för övrigt om filmstjärnan Greta Garbo. Här undrar Zarah – på tyska – om kärlek kan vara synd:

http://www.youtube.com/watch?v=0zDL4j9haQ0&feature=related

Äktenskapet med Nils Leander knakade i fogarna och upplöstes snart, varpå Sara Leander flyttade till moder Mathilda i Stockholm med barnen. I tvårummaren på Torsgatan bodde även Saras två yngre bröder. Fader Anders hade avlidit året innan. I Stockholm debuterade Zarah Leander, som hon numera skrev sitt artistnamn, i revyn ”Det glada Stockholm” och gjorde stor lycka. Sommaren 1930 blev Zarah av den legendariske Gösta Ekman erbjuden att spela titelrollen Hanna Glavari i operetten ”Glada änkan” av Franz Lehar med Ekman i den manliga huvudrollen som greve Danilo. Leander lyckades genom aggressiv förhandlingsteknik dubbla den lön hon erbjudits av Ekman och fick den då hisnande summan av 6000 kronor i månaden.

Gösta Ekman spelade mot Zarah Leander 1930.

Några månader efter den lyckosamma debuten i ”Glada änkan” ingick den frånskilda Leander äktenskap med journalisten Vidar Forsell, son till operachefen John Forsell. De närmaste sex åren etablerade sig Zarah Leander som stor stjärna i Sverige, och 1936 – samma år som de olympiska spelen i Berlin inföll – fick hon sitt internationella genombrott i operetten ”Axel vor des Himmels Tor” som hade världspremiär i Wien i närvaro av bland andra Österrikes kansler Kurt Schussnigg.

Zarah Leander gjorde succé pyramidale i Wien; publiken hade aldrig hört tillstymmelse till något liknande, en primadonna som varken var sopran eller alt utan snarare tenor (lyssna till exempelvis Ernst Rolf eller Jan Malmsjö så förstår ni vad jag menar).  När Die Leander tre månader efter Wien-premiären spelade in sin första tyskspråkiga film, ”Premier”, hade hon redan begått 138 operettföreställningar inför sammanlagt 210 000 personer. Den kedjerökande och fräkniga operettstjärnan från Sverige engagerades omsider av det tyska filmbolaget Ufa, men först sedan myndigheterna fått bekräftat att hon var så kallat renrasig. Zarah stod på tröskeln till det stora internationella genombrottet.

Zarah Leander accepterade således att göra karriär i det nationalsocialistiska Tyskland, där Adolf Hitler och nazistpartiet NSDAP hade tagit över regeringsmakten efter valsegern 1933. Men hon var mån om att hålla den politiska makten på armlängds avstånd och vägrade gå med i såväl Reichsfilmkammer som NSDAP. De tyska myndigheterna tvingades acceptera detta, eftersom de ville behålla sin stora stjärna. Det är ingen hemlighet att Zarah Leander tjänade för sin tid astronomiska penningsummor i Tyskland; hon blev därmed Tredje rikets högst betalda aktris. Sammanlagt gjorde hon 14 filmer för Ufa, filmer som givetvis spelade en betydande roll i den nazityska propagandan. Se nedan en länk till en sång med klart propagandistiska övertoner:

http://www.youtube.com/watch?v=p8D126NPTrU&feature=related

Zarah Leander träffade rikskansler Adolf Hitler veterligt endast en gång. Det skedde på våren 1939 efter sista inspelningsdagen av den antibrittiska propagandafilmen ”Das Lied der Wüste”. Leander berättade om mötet i sina första memoarer Vill ni se en diva? (Wien 1958). Enligt den svenska sångerskans berättelse undrade hon, helt fräckt, om Hitler aldrig försökt göra något åt sin hopplösa frisyr. Hitler svarade att han försökt med allehanda pomador och andra medel, men att en ostyrig test envisades med att hänga ned i pannan. Renlevnadsmannen Hitler visade sig också ganska irriterad över att Leander ville ta ett bloss efter maten (hon rökte det svenska cigarrettmärket Stamboul, som hennes bröder försåg henne med).

