Om att stödja Israel

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

HRW raggar pengar i Saudiarabien

Enligt ursprungliga uppgifter i tidningen Arab News ledde i maj Sarah Leah Whitson, director vid människorättsorganisationen Human Rights Watchs (HRW) division för Mellanöstern och Nordafrika, i maj en delegation till Saudiarabien ”för att samla in pengar bland landets rika till organisationens arbete mot proisraeliska lobbygrupper i USA, EU och FN” (citerat ur Världen idags nätupplaga 20/7). Bloggen jihadimalmo.blogspot.com uppger att insamling skett även i Förenade arabemiraten.

Bland andra David Bernstein, professor of law vid George Mason University i USA, gjorde saken allmänt känd genom en krönika i The Wall Street Journal 15/7. Bernstein skrev bland annat:

”Finally, some would defend HRW by pointing out that it has critisized Saudi Arabia´s human rights record rather severly in the past. The point of my post, though, is not that HRW is pro-Saudi, but that it is maniacally anti-Israel.”

Här länk till hela artikeln:

http://online.wsj.com/article/SB124528343805525561.html

Den israeliska högerregeringen är naturligtvis fly förbannad (och jag är säker på att en vänsterregering skulle ha varit precis lika upprörd) och kommenterade uppgiften på följande sätt genom Mark Regev, talesman för premiärminister Benyamin Netanyahu (citerat ur Världen idag):

 Mark Regev går hårt åt HRW. Foto: Israel News Agencey.

”En människorättsorganisation som samlar in pengar i Saudiarabien är samma sak som att en kvinnorättsorganisation skulle be talibanerna om pengar. Varför då inte också samla in pengar i Somalia, Libyen och Nordkorea? För en organisation som hävdar att man erbjuder moralisk ledning, verkar det som om Human Rights Watch har förlorat sin moraliska kompass.”

HRWs Sarah Lea Whitson har medgivit att organisationen har saudiska sponsorer men sagt att den israeliske premiärministerns kansli blandar ihop Saudiarabiens folk med dess regering. Däremot har hon inte förnekat att syftet med insamlingsaktionen var att motverka proisraeliska påtryckargrupper.

Se också denna länk för mer information om HRW/Sarah Leah Whitsons inställning i frågan om Israel och Palestina:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://blog.camera.org/archives/basijs600x600.jpg&imgrefurl=http://blog.camera.org/archives/2009/06/expressing_a_common_theme.html&usg=__M5IJI0R8-BO8SsBUe8cSARbaC40=&h=200&w=330&sz=19&hl=sv&start=27&tbnid=qFV-eOaI7RzcuM:&tbnh=72&tbnw=119&prev=/images%3Fq%3DSarah%2BLeah%2BWhitson%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Så står det alltså till med den humanitära neutraliteten hos en av världens mest aktade (åtminstone fram till detta avslöjande) människorättsorganisationer!

SD och främlingsfientligheten

Det mest förekommande epitetet när media skall karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) är troligen ”främlingsfientligt.” Detsamma gäller naturligtvis partiets kritiker i allmänhet.

Senast såg jag denna typ av kritik användas av kristdemokraten Tuve Skånberg, teologie doktor och före detta riksdagsledamot, i ett debattinlägg i tidningen Världen idag den 22 juni. Skånberg – vars värdekonservativa profil förvisso tilltalar mig såväl som andra sverigedemokrater – inleder med frågan: ”Varför bör kristna väljare avstå från att stödja Sverigedemokraterna (SD)?”

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4606&Itemid=30

Härefter hänvisar Skånberg till SDs positiva inställning till en moralisk upprustning i det svenska samhället samt västerlandets kristna etik och framhåller: ”Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan…Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.” Skånberg tvingas härpå konstatera att partiet faktiskt haft framgång och senast fick 3,3 procent i valet till Europaparlamentet, inte speciellt långt efter Kristdemokraterna.

