Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen det andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Fyra skäggiga ryssar (I): Fjodor Dostojevskij

Med den här artikeln om den ryske författaren och filosofen Fjodor Dostojevskij inleder jag en artikelserie om fyra delar med temat ”Fyra skäggiga ryssar.” Dessa fyra är Dostojevskij, Vladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev samt Alexander Solzjenitsyn. De tre förstnämnda är alla födda på 1800-talet och tillhör den gruppering som brukar kallas ”silverålderns filosofer”. De tar alla upp frågor om religion, filosofi och ideologi som är av avgörande betydelse för människan i dessa yttersta av tider. Solzjenitsyn faller tidsmässigt utanför denna gruppering men knyter på flera sätt an till de viktiga frågor den belyser. Artikelserien skildrar även Rysslands på en gång fascinerande och tragiska öde och kan slutligen också påstås spegla mitt eget hat-kärlek-förhållande till Ryssland. Håll till godo!

Fjodor Dostojevskij (1821-81).

I likhet med många idealister både före och efter honom drogs den unge Fjodor Dostojevskij (1821-81) först till vänsterradikalismen. Dock blev han aldrig vad man kan kalla en uttalad socialist. Dostojevskij var läkarson från Moskva och slog igenom som författare med romanen Arma människor 1846. Han blev snabbt ett känt namn i det intellektuella och radikala Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Dostojevskij var som radikal för böndernas frigörelse och livegenskapens avskaffande.

1849 arresterades Dostojevskij under tsar Nikolaj Is tid och placerades i fängsligt förvar i Peter-Pauls-fästningen nära Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Här hade tidigare radikaler och anarkister såsom Tjernysjevskij, Netjajev och Kropotkin försmäktat. Här lät också tsar Peter den store tortera ihjäl sin son Alexej. Dostojevskij blev dömd till fyra års tvångsarbete och därefter till tjänst som mening soldat. Innan Dostojevskij och hans medfångar fick reda på sina verkliga straff skulle de dock betraktas som dödsdömda och tvingades genomgå en skenavrättning; därefter blev de ”benådade” av tsaren och bortförda till olika platser.

Några av dem som utsattes för skenavrättningen hämtade sig aldrig från denna traumatiska upplevelse utan blev obotligt sinnessjuka. Dostojevskij genomgick för sin del en religiös väckelse och var i stånd att avtjäna sitt straff med bibehållet mod. Han lämnade Petersburg i släde iförd fotbojor och återkom inte förrän efter tio år. I samband med sin väckelse övergav Dostojevskij radikalismen och närmade sig den Rysk-ortodoxa kyrkan. Under hans fångenskap blev den liberale Alexander II tsar och upphävde livegenskapen 1861. Det skall tilläggas att det ställdes betydande ekonomiska krav på de tidigare livegna om de ville köpa loss den mark de tidigare brukat i egenskap av trälar. Många klarade inte av detta utan fortsatte ungefär som tidigare.

I slutet av år 1858 hade Fjodor Dostojevskij lyckats ordna så att den politiska och litterära veckotidningen Tiden kunde börja publiceras. Den tog upp utrikespolitik, filosofi, sociala frågor, litteratur med mera. Dostojevskij publicerade här flera av sina romaner och en mängd artiklar och uppsatser i olika ämnen. Han framstod nu, omkring 40 år gammal, som en av Rysslands absolut främsta författare. Flera författarkolleger gled åt vänster, men Dostojevskij blev alltmer bekymrad över den vitt spridda, ibland våldsbenägna, vänsterradikalismen.

Michail Bakunin: en av Rysslands revolutionära ”onda andar.”

Dostojevskij hade ett brett perspektiv och reste ofta utomlands. En av de tänkare han träffade utanför Rysslands hank och stör var den socialistiske litteratören Alexander Herzen, som var en oförsonlig kritiker av tsarväldet. Här bör det skjutas in att den tidigare liberale tsaren Alexander II hade utvecklats i en alltmer reaktionär riktning för att slutligen mördas i ett anarkistiskt bombdåd i Petersburg 1881. Dostojevskij hade även det tvivelaktiga nöjet att i utlandet stöta ihop med den anarkistiske revolutionären Michail Bakunin, vilken lyckats fly från fångenskap i Sibirien och nu var i full färd med att planera för den europeiska revolutionen.

