Archive for the ‘Utrikespolitik’ category

Wiesenthal-centret: ”Om Labour vinner valet blir Storbritannien en internationell paria”

11 december, 2019

Enligt Jeremy Corbyn är dömda Hamas-terrorister och mördare ”bröder”.

Jeremy Corbyn, sedan 2015 ledare för brittiska Labour, väckte nyligen uppmärksamhet då han i en intervju med BBCs Andrew McNeil trots upprepade påstötningar vägrade be om ursäkt för den antisemitism som lever och frodas inom hans parti. Corbyn har, föga övertygande, i efterhand sökt rädda ansiktet genom att påstå att Labour redan har tagit avstånd från judehatet. https://www.timesofisrael.com/after-refusing-to-apologize-for-anti-semitism-corbyn-says-he-already-said-sorry/

Några som inte låtit sig övertygas av Corbyns försäkringar om att han och hans parti inte är antisemiter är Simon Wiesenthal Center i Los Angeles. Jeremy Corbyn och hans Labour-parti toppar nämligen den lista över årets mest framträdande antisemitiska aktörer som centret publicerar varje år. https://www.thesun.co.uk/news/politics/10506222/jeremy-corbyns-labour-biggest-threat-to-jews/

Rabbinen Marvin Hier, som leder Simon Wiesenthal Center, menar att om Corbyn och Labour skulle gå segrande ur det brittiska valet den 12 december skulle Storbritannien i världens ögon framstå som en internationell paria vilket enligt Hier vore en katastrof för demokratin.

Efter att ha påmint om premiärminister Winston Churchills framgångsrika bekämpande av den tyska nationalsocialismen under Andra världskriget citeras rabbi Hier på följande sätt: ”Britain was at the forefront of defeating Hitler and now, on the 75th anniversary of the liberation of Auschwitz, the person who wants to sit in Winston Churchill´s chair at No 10 (Downing Street i London, bloggarens anmärkning) is fostering antisemitism.”

Wiesenthal-centret etablerades för drygt 40 år sedan och är uppkallat efter den legendariske nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005), som föddes i det dåvarande österrikiska imperiet i vad som i dag är Ukraina. Han tillbringade flera år i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger.https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Efter sin befrielse såg Simon Wiesenthal det som sin uppgift att spåra upp och ställa nazistiska krigsförbrytare inför rätta. Han anses genom sin i Wien baserade verksamhet ha bidragit till att mer än 1000 av de senare kunde hittas och få möta en rättvisa de inte unnade sina miljontals offer.

Nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal blev 96 år.

Antisemitismen och Israel-hatet inom det socialdemokratiska Labour är väl dokumenterade och har resulterat i att ett antal judiska medlemmar lämnat partiet. Bland Labours främsta uppbackare märks den islamistiska palestinaarabiska terrororganisationen Hamas. Från Gaza och London har Hamas emfatiskt tagit parti för Labour inför valet den 12 december. https://www.jpost.com/Diaspora/Antisemitism/Influential-Corbyn-supporting-Facebook-page-run-by-Hamas-from-Gaza-610306

Jeremy Corbyn har genom åren vid ett flertal tillfällen ertappats med att inte bara uttrycka sympati för det så kallade Palestina respektive kritisera staten Israel utan fastmer uttrycka sin sympati gentemot dömda palestinaarabiska terrorister.

I programmet ”Remember Palestine” i iransk TV 2012 kallade Corbyn exempelvis 1000 terrorister, varav många från Hamas, som frisläppts ur israeliska fängelser för ”bröder”. Terroristerna ifråga beräknas mellan sig ha mördat omkring 600 personer. https://www.breitbart.com/middle-east/2018/08/02/jeremy-corbyn-praised-hamas-terrorists-as-brothers-on-iran-state-tv/

Den Hamas-sponsrade Facebook-sidan ”We support Jeremy Corbyn” har fler än 72 000 medlemmar och tillhör Corbyns och Labours mest framträdande sympatisörer.

Sannfinländarna i topp i Finland

2 december, 2019

Sannfinländarna leds sedan 2017 av förre europaparlamentarikern Jussi Halla-aho.

