Archive for the ‘USA’ category

Nordkoreas propagandatriumf

7 augusti, 2009

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

untitled

John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!

Obamas gangsterregering

7 augusti, 2009

Orden i rubriken ovan är inte mina utan yttrades av den amerikanska kongressledamoten Michele Bachmann, republikan från Minnesota, nyligen:

”We now have a total gangster government.”

Se länk här:

http://www.youtube.com/watch?v=thR-lVuztIY&feature=related

Vad Bachmann menar är att Obama-administrationen skapat en ”imperial government”, där regeringen – med den pågående ekonomiska krisen som ursäkt – eftersträvar att lägga sig i och styra allting i samhället efter eget gottfinnande.

Michele Bachmann vann 2008 ett uppmärksammat val till representanthuset mot en demokratisk medtävlare i Minnesotas sjätte valdistrikt, sedan hon i ett tal framhållit behovet av en undersökning av vissa kongressledamöters anti-amerikanska inställning.

 Kongressledamot Michele Bachmann.

Bachmann tar i sitt inlägg tillskapandet av en rad ”czars” (tsarer) med olika ansvarsområden i samhället som exempel på vad hon menar. Dessa interagerar på ett maktfullkomligt vis med representanter för det privata näringslivet på ett sätt som gör, att det i realiteten blir omöjligt att se vad som är offentligt och vad som är privat.

Många amerikaner oroar sig för att utvecklingen kan leda till att USA får ett halvsocialistiskt system som liknar det som råder i Skandinavien. Frågan är dock om inte Obama och hans hejdukar vill ha ett ännu mer socialiserat samhälle, och att man därför utnyttjar krisen till absoluta bristningsgränsen. Barack Obama har agerat utifrån en socialistisk agenda som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, och att han därför nu gör sitt bästa att omsätta denna i praktiken är helt logiskt.

Läget i USA är oroväckande, inte bara för det amerikanska folket utan för hela världen. Detta sker samtidigt som Putins Ryssland och Kommunistkina flyttar fram sina positioner (ryska ubåtar har nyligen för första gången sedan Kalla kriget dagar setts i farvatten nära USAs kust) och gör Amerika äran stridig som supermakt.

Dessbättre, vilket Bachmanns utspel visar, börjar amerikanska politiker ta bladet från munnen om vad som pågår. Det börjar bli hög tid att agera – snart kan det vara för sent!

Vita hus-öl gav sämja

31 juli, 2009

Nu har president Barack Obama, professor Henry Louis Gates, Jr., sergeant James Crowley och vicepresident Joe Biden samlats över en stilla öl i Vita husets trädgård och slutit fred. Det uppges på CNN att Obama drack Bud Light, Biden det alkoholfria ölet Buckler, Gates Samuel Adams Light och Crowley Blue Moon. Ingen rapporteras ha behövt bäras från bordet. Se videolänk:

http://www.youtube.com/watch?v=0No8LEiFlcM

Ölsamkvämet har sin bakgrund i den uppståendelse som uppstod då Obama anklagat polismannen Crowley för att ha agerat ”stupid” då han grep professor Gates i dennes hem i Cambridge, Massachusetts. Polisen hade fått ett larm om att någon försökte bryta sig in i Gates hem, men i själva verket var det Gates själv som inte fick upp dörren och därför tog sig in bakvägen. När Crowley skulle höra med Gates hur det var fatt blev denne aggressiv och greps för förargelseväckande beteende och fördes till en polisstation. Något åtal blev det inte.

Incidenten gav upphov till yviga diskussioner om rasism i det amerikanska samhället, men när det hela lugnat ner sig stod det klart att James Crowley hade agerat helt enligt regelboken. Obama tvingades beklaga sitt ordval och be Crowley om ursäkt. Inte bara det – han bjöd alltså in Crowley, Gates och Biden till en pilsner i Vita husets trädgård.

Och ölpartyt verkar ha nått den eftersträvade sämjan. Crowley sade i ett uttalande efteråt bland annat att man hade haft en ”cordial and productive discussion” och kommit överens om att gå vidare i stället för att älta det som skett. Professor Gates höll med och skrev på sin blogg bland annat:

”Let me say that I thank God that I live in a country in which police officers put their lives at risk to protect us every day, and, more than ever, I´ve come to understand and appreciate their daily sacrifices on our behalf. I´m also grateful that we live in a country where freedom of speech is a sacrosanct value and I hope that one day we can get to know each other better, as we began to do at the White House this afternoon over beers with President Obama.”

Där ser man vad några öl kan åstadkomma i storpolitiken. Kanske något också för andra världsledare att tillämpa. Behovet hade dock aldrig uppstått om Barack Obama hade haft vett att knipa käft till att börja med!

 I samband med ölhävningen i anslutning till Vita huset offentliggjorde CNN en opinionsmätning som visar, att stödet för president Obama sjunkit markant sedan den senaste mätningen gjordes i juni. Då ansåg 6o procent av tillfrågade amerikaner att Obama gör ett gott jobb som USAs president. Siffrorna för juli månad landar på 54 procent, alltså en sexprocentig nedgång.

Smekmånaden med Obama är slut

30 juli, 2009

När Barack Obama tillträdde som USAs 44e president i januari 2009 hade han ett överväldigande stöd i USA såväl som utomlands. Ett av de få länder där sympatierna för hans medtävlare John McCain övervägde var Georgien. Ett halvår efter Obamas tillträde har entusiasmen svalnat betydligt, åtminstone hemma i USA. I resten av världen förefaller den överdrivna dyrkan av Obama – Obamamania” –  hänga kvar ett tag till.

En incident för någon vecka sedan utsatte Obamas presidentur för en ganska obarmhärtig blixtbelysning. Det var när Obama skarpt kritiserade en vit polisman, James Crowley, för att ha betett sig som en ”idiot” när han grep en amerikansk universitetsprofessor som dessutom råkade vara en personlig vän till presidenten. Det visade sig dock att polismannen agerat helt korrekt, och Obama tvingades krypa till korset. Crowleys chefer och poliskolleger stödde hela tiden sin man och var upprörda över Obamas lösmynthet, vilket framgår av den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=G-QIKl6ca3I&feature=PlayList&p=788A379D232B0

 Polisbefälet James Crowley råkade illa ut genom Obamas ohemula angrepp.

Den som greps var Henry Louis Gates, Jr., Alphonse Fletcher University-professor vid Harvard-universitetet samt director vid W. E. B. Du Bois Institute for African and African American Research, också vid Harvard. Gates är en av USAs mest välkända radikala svarta professorer och, som sagt, en god vän till Obama. Bakgrunden till gripandet var att Cambridge-polisen fått in en anmälan om ett inbrottsförsök i Gates hem, sedan Gates kommit hem från ett besök i Kina och misslyckats med att få upp dörren; han gick därför in genom en dörr på husets baksida.