Dostojevskij kan sägas ha haft en ambivalent inställning. Dels kände han fascination inför revolutionära samhällsomstörtare som Bakunin, dels fruktade han att sådana gestalter skulle kunna fördärva Ryssland. Dostojevskij började omsider betrakta den växande skaran nihilistiska samhällsomstörtare som det största hotet mot moder Rysslands fortbestånd som kristen nation och civilisation. Dostojevskij författade vid denna tid – 1860-talet – böckerna Spelaren (ett självbiografiskt verk, Dostojevskij var spelberoende), Brott och straff samt Idioten, samtliga klassiker inom världslitteraturen.

Jag har här emellertid inte i första hand tänkt analysera Dostojevskijs författarskap. När det gäller detta nöjer jag mig med att belysa hans, som jag ser det, märkligaste verk: Onda andar, som författaren ursprungligen hade tänkt betitla ”Ateisterna.” Denna roman ger en skakande bild av den nihilistiska (nihil=ingenting på latin) rörelsen i det samtida Ryssland. Under arbetet med Onda andar lär Dostojevskij ha sagt: ”Låt bara nihilisterna och europeisterna gasta om att jag är reaktionär! Fan ta dem, nu skall jag grundligt säga ifrån om allt – till sista ordet.”

Onda andar handlar om ett gäng revolutionära nihilister/anarkister i 1860-talets Ryssland och blir samtidigt en skrämmande profetia om Rysslands revolutionära framtid. (Man kan lämpligen jämföra detta tidsskede med dagens situation, då många med allt fog fruktar att infiltration av revolutionära islamister/jihadister, benägna för terror- och sprängdåd, skall förvandla Europa till ett euroislamiskt kalifat med ingredienser som sharialagar och religiös fanatism.)

Den ledande revolutionären i Onda andar är Peter Verkhovenskij, en litterär figur som modellerats efter anarkisten Sergej Netjajev. Den senare är mest känd för att tillsammans med Bakunin ha skrivit Den revolutionära katekesen. Netjajev hade låtit mörda en student vid Lantbrukshögskolan i Moskva, därför att denne – som hette Ivanov – hade avvikit från Netjajevs hårda krav på revolutionär disciplin. Dostojevskij hade läst om händelsen i rysk press och fick på så sätt impulsen till att skriva Onda andar (som också beskriver ett snarlikt mord).

Onda andar har också en djupare dimension bakom bokens skurkfigurer Verkhovenskij och Nikolaj Stavrogin samt de andra revolotionärerna den skildrar. Det har framhållits att författaren hämtade förlagan till Verkhovenskij och Stavrogin från Uppenbarelsebokens vilddjur i Nya testamentet. Dostojevskijs verk slutar i våld och kaos genom en mordbrand som anlagts av nihilisterna. Det profeterar om att den revolutionära verksamheten kunde leda till Rysslands undergång som kristen nation – mordbranden framstår i det perspektivet som en symbol för detta.

Dostojevskijs profetia besannades genom bolsjevikernas statskupp under ledning av Lenin och Trotskij 1917. Grunden till de kommunistiska bolsjevikernas maktövertagande hade etablerats av otaliga terrordåd genomförda av olika revolutionära grupperingar. Bland andra som mördats på detta sätt fanns premiärminister Pjotr Stolypin, en samhällsomdanare som Solzjenitsyn menar kunde ha vänt utvecklingen i Ryssland och förhindrat revolutionen.

Jesus drev ut demonerna ur den besatte mannen.

