Inför fri vargjakt i Sverige!

Härlig, härlig, men farlig, farlig…

I det här inlägget tänkte jag slänga in en  brandfackla: inför fri vargjakt i Sverige. Att personer numera har rätt att freda sig och sina djur mot varg, och att vargjakt tillåtits för första gången på 40 år, är steg i rätt riktning. Nu är det emellertid dags att ta steget fullt ut och införa fri vargjakt!

Sveriges vargbestånd har vuxit från en varg 1974 till något över 200 inbegripet den nyligen avslutade vargjakten då runt 25 djur fälldes. Karl-Johan Karlsson skriver i en intressant artikel i Expressen den 10/1:

”Orsaken var att vargarna skjutits av fram till mitten av 60-talet. Då betalade staten ut skottpengar på varg. När man fridlyste vargen 1966 fanns det ett tiotal kvar. Men jakten fortsatte, i form av tjuvskytte, och åtta år senare fanns det alltså bara en enda varg kvar. Den svenska vargen räddades av invandrade djur från Norge, och de runt 210 vargar som finns i Sverige i dag, främst i Värmland, Dalarna, Västra Götaland, Örebro och Gävleborg, härstammar alla från tre vargar.”

Vargens (canis lupus) ursprung går tillbaka omkring 60 miljoner år i tiden, då det rovdjur som skulle komma att bli ursprunget till ett flertal rovdjur först framträdde. Hunddjur – vargen är det största i dag vilt levande hunddjuret – anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten för omkring 30 miljoner år sedan och därifrån spridit sig runt världen. I Sverige var varg allmänt förekommande över hela landet ända upp i 1800-talet, då man började ta krafttag för att bemöta det hot mot folk och fä som vargen utgjorde. Under detta sekel förekom flera fall av varg som angrep och dödade människor.

De drygt 200 vargar som finns i Sverige i dag är inte många vid en internationell jämförelse. I Kanada beräknas det finnas omkring 50 000 exemplar och i Ryssland 45 000. I USA uppgår vargtalet till dryga 10 000 och i Västeuropa till cirka 6000. Många EU-länder är avsevärt vargtätare än Sverige. Detta är dock inte, som jag ser det, något hållbart argument mot vargjakt. Varje land och folk måste själv göra en bedöming av hur många exemplar av detta extrema rovdjur det kan vara lämpligt att tolerera.

I Sverige är det ett faktum att många i de vargtätaste regionerna upplever det som synnerligen obehagligt att ha vargar strykande inpå knutarna och i skog och mark där människor uppehåller sig. Det var visserligen, så vitt jag känner till, mer än hundra år sedan en varg dödade en människa. Däremot finns det gott om exempel på hur vargen, ofta helt besinningslöst, angripit främst får och jakthundar.

I seriernas värld kan människa och varg gå bra ihop. Som här med Fantomen med sin Devil som liten valp. I verkligheten är det någonting helt annat.

Här några spridda exempel som hämtats ur Värmlands Folkblads nätupplaga:

5/5: Varg rev ett 20-tal får utanför Nyköping.

5/6: Elva tackor och lamm ihjälbitna av varg i en hage väster om Storfors.

5/9: Varghane dödade 23 får och lamm vid Toarps säter utanför Gällstad.

Hösten 2008 sköts en varg som rivit 22 får i trakten av Norrtälje.

I mina egna hemtrakter, det vill säga Södertälje, siktades en varg av en pensionerad amatörfotograf i Hölö i juni förra året.

I ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som jag anslutit mig till, hävdas bland annat:

”Ett ja till varg är detsamma som ett nej till övrigt vilt…” ”Först om vi tillåts jaga vargen fritt och själva lösa de problem den ställer till med kommer den att respekteras.” ”Någon utrotningshotad varg finns inte.”

Jag instämmer. Vargstammen anses vara livskraftig internationellt, och även om våra jägare – själv har jag inte hållit i ett skjutvapen sedan jag lämnade in min framlidne fars hagelbössa till polisen för tio år sedan och aldrig jagat över huvud taget – mot förmodan skulle skjuta av hela den inhemska vargstammen skulle det säkert vandra in nya djur från omkringligande länder såsom Ryssland, Finland och Norge.

Ett argument som hörts beträffande den senaste regeringssanktionerade vargjakten är att det är nödvändigt att decimera stammen på grund av dess inavel. Det måste dock anses vara tvivelaktigt om detta skulle göra vargbeståndet friskare. Argumentet om inavel är däremot helt logiskt för den som förespråkar fri vargjakt – ju fler inavlade djur som elimineras, dess bättre borde det rimligen vara!

I de privata diskussioner om vargens vara eller icke vara jag deltagit i har ”vargkramarna” – som till absolut största delen återfinns i storstadsområdena där man slipper oroa sig för vargen när man lämnar hemmet och på sin höjd sett en varg på Skansen – ofta hänvisat till det faktum att vargens existens kan härledas åtskilligt längre tillbaka än människans närvaro. Vargen skulle alltså ha större ”rätt” att få finnas än människan i kraft av sin ålder som art.