Det hade säkert inte blivit några problem för utkommenderad polis att hantera situationen om inte Gates uppträtt aggressivt och arrogant  samt anklagat poliserna – en vit och en svart – för att vara rasister. Han vägrade dessutom komma ut ur huset för att identifiera sig och greps därför på plats samt fördes till polisstationen. Sedan saken utretts kunde alla anklagelser mot Gates avfärdas, och Cambridge-polisen bad om ursäkt. Det var då president Obama spädde på uppståendelsen genom sina anklagelser mot den vite polismannen James Crowley.

Genom presidentens inblandning fick affären Gates världsvid uppmärksamhet och har även attraherat svenska bloggare. En av dessa är moderata kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Lidingö kommun sedan 2003, Paul Lindquist, som kommenterat Obamas märkliga insats enligt följande:

”För det första är det högst anmärkningsvärt att presidenten kommenterar hur en enskild polisman sköter sitt arbete och att han därtill använder sitt ämbete till att försvara en personlig vän. Om Sveriges stats- eller justitieminister gjort något motsvarande hade vederbörande omedelbart blivit anmäld till KU. (…) Inte heller en Harvardprofessor står över lagen, oavsett om han är svart eller vit.”

Här en länk till hela Paul Lindquists inlägg:

http://www.moderat.se/web/Paul_Lindquist_blogg.aspx

Barack Obamas självpåtagna inblandning i polisens affärer ledde till att den enskilde polismannen, James Crowley, tvingades löpa gatlopp i media för sin påstådda men icke-existerande ”rasism”. Obama ångrade visserligen i efterhand sina respektlösa kommentater om Crowleys ”idiotiska” handlande, men då var skadan redan skedd – för såväl Obama själv och polismyndigheten i Cambridge, Massachusetts som för James Crowley. Icke desto mindre har olika bedömare världen över fortsatt sjunga Obamas lov.

Det är emellertid inte bara Obamas olycksaliga inblandning i Gates-affären som fått många i USA att börja betrakta sin president med större skepsis än tidigare. Genom mina  mejlkontakter med amerikanska vänner har jag fått erfara att många som tidigare stött och röstat på Obama nu har börjat tvivla, eller rentav ta avstånd från mannen i Vita huset. Alltfler tycks börja inse, att talet om Obama som socialist – som enkelt viftades bort i samband med presidentvalet – icke saknade fog.

 Rätt bild av president Obama?

Det stöter exempelvis många, att president Obama agerar som vore han VD för bankerna, bilindustrin och sjukvården i Förenta staterna och, med hjälp av sina nära medarbetare, rumsterar om som han vill i det amerikanska näringslivet och vårdapparaten. Detta är definitivt inte en amerikansk presidents roll, som denna definieras i konstitutionen. Dessutom agerar Vita huset i ”splendid isolation”, till synes utan någon som helst insyn. USA står inför en ekonomisk och social omvälvning utan tidigare motstycke, och få verkar bry sig.

Barack Obama har därtill ådagalagt en minst sagt nonchalant inställning till det fria ordet. Bland annat syftar han till att, genom försåtliga metoder, strypa den amerikanska pratradions yttrandefrihet. Just pratradion – ”talk radio” – är troligen det enda mediaområde där högern har ett klart övertag över vänstern, och pratradioestradörer såsom Rush Limbaugh, Michael Savage,  Gordon Liddy, Michael Reagan med flera har länge varit en nagel i ögat på den notoriskt politiskt korrekte vänstermannen Obama.

Vidare har Barack Obama ända sedan han inledde sina universitetsstudier byggt upp ett vittförgrenat nät av kontakter till olika mer eller mindre vänsterradikala personligheter och grupperingar. De mest omtalade av hans forna medarbetare är väl den fradgatuggande ”black power”-pastorn Jeremiah Wright samt gamle Weathermen-terroristen, numera etablerade universitetsprofessorn William ”Bill” Ayers.

 Obama och pastor Wright, mannen som blev beryktad med sitt yttrande ”God damn America”.

För alltfler amerikaner börjar det stå klart att Barack Obama med sin politiska vänsteragenda syftar till att omvandla USA till ett liberalt-socialistiskt samhälle av nordeuropeisk modell, eller ännu värre. Obama-administrationen öser ut pengar till höger och vänster, till synes utan att bekrymra sig för det rekordhöga budgetunderskottet. 2009 har exempelvis den federala regeringen spenderat cirka 4000 biljoner dollar, det vill säga 4 triljoner – summor så hisnande att de förefaller helt overkliga.

Jag avskyr att säga ”vad var det jag sa” (eller gör jag det – det känns faktiskt rätt angenämt!), men den här utvecklingen förutspådde jag i god tid före det amerikanska presidentvalet i november 2008. Den som vill veta mer uppmanas läsa min djuplodande artikel om Barack Obamas ideologiska hemmahörighet – ”En socialist i Vita huset?” – i tidskriften Contra nr. 4 2008, sidorna 3-7.

Ty visst blev det en socialist i Vita huset. Dessbättre verkar det amerikanska folkets smekmånad med Barack Obama vara på väg att ta slut, och möjligheten att Obamas period i Vita huset bara blir fyraårig är inte längre så avlägsen.

Tack för förtroendet!

27 juli, 2009

Så är det alltså klart – jag blir ny chefredaktör för SD-Kuriren!

Först av allt vill jag tacka för förtroendet. Det här känns stort och jag känner mig oerhört hedrad över att få ta vid där min föregångare Richard Jomshof på grund av tidsbrist slutar. Jag tvekade aldrig när Richard ringde upp mig i början av juli och frågade om jag kunde tänka mig att ta över chefredaktörsskapet efter det kyrkovalsnummer som kommer nu närmast.

 Richard Jomshof borgar för kontinuiteten i SD-Kuriren.

Jag vill här också passa på tillfället att tacka Richard för det enastående arbete han uträttat med SD-Kuriren. Och Richard försvinner inte från tidningen – han kvarstår som ansvarig utgivare och redaktionsmedlem. Jag välkomnar detta, vilket innebär att kontinuiteten är säkrad och att jag får den hjälp och den vägledning  jag säkerligen kommer att behöva i början av mitt värv.

Därtill kommer att jag avser att ha ett nära samarbete med de övriga redaktionsmedlemmarna, som förutom Richard utgörs av Hans-Olof Andersson, Joachim von Ritter och Jens Leandersson. Förhoppningvis är detta ägnat att lugna de bedömare som eventuellt fruktar att jag kommer att göra om SD-kuriren helt efter eget skön. Det är förstås naturligt att en chefredaktör i viss mån sätter sin personliga prägel på det medium han ansvarar för, så ock i mitt fall. Samtidigt är jag en lagspelare och kommer i den egenskapen inte att företa mig något som inte är förankrat hos den övriga redaktionen och partiledningen.