Mer kontakt hade Zarah Leander då med den diaboliske Joseph Goebbels, som förgäves försökte få den svenska stjärnan i säng. Vid ett tillfälle skall Goebbels ha pikat Die Leander för hennes judiska förnamn, men den svenska stjärnan blev inte svarslös. Hon skall ha genmält: ”Hur är det med ert eget förnamn; Joseph, det är väl klart judiskt?” I filmen till den här länken har Zarahs rollgestalt kärleksbekymmer:

http://www.youtube.com/watch?v=m20La_Sg4Dc

Medan hon gjorde karriär i Tyskland inköpte Zarah Leander egendomen Lönö på Vikbolandet i Östergötland (egendomen innehas i dag inom parentes av riksdagens talman Per Westerberg). Zarah insåg efterhand mycket väl att Tyskland skulle förlora kriget och att det då gällde att ha en tillflyktsort. Den 15 april 1943 lämnade hon således Tyskland och flyttade till Lönö, där hon småningom etablerade sig som herrgårdsfru tillsammans med sin tredje man, pianisten Arne Hülphers. Tidigt spreds rykten av illvilliga tungor om att Zarah Leander skulle ha varit nazitysk spion, och hos säkerhetspolisen finns en hel drös med rapporter som går ut på detta. Bosse Schön visar dock i sin bok att inget av dessa rykten var sant.

Detta hindrade inte att Zarah Leander drabbades av en veritabel hatkampanj när hon återvände till Sverige. Den välkände artisten och teaterchefen Lasse Dahlqvist i Göteborg försäkrade att han inte skulle anställa Leander ens ”om de kastade henne efter mig”, medan revydirektören och kuplettsångaren Karl Gerhard kallade henne för ”politisk idiot”. Sistnämnda omdöme menade Zarah själv var rättvisande. ”Jag vet inte vad politik är och intresserar mig inte för det”, förklarade hon 1944. I stället, sade hon, hade hon valt sig själv och sin familj.

 

untitled

Zarah Leander med sin mångårige beundrare Karl Gerhard.

Om den bisexuelle Karl Gerhard kan det nämnas att han, enligt uppgift till mig av Leanders allt-i-allo Brigitte Pettersson, alltid var en hängiven beundrare av Zarah och hemskt gärna ville gifta sig med henne som han också – trots att han ideologiskt stod långt till vänster – försvarade mot angreppen hon utsattes för de första åren i Sverige efter hemkomsten. Leander nobbade dock Gerhard till förmån för sin Hülphers, som hon gifte sig med i Göteborg 1956.

Efter en tids ”karantän” tog dock Zarah Leanders karriär upp sig igen, och på 1950-talet återvände hon till såväl Tyskland som Österrike och gjorde stor succé med skivinspelningar, revyer och konserter. Också i Sverige togs hon efter lång tvekan till nåder och kämpade på som artist in i det sista trots hinder som en tilltagande synsvaghet – i slutet av sin levnad var hon blind – och cancer. När hon dog på Danderyds sjukhus 1981 var hon 74 år gammal. Då hade hon 353 skivinspelningar bakom sig.

Sist en kort hyllning i bild och ton till denna stora artist med Tove Janssons och Erna Taoros ”Höstvisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=WrYnM5Dwldc

Baksis stöd till extremvänstern

11 augusti, 2009

Den professionelle ”antirasisten” Kurdo Baksi går på Expressens debattsida i dag (11 augusti) ut och kräver att Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag inte skall få det presstöd tidningen i och med planerad veckoutgivning är berättigad till. Den dramatiska rubriken till artikeln lyder ”Stoppa stödet till rasisternas tidning”.

”Nationell Idag skulle därmed bli den första högerextrema tidningen som erhåller presstöd i Sverige”, skriver Baksi och fyller på med: ”Frågan är om vi ska acceptera det.” Svaret är för Baksis del redan givet, ty slutklämmen på aktstycket blir: ”Politiker som värnar om det demokratiska samhället bör nu verka för att lagstiftningen kring presstöd ändras. Samtidigt bör ledamöterna i presstödsnämnden neka nationaldemokraternas tidning presstöd. Att stödja våldsamma gruppers publikationer gynnar knappast den efterlängtade integrationen i vårt land.”

 NDs partiledare Marc Abramsson (i mitten) trivs bland representanter för British National Party (BNP).

Kurdo Baksi har naturligtvis all rätt att tycka illa om Nationaldemokraterna och deras publicistiska verksamhet. Han gör det emellertid på ett selektivistiskt och hycklande sätt. Så här argumenterar Baksi exempelvis: ”Nationell Idag är en fördomsfull, partisk propagandamegafon som ägnar sig åt personförföljelse och som bedriver hets mot alla som inte är blonda, heterosexuella och män.”

