Skandalen med mulla Krekar i Norge

I Norge finns en 53-årig irakisk man av kurdisk härkomst som kallas ”mulla Krekar”, egentligen Najmuddin Faraj Ahmad, som sedan den 8 december 2006 är uppförd på FNs lista över terrorister. Mulla Krekar bekänner sig till salafismen, en extrem variant av den våldsamma islamismen. Han är vidare sedan 2001 ledare för terroristorganisationen Ansar al-Islam. Trots att den norska regeringen i princip givit klartecken för att Krekar skall utvisas till Irak, har detta ännu icke skett. Orsak: Norge anser sig inte ha fått garantier för att Krekar inte kommer att bli avrättad eller torterad om han skickas tillbaka.

Fremskrittspartiets ordförande, Siv Jensen, är upprörd över hur fallet Krekar handlagts av den norska vänsterregeringen.

Den norska vänsterregeringens släpphänta attityd gentemot den ökände mulla Krekar är något som upprör det norska Fremskrittspartiet. Partiledare Siv Jensen menar så i en intervju i partiorganet Fremskritt (1 augusti 2009) att fallet Krekar har utvecklat sig till att bli en allvarlig skandal i Norge. Jensen citeras på följande sätt:

”Dagens regjering har gjennom mange år bevist at den er fullstendig handlingslammet i denne saken. Derfor har (norske utrikesministern) Jonas Gahr Störe ingen troverdighet når han nå sier regjeringen skal kaste ut Krekar.”

Bakgrunden till Siv Jensens skepsis är att Norges arbeids- og inkluderingsminister Bjarne Håkon Hanssen redan 2006 hävdade att hans förstaprioritering var att utvisa mulla Krekar ur landet. Terroristen skulle sättas på ett plan till Irak inom två månader, hette det då. Ingenting hände dock. Hanssen gjorde sedan 2007 gällande, att en utvisning av Krekar skulle innebära ett brott mot Europas människorättskonvention eftersom det inte gick att få någon irakisk garanti för Krekars säkerhet.

Hanne Sophie Greve, tidigare domare i den europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg, ansåg emellertid att Norge mycket väl skulle kunna utvisa Krekar utan att bryta mot några konventioner. Hanssen vidhöll dock sin åsikt, och det tycktes omöjligt för Norge att utvisa Krekar. Nyligen har dock Hanssen ändrat sig och säger nu att Krekar kan utvisas, detta sedan en dokumentär producerad av det amerikanska TV-bolaget NBC om mulla Krekar och norska myndigheters sätt att handskas med honom har visats i norsk TV.

Siv Jensen är mycket kritisk till Bjarne Håkon Hanssens lappkast och säger till Fremskritt:

”Det er uholdbar at det må en utenlandsk TV-dokumentar til för Störe engasjerer seg i denne saken. Regjeringen har gjennom snart fire år hatt utallige sjanser til å gripe tak i den. Det kan virke som om Störe först tok kontakt med sin irakiske kollega i det öyeblikket den amerikanske TV-kanalen stilte ubehagelige spörsmål.”

Här en länk med information om Krekar och TV-dokumentären:

http://www.dagbladet.no/2009/07/13/kultur/nbc/mulla_krekar/tv_og_medier/7181895/

Enligt Siv Jensen har den norska regeringen hittills satt hänsynen till mulla Krekar framför Norges behov av säkerhet.

Efter att ha tittat på TV påstår nu norske utrikesministern Jonas Gahr Störe (t.v.) att han vill utvisa mulla Krekar. Vad Carl Bildt (t. h.) tycker i frågan är okänt.

Det är inte svårt att förstå Siv Jensens upprördhet när man tar del av mulla Krekars curriculum vitae. Född 1956 som irakisk kurd kom Najmuddin Faraj Ahmad till Norge som kvotflykting 1991. Han är gift och har fyra barn, och alla familjemdelmmar utom fadern är norska medborgare; Krekar själv har inte fått sin ansökan om medborgarskap godkänd. Krekar var i yngre år medlem i en marxistisk studentorganisation  men anslöt sig småningom till salafismen. 1991 flydde han från irakiska Kurdistan sedan Saddam Husseins trupper gått in och massakrerat delar av befolkningen.