Det hedrar Tuve Skånberg att han erkänner SDs på kristen tradition fotade värdekonservatism. Och det är väl just det som oroar Skånberg och säkerligen ett stort antal andra kristdemokrater. Ty efter att ha räknat upp ett antal faktorer hos SD som borde tilltala kristna väljare fortsätter Skånberg i artikeln i Världen idag: ”Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, dessutom partiets huvudbudskap.”

Härefter övergår teologie doktor Skånberg till att citera Bibeln: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.” Skånberg hänvisar även till att Jesus behandlade en kananeisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum samt en samarisk kvinna vid Sykars brunn på samma sätt som han behandlade medlemmar av det utvalda, judiska folket. Jesus var dessutom själv, påpekar Skånberg, flykting i Egypten: ”Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet”, avrundar doktor Skånberg.

Däremot väljer Skånberg, av lätt insedda skäl med tanke på karaktären av hans budskap, att inte citera Jesus när denne ger anvisningar till sina tolv lärjungar inför deras missionsgärning. Mästaren gav då nämligen följande uppmaning till lärjungarna (Matteusevangeliet 10:5-6): ”Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ‘Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk.'” Så var Kristus ”främlingsfientlig”, eftersom han uttryckligen tillhöll lärjungarna att endas missionera bland det judiska folket? Självklart inte. I detta skede av sin mission prioriterade dock Jesus uppenbarligen medlemmarna av ”Israels folk.”

 Tuve Skånberg slarvar med bibelcitaten.

Vad Tuve Skånberg gör i sin argumentation för att kristna väljare även fortsättningsvis skall lägga sina röster på Kristdemokraterna är att använda lösryckta bibelcitat på ett ganska slarvigt sätt. Sverigedemokraterna är ”främlingsfientliga”, vilket skulle bevisas. Även om en och annan frikyrkligt kristen, som är van att göra som pastorn befaller – Tuve Skånberg är pastor i Missionskyrkan sedan 1980 – säkerligen är benägen att godta Skånbergs resonemang, är jag tämligen säker på att många kristna väljare genomskådar Skånbergs argumentation och tar den för vad den är: ett ganska klumpigt försök att hindra kristna och andra värdekonservativa att stödja SD.

Det finns naturligtvis ingenting att erinra mot Bibelns anmaningar att respektera så kallade främlingar och personer av annan nationalitet än den egna och att behandla dessa väl. Vanlig anständighet och humanitet påbjuder ett sådant förhållningssätt. Däremot kan man inte ta vissa bibelcitat som intäkt för att det skulle vara otillbörligt eller förbjudet att kritisera Sveriges hittills förda flykting- och invandringspolitik. Tuve Skånberg är, som den intelligenta person han är, säkerligen medveten om att denna politik lett till exempelvis segregering, ökad kriminalitet, arbetslöshet, alienation och rotlöshet.

Sverigedemokraternas flykting- och invandringspolitik är på intet sätt drakonisk eller inhuman men gör gällande, att ”den generösa invandringspolitik” som så länge väglett svensk regeringspolitik nu står vid vägs ände. För mig som södertäljebo – Skånberg kan för övrigt fråga vilken södertäljebo som helst – är detta en självklarhet.

Om begreppet ”främlingsfientlighet” finns en hel del att säga. Det är ett sådant här vagt, svepande nyckelord utan egentligt innehåll som är så vanligt förekommande i den politiska debatten när det gäller att schablonmässigt avfärda meningsmotståndare. Som den respekterade docenten i historia och forskaren, filosofie doktor Heléne Lööw, sade under ett framträdande i Karlstads universitet (Nya Wermlandstidningen 7 februari 2008):

Heléne Lööw anser att begreppet ”främlingsfientlighet” är ett ”gummiord.”

”Så vitt jag vet existerar det inga ‘främlingsfientliga’ organisationer. Ingen är emot alla främlingar, utan en speciell grupp. Uttrycket är ett så kallat ‘gummiord’ som används slarvigt, precis som ‘det mångkulturella samhället.’ Vad menar man då? Vi uppfinner termer att bita oss fast i.”

Man kan tycka att Tuve Skånberg med sin solida akademiska bakgrund och såsom director vid Claphaminstitutet borde veta bättre än att använda denna typ av ohederlig argumentation.

