Archive for the ‘Utrikespolitik’ category

Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

17 oktober, 2019

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship

Trumps värsta blunder hittills kan få oöverskådliga konsekvenser

12 oktober, 2019

Trump och Erdogan tycks uppskatta varandras sällskap – i alla fall på den här bilden.

Donald Trumps beslut att överge sina kurdiska allierade i norra Syrien måste utan tvekan betecknas som den amerikanske presidentens värsta blunder hittills. Trump drar undan mattan för de lojala allierade i organisationen YPG som spelat en betydelsefull roll i kampen mot IS-terroristerna. Det kan få oöverskådliga konsekvenser. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-50017839

USAs truppnärvaro i den aktuella delen av Syrien har varit tämligen blygsam. Av 2000 soldater i Syrien har endast cirka 200 funnits på plats i den till Turkiet angränsande nordöstra delen av landet. Dessa soldater har varit icke-stridande men uppges ha spelat en avgörande roll i att koordinera kampen mot de barbariska IS-terroristerna.

När den amerikanska närvaron, icke minst i formen av flygstyrkor, nu avslutats har turkarna fria händer att göra som de behagar i området. Ursäkten att kurderna skulle vara lierade med den marxistiska terrorrörelsen PKK är bara en propagandalögn – det finns inga trovärdiga belägg för att YPG skulle samarbeta med PKK. Däremot har man haft nära förbindelser till USA.

USAs tidigare FN-ambassadör Nikki Haley, som sällan eller aldrig tidigare kritiserat Trump, har varit rak i sin kritik mot övergivandet av YPG och menar att de allierade kurderna nu ”lämnas att dö”. https://edition.cnn.com/2019/10/07/politics/nikki-haley-donald-trump-syria-troops-brett-mcgurk/index.html

Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan hoppas nu kunna lägga beslag på en 30 kilometer bred zon längs den syriska gränsen. Han har även tillkännagivit planer på att låta tre miljoner sunnimuslimska syriska flyktingar bosätta sig i området. Om detta sker kommer kurderna med all sannolikhet att jagas iväg och bli av med hus och hem.

En annan konsekvens är att kurderna nu knappast kan fortsätta kontrollera de läger där tillfångatagna IS-terrorister uppehåller sig. Detta innebär att i värsta fall tiotusentals blodtörstiga islamister kan komma på fri fot med mycket otrevliga konsekvenser för ej endast Syrien och Irak utan också för Europa. Det rapporteras redan att IS-fångar gjort myteri i al-Hol-lägret och företagit utbrytningsförsök.

Al-Hol-lägret i norra Syrien.

Inte bara Erdogan utan också Vladimir Putin applåderar USAs beslut, eftersom han nu får förnyade möjligheter att ge Syriens diktator Bashar al-Assad en hjälpande hand och skaffa Ryssland ett ökat inflytande i Mellanöstern på kuppen.

Sedan Turkiet invaderat nordöstra Syrien och drivit 100 000-tals människor på flykt har Trump-administrationen desperat sökt rättfärdiga sitt handlande. Utrikesminister Mike Pompeo har försäkrat omvärlden att USA inte alls givit turkarna grönt ljus i norra Syrien, något som motsägs av verkligheten. Trump själv har avlevererat en ström av motstridiga tweet och sägs ha givit den amerikanske finansministern Steven Mnuchin klartecken att genomföra ekonomiska sanktioner mot Erdogan-regimen. https://www.expressen.se/nyheter/usas-hot-mot-turkiet-avbryt/

Vad som förefaller uppenbart är att USAs utrikespolitik för närvarande ligger i spillror. Trump tycks inte längre ha kvar några nära medarbetare som har integritet nog att våga säga emot sin chef, vilket i och för sig kan ses som förståeligt – om detta skulle ske löper de stor risk att bli avskedade eller tvingas bort från sina poster, vilket den förre nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton tvingades erfara.

Den republikanske senatorn Lindsey Graham från South Carolina har dock tagit bladet från munnen och bland annat sagt: ”The decision to abandon our Kurdish allies and hand Syria over to Russia, Iran and Turkey will put every radikal Islamist on steroids. Shot in the arm to the bad guys. Devastating for the good guys.”

Jag är normalt en varm anhängare av Donald Trump. Den här gången har han dock gått över den utrikespolitiska anständighetens gräns. Han borde inse att USA som världens ledande demokrati har ett ansvar när det gäller att säkerställa demokrati, frihet och andra för den fria världen centrala värden. Att lämna fritt spelrum för destruktiva länder, krafter och rörelser går stick i stäv med en sådan målsättning.