Dostojevskij profeterade nu inte bara om kommunismens uppgång utan också om dess fall, låt vara på ett tämligen dunkelt sätt. Mottot för Onda andar var, enligt Dostojevskij, Lukas evangelium 8:26-39 som skildrar hur onda andar/demoner förs från en besatt man in i en svinhjord, vilken därpå störtar ned i en sjö och drunknar. Dostojevskij menar i sitt perspektiv att mannen som blev befriad från de onda andarna representerar Ryssland, medan de onda andrana står för nihilisterna. Mannen, som efter att ha renats placerat sig vid Jesu fötter, symboliserar det återuppståndna Ryssland.

Dostojevskijs vision av det återuppståndna Ryssland har ännu icke förverkligats. Den sataniska kommunismen och dess skapelse, Sovjetunionen, har visserligen fallit, men Ryssland är mänskligt att döma långt ifrån återupprättat och ”vid sina sinnen.” Dostojevskij förutsåg även att Herrens andra ankomst skulle äga rum i Ryssland. Det postkommunistiska Ryssland har gått från ett slags ”rövarkapitalism” till en ny form av imperiepolitik med ambitionen att, under Putin och Medvedev, söka återta något av det gamla Sovjets positioner.

Bakom sådana strävanden ligger den omkring tio år gamla Karaganov-doktrinen. Också förföljelse av oliktänkande, mediacensur och politiska mord har kommit tillbaka på dagordningen. I dagens Ryssland har varje form av opposition värd namnet bannlysts. Först när Ryssland kommer i balans – blir ”vid sina sinnen” – kan Dostojevskijs profetia om det återupprättade Ryssland gå i uppfyllelse.

För Fjodor Dostojevskij var totalitär socialism i första hand ateism och gudsförnekelse, något som ofelbart leder till demoniskt mörker vid praktiserande fullt ut. Dostojevskijs grundläggande tema var offret som den renande och allt förlåtande mänskliga handlingen. I sitt privatliv fick författaren desslikes betala mycket gottgörelse i form av förföljelse och sjukdom. I Onda andar är det den till kristendomen omvände Ivan Sjatov som offrar sig när han mördas av nihilisterna.

I sin sista – och troligen bästa – bok, Bröderna Karamazov, vidareutvecklar Dostojevskij offertemat på ett häpnadsväckande mångfasetterat sätt. Han hade då hunnit bli påverkad av den yngre tänkaren Vladimir Solovjov, särskilt dennes föreläsningar på temat ”Gudsmänniskan” 1878.

Sovjetiskt frimärke hyllade Palme

Sveriges framlidne statsminister Olof Palme var kontroversiell av många anledningar. En av dessa var hans ofta kärvänliga attityd gentemot Sovjetunionen. Detta yttrade sig bland annat i Palmes stöd för det gamla kravet på en kärnvapenfri zon i Norden.

Under Palmes egid tillät sig vidare Sverige att med SIDA-pengar och på annat sätt backa upp en rad marxistiska/kommunistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten väpnade terrorrörelser – och kommunistiska diktaturer i Tredje världen.

Det är ur detta perspektiv inte särskilt märkligt att Olof Palme var mycket uppskattad i Kreml. Faktiskt så uppskattad att det sovjetiska postverket efter Palmes död 1986 lät trycka ett särskilt hyllningsfrimärke till Palmes minne. Den svenske statsministern skulle ha gjort ett besök i Moskva våren 1986, men kulorna på Sveavägen kom emellan.

 

Palme hyllad i Sovjet.

Tidskriften Contra hade för övrigt planerat att markera Palmes Moskva-resa med att ha en karikatyrteckning, föreställande Palme dansande kosackdans på Röda torget, på omslaget. Redaktionen fick av naturliga skäl ändra dessa planer. Detta var dock före min egen tid som fast medarbetare i Contra.

På tal om frimärken, Sverige och Sovjetunionen kan nämnas att det svenska postverket 1970 hyllade sovjetstatens grundare, V. I. Lenin, med att ge ut en särskild bild samt poststämpel i anledning av att det var 100 år sedan denne föddes. Lenin dog som bekant i hjärnsyfilis 1924 och efterträddes av Stalin.