Låt gå för första delen av sistnämnda citat. Men sedan kan väl inte ens Baksi själv tro på vad han skriver. Eller menar karl´n verkligen att Nationell idag och ND ”hetsar” mot alla som har svart, cendréfärgat eller grått hår (hur blir det förresten med dem som inte har något hår alls)? Eller mot alla kvinnor och barn? Då kan jag upplysa Kurdi Baksi om att Nationaldemokraterna har två representanter i fullmäktige här i Södertälje, och en av dem är kvinna. I Nykvarn är ND dessutom företrätt av en sydeuropé från tjurfäktningens förlovade land, nämligen Daniel Spansk.

Förlåt mig om jag raljerar litet, men att en figur som likt Kurdo Baksi utan några som helst försök till nyanseringar kör på med sina hopplösa klyschor kan man knappast ta på allvar.

Kurdo Baksi hävdar således att NDs tidning är en ”fördomsfull, partisk propagandamegafon.”  Det är säkert en alldeles korrekt beskrivning av Nationell idag. Detta borde emellertid icke vara något skäl till att stoppa presstödet till ND-blaskan, eftersom precis de orden stämmer alldeles ovanligt väl in på tre publikationer som redan (enligt statistik som gäller 2006) uppbär vardera 2 035 000 kronor i skattefinansierat presstöd: Internationalen, Proletären och Norrskensflamman.

Samtliga dessa tidningar är klart vänsterextremistiska, enkannerligen det gammelkommunistiska organet Proletären som väl i närmare ett halvsekel nu pläderat för den väpnade revolutionen. Så vitt jag känner till är denna tidning, som ges ut av Kommunistiska partiet, den enda i landet som har stalinistdiktaturen Nordkorea som favoritland och ideologisk förebild. Jag hyser emellertid inte de bittersta illusioner om att Kurdo Baksi skall börja brännmärka vänsterorgan, eftersom han själv fungerar enligt principen ”allt vänster är bra.”

 

Jag är själv definitivt ingen anhängare av vare sig Nationaldemokraterna eller Nationell idag. Det här gänget kör nämligen, till skillnad från exempelvis Sverigedemokraterna, med en invandringspolitik som är mer rasrelaterad än rationell. Från begynnelsen 2001 har ND vidare kritiserat USA och Israel för att vara ”terrorstater” och intar generellt sett tveklöst en gammelnationellt skeptisk (för att säga det minsta) inställning till judar. Partiet tar dessutom regelmässigt hjälp av tvättäkta nazister när det gäller att hålla ordning vid möten eller sprida material.

Som grädde på moset publicerade Nationell idag nyligen desslikes en låååång intervjuartikel med den icke helt okände islamisten, judehetsaren och konspirationsteoretikern Mohamed Omar.

Kurdo Baksi har också troligen fel i att Nationaldemokraterna skulle vara ”högerextremistiskt”. Det finns nämligen så många likheter mellan NDs och kommunistgruppernas politik att man lika gärna skulle kunna säga att ND är ”vänsterextremistiskt”, men den ärebeteckningen vill Baksi förmodligen reservera för hedersknyfflarna i AFA oc h Revolutionära fronten. Personligen föredrar jag termen ”extremnationalistisk” när det gäller ND.

När allt detta är sagt måste jag ändå erkänna att jag tycker Nationell Idag är en rätt bra tidning när man ser till layout, struktur och uppläggning. Innehållmässigt är den kass, men det är en helt annan sak. När tidningen nu också tycks uppfylla de formella kriterierna för att erhålla presstöd så kan jag inte se att det skulle finnas några giltiga skäl att neka den presstöd med de regler som nu finns.

Alternativet vore att ändra reglerna så att endast demokratiska tidningar skulle komma i åtnjutande av stödet, men då är man, med tanke på gränsdragningsproblematiken, inne på farliga vägar. Det är en lösning som säkerligen heller inte tilltalar Kurdo Baksi. Det är nämligen oomtvistligt att ingen av de tre vänsterpublikationer som nu får stöd uppfyller det kriteriet.

Jag hoppas därför nu att de som beslutar i saken inte skall ta intryck av oseriösa demagoger som Kurdi Baksi, som säkert går och hoppas på att hans anknytning till sakrosankta Expo och hans vänskap med den framlidne deckarförfattaren (och trotskisten) Stieg Larsson skall vara nog för att beslutet i presstödsnämnden skall gå hans väg.

Läs här vad en av mina favoritpolitiker, folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, har att anföra i frågan om presstöd till Nationell idag:

http://fredrikmalm.blogspot.com/2007/07/p-andra-sidan-hjrnridn-nd-vill-ha.html

För tillfället är Baksi enligt presentationen i Expressen sysselsatt med att skriva en bok med titeln Min vän Stieg Larsson för att därmed få in några välbehövliga kulor till sin egen verksamhet som partisk propagandamegafon.