Enligt en ny opinionsmätning är nationalistiska Sannfinländarna nu Finlands största parti med dryga 22 procent av väljarsympatierna på sin sida. Näst störst är det om de svenska Moderaterna påminnande Samlingspartiet och tredje störst det regeringsbärande Finlands socialdemokratiska parti. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7357878

Mätningen, företagen av Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat, bekräftar resultatet från en mätning gjord av public service-bolaget YLE i början av november: Sannfinländarna avancerar på grund av missnöje med den av socialdemokraterna ledda regeringskoalitionen i allmänheten och statsminister Antti Rinne i synnerhet.

Enligt det svenskspråkiga Hufvudstadsbladets ledarskribent Susanna Ginman beror Sannfinländarnas popularitet främst på två orsaker: kritik mot vad partiet betecknar som ”skadlig invandring” samt hållningen i klimatfrågan. Partiet förnekar inte att klimatet förändrats till följd av mänsklig påvekan men menar, att Finland inte behöver göra något mer i frågan eftersom landet redan gjort så mycket.

Sannfinländarna, på finska Perussuomalaiset, påminner i sin förda politik om Sverigedemokraterna med sin invandringskritiska linje, sin EU-kritik, sitt stöd för välfärdsstaten och sin försvarsvänlighet. Partiet blev näst störst i riksdagsvalet 2015 och bildade då regering tillsammans med Centern och Samlingspartiet. Dåvarande partiledaren, Timo Soini, utsågs till utrikesminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sannfinl%C3%A4ndarna

2017 spilttrades partiet som även tvingades lämna regeringen. Till ny partiledare utsågs europaparlamentarikern Jussi Halla-aho.

Statsminister Antti Rinne och hans socialdemokrater har problem.

Som ett resultat av det finska riksdagsvalet bildades i juni 2019 en koalitionsregering bestående av Socialdemokraterna, som med knapp marginal blivit största parti, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet i Finland. https://valtioneuvosto.fi/sv/rinne/regeringen

Det politiska klimatet i Finland skiljer sig från det i Sverige på så sätt att det i vårt östra grannland inte råder beröringsskräck gentemot partier som kan uppfattas som populistiska, invandringskritiska eller kontroversiella på annat sätt. En föregångare till Sannfinländarna i detta avseende var det agrarpopulistiska Landsbygdspartiet, som leddes av Veikko Vennamo och som kom med i regeringen på 1980-talet.

För en vidare analys av inställningen till systemkritiska partier i Norden, se gärna min bloggartikel här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Fotnot: Sedan artikeln publicerades har statsminister Antti Rinne (S) avgått efter stark kritik från Centern om hur han hanterade poststrejken i Finland. https://www.expressen.se/nyheter/finlands-statsminister-antti-rinne-avgar/

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

29 november, 2019

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Inför nyvalet i Storbritannien: stor ledning för Tories, katastrof för Corbyn och Labour

28 november, 2019

Premiärminister Boris Johnson och oppositionsledaren Jeremy Corbyn i en valdebatt.

Den 12 december hålls nyval i Storbritannien där Brexit kommer att vara en av de stora och avgörande frågorna. Som läget ter sig i skrivande stund ser det ut att vara upplagt för en jordskredsseger för det Brexit-positiva konservativa partiet, Tories.

Tories lett av premiärminister Boris Johnson noteras i en opinionsmätning, företagen av Kantar, för 45 procent av väljarsympatierna och utklassar därmed det socialdemokratiska Labour som får 27 procent. Det Liberaldemokratiska partiet får 18 procent medan Brexitpartiet får nöja sig med 2 procent.

Boris Johnson drar ifrån Labour inför valet

Det ser alltså minst sagt bekymmersamt ut för Labour, som teoretiskt sett borde ha en lysande möjlighet att besegra Tories vilka nu innehaft regeringsmakten i nio år. Labour plågas dock av såväl inre strider som alltmer uttalade anklagelser för en från partitoppen utgående antisemitism. I centrum för kontroverserna står partiledaren Jeremy Corbyn.

Corbyn har råkat riktigt i blåsväder sedan han i en katastrofal intervju med BBCs Andrew Neil trots upprepade påstötningar vägrade be Storbritanniens judar om ursäkt för antisemitismen inom Labour-partiet. Neil påpekade att 80 procent av landets judar anser att Labour är ett antisemitiskt parti och frågade då Corbyn om han ville utnyttja intervjutillfället till att be judarna om ursäkt.

Jeremy Corbyn vägrade dock stenhårt att be om ursäkt utan for ut i luddigt svammel om att rasism alltid är oacceptabelt och så vidare. Corbyns beklämmande hantering av den ställda frågan kan beskådas här: https://www.theguardian.com/politics/video/2019/nov/26/corbyn-refuses-to-apologise-to-british-jews-in-bbc-interview-video

Ed Miliband var Labour-ledare 2010-15.