Medan hustrun och barnen fick permanent uppehållstillstånd i Norge fortsatte mulla Krekar att pendla mellan Norge och irakiska Kurdistan. Här deltog han i uppbyggnaden av extrema islamistgrupper vilka brutit sig ur Islamic Movement of Kurdistan (IMK). Härefter blev Krekar ledare för Ansar al-Islam, som ockuperade ett område mellan irakiska och iranska Kurdistan. Grupperingen genomförde, enligt Wikipedia, 2001-2003 ”en del massakrer och terrorhandlingar riktade mot de kurdiska självstyrande myndigheterna”, huvudsakligen mot partiet PUK.

De irakiska myndigheterna gav Krekar skulden för denna terrorverksamhet och krävde att han skulle utlämnas från Norge. I samband med den USA-ledda invasionen av Saddams Irak i mars 2003 erövrades Ansar al-Islams enklav av PUK-styrkor med amerikanskt flygstöd. Hämnd för detta utkrävdes i februari 2004, då självmordsbombare attackerade partierna PUK och KDP under id-festen i Arbil; 109 människor dog under det att drygt 200 lemlästades. Organisationen Ansar al-Sunnah tog på sig ansvaret för terrordådet som man förklarade hade utförts ”till stöd för våra bröder i Ansar al-Islam.”

Terroristledaren mulla Krekar tillsammans med sin advokat Brynjar Meling.

Mulla Krekar har ett flertal gånger gripits och förhörts av Politiets Sikkerhetstjeneste, som misstänkte att Krekar och Ansar al-Islam förberedde terroraktioner från norskt territorium. Utvisningsbeslut mot mulla Krekar har fastställts i samtliga norska rättsinstanser – i Oslo tingsrett, Borgarting lagmannsrett samt Höyesterett. Krekars advokat, Brynjar Meling, stämde å sin sida Fremskrittspartiets förre partiledare, Carl I. Hagen, för förtal emedan denne kallat Krekar ”terrorist.” Hagen vann dock i rätten. Det kan nämnas att irakiska kurder i Norge demonstrerade mot mulla Krekar utanför rättssalen.

Det väckte av naturliga skäl uppseende i Norge, då det blev känt att Krekar i ett inslag på den arabiska TV-kanalen al-Jazeera hotade med terrordåd i Norge om han skulle utvisas. Advokat Meling förklarade då att mullans yttrande tagits ur sitt sammanhang samt dessutom felöversatts i norska media. Krekar lät sig inte nedslås utan fortsatte med att i mars 2006 uttala sitt stöd för Usama bin Ladin.

I dag är mulla Krekar troligen Norges minst populära person, också bland landets irakiska kurder. Frågan är om den norska röd-gröna regeringsröran nu uppbådat tillräckligt med kurage för att våga utvisa Krekar till Irak. Eller om man, vilket Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen alltså tror, skall fortsätta fega ur och gömma sig bakom floskler om ”mänskliga rättigheter.”

Därför behövs waterboarding

CIA Director Michael Hayden vittnade i februari inför den amerikanska Kongressen om att den avancerade förhörsmetod som går under beteckningen waterboarding (ibland på svenska kallad ”skendränkning”) användes på tre högt uppsatta terroristledare med koppling till terrornätverket al-Qaida åren 2002-2003.

De tre terroristledarna var:

 – Khalid Sheikh Mohammad, som anses vara hjärnan bakom terrorattackerna i USA den 11 september 2001;

– Abd Al-Rahim al-Nashir, arkitekten bakom attacken på det amerikanska krigsfartyget USS Cole i Aden den 12 oktober 2000, vilken krävde 17 amerikanska besättningsmäns liv;

– Abu Zubaydah, högt uppsatt operativ befattningshavare inom al-Qaida.

Enligt Hayden var förhören med Sheikh Mohammad samt Zubaydah ”particularly fruitful”: ”The two suspects accounted for one fourth of the human intelligence reports on al Qaeda”, detta från den tid de greps 2002 respektive 2003 fram till dess de överantvardades till Guantanamo-fängelset på Kuba 2006.