Något om min bakgrund och min syn på SD-Kurirens roll i det hårda arbetet att ta Sverigedemokraterna in i Sveriges riksdag framgår av Hans-Olof Anderssons intervju med mig för SD Television på denna länk:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/partiet/2009/07/24/ny_chefredaktor_for_sd_kuriren

Sedan intervjun lades ut på YouTube har min utnämning genererat ett stort intresse på nätet samt i form av kommentarer till mig. Besöken på min blogg har faktiskt nått nya höjder i och med detta. Det gläder mig mycket att det överväldigande flertalet kommentatorer har varit klart positiva (en del faktiskt entusiastiska!), icke minst från vårt växande ungdomsförbund SDU vars hemsida vimlar av uttryck för stöd och uppmuntrande tillrop. Visst har någon kommentar varit avvaktande och även givit uttryck för viss tveksamhet, men det är väl bara naturligt att en och annan undrar vad det är för en tjomme som nu träder till.

Särskilt stort tycker jag det är att toppkandidaten på SDs lista till EU-valet, den stabile östersundsbon Sven-Olof Sällström, ger mig sitt fulla stöd.

Samtidigt konstaterar jag att oron på den extremnationalistiska kanten tycks vara stor. Särskilt bekymrade är man uppenbarligen över det faktum att jag är en varm Israel-anhängare och en stor vän av det judiska folket samt att etniciteten inte spelar så stor roll i mitt tänkande. Den reaktionen är på sitt sätt lika uppmuntrande för mig som berömmet och de glada tillropen, ty som jag ser det är det förtroende som visats mig en välkommen bekräftelse på att SD blivit ett modernt och konventionellt parti som definitivt gjort sig av med de typiskt extremnationalistiska barnsjukdomarna.

_2BE5958_SD

Heders, Jimmie!

All heder till ”fantastiska fyran” Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson som gjort denna utveckling möjlig!

Här följer en länk som går till en kritisk video som nyligen framställts och vars producent tydligtvis lagt ner ett rätt stort jobb på att lyfta fram vad han uppfattar som negativt hos Tommy Hansson:

http://www.youtube.com/watch?v=-YmoglU4jxw

Videon förekommer på crackpot-sajten  nordisk.nu och förefaller, åtminstone av slutet att döma, vara en propagandafilm för Nationaldemokraternas tidning Nationell idag. Jag skall villigt tillstå att jag tycker Nationell idag är en snygg produkt som säkert också en del sverigedemokater tillgodogör sig. Jag brukar då och då, i studiesyfte, ta del av dess nätupplaga och kan då konstatera att den förhållandevis snygga förpackningen inte kan dölja det faktum att innehållet är betydligt mindre snyggt.

Senast jag kollade hade Nationell idag således en långrandig intervju med den obalanserade islamisten, konspirationsteoretikern och debattören Mohamed Omar, som extremnationalisterna nu uppenbarligen tagit till sitt hjärta. Och visst finns det gemensamma nämnare. Den mest uppenbara är väl antisemitismen och avskyn gentemot Israel och judarna samt den blatanta antiamerikanismen.

Som Jens Leandersson nyligen uttryckte saken i ett mejl till mig och andra partikolleger: kaka har funnit maka!

Ett avsnitt i den kritiska videon tar upp mitt medlemskap i Unification Church/Familjefederationen. Och det är riktigt, jag har varit med i denna världsomspännande rörelse sedan 1974 och ser på dess grundare, dr. Sun Myung Moon, som en betydelsefull gestalt i samtiden. Moon svarade för en stor insats mot kommunismen under det Kalla kriget och bidrog, enligt mitt förmenande, starkt till den rätta sidans seger.

Efter Kalla krigets slut har han svarat för ett outtröttligt globalt fredarbete och genom den av honom grundande organisationen Universal Peace Federation kunnat bidra till att skapa förutsättningar för försoning och ömsesidig förståelse i ett flertal konflikthärdar på olika håll i världen, exempelvis i det av inbördeskrig plågade Nepal. Det är mot den bakgrunden jag i ett av mina blogginlägg uttryckt som min mening att han skulle vara en värdig mottagare av Nobels fredspris.

När detta är sagt vill jag understryka att jag självklart skiljer mellan mina politiska och religiösa roller och tillhörigheter . Huvudorsakerna till min hemmahörighet i Unification Church är tre: rörelsen  framhåller nämligen betydelsen av tron på Gud, betydelsen av den traditionella familjens ställning i samhället  samt betydelsen av att skapa förutsättningar för världsfred.

Jag kan faktiskt inte se att detta skulle vara så hemskt. I likhet med Sverigedemokraterna har dock Unification Church och Moon varit usatta för en hel del obefogad smutskastning och demonisering. För övrigt är jag, såsom medlem i Skandinaviska Swedenborgssällskapet, Sveriges interreligiösa fredsråd och Liberala katolska kyrkan, engagerad också på annat håll i andligt hänseende. Detta som en följd av min syn på kristendomens betydelse som en viktig faktor när det gäller att förse samhället med en nödvändig etisk grundval.

Ideologiskt är jag i första hand värdekonservativ, och för den som mera detaljerat vill studera min ideologiska utsyn kan jag rekommendera min serie bloggartiklar på temat ”Därför är jag konservativ (I-VI)”. De politiska frågor som ligger mig varmast om hjärtat är försvar och säkerhetspolitik, lag och ordning, den traditionella familjens ställning i samhället, monarkins bevarande och stärkande samt den politiska korrekthetens strupgrepp över samhället. Jag kan också försäkra att jag till alla delar instämmer i SDs ställningstagande mot EU, massinvandring och mångkultur. Fattas bara annat!

130606-6-juni-david-sica-stella

Vår fina kungafamilj.

Till de av mina kritiker som vill göra gällande att jag skulle vara ”opålitlig” i nationellt hänseende har jag ett kort svar: skitprat! Mitt starka internationella engagemang utesluter inte en djup känsla för gamla Sverige – snarare är det precis tvärtom! För att Sverige på ett effektivt sätt skall kunna samarbeta med omvärlden – något som i vår globala verklighet är både nödvändigt och ofrånkomligt – måste vi svenskar veta vilka är i ett historiskt perspektiv och lära oss att uppskatta detta. Därför är det oerhört viktigt med nationella institutioner där vår urgamla monarki, som jag ser det, är den främsta institutionen.