 En bra Lenin är en död Lenin…

Det är advokaten och filatelisten Bo R. Hållenius som gjort mig uppmärksam på dessa post- och frimärksrelaterade fakta. Jag ber att i sammanhanget få citera ett ”brev till redaktören” som Hållenius fick infört i Svenska Dagbladet den 6 maj 1999:

”Som vi vet har man från statligt håll utgivit en bok om nazisternas grymheter under kriget 1939-45, bl a i syfte att upplysa det uppväxande släktet om vad som förevarit. När vissa borgerliga politiker, bl a Carl Bildt, önskar motsvarande bok om kommunisternas grymheter förefaller viljan till upplysning inte vara lika stor. Förklaringen är väl den att tongivande massmedier och de härskande politikerna inklusive de ‘intellektuella’ haft en mer förstående attityd till kommunisterna, då dessa varit ‘vänster’. Då kunde man även hylla den mest blodtörstige diktator trots vetskap om tidigare eller ännu pågående grymheter. Ett talande exempel på detta är det svenska postverket, som 1970 till och med firade Lenins 100-årsdag med särskilt kort och jubileumsstämpel. Tala om servilitet inför barbariet!”

Hållenii ord om fjäskandet för massmördaren Lenin kan förefalla självklara i dag, men 1970 var det inte så i ett svenskt samhälle som svårt plågades av en nära nog allenarådande vänstervridning. Lenin tillhörde således de potentater som det hörde till kutymen att tala om i vördsamma ordalag.

Wilders visar vägen!

Så här dagen före Sveriges val till Europaparlamentet finns det all anledning att uppmärksamma valutgången i Nederländerna, där den kontroversielle Geert Wilders Frihetspartiet (PVV) blev näst största parti med cirka 15 procent av rösterna. Bara premiärminister Jan Peter Balkenendes Kristdemokratiskt upprop (CDA) blev större med omkring 20 procent.

Låt Geert Wilders visa vägen!

Det är  ingen överdrift att hävda att Geert Wilders är en av Europas mest kända politiker, detta till följd av hans kompromisslösa kritik av islam. Wilders har haft en plats i det nederländska parlamentet sedan 1998 och representerade först Folkpartiet för frihet och demokrati. 2004 presenterade han, tillsammans med partikollegan Gert-Jan Oplaat, en tiopunktsplan för en mer konservativ politik inom partiet omfattande bland annat strängare straff, utvisning av radikala imamer, nej till turkiskt medlemskap i Europeiska unionen (EU).

Gensvaret blev emellertid svagt, varför Wilders lämnade partiet för att 2006 bilda Frihetspartiet. Sedan den danska tidningen Jyllandsposten publicerat sina världsbekanta Muhammed-karikatyrer lade Wilders, som en solidaritetshandling, ut teckningarna på sin sajt vilket ledde till att han inom två dagar mottog fler än 40 mordhot. Geert Wilders lever sedan dess under ständigt statligt beskydd, eftersom man vet vad som kan hända: såväl den kontroversielle politikern Pim Fortuyn som filmaren Theo van Gogh har mördats av fanatiska promuslimer/muslimer.

I parlamentsvalet i september 2006 fick PVV 5,9 procent av rösterna och blev därmed Nederländernas tredje största oppositionsparti. Och enligt opinionsmätningar företagna i mars 2009 skulle Wilders parti bli Nederländernas största om det var val i dag. Det är tveklöst Wilders radikala kritik av islam som skapat denna popularitet. 2007 förde Wilders och hans parti fram förslaget att Koranen borde förbjudas i Nederländerna jämte Adolf Hitlers ”Mein Kampf”. Geert Wilders menar att Koranen är en fascistisk skrift som uppmanar till hat och våld och att den därför inte hör hemma inom den nederländska rättsordningen. Wilders lägger fram sin syn på islam och Koranen i sin kortfilm ”Fitna” (fitna är arabiska och kan betyda ”prövning”, ”frestelse” eller ”det onda”).