En sak har Tuve Skånberg onekligen rätt i, och det är Sverigedemokraterna är ett värdekonservativt parti som värnar traditionell judisk-kristen moral – partiet är för övrigt ett av de mer Israel-vänliga i landet – och exempelvis sluter upp bakom den traditionella kärnfamiljen. Detta inser också TTs reporter Pontus Mattsson, som i sin bok ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) – vilken ställvis är klart kritisk till SD – i ett försök att problematisera SDs karaktär bland annat skriver (sidorna 166-167):

”För i flera avseenden är Sverigedemokraternas väljare nämligen på den traditionella vänsterskalan: de är för en stark offentlig sektor och hyser misstänksamhet mot banker, storföretag och privatiseringar. Samtidigt är de värdekonservativa och säger nej till homosexuellas rätt att adoptera barn, de vill införa hårdare fängelsestraff för brottslingar, de är positiva till vårdnadsbidrag och det är fler av Sverigedemokraternas väljare som vill begränsa den fria aborträtten än vad det är bland Kristdemokraternas väljare. Den genomsnittlige sverigedemokraten är en sorts blandning av en socialdemokrat som värnar välfärden och en värdekonservativ kristdemokrat.”

 Kärnfamilj – ja tack!

Det är med andra ord inte så konstigt att Tuve Skånberg och andra etablerade politiker och debattörer känner en icke obetydlig vånda inför Sverigedemokraternas framgångar under senare tid. Jag tror få insiktsfulla bedömare tvivlar på att partiet kommer in i riksdagen som ett resultat av valet i september 2010.

Vad som gäller nu är att genom smutskastning och ohederlig argumentation försöka se till att detta sker med så liten marginal som möjligt.

Gåtan Mohamed Omar

Jag har redan tidigare i två inlägg berättat om den till islamismen omvände poeten och debattören Mohamed Omar. I likhet med många andra har jag chockerats över hur den tidigare verserade och nyanserade muslimen Omar som nyfrälst islamist offentligt uttalat sitt stöd för upphovsmannen till den moderna islamska radikalismen, Irans förre diktator ayatollah Khomeiny, samt blivit en svuren anhängare till terroriströrelser såsom Hamas och Hizbollah.

Och följetongen Mohamed Omar fortsätter. På sistone har hans medlemskap i den svenska sektionen av PEN-klubben, en internationell organisation som påstår sig vilja värna om yttrandefriheten för författare över hela världen, ifrågasatts av författarinnan och PEN-klubbmedlemmen Carina Rydberg. Denna menar att Omars radikala ställningstaganden  – han har nyligen även ifrågasatt Förintelsen samt det kommunistiska folkmordet i Kambodja – skadar den muslimska/palestinska saken, men hon kräver för den skull  inte att Omar skall uteslutas ur PEN. Hon gör dock bland annat följande reflektioner i en intervju med tidningen Världen idag 22/4:

”Om man skulle utesluta alla medlemmar i Pen som stöder Hamas så räcker det inte med Mohamed Omar. Detta är en åsikt som en organisation som Pen måste kunna tåla…Hans uttalanden om Förintelsen är ett stort problem, men jag tycker inte att han ska uteslutas. Frågan jag ställer mig är dock: Varför vill han vara kvar i Pen?”

På samma Världen idag-sida medger Mohamed Omar själv att han funderar på att gå ur Svenska PEN. Han citeras:

”Om Pen verkligen är en organisation som värnar yttrandefrihet, då tycker jag att jag ska vara med. Men den är ju inte det, det är ju en proisraelisk organisation. Så därför borde jag inte vara med där, jag funderar på att gå ur.”