Jag har sedan lång tid tillbaka engagerat mig i organisationer såsom Rojalistiska föreningen, Beridna högvaktens vänner och Svenskt militärhistoriskt bibliotek just på grund av min vilja att värna om svensk kultur, svensk historia och om svenska seder och traditioner. Och i likhet med bloggaren Fröken Sverige ser jag supen och kräftorna som en angenäm sinnebild för det svenska kulturarvet, särskilt nu när sensommaren försynt knackar på dörren. En länk till bloggen ”I mitt Sverige” med hänvisning till SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth här:

http://imittsverige.blogspot.com/2009/07/kent-ekroth-omar-symboliserar-hur-naiv.html

Jag kan härmed försäkra alla att jag ämnar jobba hårt för att säkerställa att  SD-Kuriren blir en minst lika bra tidning framdeles som den varit hittills och för att vi skall hålla utgivningstiderna och efter plan komma ut varannan månad. Min förhoppning, som jag vet delas av andra sverigedemokrater, är att vi inom en icke alltför avlägsen framtid skall kunna komma ut oftare än så.

Jag vill slutligen tillägga att seriösa råd och förslag mottas med tacksamhet. Just nu gnuggar jag geniknölarna för att åstadkomma min första ledarartikel. Ser också fram emot att så småningom få en egen ledarblogg.

Än en gång: tack för förtroendet!

Martin Luther King och Swedenborg

24 juli, 2009

Den legendariske amerikanske predikanten och människorättskämpen Martin Luther King, Jr. (1929-68) var formellt baptist. Det utesluter icke att han även var inspirerad av andliga och religiösa budskap från annat håll. Liksom många andra världshistoriska gestalter var han  till exempel i viss mån influerad av vår store svenske förkunnare Emanuel Swedenborg (1688-1772).

Följande yttrande har i detta perspektiv tillskrivits doktor King:

”Swedenborg enables us to understand why we were created, why we are alive and what happens to us after our bodies die. Swedenborg enables us to have the best possible understanding of God´s message as it exists in those Bible Books which constitute God´s  word.”

Swedenborg är mest känd för sitt budskap att det existerar en andlig värld dit människans andliga och själsliga jag beger sig efter kroppens död. Detta budskap var, som Swedenborg lade ut det, mycket konkret: i en räcka av tjocka volymer på latin – exempelvis i den till svenska översatta ”Himmel och helvete” – beskrev den svenske siaren, som den vetenskapsman han var, sorgfälligt den hinsides verkligheten.

Swedenborgs syn på den andliga världen har fått otaliga människor genom historien att inse, att den jordiska tillvaron inte är den enda som finns och att denna på många sätt bara är en förberedelse för det kommande, eviga tillståndet. Detta budskap har inneburit en tröst får många. Swedenborg menade dessutom att det inte är Gud eller Satan som dömer människan till himmel eller helvete – vi dömer oss själva genom den typ av leverne vi hänger oss åt på jorden.

Swedenborg

Jag håller just nu på och läser Lars Bergquists magistrala verk ”Swedenborgs hemlighet. Om ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud” (Natur & Kultur 1999, 560 sidor). Rekommenderas den som vill veta mer om Swedenborg, en stor svensk vi som hans landsmän har all anledning att vara stolta över!

Om Martin Luther King vill jag slutligen säga, att jag personligen ställer mig tveksam till hans vidlyftiga otrohetsaffärer samt även kritik mot USAs, som jag ser det, berättigade engagemang i Indokina. Det hindrar inte att jag anser honom vara en av USAs stora historiska gestalter. Här en länk till hans stora tal på temat ”I have a dream”:

http://www.youtube.com/watch?v=PbUtL_0vAJk

HRW raggar pengar i Saudiarabien

22 juli, 2009

Enligt ursprungliga uppgifter i tidningen Arab News ledde i maj Sarah Leah Whitson, director vid människorättsorganisationen Human Rights Watchs (HRW) division för Mellanöstern och Nordafrika, i maj en delegation till Saudiarabien ”för att samla in pengar bland landets rika till organisationens arbete mot proisraeliska lobbygrupper i USA, EU och FN” (citerat ur Världen idags nätupplaga 20/7). Bloggen jihadimalmo.blogspot.com uppger att insamling skett även i Förenade arabemiraten.

Bland andra David Bernstein, professor of law vid George Mason University i USA, gjorde saken allmänt känd genom en krönika i The Wall Street Journal 15/7. Bernstein skrev bland annat:

”Finally, some would defend HRW by pointing out that it has critisized Saudi Arabia´s human rights record rather severly in the past. The point of my post, though, is not that HRW is pro-Saudi, but that it is maniacally anti-Israel.”

Här länk till hela artikeln:

http://online.wsj.com/article/SB124528343805525561.html

Den israeliska högerregeringen är naturligtvis fly förbannad (och jag är säker på att en vänsterregering skulle ha varit precis lika upprörd) och kommenterade uppgiften på följande sätt genom Mark Regev, talesman för premiärminister Benyamin Netanyahu (citerat ur Världen idag):

 Mark Regev går hårt åt HRW. Foto: Israel News Agencey.

”En människorättsorganisation som samlar in pengar i Saudiarabien är samma sak som att en kvinnorättsorganisation skulle be talibanerna om pengar. Varför då inte också samla in pengar i Somalia, Libyen och Nordkorea? För en organisation som hävdar att man erbjuder moralisk ledning, verkar det som om Human Rights Watch har förlorat sin moraliska kompass.”

HRWs Sarah Lea Whitson har medgivit att organisationen har saudiska sponsorer men sagt att den israeliske premiärministerns kansli blandar ihop Saudiarabiens folk med dess regering. Däremot har hon inte förnekat att syftet med insamlingsaktionen var att motverka proisraeliska påtryckargrupper.

Se också denna länk för mer information om HRW/Sarah Leah Whitsons inställning i frågan om Israel och Palestina:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://blog.camera.org/archives/basijs600x600.jpg&imgrefurl=http://blog.camera.org/archives/2009/06/expressing_a_common_theme.html&usg=__M5IJI0R8-BO8SsBUe8cSARbaC40=&h=200&w=330&sz=19&hl=sv&start=27&tbnid=qFV-eOaI7RzcuM:&tbnh=72&tbnw=119&prev=/images%3Fq%3DSarah%2BLeah%2BWhitson%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Så står det alltså till med den humanitära neutraliteten hos en av världens mest aktade (åtminstone fram till detta avslöjande) människorättsorganisationer!

Därför är jag konservativ (VI)

19 juli, 2009

Det börjar bli dags att runda av min ”artikelserie” på temat ”Därför är jag konservativ”. Här följer således det sjätte och sista avsnittet i form av en sammanfattning av vad den typ av politisk konservatism jag står för går ut på och varför jag tror att den har mycket att tillföra samhället.