 

 

Kreml brännmärker Navalnyjs rörelse som ”utländsk agent”

11 oktober, 2019

Aleksej Navalnyj förs bort av rysk polis vid en demonstration mot Putin 2018.

Aleksej Navalnyj fortsätter att vara en nagel i ögat på den ryska regimen och dess statsbärande parti Enade Ryssland. Hans organisation Rospil, grundad 2010, brännmärks nu av myndigheterna som ”utländsk agent” och anklagas för att vara beroende av utländskt stöd; Navalnyj förnekar att så skulle vara fallet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7317942

Det råder ingen tvekan om att antikorruptionsfonden Rospil har skrämt upp Kreml riktigt ordentligt. En viktig del av verksamheten har bestått i att lägga ut mot den ryska regimen kritiska videoklipp som ger en uppfattning om maktmissbruk och misslyckanden som exempelvis havererade raketer, icke fungerande cancervård, höjdarnas lyxliv etcetera.

Navalnyjs gräsrotsrörelse har lyckats attrahera huvudsakligen unga anhängare över hela Ryssland. Efter lokalvalen i september genomfördes omfattande räder mot Navalnyjs olika högkvarter och rörelsens anhängare i syfte att om möjligt lägga beslag på komprometterande material. Nu satsar alltså Kreml på att framställa Rospil som ett redskap för utländska krafter, en beprövad taktik av diktaturstater.

Juristen, aktivisten och bloggaren Aleksej Navalnyj, som är född 1976, har relativt nyligen frigivits efter att ha dömts till 30 dagars fängelse för att ha uppmanat till icke tillståndsgivna demonstrationer, som i samband med lokalvalen anordnades inte bara i Moskva utan på orter över hela landet. Navalnyj fördömde omedelbar försöken att sätta stopp för demonstrerandet som ”terrorhandlingar”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysk-oppositionsledare-slappt-fran-fangelse

Navalnyj fick i fängelset vård för något som de behandlande läkarna kallade ”en allvarlig allergisk reaktion” men som Navalnyj menade var symptom på förgiftning.

Efter mordet på oppositionsmannen Boris Nemtsov 2015 står den verkliga ryska oppositionens hopp till Aleksej Navalnyj. Bland statsdumans sex partier finns visserligen oppositionspartier såsom Gennadij Ziuganovs Ryska federationens kommunistiska parti och Vladimir Zjirinovskijs Rysslands liberaldemokratiska parti, men dessa spelar mest av allt rollen som president Vladimir Putins demokratiska alibi och är i grunden hans lydiga nickedockor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Navalnyj har tidigare ställt upp i Moskvas borgmästarval men hindrats från att kandidera i presidentvalet. De verkligt oppositionella kandidaterna och partierna förbjöds ställa upp i valen i september vilket var orsaken till de omfattande protesterna.

 

 

 

 

FNs pengar på väg att ta slut: dags att lägga ner eländet och bilda Demokratiernas förbund

10 oktober, 2019

FN-skrapan i New York.

FNs pengar är på väg att ta slut – kassan kan vara helt tom vid månadsskiftet oktober-november 2019. Det skriver FNs generalsekreterare António Guterres i ett brev till världsorganisationens omkring 37 000 anställda. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/fn-chefen-fn-s-pengar-pa-vag-att-ta-slut

Underskottet uppgår för närvarande till 230 miljoner US dollar eller närmare 2,3 miljarder kronor. Orsaken uppges vara att medlemsländerna endast betalat in 70 procent av den totalsumma som behövs för att hålla verksamheten igång. Guterres föreslår bland annat att tjänstemännens resor begränsas till det absolut nödvändiga.

Förenta nationerna (United Nations) grundades den 24 oktober 1945 i syfte att främja internationellt samarbete. Organisationens högkvarter placerades i New York i USA. FN hade vid grundandet 51 suveräna stater som medlemmar. Från och med juli 2011, då Sydsudan togs in, har världsorganisationen 193 medlemmar. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renta_nationerna

FN har genom åren svarat för flera minnesvärda insatser. Så spelade man, när den tidigare norske utrikesministern Trygve Lie var generalsekreterare, en avgörande roll vid den judiska staten Israels bildande den 14 maj 1948. När Koreakriget utbröt med det kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 beslutades att FN-styrkor från 16 nationer skulle ställa upp på det angripna landets sida.