I intervjun kommenterar Omar även sin inställning till nazisternas Förintelse av omkring sex miljoner judar i samband med Andra världskriget samt kommunisternas folkmord i Kambodja 1975-79 och det pågående folkmordet i Darfur i Sudan:

 En blind leder en blind:  Jan Myrdal och Mohamed Omar

”Jag tror att det funnits en förintelse, men att det var betydligt färre än sex miljoner judar som dödades…Jag tvivlar på folkmordet i Kambodja utifrån den information jag fått från Jan Myrdal. Däremot är jag helt säker på att det inte finns något folkmord i Darfur. Det är i stället en sionistisk sammansvärjning för att demonisera islam och för att dra uppmärksamhet från Israels massakrer på palestinier.”

Om terroristattackerna mot USA den 11/9 2001 säger Omar: ”Det var USA själva som låg bakom, inte muslimer. USA gjorde detta på samma sätt som de startade Vietnamkriget, genom att beskjuta sitt eget skepp.”

Att en uppenbart intelligent man som Mohamed Omar nog ändå är på detta sätt gör sig till tolk för gottköpspropaganda som endast de mest utflipprade  konspirationsteoretikerna rimligen kan sätta någon som helst tilltro till är för mig en gåta. Det finns få historiska händelser som är lika väldokumenterade som nationalsocialisternas Förintelse, och detsamma kan sägas om det av Pol Pot beordrade massmordet på den egna befolkningen i Kambodja. Att Omar börjat tvivla på det sistnämnda på grund av information han säger sig ha fått av den rabiate kommunisten och marxist-leninisten Jan Myrdal säger väl egentligen allt om Omars labila sinnelag.

 Förintelsen ifrågasätts av Mohamed Omar.

Sällan har väl Jesus-ordet om hur det går när en blind leder en blind haft större relevans än som illustration till konstellationen Omar-Myrdal. Jesus säger i en predikan som återges i Lukasevangeliet 6:39 (citerat ur bibelutgåvan ”Boken”, 1995: ”Vad är det för mening med att en blind leder en blind? Han kommer ju att falla i diket och dra den andre med sig.”

Carina Rydberg är värd en eloge för att hon genom ihärdiga påstötningar tvingat fram Mohamed Omars ljusskygga åsikter i offentligheten!

I dag skriver Omar för övrigt på sin blogg om den så kallade antirasistiska FN-konferensen i Genève, där Irans fanatiskt islamistiske president Mahmoud Ahmadinejad 20/4 angrep den judiska staten på sitt vanliga plumpa sätt, något som ledde till att ett stort antal delegater (dessbättre inklusive Sveriges) valde att tåga ut ur konferenssalen. Om detta skriver Omar ingenting. Han talar i stället om att Ahmadinejad fick ”stående ovationer” och om en ”sionistisk kampanj” (Omar har uppenbarligen fått sionismen på hjärnan) i syfte att undergräva konferensens legitimitet.

 Omars hjälte Ahmadinejad eldar massorna.

Som sagt, Mohamed Omar är och förblir tills vidare en gåta. Ty förutom vulgärpropaganda av ovanstående slag kan han ännu konsten att skriva tänkvärda och sofistikerade inlägg, exempelvis om den svenske utforskaren av den andliga världen Emanuel Swedenborg , vilken Omar menar att muslimer borde respektera därför att hans tankar utgjorde en inkörsport för sufismen.

Ingen kan heller gärna förneka att Mohamed Omar är en framstående författare. Förutom att under en följd av år ha utgivit den högklassiga kulturtidskriften Minaret skrev han 2005 diktsamlingen ”Tregångare” (Ruin förlag), vilken belönades av Samfundet De Nio och gav författaren ett flertal andra utmärkelser.

Om Mohamed Omar kan slutligen sägas att han föddes i Uppsala 1976 av en svensk mor och en iransk far, att hans ursprungliga namn är Jonas Mohamed Omar (han har i skilda sammanhang även använt namnet Eugen Omar), att han konverterade till islam som 16-åring och att han medverkat i publikationer såsom Folket i Bild Kulturfront, Ordfront, Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Axess.

Ett är visst:  stormarna kring Mohamed Omar lär inte påverka försäljningen av hans diktsamling ”Tregångare” – den har redan sålts bra med tanke på den tillhör en notoriskt svårsåld genre – i negativ riktning!