2008 bjöds Geert Wilders in till det brittiska Överhuset för att visa ”Fitna”, men sedan Lord Ahmed hotat med muslimska massdemonstrationer drogs inbjudan tillbaka. Wilders inbjöds visserligen en gång till, men då utfärdade det brittiska inrikesministeriet inreseförbud för Wilders som greps på Heathrows internationella flygplats i januari 2009 och deporterades tillbaka Nederländerna. Så fungerar den brittiska demokratin och friheten i dag!

Jag håller inte med Geert Wilders om att Koranen bör förbjudas, vare sig i Nederländerna eller någon annanstans. Inte heller anser jag att Hitlers ”Mein Kampf”, eller för den delen Lenins eller Maos skrifter, bör bannlysas. För mig är det en självklarhet att människor fritt måste få tillgång till alla slags skrifter för att själva kunna bilda sig en uppfattning därom. Inte heller anser jag att vare sig Koreanen eller islam står för renodlad ondska – det finns visserligen passager i Koranen som uppmanar till våld och terror mot ”otrogna”, men där finns också verser som talar om tolerans och barmhärtighet.

För att rätt förstå Geert Wilders och PVVs engagemang måste vi dock sätta oss in i den ohållbara situation som råder i Nederländerna, där antalet muslimer uppgår till en miljon av en befolkning på 16 miljoner. I Nederländerna, som troligen är Europas mest liberala och multikulturella land, har invandringspolitiken helt gått överstyr vilket medfört att landets muslimska kommunitet blivit en regelrätt stat i staten. Hatbudskap mot västerlandet predikas dagligen av otaliga radikala imamer och stödet för extremiströrelser av typ al-Qaida, Hizbollah och Hamas överflödar.

En scen från ”Sveriges Gaza”, som Malmö ibland kallas. Fanatiska muslimer försöker stoppa en pro-israelisk demonstration.

Nederländerna är inte ensamma om denna situation. Läget är praktiskt taget likadant i Tyskland, Storbritannien och Frankrike där myndigheterna anser sig tvingade till betydande eftergifter för att inte riskera stöta sig med muslimerna. Situationen är på väg att bli densamma både i Danmark och Sveriges tredje största stad, Malmö (den senare går numera under den föga smickrande beteckningen ”Sveriges Gaza”). Konstnären Lars Wilks, som framställt profeten Muhammed som rondellhund och därmed gjort bruk av vår grundlagsfästa yttrandefrihet, har ett pris på sitt huvud.

Det är förvisso sant att långt ifrån alla muslimer företräder en radikal typ av islam, men problemet är att det är extremisterna som bestämmer agendan och med långtgående hot tvingar sina fredliga trossyskon till underkastelse.

EU-valframgången för Geert Wilders Frihetsparti visar att åtminstone holländarna insett att västerlandets  värden om frihet, demokrati och tolerans hotas till sina grundvalar genom den muslimska massinvandringen. Det enda parti i Sverige som tar det islamistiska hotet på allvar är Sverigedemokraterna (SD).

Tveka därför inte om vilket parti Du skall rösta på i morgon söndagen den 7 juni. Låt Wilders visa vägen!

KP – de vänstraste av de vänstra…

All som  på något sätt kom i kontakt med vänsterrörelsen i Sverige på 1960- och 1970-talen vet att det rådde ett slags tävlan i att vara så ”vänster” som möjligt. De vänsteranhängare som valde att engagera sig inom ett demokratiskt sammanhang, exempelvis socialdemokraterna eller deras ungdomsförbund SSU, hånades såsom ”socialfascister” av de mer ”medvetna” revolutionärerna längre ut på vänsterkanten. De förra var ”borgararslen” som inte begrep att ”makten växer ut ur en gevärspipa”, eller hur det nu var ordförande Mao uttryckte sig i ”Maos lilla röda”.

Det blev med tiden en hel radda  bokstavssekter som gjorde anspråk på att vara ”de vänstraste av de vänstra” eftersom extremvänstern på den tiden hade en fallenhet för att föröka sig genom delning – det vill säga det blev allt fler partier och andra grupperingar, men antalet aktiva höll sig i stort oförändrat. I dag är nästan alla av dessa bokstavssekter, på ett par undantag när, försvunna. Ett av undantagen heter Kommunistiska partiet (KP), som har sitt upphov i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), som i mitten på 1960-talet gick ut med att man ville göra väpnad revolution i Sverige.