Det finns sannolikt ytterligare ett antal exempel på att FN agerat på ett föredömligt sätt i samband med internationella konflikter. Med tiden har dock FN utvecklats i alldeles fel riktning och framstår i denna bloggares ögon alltmer som en impotent och beklagligt inkompetent och korrupt koloss på lerfötter. Organisationen kan på flera sätt jämföras med sin föregångare Nationernas förbund (NF, League of Nations).

NF bildades 1920 på initiativ av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson för att förhindra framtida världskonflikter. Högkvarteret upprättades i schweiziska Génève. Paradoxalt nog röstade den amerikanska senaten nej till att ansluta Förenta staterna till NF; den hade tidigare också röstat nej till Versaillesfördraget efter Första världskriget. Målsättningen att förhindra internationella konflikter kom på skam då man misslyckades med att sätta stopp för Japans, Italiens och Tysklands utökande av sina respektive territorier med vapenmakt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund

Saudiarabien är en av medlemmarna i FNs råd för mänskliga rättigheter.

Nationernas förbund upplöstes formellt inte förrän 1946 men hade i praktiken upphört att fungera sedan Andra världskriget utbrutit med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939. Inte många sörjde dess frånfälle. Det kan nämnas att Sveriges statsminister Hjalmar Branting 1921 fick dela Nobels fredspris tillsammans med den norske politikern och pacifisten Christian Lange för sina insatser inom NFs ram. https://popularhistoria.se/politik/politiker/hjalmar-branting-arbetarnas-hovding

FN handikappas av att alla medlemsstater – totalitära diktaturer likaväl som demokratier – har en röst var vilket gör att hanteringen av organisationens angelägenheter blir oerhört tungrodd. Rent groteskt blir det när diktaturstater såsom Saudiarabien, Kuba, röda Kina, Venezuela, Förenade arabemiraten och Qatar spelar ledande roller som medlemmar i FNs råd för mänskliga rättigheter. Det enda land som rådet någonsin fördömt är Israel, vilket skett 15 gånger.

Liberalernas riksdagsman Fredrik Malm har med all rätt föreslagit att rådet läggs ner. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Inte heller FNs säkerhetsråd, som har fem permanenta och 15 medlemmar som väljs in på vardera två år, bidrar nämnvärt till att ge FN ett gott renommé. De fem permanenta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och röda Kina har alla vetorätt vilket exempelvis gör att kineserna kan stoppa alla för dem misshagliga typer av agerande mot ockupationen av Tibet eller det frikostiga utdömandet av dödsstraff i landet.

Säkerhetsrådet

Enligt min enkla mening har FN i allt högre utsträckning urartat till att bli ett språkrör för motbjudande diktaturer och terrorrörelser som till exempel palestinaarabiska Hamas, som man vägrat fördöma. Det är hög tid att lägga ner, ej endast det parodiska människorättsrådet, utan hela eländet. Istället skulle FNs demokratiska medlemsländer kunna bilda ett Demokratiernas förbund, som på riktigt skulle kunna spela en konstruktiv roll i världen. https://www.varldenidag.se/nyheter/nar-fn-blir-sprakror-for-diktaturer-och-terror-regimer/reprlj!tECi1fV1QyMlqTJZTtUyag/

 

 

Demokraternas våta dröm: att ersätta Trump med Pelosi

9 oktober, 2019

Om de mest fanatiska Trump-hatarna fick bestämma skulle Nancy Pelosi bli president.

Det spekuleras nu bland de mer fanatiska Trump-hatarna om att ersätta den sittande presidenten med representanthusets talman Nancy Pelosi. Ett scenario där detta, i alla fall teoretiskt, skulle kunna vara möjligt luftades nyligen i TV-kanalen MSNBCs program AM Joy som leds av den uttalade Trump-kritikern Joy Reid.

MSNBC Pushes INSANE Plan to Make Pelosi President

Reid kommenterade, att även om president Donald J. Trump skulle komma att avsättas som resultat av ett riksrättsförfarande så skulle egentligen ingenting förändras. Om Trump försvann skulle normalt vicepresident Mike Pence ta hans plats och bli ny amerikansk statschef. En medlem av programmets diskussionspanel målade då upp ett scenario där Pelosi blir president.

Lösningen skulle, enligt paneldeltagaren Jill Wine-Banks, bestå i att först ställa Mike Pence inför riksrätt och avlägsna honom från posten som vicepresident. Därefter framställs kravet att Donald Trump, inför sin egen förestående riksrätt, inte tillåts utnämnda en efterträdare till Pence. Varför Pence skulle bli föremål för riksrätt framgick dock inte.

Jill Wine-Banks framställde detta onekligen fantasifulla scenario på följande sätt: ”You could impeach Pence first. The problem is that Donald Trump then has to name his replacement. But I think that maybe a deal could be struck where he was told, if you don´t make a replacement, then Nancy Pelosi would become president.”