Jeremy Bernard Corbyn föddes 1949 och har representerat sitt parti i det brittiska underhuset sedan 1983. Han valdes överraskande till partiledare den 12 september 2015, då han efterträdde Harriet Harman som då var ställföreträdare för Ed Miliband vilken var Labours partiledare 2010-15. Miliband har för övrigt polsk-judisk bakgrund.

Corbyn tillhör vänsterflygeln inom sitt parti. Han driver en högskattepolitik, vill låna pengar till investeringar och förespråkar ett utträde ur NATO för Storbritannien. Han har heller aldrig dolt sina sympatier för palestinaaraberna och sin avsky för den judiska staten Israel.

2014 väckte det uppseende, då han i Tunisien deltog i nedläggandet av en krans vid en grav för ”palestinska martyrer” i direkt anslutning till ett monument tillägnat terrorister från Svarta september vilka deltagit i morden på 11 israeler vid OS i München 1972. https://www.thesun.co.uk/news/6990746/jeremy-corbyn-wreath-munich-terrorist-grave-palestinian-martyrs-honoured/

BBC-intervjun med Corbyn skedde kort tid efter det att Storbritanniens ortodoxe chefsrabbin, Ephraim Mirvis, tagit det unika steget att varna väljarna för att rösta på Labour i det kommande nyvalet. I en krönika i The Times menade han att partiet inte gjort tillräckligt för att rensa ut antijudisk rasism och skrev bland annat:

The way in which the leadership of the Labour Party has dealt with anti-Jewish racism is incompatible with the British values of which we are so poroud – of dignity and respect for all people. http://jihadimalmo.blogspot.com/2019/11/overrabbin-varnar-valjarna-for.html

Mirvin talade bland annat om judehatet som ”a new poision – sanctioned from the very top – has taken root (in the party)”. Chefsrabbinen uppmanar väljarna att rösta ”with their conscience”. I Storbritannien finns närmare 300 000 judar.

Jeremy Corbyn, till vänster, med IRA- och Sinn Fein-ledaren Gerry Adams på 1980-talet.

En annan, ständigt återkommande, kritik som riktas mot Jeremy Corbyn är hans stöd för den irländska terroristorganisationen IRA. Boris Johnson påtalade detta i en debatt med Corbyn i det brittiska underhuset relativt nyligen. https://www.express.co.uk/videos/6097011990001/PMQs-Boris-Johnson-slams-Corbyn-for-supporting-the-IRA

Trots Tories stora försprång i väljaropinionen och Labour-ledaren Jeremy Corbyns debacle skall de konservativas seger i nyvalet den 12 december inte tas ut i förskott. Risken för Tories är att deras väljare väljer sofflocket i stället för vallokalerna i tron att segern redan är i hamn. Dessutom tillkommer att Storbritanniens system med enmansvalkretsar kan ställa till det.

 

 

Ny undersökning: ökad antisemitism i Europa

21 november, 2019

Antisemitismen ökar i flertalet europeiska länder enligt en ny undersökning. Bilden är från en judisk begravningsplats i Frankrike 2010. Foto: Reuters.

En färsk undersökning om global antisemitism visar att var fjärde europé omhuldar negativa attityder mot judar. Undersökningen, som genomfördes av den amerikanska organisationen Anti-Defamation League (ADL), omfattade svar från över 9000 deltagare i 18 länder över fyra kontinenter.

ADL’s 2019 Survey of Global Antisemitism: 10 Things We Learned

Judehatet håller sig på en stabil nivå i Västeuropa men är på uppgång i Öst- och Centraleuropa sedan den förra ADL-undrsökningen 2015. Gamla klichéer om att judar kontrollerar affärs- och finansverksamheter samt hyser ”dubbla lojaliteter” gentemot respektive hemländer och Israel lever och har hälsan.

ADLs VD Jonathan Greenblatt gör följande kommentar, som redovisas i tidningen The Algemeiner den 21 november 2019, i anslutning till undersökningsrapporten: ”It is deeply concerning that approximately one in four Europeans harbor the type of anti-Semitic beliefs that have endured since the Holocaust.”