 Gamle KPML(r)-führern Frank Baude fick aldrig sin ”taburett i det borgerliga parlamentet”.

En man som hette Frank Baude, som kom från en så kallad vanlig arbetarfamilj i Majorna i Göteborg och titulerade sig murare, var emellertid inte riktigt nöjd med den revolutionära glöden hos KFML, trots att denna gruppering stödde Mao Tse-tungs röda Kina och alla andra kommunistiska lyckoriken den rättrogne skulle stödja – Enwer Hoxhas Albanien, Kim Il-sungs Nordkorea och Fidél Castros Kuba hade väl högst status i sammanhanget. Han startade därför upp en ny sekt genom att tillfoga ett ”r” efter ”KFML”. Ret stod för ”revolutionärerna”, gemenligen benämnda ”r:arna”. En del av Baudes med fleras missnöje bestod väl i, om jag inte är alldeles felunderrättad, att gamla KFML inte ansågs vara tillräckligt avståndstagande gentemot den etablerade fackföreningsrörelsen eller militant nog i sin syn på klasskampen.

Ni vet väl förresten, kära läsare, hur en r:are skapar ordning i sitt kylskåp? Han (eller hon) ställer glass mot glass och lämnar facket åt sidan.

Sedan Sveriges kommunistiska parti (SKP) på nye partibossen C. H. Hermanssons initiativ bytt namn till det mer politiskt korrekta (även om denna term ännu inte var uppfunnen då) Vänsterpartiet kommunisterna, lade KFML beslag på det gamla partinamnet och  ägnade fortsättningsvis nästan all kraft åt att kontrollera De förenade FNL-grupperna (DFFG), som man såg inte bara som ett instrument i det så kallade solidaritetsarbetet för ”Vietnams folk” utan fastmer även som ett verktyg för att förbereda den väpnade revolutionen i Sverige. Allt det där var naturligtvis ingenting annat än revolutionsromantiska pipdrömmar, och när det blev dags att ställa upp i val lyckades varken SKP eller KFML(r) få mer än några tiondels procent av rösterna. Att gå i demonstrationståg för ”Vietnams folk” (det vill säga Nordvietnams kommunistparti Lao Dong och kommunistgerillan Viet Cong) var en sak – att rösta på motsvarigheterna hemma i Sverige en helt annan.

Såväl SKP som KFML(r) hade länge varit utpräglade ”Kina-kommunister” och hånat Sovjetunionen för att, efter uppgörelsen med Stalin, vara ”revisionistiskt” eller ”statskapitalistiskt” och således inte tillräckligt revolutionärt. Men så dök Deng Xiao-ping, som tidigare utrensats av ”De fyras gäng” under Kulturrevolutionen, upp på den kinesiska scenen och sade förgripliga saker som att ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” (i överförd bemärkelse att det inte spelar någon roll vilka ekonomiska metoder som används i ett samhälle, bara de fungerar). Då tackade Frank Baude, hans bror Leif och andra renläriga r:are för sällskapet, bildade Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) och övergick i stället till att hylla Sovjetunionen. Så kan det gå.

Vet ni vilka två kommunistiska läromästare en äkta r:are har? Inte? Då kan jag berätta att det är baude Marx och Lenin.

Det senaste är att KPML(r) för några år sedan efter en intern strid bytte namn igen, denna gång genom att kapa partinamnet på mitten och i stället gå ut som KP, alltså Kommunistiska partiet. Inte ens den manövern visade sig bli någon röstmagnet, och röstantalet har fortsatt hålla sig runt 0,1-0,2 procent i riksdagsvalen. I några kommuner, såsom Karlshamn och Gislaved, har det dock gått bättre, vilket lett till att Sveriges ”riktiga” kommunister nu är en aning större än Nationaldemokraterna.

 Nordkorea genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov den 25 maj. På bilden protesterar upprörda sydkoreaner mot den totalt oberäknelige Kim Jong-ils hot mot världsfreden.