Det är brukligt att inom ramen för den ideologiska termen ”konservatism” skilja på olika typer av konservatism. Jag har därför valt att i det här inlägget följa en sådan indelning och därmed ange vilka varianter jag bekänner mig till och varför.

Värdekonservatism

Först och främst vill jag kalla mig värdekonservativ. Det innebär att jag anser att det finns vissa fasta och oomkullrunkeliga värden som måste bevaras för att det samhälle i vilket vi lever skall kunna förbli stabilt och civiliserat. Viktigast härvidlag är, enligt mitt sätt att se, att vi människor inte är atomistiska varelser utelämnade åt oss själva. Vi måste därför som konservativa erkänna att vi står i förbindelse med en högre verklighet, den skapande personlighet och kraft som är alltings upphov och som i dagligt tal kallas Gud.

 ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.”

Det finns olika sätt att se på denna personlighet vi kallar Gud i olika världsdelar, länder och kulturer. Eftersom vi i vår del av världen har valt att nalkas Gud via kristendomen utgår min värdekonservatism från grundläggande kristna värderingar. De viktigaste av dessa är övertygelsen att familjen och äktenskapet mellan man och kvinna är samhällets grundval, och att vi inte bara lever för att tillfredsställa oss själva utan också för att tjäna andra.

Detta kan sammanfattas i orden från Jesu Bergspredikan: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”

Socialkonservatism

Grunden för ett socialkonservativt synsätt måste vara att den enskilda individen tar sitt ansvar, både för sig själv och sina närstående. Pliktkänslan, utan vilket samhället inte skulle fungera, är här grundläggande. Se det som en påverkan från Luther, den som vill. Häri ingår även den personliga moraluppfattningen och dess samband med samvetet. Om alla följde sitt ursprungliga samvete, vilket idealt förbinder oss med Gud, skulle vi tveklöst leva i en bättre värld.

Problemet är att pliktkänslan och samvetet är olika utvecklade hos olika individer. Alla tar inte sitt ansvar för sig själva och andra, och alla följer inte sitt ursprungliga samvete eller är medvetna om att det ens existerar.

Därför tvingas samhället dra försorg om svaga och moraliskt outvecklade individer i form av ekonomiskt och socialt bistånd respektive bestraffningar. Detta utesluter naturligtvis inte frivilligt välgörenhetsarbete. Enligt ett socialkonservativt synsätt bör samhället också stå till tjänst med grundläggande sjukvård och utbildning, gärna  med privata alternativ som komplement.

Nationell konservatism

Historien har frambringat ett antal nationalstater, inom vilka människor av skilda etniska och kulturella tillhörigheter lever. Genom en speciell nationstillhörighet och historiskt betingad gemenskap med sina landsmän stärks individen och familjen i sina identiteter. Detta utesluter inte att olika nationer går samman i olika typer av allianser och förbund för gemensam nytta, eller på annat sätt samarbetar med andra nationer.

Sverige har en  i stort gemensam historia sedan omkring tusen år tillbaka, även om det nuvarande Sverige närmast har sitt ursprung i Gustaf Vasas nationsbygge. För att vi svenskar skall kunna fortsätta fungera som ett fritt, självständigt och civiliserat folk måste vi kunna försvara oss på ett effektivt sätt såväl militärt mot utifrån kommande angrepp som polisiärt mot inhemska fiender. Ett starkt militärt försvar samt ett starkt polisväsende och andra rättsvårdande instanser är därför av helt avgörande betydelse för vår framtid i frihet.

Vårt samhällsskick bygger på västerländsk demokrati och tolerans. Detta innebär bland annat att alla typer av meningsriktningar måste få uttryckas, således även odemokratiska sådana så länge dessa håller sig inom lagens råmärken. Toleransen får dock inte övergå i släpphänthet så att vilka avarter som helst accepteras. Personer som önskar bosätta sig i Sverige måste också under noggrann prövning kunna redovisa godtagbara skäl härför samt vara klara över att svenska normer och svenska lagar är överordnade etniska särskildheter.

Vårt statsskick omfattar sedan evärderliga tider monarki. Detta har bibringat kontinuitet och stabilitet, varför det absolut inte finns någon anledning att byta ut det införa republik. Monarkin gör samhället mindre politiserat och tillför värdighet och festivitas, samtidigt som det är betydligt billigare än vad en politiserad och byråkratiserad republik skulle vara.

En sund nationalism avvisar ett utrikespolitiskt aggressivt synsätt och erkänner andra länders nationella strävanden, så länge dessa inte antar expansiva och imperialistiska former. Exempel på det senare är det postkommunistiska Ryssland och det kommunistiska Kina.

Internationell konservatism

Sverige ingår, i egenskap av västerländsk demokrati på kristen grund, i ett internationellt sammanhang som i första hand omfattar Norden, Europa och Amerikas Förenta stater (USA). Vi är inte och kan aldrig bli oss själva nog, vare sig vi väljer att ansluta oss till mellanfolkliga pakter och allianser eller ej.

 

För mig är det transatlantiska sambandet av väsentlig betydelse. USA är i sin egenskap av världens ledande demokrati och enda supermakt fortsatt en garant för vår egen och den övriga fria världens frihet och demokrati, precis som man varit det under tre världskrig (jag räknar det Kalla kriget som tredje världskriget) och nu under det fortgående Kriget mot den islamistiska terrorn.

Ronald_Reagan Ronald Reagan (1911-2004).

Sverige bör därför upprätthålla ett gott och vänskapligt förhållande till USA. Ingen tjänar på att Västeuropa och/eller EU betraktar USA som en konkurrent i stället för en naturlig samarbetspartner. Detta innebär icke ett kritiklöst förhållande till USA, vars fel och brister i förekommande fall givetvis måste få påpekas.

Slutligen vill jag understryka att det för mig inte råder någon motsatsställning mellan ett nationellt respektive ett internationellt synsätt. Dessa båda synsätt kompletterar, enligt min mening, tvärtom varandra på ett fruktbart sätt.

Liberal konservatism

Enligt mitt sätt att se måste en vidsynt och framstegsvänlig konservatism innehålla en liberal komponent. Det är en händelse som ser ut som en tanke att den moderna konservatismens fader, Edmund Burke, faktiskt var en liberal Whig-politiker. Liberalismen är den ideologi som främst tillvaratar den enskilda människans skapande förmåga, icke minst på det ekonomiska men även på det andliga området. Näringsfrihet och religionsfrihet är och förblir viktiga grundstenar i en civiliserad statsbildning.

Den historiska erfarenheten visar således entydigt, att en samhällstyp som sviker individen och hennes aspirationer – såsom kommunistiska, fascistiska, nationalsocialistiska och islamistiska samhällen – i längden inte kan äga bestånd utan ofelbart leder till sin egen undergång.