Sedan den förra undersökningen har antisemitiska attityder ökat på ett signifikant sätt i Ukraina (+14 procent), Polen (+11 procent), Sydafrika (+9 procent), Brasilien (+9 procent), Ryssland (+8 procent) samt Argentina (+6 procent). Antisemitismen har enligt ADL-mätningen däremot minskat i Italien (-11 procent), Österrike (-8 procent) och Kanada (-6 procent).

Det skall emellertid framhållas att stödet för bojkottaktioner mot Israel inom ramen för den så kallade BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions) var lågt i samtliga undersökta länder med undantag för Sydafrika, vars vänsterradikala ANC-regering sedan länge för en rabiat Israel-fientlig utrikespolitik.

Mindre 15 procent förordade exempelvis bojkott av den judiska staten i de flesta av de undersökta europeiska länderna.

Enligt den aktuella undersökningen är de antisemitiska stereotyperna i Europa betydligt mer utbredda bland muslimska trosbekännare än bland befolkningarna i övrigt. Den muslimska antisemitismen i Mellanöstern är dock avsevärt mer långtgående än i övriga regioner.

 

 

Färöarna utmanar Danmark och EU – vill öppna egen representation i Jerusalem

15 november, 2019

Färöarnas utrikesminister Jenis av Rana har drivit frågan om att öppna ett färiskt representationskontor i Jerusalem.

Danmark har länge utlovat ökad självständighet för sina besittningar Grönland och Färöarna. Nu har danskarna ett gyllene tillfälle att visa att detta ej endast var prat i vädret: Färöarna har förutskickat att man kommer att öppna en egen beskickning i Jerusalem och därmed i praktiken erkänna staden som Israels huvudstad. http://jihadimalmo.blogspot.com/2019/11/faroarna-trotsar-eu-byrakratin-vill.html

Litet i skymundan fick Färöarna med en befolkning på knappt 50 000 en ny regering den 31 augusti i år. Ett tidigare vänsterinriktat styre ersattes då av en trepartikoalition bestående av två konservativa partier och ett kristdemokratiskt parti. Den nya regeringens första beslut blev alltså att öppna ett eget representationskontor i Jerusalem.

Det är främst den nye färiske utrikesministern Jenis av Rana som drivit på i frågan, men det uppges att han har gott stöd från den starkt kristna befolkningen på den av 18 öar bestående ögruppen. Han har citerats: ”Vi har representasjon over hele verden, hvorfor kan vi ikke ha en i Israel. Israel er et av de mest utviklede land i verden, saerlig innefor teknologi.”

Färöarna utmanar med Jerusalem-beslutet – som enligt den nya regeringens planer skall vara effektuerat i september-oktober 2020 – Danmarks enhetsstyre samt den av starka antisemitiska inslag influerade EU-byråkratin i Bryssel. Dessutom skall det tilläggas att varken Färöarna eller Grönland, trots att moderlandet är med i EU, är EU-anslutna.

Färöarnas huvudstad Torshavn har cirka 13 000 invånare.

Färöarna ingår visserligen i den danska så kallade riksgemenskapen men åtnjuter sedan 1948 i många frågor en ganska stor självständighet. Det autonoma riket, med en övervägande nordisk kultur, har sedan 1976 bland annat egen frimärksutgivning och ett eget nationslag i fotboll (som för närvarande ingår i samma EM-kvalgrupp som Sverige). https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4r%C3%B6arna

Hållningen i Israel-frågan kan sägas utgöra ett lackmustest på om Danmark och dess socialdemokratiska minoritetsregering menar allvar med sitt prat om utökat självbestämmande för regeringen i Torshavn. Danmark följer EUs linje att beskickningarna skall vara förlagda till Tel Aviv och inte till Israels huvudstad Jerusalem.

USA var först med att i maj 2018 flytta sin ambassad i Israel till Jerusalem. Honduras och Guatemala följde sedan efter.

 

Terrorforskaren Magnus Norell: ”Försvars- och säkerhetssamarbete inom EU dömt att misslyckas”

13 november, 2019

Magnus Norell förhöll sig skeptisk till säkerhets- och försvarssamarbete inom ramen för EU. Foto: Tommy Hansson

”Frågan om säkerhetssamarbete inom EU är problematisk eftersom det gäller känslig information”, framhöll den välkände terrorism- och säkerhetsexperten Magnus Norell då han den 30 oktober 2019 talade på temat ”EU, terrorism och säkerhetssamarbeten i Europa” i Södertälje stadshus. Han fortsatte: ”Idén om försvars- och säkerhetssamarbete är dömd att misslyckas, och ju mer ambitiöst det blir desto svårare blir det att genomföra.”