Av mina efterforskningar på nätet framgår att KPs nuvarande kommunistiska lyckorike står att finna i, just det, Nordkorea. Alltså Kim Jong-ils järnhårda diktatur, där hundratusentals människor under olidliga förhållanden försmäktar i koncentrationsläger, det enkla folket på landsbygden lider svårt av undernäring om de inte dör av svält och där nödhjälpsleveranser i form av ris och andra förnödenheter beslagtas av militären. Samma Nordkorea som nyligen genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov och som, tillsammans med Iran, framstår som det troligen största hotet mot världsfreden. Om förhållandena inne i det slutna Nordkorea  vet vi genom vittnesmål av de flyktingar som trots allt, efter osannolika umbäranden, lyckats ta sig ut ur det nordkoreanska mardrömssamhället till mer civiliserade förhållanden i Sydkorea, USA eller, om de inte är lika lyckosamma, Ryssland.

Detta bekymrar nu inte KParna ett spår, ty de vet ju hur det egentligen är efter att på den nordkoreanska kommunistregimens inbjudan ha besökt landet och ”med egna ögon sett” hur det är efter att under minutiös kontroll ha vallats runt i ett antal mönsterfabriker och jordbrukskollektiv samt bott på lyxhotell i huvudstaden Pyongyang, en Potemkin-kuliss där endast de mest hängivna kommunisterna tillåts bo. Folk som hävdar att förhållandena kanske inte är lika rosenskimrande i Nordkorea som KP ser dem är helt enkelt köpta av det internationella kapitalet, CIA eller ”den galna fascistklicken i Seoul”, det vill säga Sydkoreas regering.

Ta till exempel Curt Vangs skildring från det Nordkorea han och fem andra rättrogna kommunister – Regina Munoz, Mats Nordlund, Rune Persson, Kjell Strandberg och Anna Artén – i september 2008 besökte i samband med 60-årsfirandet av Demokratiska folkrepubliken Koreas (Nordkorea) tillblivelse. Curt Vang är stark man för KP i den goda kommunen Gislaved i Småland, där han är gruppledare i den två man starka fullmäktigegruppen och en flitig debattör i lokalpressen (huvudsakligen tidningen Västbo-Andan). Jag brukar då och då genom min vän Lars Olsson, en flitig antinazistisk och antikommunistisk debattör samt historieskribent på samma ort, ta del av Vangs tokigheter. Lars är sannerligen all heder värd genom sina debattinsatser till den demokratiska anständighetens försvar!

Om det knappt två veckor långa uppehållet i Nordkorea hade Vang bland annat följande att säga: ”Jag är helt överväldigad…Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknlogiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt…Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik.”

Det Vang är så upprörd över – och han plussar för säkerhets skull på den amerikanska truppnärvaron med 10 000 man – är givetvis att USA med sin närvaro är det enda som hindrar Kim Jong-il från att ge order till sina generaler om en invasion söderut för att ”ena Koreahalvön” och befria de stackars sydkoreanska satar som inbillar sig att frihet, demokrati och välstånd är någonting att ha…

 Nordkoreanska militärparader är något som KPs Curt Vang gillar högt och rent.

Att Nordkorea är militariserat ända ner till minsta blöjbarn är inte något som bekymrar Curt Vang från Gislaved det minsta. Han tycker visserligen att militärtjänsten i landet är ”lång ”- sex år för kvinnor och åtta år för män – men vad tusan, de har ju så tjusiga militärparader! Så här utlåter sig Vang om en militärparad i centrala Pyongyang den 9 september i fjol, som han och hans proletära vänner var inbjudna att bevista: ”Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad.”

Personkulten, då? Är det inte litet väl magstarkt att landets förre ledare Kim Il-sung, som avled 1994 efter att ha träffat den amerikanske ”fredsmäklaren” Jimmy Carter, är president ännu 15 år efter sin död? Inga problem med Vangs sätt att se, eftersom ju Kim Il-sung var ”oändligt älskad” av sina lyckliga undersåtar. Ja, så där håller det på när Curt Vang skall berätta om hur det egentligen är i Nordkorea.