Om jag slutligen skall nämna de gestalter som på olika sätt betytt mest för mig som konservativ så får det bli Ronald Reagan (internationellt) samt Gunnar Unger (nationellt).

Behovet av konspirationer

16 juli, 2009

12421585_685796321456827_1942353111_n Kalle Strokirks syn på konspirationer…

I kölvattnet efter Michael Jacksons död har det börjat dyka upp vildvuxna teorier om att ”the king of pop” inte alls är död. I själva verket, hävdas det, fejkade Jackson sin egen död för att skapa publicitet inför sin planerade världsturné. En mängd spekulationer avsedda att stärka tesen om att Michael Jackson lever – precis som det fortfarande hävdas om Elvis Presley mer än 30 år efter dennes död – har formulerats på nätet. Se här ett exempel:

http://www.michaeljacksonhoaxdeath.com/

Ryktet om att Jackson lever är ytterligare en i raden av konspirationsteorier som en del av mänskligheten tydligen inte klarar av att leva utan. Det tycks finnas ett behov av att se dolska sammansvärjningar i de mest skilda sammanhang. Jag skall här försöka reda ut begreppen en smula och ge exempel på några av de populäraste konspirationsteorierna och varför de formulerats.

SVT visade 2002 en fejkdokumentär som drev med det här fenomenet. Filmen handlade om en grupp människor som under rubriceringen ”Konspiration 58” sades göra gällande att VM i fotboll i Sverige 1958 aldrig ägt rum utan i stället arrangerats i USA. Anledningen angavs vara att USAs underrättelsetjänster hade ett behov av att, under det Kalla krigets dagar, testa sin förmåga att med dåtidens mest sofistikerade metoder prångla ut trovärdig desinformation. Filmen var utomordentligt välgjord och innehöll ett antal intervjuer med gamla VM-hjältar, sportjournalister, tjänstemän med flera som kommenterade den konspirationstroende gruppen såväl som påståendet att VM 1958 inte hållits i Sverige.

 Lennart ”Nacka” Skoglund försöker ”snurra upp” en brasse under VM-finalen 1958.

Det hela föreföll mig faktiskt så trovärdigt att jag under ett par veckor efter filmens visande var övertygad om den här gruppens existens (att fotbolls-VM verkligen hållits i Sverige visste jag ju, eftersom en farbror till mig varit med som hejaklacksledare vid flera matcher). Se länken nedan till en sajt som fortsätter att upprätthålla fiktionen:

http://sanningenomvm58.blogspot.com/

Konspirationsgruppens frontfigur var Bror Jacques de Waern, en före detta vinnare i TVs frågesport Tiotusenkronorsfrågan och heraldikkonstnär vid Riksarkivet som påstods ha skrivit boken ”The Football Conspiracy – the Truth Behind  World Cup 1958”.

En tid efter det att filmen visats avslöjade SVT att det hela rört sig om en fejkdokumentär. Därefter dök sajten ”Konspiration 58” upp; personerna bakom denna hävdade att man var en utbrytargrupp ur den ursprungliga konspirationsgruppen och att filmen visst var äkta – SVT försökte bara dölja detta!

Det finns för övrigt en liknande film om folk som tror att den första amerikanska månlandningen 1969 inte ägde rum, utan att de sekvenser vi fått se i TV varit inspelade i en studio. Mer om detta här:

http://www.animanga.nu/comments.pl?cid=510397

Skillnaden mellan teorin om månlandningskonspirationen och den om VM-bluffen 1958 är att folk faktiskt fortfarande tror på den första, medan 58-konspirationens olika förgreningar är påhittade från början till slut (åtminstone antar jag att det är så).

Den mest omtalade, och tyvärr samtidigt den mest trodda, konspirationsteorin i modern tid är den om ”den judiska sammansvärjningen” med syftet att ta över världen. Den har sin grund i falsifikatet ”Sions vises protokoll”, som påstås vara ett ursprungligen hemligt protokoll från sionistkongressen i Basel 1897 som författats av den moderna sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Enligt texten använder sig ”judarna” av grupper såsom frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister för att ta över världen.

Seriösa forskare är överens om att ”Sions vises protokoll” härstammar från Tsarrysslands hemliga polis Ochrana. Enligt senare forskning är författaren Ochrana-agenten Matvei Golovinski, och syftet är att motivera den ryska tsarregimens pogrompolitik gentemot den judiska befolkningen vilken blev syndabockar för Tsarrysslands många fel och brister. Sannolikt är de falska protokollen en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett som 1864 publicerades av den franske skriftställaren Maurice Joly med syftet att angripa den franske kejsaren Napoleon III. Denna förlaga hade dock ingenting med judar och sionism att göra.

Teologie doktor Göran Larsson har i skriften ”Den största lögnen” (AMI Center Jerusalen 1995) gjort en värdefull genomlysning av sanningen bakom ”Sions vises protokoll”, där han bland annat tar upp antisemitismens kristna rötter.

 En arabisk upplaga av falsifikatet ”Sions vises protokoll”.

Redan 1919 föll ”Sions vises protokoll” i händerna på den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg, en av de avrättade vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946. De föregivna protokollen fick därmed en stor betydelse i den nazityska propagandan mot judarna. Men det vara inte bara i Hitlertyskland det hetsades mot judar. 1920 finansierade bilmagnaten Henry Ford en amerikansk upplaga på 500 000 exemplar. 1934 gavs falsifikatet ut i Sverige av de antisemitiska aktivisterna Elof Eriksson och Einar Åberg.

”Sions vises protokoll” utgör än i dag, i arabiska och muslimska händer, ett populärt propagandainstrument mot  judarna och staten Israel. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran en nytryckt utgåva på engelska. Den palestinska terrorrörelsen Hamas refererar vidare till protokollen i paragraf 32 i sin programförklaring. I Sverige har den troligen mest ökände av alla antisemiter, Radio Islams grundare Ahmed Rami, givetvis också hänvisat till skriften. Rami är i sammanhanget emellertid förhållandevis försiktig. Han skriver på sin hemsida:

”Alla ingredienser i Sions vises protokoll finns redan i de fem Moseböckerna. (…) Ett judiskt världsherradöme omtalas redan av den judiske profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet (Jes. 60:10-21). Därur kan vi dra slutsatsen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions vises protokoll är äkta judiskt.”

Till och med den marockanskfödde Rami, som brukar se judiska konspirationer i varje buske, tycks alltså lämna dörren öppen för att övriga delar av ”Sions vises protokoll” kan vara förfalskningar.