Under senare år har tekniken med waterboarding utsatts för hård kritik, exempelvis från president Barack Obama och den republikanske presidentkandidaten senator John McCain. Waterboarding anses i sammanhanget vara en form av oacceptabel tortyr, och i ett exempel från 1947 dömdes en japansk officer som utsatt en amerikansk medborgare för waterboarding under Andra världskriget till 15 års straffarbete för krigsförbrytelser.

Det är fullt klart att tekniken i fråga är en mycket otrevlig innovativ förhörsmetod som det självfallet inte bör finnas något utrymme för under normala omständigheter. Problemet är att under tidsperioden närmast efter terrorattackerna den 11 september 2001 rådde inga ”normala omständigheter”. Det drabbade landet USA kämpade med näbbar och klor för att ställa de ansvariga till svars för de krigshandlingar som dödade mellan 3000 och 4000 personer. Min uppfattning är därför att waterboarding under dessa särskilda förhållanden inte bara kan försvaras utan också sannolikt var en nödvändighet.

Som framgår av statistiken ovan var tekniken även synnerligen effektiv och drabbade, som sagt, endast tre mycket högt rankade al-Qaida-operatörer.

Hur går då waterboarding till? Jag citerar ur den utmärkta politiska thrillern ”Spökskrivaren” (The Ghost) av Robert Harris, utkommen i pocketupplaga på Månpocket 2009 (sidorna 192-193):

”Waterboarding? Det hade jag aldrig hört talas om. Det lät ganska harmlöst, som något slags amerikansk nationalsport. Kanske ett mellanting mellan vindsurfing och forsränning. Jag fick fram det på en hemsida.

‘Waterboarding innebär att man binder en fånge hårt vid en lutande bräda på ett sådant sätt att offrets fötter befinner sig högre upp än huvudet och det blir omöjligt att röra sig. Därefter täcks fångens ansikte över med tyg eller cellofan, på vilket förhörsledaren oupphörligt häller vatten. Även om en del av vätskan kan hamna i offrets lungor, är det den psykologiska känslan  av att befinna sig under vatten som gör waterboarding så effektiv. En kväljningseffekt utlöses, fången känner sig bokstavligt talat som om han drunknar och tigger nästan omedelbart om att få bli släppt. CIA-agenter som har utsatts för waterboarding som en del av utbildningen har stått ut i genomsnitt 14 sekunder innan de givit upp. al-Qaidas tuffaste fånge, Khalid Sheik Mohammad – som påstås ha varit en av dem som planerade 11 september-attacken – blev föremål för beundran bland CIA-agenterna som förhörde honom när han stod ut i två och en halv minut innan han bad att få erkänna.'”

Knappast någon dans på rosor, således. Det bör tilläggas att waterboarding kan ge upphov till svår smärta, lungskador, hjärnskador till följd av syrebrist, stukningar, frakturer på armar och ben när fången försöker ta sig loss samt bestående psykologiskt trauma.

Under extrema förhållanden och under tidspress, när det gäller att så snabbt som möjligt få fram avgörande uppgifter, kan dock waterboarding enligt min mening försvaras. Jag delar denna uppfattning med fyra tidigare och en nuvarande CIA-chef. Det är sant att förhållandena avseende Kriget mot terrorismen i dag är annorlunda och något mindre desperata än i nämnda exempel från åren 2002 och 2003.

Anta dock att USA skulle lägga beslag på en högt uppsatt terrorledare såsom Ayman Zawahiri, och det kunde misstänkas att denne kände till var Usama bin Ladin befann sig. Avancerad förhörsmetodik skulle i ett sådant fall kunna spara tusentals liv världen över. Skulle man i ett sådant läge frivilligt avstå från att använda waterboarding på grund av någon form av missriktad humanism från ett antal blödande vänsterhjärtan?

Att göra detta, det vill säga avstå, menar jag vore inte bara ett grovt tjänstefel utan yttermera ett svek mot västvärlden.