Jill Wine-Banks, född 1943, är inte vem som helst. Hon är en välmeriterad jurist som blev allmänt känd då hon var en av åklagarna under Watergate-förhören 1974. Senare utnämndes hon som den första kvinnliga General Council of the Army under Jimmy Carters presidenttid. Hon blev senare Executive Director för American Bar Association, den amerikanska motsvarigheten till vårt advokatsamfund. https://en.wikipedia.org/wiki/Jill_Wine-Banks

President Donald Trump och vicepresident Mika Pence.

Nancy Pelosi, född 1940, står i egenskap av representanthusets talman närmast i turordningen att bli president efter presidenten och vicepresidenten. Hon tillhör Demokraternas vänsterflygel och har aborträtten som sin hjärtefråga. Pelosi har varit kongressledamot sedan 1987 och var representanthusets talman 2007-11, det högsta politiska ämbete en amerikansk kvinna innehaft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nancy_Pelosi

Hon avgick som talman när Republikanerna övertog majoriteten i ”huset” men återkom på samma post efter kongressvalet 2018, då Demokraterna återtog majoriteten. Republikanerna har däremot majoritet i senaten, vilket är en försvårande omständighet för de demokrater som vill avsätta Trump genom ett riksrättsförfarande.

Trump har gått hårt åt Pelosi i sitt numera legendariska twittrande i samband med den pågående undersökningsprocessen inför en eventuell riksrätt mot presidenten. Han har även framfört att det snarare är Pelosi som borde ställas inför riksrätt för att ha gjort sig skyldig till landsförräderi. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/10/07/president-trump-beskyller-representanthusets-talman-nancy-pelosi-for

Spekulationerna och kattrakandet om att ersätta Trump med Pelosi som USAs president måste beskrivas som föga verklighetsförankrade och kan väl närmast beskrivas som de alltmer vänsterflummande Demokraternas ”våta dröm”. Att saken ändå förs på tal och därtill av välmeriterade jurister är dock minst sagt anmärkningsvärt.

Fotnot: Riksrätt har i USA genomförts mot två presidenter: Andrew Johnson (1868) och Bill Clinton (1998). Båda representerade Demokraterna. Båda friades då det inte fanns 2/3 majoritet i senaten för fällande dom. Även republikanen Richard Nixon (1974) skulle ställas inför riksrätt men avgick innan riksrättsförfarandet påbörjades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksr%C3%A4tt

USA utvisar två kubanska spioner

24 september, 2019

I den kommunistiska enpartidiktaturen Kuba hyllas massmördaren Ernesto ”Che” Guevara fortfarande som en hjälte.

I skuggan av Greta Thunbergs tårfyllda FN-tal  har Trump-administrationen enligt USAs utrikesdepartement (State Department) utvisat två medlemmar av Kubas FN-delegation vilka upptäcktes ha utfört spionageoperationer på amerikansk mark. State Departments taleskvinna Morgan Ortagus meddelade:

The Department of State notified the Cuban Ministry of Foreign Affairs that the United States requires the imminent departure of two members of Cuba´s permanent mission to the United Nations for abusing their privilege of residence. This is due to their attempts to conduct influence operations against the United States.

De kubanska FN-diplomaternas försök till påverkansoperationer i USA har lett till att Trump-administrationen har belagt medlemmarna av den kubanska FN-missionen med ytterligare reserestriktioner. De kan hädanefter endast röra sig inom Manhattan i New York. Beskedet om utvisningen kom under FNs generalförsamlings 74e sammankomst. https://americantruthtoday.com/politics/2019/09/23/u-s-boots-cuban-diplomats-for-running-spy-ops-on-american-soil/?utm_source=sprklst&utm_campaign=republicanpundit-cuban-9_23-mid

Morgan Ortagus meddelade vidare: ”We take any and all attempts against the national security of the United States seriously, and will continue to investigate any additional personnel who may be manipulating their privileges of residence.”

Den kubanske utrikesministern Bruno Rodríguez hävdade, föga sensationellt, på Twitter att det amerikanska utvisningsbeslutet var ”categorically unjustified” och menade att förklaringen att de båda FN-kubanerna skulle ha ägnat sig åt spioneri var att betrakta som ”vulgar slander”.

Barack Obama besökte Kuba och den dåvarande presidenten Raúl Castro 2016.