Det skall sägas att det förekom teorier om judiska sammansvärjningar långt före uppkomsten av ”Sions vises protokoll”. På 1300-talet anklagades exempelvis judar i Europa för att ha förgiftat brunnar och därmed givit upphov till ”digerdöden”, böldpesten som utplånade omkring en tredjedel av hela Europas befolkning. En annan i såväl kristna som muslimska sammanhang spridd skröna är att judar slaktade kristna spädbarn för att deras blod skulle kunna användas vid firandet den judiska påskhögtiden.

”Judehatets svarta bok” av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008) kan rekommenderas som en veritabel guldgruva när det gäller att blottlägga judehatets historia.

Jag skulle vilja beteckna tron på judiska konspirationer som ett slags andlig cancer, som under vissa omständigheter kan angripa också till synes oförvitliga individer. Ett sådant exempel är den kristne förkunnaren pastor Kjell Sjöberg (1933-97), bror till den mer kände Stanley Sjöberg, som blev indoktrinerad av en pseudokristen, svenskättad charlatan bosatt i USA och därefter inte blev sig lik mer. Detsamma kan sägas om den liberale, antikommunistiske författaren Christopher Jolin (1926-99) – 1972 författare till bästsäljaren ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag) – som efter att ha umgåtts en tid i extremnationalistiska sammanhang blev övertygad om existensen av den judiska sammansvärjningen och Hitlers förträfflighet. Två tragiska exempel på denna andliga cancer.

En nutida konspirationsteoretiker av i princip samma slag är Jonas De Geer, som kring år 2000 tillsammans med ett par meningsfränder grundade den konservativa tidskriften Salt. Efter en lovande inledning med betydande uppbackning av en penningstinn sponsor urartade tidskriften alltmer. Sedan De Geer publicerat en intervju med den brittiske förintelseförnekaren David Irving kom Salt mer och mer att bli en extrem nationalistpublikation som icke minst ägnade sig åt att saluföra diverse konspirationsteorier. Sedan sponsorn klokt nog dragit sig ur var Salts saga all.

Jonas De Geer drogs härefter alltmer åt det obalanserade nationalistiska hållet och har bland annat varit aktiv i Nationaldemokraterna, talat vid den nazianstrukna Salem-manifestationen och varit inblandad i grundandet av den svenska sektionen av prästbrödraskapet SSPX. Numera lär han framleva sina dagar i en klosterbyggnad på en ö utanför Skottlands kust.

Plattjordstroende ser jorden som en skiva.

Teorin om att jorden i själva verket är platt, och att varje form av konstaterande om att den är rund är en vitt spridd konspiration, är naturligtvis inte lika ondskefull som teorin om den judiska världssammansvärjningen. Likväl finns det människor som tror på den. På The Flat Earth Societys hemsida fastslås, med mottot ”Deprogramming the masses since 1547”, att jorden  är och förblir platt:

”For decades a small band of self-proclaimed ‘enlightened’ individuals had been sporting their heretical nonsense that the Earth was in fact round.”

Se sällskapets hemsida:

http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/FlatHome.htm

Det moderna plattjordssällskapet grundades i USA 1956 av Samuel Shenton men övertogs sedermera av Charles K. Johnson. Man hävdar att jorden är en skiva om cirka 40 000 kilometer i diameter och med en omkrets på omkring 126 000 kilometer. Också solen – som förutsätts kretsa kring jorden och inte tvärtom – och månen anges vara skivor.

För att botanisera bland några av de övriga populära konspirationsteorier som florerar på nätet och i andra sammanhang kan nämnas teorin att industrimannen och storsvindlaren Ivar Krueger inte tog livet av sig utan mördades; att Estonia inte kapsejsade på grund av ett trasigt bogvisir utan sprängdes; att det i själva verket var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som låg bakom terrorangreppen mot USA den 11 september 2001; att Bank of England i förening med bland annat judar och frimurare ligger bakom det mesta av världens djävulskap; att den storinternationella Bilderberggruppen, möjligen i förening med the Commission on Globalization och FN, ligger bakom planerna på att upprätta en världsregering  (Sveriges utrikesminister Carl Bildt är medlem i båda); att jorden kommer att gå under 2012 enligt en profetia av 1500-talssiaren Nostradamus; att Olof Palme mördades som en följd av en eller annan sinister sammansvärjning; att John F. Kennedy föll offer för en konspiration med förankring inom CIA och det så kallade militärindustriella komplexet; att cirklar i engelska sädesfält har åstadkommits av utomjordingar; att det är utomjordingar som grundlagt den jordiska civilisationen.

Med mera, med mera.

Carl Bildt – bilderbergare och globaliseringsivrare.

Förutom ovan nämnda Rami och De Geer kan, bland mer beryktade och nutida konspirationsteoretiker på svensk grund, nämnas Jan Gillberg med tidskriften DSM (Krueger, Estonia, Palme), ufologen Jüri Lina (judar, frimurare, kommunister), islamisten och numera också nationalisten Mohamed Omar (judar, sionister, kristna).

Om ämnet konspirationer har Jonas De Geer skrivit följande på sin blogg ”Motpol”:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.nordisk.nu/nordisk_incl/nabbers/motstroms-518×150.jpg&imgrefurl=http://jonasdegeer.motpol.nu/%3Fp%3D56&usg=__d3hN719Xo33r7iZb-XRG2T2Z-UA=&h=150&w=518&sz=73&hl=sv&start=19&tbnid=4MPZ-uye1ykDjM:&tbnh=38&tbnw=131&prev=/images%3Fq%3DKonspirationsteorier%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

”Vad ‘konspirationer’ betyder är bara att människor med ett gemensamt intresse verkar för ett mål utan allmän insyn. Att ‘konspirationer’ inte förekommer i världspolitiken kan således bara dygdiga idioter/undersåtar gå på.”

Till en del kan jag hålla med De Geer om detta. Med denna definition kan det hävdas att det är en konspiration om några medlemmar i en frimärksklubb går samman för att avsätta den hittillsvarande styrelsen. Det är emellertid inte denna typ av en ganska rättfram och påtaglig konspiration, som kan påvisas utan större problem, jag talar om här. Jag syftar i det här inlägget i stället på de idéer om föregivna konspirationer och sammansvärjningar som inte kan bevisas i normal mening. Anhängarna kan visserligen rada upp en mängd punkter som i deras ögon otvetydigt  talar för deras teser, men det är aldrig fråga om några riktiga bevis utan mest ett luddigt sammelsurium utan substans.

Lockelsen med konspirationsteorier av det senare slaget är att de erbjuder en kittlande, snarast demonisk förklaring till ett visst skeende eller en viss företeelse som är av närmast metafysiskt slag. På så vis blir teorin/teorierna/idéerna i fråga – i realiteten ingenting annat än hjärnspöken – ett slags religionssurrogat som tilltalar ofta labila människors sinne för ett mystifikt ogripbart.