Socker-Jesus och socker-Gud

 

Den icke helt okände estradören, kreatören och riksbögen Jonas Gardell har skrivit en bok som heter ”Om Jesus”. Det är inte första gången Gardell fuskar inom teologins område – hans tidigare insatser i ämnet renderade honom ett hedersdoktorat i teologi i Lund.

När jag såg Jonas Gardell i en morgonsoffa här om dagen förklarade han, att den Jesus-bild han nu utkolporterar är en reaktion mot den frikyrkliga kristenhetens socker-Jesus, ni vet den där romantiskt idealiserade figuren med strålande rent och skönt utseende som går omkring och klappar barn på huvudet och gullar med små lamm. Så långt är jag med. Jag har nämligen viss förståelse för om Gardell vill göra upp räkningen med den gestalten, som naturligtvis har föga eller intet med den historiska personen Jesus att göra.

Jag har emellertid invändningar mot den bild av Frälsaren Gardell framställer. Enligt Gardell är det troligt att Jesus (Yeshua på hebreiska) var en riktig bonnläpp som var tandlös, undersätsig (omkring 150 cm lång enligt Gardell i morgonsoffan) och med svart, krulligt hår samt mörk hy. Förmodligen, menar Gardell, var Jesus dessutom analfabet. Detta är naturligtvis en klart felaktig och missvisande bild av den historiske Jesus. För det första kan han inte ha varit analfabet, eftersom han, enligt Skriften, redan som tolvårig i Jerusalems tempel slog de skriftlärde med häpnad med sin lärdom. Evangelierna är sedan enstämmiga i sin bild av Jesus som en auktoritativ och djupt skriftkunnig rabbin, den där ingen farisé eller lagkunnig slog på fingrarna. Jesus brukade vidare recitera Torah-texterna på hebreiska i synagogorna och var en lysande debattör.

Det är för mig därför solklart att Jonas Gardells Jesus-bild är i dessa avseenden falsk. Ingen dvärgväxt landsortspredikant med lässvårigheter och dessutom utan en tand i käften hade haft minsta chans att göra sig gällande i samtidens religiösa landskap, där det vimlade av Messias-pretendenter och lagkloka som törstade efter att sätta dem på plats. Jag föreställer mig att många av dessa hade tänderna i behåll, så varför då inte Jesus? Att en figur som den Gardell med yvig pensel målar upp skulle kunna samla tusentals anhängare omkring sig, och av det religiösa och politiska etablissemanget i Jerusalem skulle kunna uppfattas som ett så betydande hot mot den bestående ordningen att han slutligen avrättades på ett kors, är något helt orimligt.

Ola Salo som Jesus.

Dessutom har jag grava invändningar mot Gardells gudsbild. Livets ords huvudpastor Ulf Ekman tolkar denna på följande sätt i en kommentar i tidningen Världen idag den 3 april: ”Om jag förstått Jonas Gardell rätt, så vill han med allt han har, försvara tre för honom så viktiga teser. Dessa är: 1. Gud är så kärleksfull att han inte hakar upp sig på hur vi lever. Han vill att vi skall leva ut vårt liv som det behagar oss. 2. Synd, orenhet och andra bibliska uttryck existerar inte. De är termer hämtade ur gammaldags religiösa föreställningsvärldar som är inaktuella i dag och som vi måste göra rent hus med. 3. Alla, absolut alla kommer ovillkorligt till himlen, annars är Gud orättvis.”

Jonas Gardell förklarade i morgonsoffan att han ville ta kål på den socker-Jesus som det predikas om i frikyrkan och annorstädes. Jag kan sympatisera med den målsättningen. Det är då, som jag ser det, helt obegripligt att Gardell väljer att framställa Gud som ”socker”-Gud”: en högsta varelse som inte ställer några som helst krav på någon, och som tillåter vilka synder som helst (inklusive dem som strider mot Tio Guds bud) utan invändningar – då icke minst Gardells egen, som alla vet vad den är och som Bibeln är rörande enig om i sitt fördömande. Jesus var, såvitt jag förstår, den förste i världshistorien som framställde Gud i himlen som en far månande om sina barn. Ett fullödigt uttryck för denna fadersgestalt kommer till uttryck i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Som jag uppfattat det instämmer Jonas Gardell i bilden av Gud som en älskande far.