I juli avvisade Kuba en amerikansk akademisk studie som hade funnit onormala förändringar i hjärnan hos amerikanska diplomater verksamma på Kuba. Det råder fortfarande oklarhet hur dessa förändringar har uppkommit, men det har spekulerats i  att någon form av ljudpåverkan via sonisk utrustning eller hemlig avlyssningsapparatur förekommit. De utsatta diplomaterna drabbades bland annat av yrsel och allvarliga hörselproblem. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-49764300

Relationerna mellan Förenta staterna och Kuba förbättrades markant under Barack Obamas tid i Vita huset, och Obama blev 2016 den förste amerikanske president att besöka Kuba och president Raúl Castro sedan Calvin Coolidge träffade sin kubanske motsvarighet Gerardo Machado i Havanna 1928. Med Donald Trumps tillträde som president har pressen på Kuba och dess nuvarande president Miguel Díaz-Canel ökat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/23/socialisten-obama-trivdes-med-kommunisterna-pa-kuba/

Kuba har efter Castro-erans slut undergått en viss liberalisering: homosexuella tillåts ingå ”äktenskap”, individuell företagsamhet får förekomma inom vissa gränser och utländska investeringar uppmuntras. Landet förblir dock en kommunistisk enpartidiktatur, och de nu avslöjade kubanska spionerna bekräftar att mycket är kvar vid det gamla.

Sjöstedt (V) i möte med förrädaren Snowden i Moskva

21 september, 2019

Edward Snowden och Jonas Sjöstedt i Moskva med Snowdens bok.

Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, har besökt Moskva. En av punkterna på Sjöstedts agenda var att sammanträffa med den så kallade visselblåsaren Edward Snowden. https://www.etc.se/inrikes/sjostedt-traffar-snowden-bildt-rasar-en-person-som-forratt-sitt-land

Sjöstedt twittrade följande om tet-a-teten i Moskva: ”Tack @Snowden för att du skrev i min bok. Tack också för ett mycket intressant samtal om hur privata företag och stater kartlägger och följer våra liv och vad vi kan göra för rätten till vårt privatliv.”

Snowden är just nu aktuell för sin bok Permanent Record, som är en skildring av författarens avslöjanden av amerikanska övervakningsprogram inom ramen för Kriget mot terrorismen. USAs regering har stämt Edward Snowden inför rätta och kräver att få lägga beslag på de intäkter boken kommer att generera; däremot strävar man inte efter att stoppa bokens utgivning. https://www.theguardian.com/us-news/2019/sep/17/edward-snowden-memoir-us-government-lawsuit

I stämningsansökan heter det bland annat: ”(Edward Snowden) published a book entitled Permanent Record in violation of the non-disclosure agreements he signed with both CIA and NSA.”

Att ledaren för Vänsterpartiet, arvtagare till förrädarpartierna Sveriges kommunistiska parti (SKP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), väljer att i nämnda partiers ideologiska centrum Moskva i det forna ideallandet Sovjetunionen träffa en av vår tids värsta förrädare är en händelse som ser ut som en tanke.

Carl Bildt kritiserar Sjöstedt för att prioritera möte med ”en person som förrått sitt land”.

Den icke helt okände Carl Bildt träffar huvudet på spiken när han twittrar: ”Jonas Sjöstedt är tydligen i Moskva och ger prioritet åt att träffa en person som förrått sitt land och allvarligt skadat den demokratiska världen.”

Det är inte särskilt ofta jag landar i samma analys som Carl Bildt, men i fallet Edward Snowden ger jag honom oförbehållsamt rätt. Det var 2013 som Snowden läckte topphemliga dokument om USAs övervakningsprogram och med det äventyrade amerikanska underrättelseganters och deras medarbetares liv över hela världen. Snowden var under sin yrkeskarriär underrättelseman i först Central Intelligence Agency (CIA) och sedan National Security Agency (NSA). https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/12/edward-snowden-hjalte-eller-forradare/

Kort tid efter det att Snowdens landsförrädiska verksamhet avslöjats tog han sin tillflykt till Hongkong och därefter till Ryssland. Han ville ursprungligen få asyl på Island men nekades detta. Den socialistiska diktaturstaten Venezuela erbjöd Snowden asyl men han valde alltså Putins Ryssland där han nu uppges befinna sig på hemlig ort.

USA-hatare till höger och vänster på den politiska skalan må hylla Edward Snowden som en modig ”visselblåsare” och demokratisk förkämpe av gigantiska mått. I mina ögon är han en simpel landsförrädare som sålt ut sitt land och sina landsmän. Snowden hör rätteligen hemma framför en exekutionspluton eller åtminstone i en fängelsecell med livstidskontrakt.