Jag vill dock avslutningsvis hävda att tillvaron är tillräckligt komplicerad och oöverblickbar utan att vi behöver tillgripa några tillkonstlade förklaringssätt. På så sätt har vi dessutom betydligt större möjligheter att bibehålla ett friskt psyke än eljest!

Den socialistiske manipulatören Zelaya

9 juli, 2009

När Honduras president Manuel Zelaya den 28 juni avsattes och deporterades till Costa Rica på order av landets Högsta domstol utbröt ett internationellt ramaskri. USAs president Barack Obama uttalade genast sitt stöd för Zelaya, medan Venezuelas bisarre vänsterdiktator Hugo Chávez hotade invadera landet. Så här långt tycks bara Israel och Taiwan ha erkänt den regering som har förre talmannen i Kongressen, Roberto Micheletti, som president.

Manuel ”Mel” Zelaya Rosales, född 1952, vann knappt Honduras presidentval den 27 november 2005 som kandidat för Liberala partiet och efterträdde därmed Ricardo Maduro i ämbetet. Zelaya tillträdde i januari 2006. Den forne liberale affärsmannen Zelaya övergav dock under sin ämbetstid sin liberalt konservativa hållning och orienterade sig åt vänster. Bland hans nya politiska vänner i närområdet märks bröderna Fidél och Rául Castro på Kuba och Hugo Chávez i Venezuela.

Manuel Zelaya med dotter tycks uppskatta sällskapet – Raúl och Fidél Castro.

När Manuel Zelaya tillträdde sitt ämbete red han på en våg av popularitet. Hans vallöfte att öka de honduranska polisstyrkornas numerär med det dubbla – från 9000 till 18 000 – hälsades på de flesta håll med entusiasm i detta av grov brottslighet svårt plågade land. Efter hand som hans ämbetsperiod framskridit har populariteten emellertid tenderat att dala, och när Zelaya  avsattes i slutet av juni låg popularitetssiffrorna på rekordlåga 25 procent. Högsta domstolens hastiga beslut att avsätta och deportera Zelaya kan därför, paradoxalt nog, vara ett gudagivet tillfälle för honom att stärka sina kort genom att axla martyrmanteln.

Manuel Zelaya Rosales är dock ingen demokratisk hjälte. Under hans tid vid makten har ett antal journalister som kritiserat hans styre mördats eller trakasserats. Andra, såsom Dagoberto Rodriguez och Hector Geovanny Garcia, har tvingats i landsflykt efter att upprepade gånger ha mordhotats. 2008 anklagade det interamerikanska samarbetsorganet Organization of American States (OAS) Manuel Zelaya för att ha infört ett subtilt censursystem i Honduras, denna forna militärdiktatur som demokratiserades under 1980-talet. Nu när Zelaya slängts ut ur landet tycks, vilket kan förefalla egendomligt, OAS tillhöra hans främsta supportrar.

Den 11 november tillkännagav president Zelaya sin avsikt att hålla en folkomröstning om att förändra grundlagen i samband med valen till presidentämbetet, Kongressen samt lokala församlingar den 29 november 2009. Zelaya var dock otålig, och den 24 mars i år utfärdade han ett dekret till National Statistic Institute om en folkomröstning redan den 28 juni 2009. Avsikten med en sådan folkomröstning var uppenbarligen att, om möjligt, tillförsäkra  Zelaya ytterligare en presidentperiod. Honduras Högsta domstol reagerade genom att förklara en sådan omröstning olaglig.

President Zelaya ignorerade detta och bad chefen för landets väpnade styrkor, Romeo Vásquez Velasquez, assistera honom genom att organisera en folkomröstning trots Högsta domstolens veto. Velasquez vägrade eftersom han inte ville bryta mot lagen och avskedades då av president Zelaya. Såväl Honduras Högsta domstol och Kongress som justitieminister  inskärpte  nu att den planerade folkomröstningen var olaglig, och Kongressen började diskutera ett riksrättsförfarande mot presidenten. Parallellt härmed hölls stora demonstrationer i huvudstaden Tegucigalpa mot Zelaya, låt vara att våra massmedier föredragit att bara televisera de manifestationer som varit för honom.

Den 28 juni greps slutligen Manuel Zelaya av militär på order av Högsta domstolen och fördes till en militärbas, varifrån han deporterades till Costa Rica. Zelaya har därefter besökt bland annat USA och tillförsäkrat sig om Obamas stöd, men det kan tilläggas att utrikesminister Hillary Clinton tycks ha haft ett modererande inflytande genom att avråda Obama från att inte framstå som alltför översvallande vänlig gentemot den avsatte presidenten. Zelaya har en gång hindrats av den honduranska armén från att återvända till Honduras och avråtts av Obama-administrationen att försöka igen, eftersom detta uppenbarligen riskerar hota landets ordning och stabilitet.

Det finns allt skäl för varningar av detta slag eftersom känslorna brukar svalla högt och hett i denna del av världen, som 1969 skakades av det fyra dagar långa så kallade Fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Det är inte alls omöjligt att spänningarna mellan Zelayas vänner och fiender skulle kunna leda fram till ett inbördeskrigsliknande tillstånd i detta centralamerikanska land med cirka 7, 5 miljoner invånare. Närmast har det talats om medling mellan parterna i regi av Costa Ricas före detta president Oscar Arias, en gång mottagare av Nobels fredspris. Båda sidor förefaller dock djupt nedgrävda i skyttegravarna, och en snar lösning på konflikten tycks osannolik.

För den som är bekant med världssamfundets sätt att reagera kommer stödet till Zelaya från exempelvis FN, OAS och USA icke som någon överraskning. Få har sannolikt brytt sig om att sätta sig in i situationen, ty om detta hade gjorts skulle det klart framgå att Manuel Zelaya mest av allt är en socialistisk manipulatör som syftar till att stärka sin makt och troligen driva Honduras vidare på den väg som leder till en fullskalig vänsterdiktatur.

Kom nämligen ihåg att Zelaya, sedan hans planerade folkomröstning om grundlagsändringar förklarats olaglig av högsta juridiska instanser, ändå ville gå vidare och hålla folkomröstningen. Därtill uppmuntrades han med all sannolikhet av sina latinamerikanska kompisar Hugo Chávez och Raúl  Castro.

Ändå kan det med viss rätt argumenteras för att Honduras Högsta domstol och Kongress begick en överloppsgärning när de beslutade avsätta Zelaya och till på köpet skicka honom utomlands. Utan att vara insatt i alla detaljer i frågan lutar jag åt att det vettigaste nog hade varit att ställa Manuel Zelaya inför riksrätt. Martyrrollen är han definitivt inte värd.