Var och en som själv har barn vet dock att ingen förälder värd namnet struntar i om ens egna barn ägnar sig åt hejdlöst syndande. Om jag hade haft en son eller en dotter som till exempel knarkade, stal och begick våldsbrott, och kanske som en följd härav hamnade i fängelse, så skulle jag naturligtvis inte sitta med armarna i kors utan göra mitt yttersta för att få mitt barn att lämna den fördärvliga väg vederbörande var inne på. Jag skulle göra detta just av det skälet att jag älskade mitt barn. Gud kan därför givetvis inte sitta i sin himmel, flina fånigt med sin (måhända tandlösa) mun och godkänna vilka upprörande handlingar som helst som barnen begår och låta dem bli delaktiga av saligheten ”no matter what”. Då vore Han en synnerligen dålig förälder. Gud älskar sina mänskliga barn, men Han ställer vissa krav på dem.

Det är också därför som Jesus, som har ett så nära förhållande till sin himmelske fader att han kan kallas Guds son, visserligen förlåter evangeliets sexmissbrukande kvinna som är på väg att stenas men tillhåller henne: ”Gå, men synda inte mer.” Jag är inte så säker på att Jesus skulle ingripa mot den stenförsedda pöbeln om samma kvinna skulle upprepa sin synd, ty handlingar har konsekvenser också i Guds och Jesu värld.

Jonas Gardells Jesus-bild inrymmer ävenledes ett par andra komponenter: Jesus var inte Gud, och han föddes inte genom jungfrufödsel. Här är jag ense med Gardell. Synen på Jesus som Gud, en varelse som desslikes hade skapats före själva Skapelsen, var aldrig aktuell förrän bilden av den verklige Yeshua hade förbleknat. Den börjar med det senast skrivna evangeliet, det med Johannes som författare vilket framställdes något hundratal år efter Jesu död på korset, och fullbordas med kyrkomötet i Nicea 325 då politikerna med kejsar Konstantin i spetsen och majoriteten av de samtida, fornkyrkliga ledarna kompromissade fram en Jesus-bild som de flesta kunde acceptera. Treenigheten och Jesus som Gud hade skapats, inte genom något gudomligt påbud utan som en följd av kyrkopolitiska kompromisser. Vi borde i dag vara mogna att lämpa dessa vanföreställningar över bord.

Jungfrufödselns dogm är tvivelsutan en följd av en lika verklighetsfrämmande som romantiserande Maria-kult i kombination med den bigotta syn på sexualiteten, som säkerligen utmärkte de kvinnohatande gamla ungkarlar som var verksamma långt efter Jesu död. Jesu samhälle var ett lika jordnära och realistiskt samhälle som något annat både förr och senare. Jesus avlades naturligtvis på samma sätt som alla andra mänskliga varelser. Vem var då hans jordiske far?

Denna gåta får sin lösning för den som med oförvillat öga läser Lukas evangelium 1:39-40, 56: ”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.” ”Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.” Mycket hinner hända på tre månader, och Marias vistelse hos makarna Sakarias och Elisabet ledde till att hon blev havande med Jesus; Elisabet väntade samtidigt Johannes döparen. Således var den framstående tempeltjänaren och prästen Sakarias inte bara Johannes utan också Jesu far. Det bör inte vara några problem att jämka samman detta förhållande med det budskap som ängeln tidigare bibringat Maria: att hon skulle bli havande med Jesus genom den helige andes tillskyndan. Vi vet att Bibelns budskap ofta uttrycks genom liknelser och symboler, och jag ser inga svårigheter i att Marias och Sakarias förening i syfte att frambringa Messias, Guds son och världens frälsare, kan liknas vid ett ingripande av den helige ande.

Den jordiska verkligheten är handfast, och det är i enlighet därmed Gud måste arbeta.