Jag har hållit det här inlägget i en litet raljant stil, eftersom Kommunistiska partiets åsikter och politik har en så uppenbart verklighetsfrämmande och bisarr prägel. Och visst tål det här pajasgänget något att skämtas med och om. Vi bör dock hålla i minnet att det finns personer som inte tycker det är så roligt att bli misshandlade sönder och samman därför att de haft åsikter som högeligen förtörnat de röda kamraterna; sådant hände på löpande band i främst Göteborg för några årtionden sedan: ”fascistyngel” skulle veta sin plats. Själv har jag, låt vara ganska rutinmässigt, då och då hotats till livet av dessa röda kamrater. Dagens kommunistpartister, ”de vänstraste av de vänstra” i Sveriges politiska liv, är tveklöst lugnare av sig – man blir ju det med åren.

Ändå går det inte att komma ifrån att Kommunistiska partiet står fast vid tesen om den väpnade revolutionen som det enda saliggörande, och att alla andra antingen inte vet sitt eget bästa eller är snöda klassmotståndare som är värda bara förakt, om ens det. Dessutom kommer partitidningen Proletären fortfarande i åtnjutande av ett synnerligen generöst presstöd från den förkättrade ”borgerligt-fascistiska-imperialistiska staten”, något de ekonomiskt ansvariga partimedlemmarna säkert skrattar gott åt hela vägen till banken när de minns Lenins ord: ”Det sista kapitalisten säljer är repet han skall hängas i.”

Nej, Kommunistiska partiet är ingen trevlig företeelse. På sätt och vis är det väl ändå rätt beundransvärt att hålla fast vid en övertygelse år efter år, årtionde efter årtionde, trots att allt det man trodde på slagit slint. Det blev ingen revolution i Sverige. Det blev inte ens en ”taburett i det borgerliga parlamentet”, som profeten Baude ibland trodde låg inom möjligheternas ram. Det blev bara några futtiga platser i ett begränsat antal kommuner. Också den väntade världsrevolutionen kom av sig, och nu tvingas man klamra sig fast vid det sista av de forna kommunistiska ”drömsamhällen” som ännu existerar: Nordkorea. Nåja, Kuba finns ju också kvar trots att hedersmannen Fidél dragit sig tillbaka till förmån för sin broder Raúl. Detta maktskifte passar kanske rentav kommunistpartisterna ännu bättre, eftersom Raúl Castro, tidigare bland annat försvarsminister, har rykte om sig att vara en mer doktrinär och hänsynslös kommunist än den äldre brodern. I alla fall – nog är det litet synd om de trogna KP-medlemmarna.

Ännu mer synd är det om ungdomsmedlemmarna, som uppenbarligen inte lärt sig någonting alls om historien i den historielösa svenska skolan.

 Revolutionen i form av bland andra KP-medlemmar på marsch i Norrköping…

Kanske är det offentliga stöd som kommer Kommunistiska partiet och dess organ Proletären till del, trots allt, väl använda skattepengar. På så sätt har vi ett åskådligt exempel som visar hur riktiga kommunister är och vilka förbluffande ting de fortsätter att tro på, trots att såväl verklighet som vetenskap sedan länge vederlagt dessa idéer och trots att dessa idéer överallt där de omsatts i praktiken lett till omänsklig diktatur och förfärande armod. Och de gamla klasskrigarna, proletariatets välgörare, har när de själva kommit till makten upprättat ett klassvälde som utan undantag varit mer långtgående och mer förtryckande än det företrädarna lyckades ordna till.

Kanske gör vi helt enkelt bäst i att se på KP och dess ungdomsförbund som ett kommunistiskt Skansen. Curt Vang får gärna bli Skansen-direktör, i alla fall så länge han och hans kompisar inte börjar skjuta på folk och säga att den väpnade revolutionen äntligen infunnit sig och att vi från och med nu skall få njuta av ”proletariatets (det vill säga KPs) diktatur”!