”Många länder är redan med i NATO eller i det NATO-anknutna partnerskapet, det blir kaka på kaka med en EU-anknuten försvarspolitik som inte tillför något nytt”, menade Magnus Norell. Med andra ord: det behövs ingenting utöver NATO-samarbetet. Enligt Norell hade det varit lyckligast om EU hållit fast vid den ursprungliga Kol- och stålunionens grundtanke och begränsat sig till samarbete inom ekonomi och handel.

Magnus Norell, född i Eskilstuna 1958 och filosofie doktor i statsvetenskap, är en av våra mest respekterade forskare och experter avseende frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Det var därför självklart för denna bloggare att ta del av Norells orientering  i hemstaden den 30 oktober 2019.

Norell påpekade att Europa i hög grad påverkas av det som händer i Mellanöstern, exempelvis USAs tillbakadragande från Syrien och IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis död den 27 oktober. Vidare kan avtalet med NATO-landet Turkiet ställa till med avsevärda problem: ”EU sitter i en rävsax då Turkiets ledare Erdogan kan öppna ventilerna för flyktingar till Europa när han vill.”

Det faktum att Islamiska statens (IS) fysiska så kallade kalifat är ett avslutat kapitel innebär inte att vi kan avskriva IS som ett hot mot vår civilisation. Magnus Norell: ”Alla IS-krigare finns kvar, och ingen skall inbilla mig att Turkiet kommer att ingripa. Det kommer att påverka Europa. Sverige gör ingenting – vi är sämst i klassen.”

Magnus Norell är kritisk till vad han beskriver som amerikanernas reträtt från Mellanöstern: ”När USA lämnar området lämnas fältet fritt för talibanerna och Ryssland. EU har agerat tafatt, och i Sverige använder vi oss inte av de lagliga möjligheter som finns att lagföra IS-återvändare. Vi gör som vi gjorde med de som slogs för SS under Andra världskriget.” (Det vill säga ingenting, bloggarens anmärkning).

Det har talats om att sätta upp en FN-tribunal för att döma IS-terroristerna. Detta skulle, deklarerade Magnus Norell, inte fungera eftersom Ryssland alltid kommer att inlägga ett veto däremot i säkerhetsrådet. ”Ett annat problem gäller IS kvinnor och barn. Det finns inget gemensamt tänk kring detta. EU har till och med svårt att enas om hur bananer och gurkor skall se ut…”

Den så kallade kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är död – men IS finns kvar.

Norell har vidare inte mycket till övers för hur USAs president Donald Trump har hanterat situationen i Syrien: ”Det är otroligt illa skött från USAs sida. Absolut ingen som är insatt i problematiken tycker att Trump agerat på rätt sätt. Trump bryr sig inte om utrikespolitik och nu lämnas ett tomrum som fylls av Turkiet och Ryssland, som fattat avtal om Syrien utan att Damaskus tillfrågats.”

Magnus Norell jämförde i sin föreläsning ”rolexshejken” al-Baghdadis frånfälle med al-Qaida-ledaren Usama bin Ladins död. ”Han hade tappat greppet efter kalifatets fall och hans död nu får inga praktiska konsekvenser. Det går inte att få ett stabilt, enat Syrien. Iran och Ryssland är inte intresserade av detta. En konfederativ lösning vore bättre.”

I Norells perspektiv är det inget som sker i Mellanöstern och Nordafrika som stannar där.  Det påverkar den övriga världen vare sig man är medveten om det eller inte. ”Det spelar ingen roll om man som Trump säger att ´nu skiter vi i det här.´ Statsbildningar i Mellanöstern är inte som i Europa.” (Undantagandes Israel, bloggarens anmärkning).

Magnus Norell avslutade sin informativa presentation med att inskärpa, att religion och politik med nödvändighet måste skiljas åt: ”Annars går det åt pipsvängen. Det är besvärande med arabiska regimers försök att påverka opinionen i väst genom att finansiera moskébyggen.”

På min fråga om det praktiskt sett är möjligt att skilja religion och politik åt i den heltäckande ideologin islam svarade Norell att det är möjligt: ”Det finns reformvänliga rörelser i den muslimska världen som vill separera religion från politik.” Jag tillåter mig dock att förbli skeptisk.