Jag har mycket svårt att se giltigheten i ett sådant argument. Hur och varför människan nått sin särställning på den här planeten behöver vi inte gå in på här. Det är dock ett faktum att människan är den varelse som bäst och effektivast placerat sig i toppen av alla näringskedjor och inte tillåtit någon annan art att få överhanden. Vi har kämpat oss till vår särställning på samma sätt som alla andra djurarter – människan är trots allt i biologisk bemärkelse ett djur – kämpat för sin existens.

Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi med berått mod skulle överge den särställningen. Det är tvärtom naturligt att vi försvarar denna särställning – mot vargar och andra animaliska och övriga faromoment. Det måste emellertid framhållas att människan i egenskap av herre över skapelsen har ett förvaltaransvar som redan Bibeln, kristendomens grunddokument, inskärper. Det ansvaret omfattar såväl djur som övrig natur inklusive luften vi andas.

Det finns enligt min uppfattning inget skäl att betvivla att de svenska jägarna är medvetna om sitt ansvar. Tvärtom torde den svenska jägarutbildningen hålla världsklass; jag har själv tillgodogjort mig i jägarutbildningen ingående läromedel och vet vilka krav som ställs på jägarna här i landet.

Vargdebatten i Sverige är märkligt infekterad. Jag såg någonstans på nätet följande invektiv riktat mot  upprörda fårfarmare som fått sina kreatur massakrerade av vargar: ”Hört talas om elstängsel, inavlade bonnjävlar!” Vad kan det finnas för anledning att rikta sådana argument mot människor som arbetar för sitt levebröd och vill skydda sin egendom mot sådant som hotar den, inklusive vargen? Det övergår mitt förstånd.

Det finns heller ingen anledning att hata vare sig vargar eller vargkramare. Vargar är inte onda, de är som de är av födsel och ohejdad vana. Och just därför måste vi människor ta mått och steg för att skydda oss. Skall det vara så svårt att förstå för alla vargälskare, som nästan alltid fått sin bild av vargen på ett teoretiskt sätt? Älska gärna vargen – men inse att människor i vargtäta bygder vid behov måste kunna försvara sig mot den!

Slutligen en länk till ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som tillkommit med stöd från det så kallade Vargupproret:

http://upprop.nu/UGOX

Zarah!

Jag gjorde under den gångna sommaren en minnesvärd utflykt till Zarah Leander-muséet, inrymt i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet i Östergötland. Muséet är beläget inte långt från Häradshammars kyrka, där Zarah själv och hennes tredje man, Arne Hülphers, är begravda. I närheten ligger även godset Lönö, där fru Zarah bodde från sin återkomst till Sverige 1943 fram till sin död 1981. På länken nedan sjunger Zarah Leander duett med Birgit Nilsson i TV 1977:

http://www.dailymotion.com/video/x76mic_zarah-leander-and-birgit-nilsson-si_music

Vi som tillhör en litet äldre generation är väl bekanta med den färgstarka divan Zarah Leander, som utan tvivel är en av Sveriges främsta sångartister genom alla tider och i sin genre fullt i klass med operastjärnan Birgit Nilsson. Vi minns Zarahs framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” och Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” i den svenska statstelevisionen och ryser med välbehag vid minnet av den av henne framförda ”Vill ni se en stjärna”. Vi minns även anklagelserna mot henne om att ha varit nazist; hon levde och verkade trots allt i Nazityskland åren 1936-43 och umgicks i de högsta nationalsocialistiska kretsarna. Hon träffade Hitler själv, och propagandaminister Joseph Goebbels tillhörde hennes devota beundrare.

Underbara Zarah!

När Lasse Holmqvist en gång i TV frågade Zarah om hon varit nazist svarade hon med ett rungande ”nej”. Och det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander någonsin var ideologiskt medveten nationalsocialist. Hur kan hon då ha levt, sjungit och spelat in film i Hitlers Tyskland under sju års tid? Svaret på den frågan kan delas in i två delar: dels ville hon göra karriär, bli berömd och tjäna mycket pengar; dels var hon en fullfjädrad politisk idiot. Zarah Leander hade anbud från såväl USA som England att göra sin lycka i dessa länder. Att hon ändå valde Tyskland bottnar i att det låg närmare Sverige såväl geografiskt som kulturellt och att tyska var det språk hon behärskade bäst. Politiska överväganden spelade ingen som helst roll i hennes beslut att flytta till Tyskland. Något som det naturligtvis finns all anledning att beklaga. Här följer en sånginsats i filmen ”Die grosse Liebe” 1942:

http://www.youtube.com/watch?v=xp6l59mZojM

Zarah Leander är en av mina absoluta artistfavoriter. Hennes välmodulerade och kraftfullt uttrycksfulla contraaltröst var sensationell, vilket fick revykungen Ernst Rolf att anställa henne på stående fot efter att ha hört henne provsjunga hösten 1929. Rolf skall, enligt författaren Bosse Schön i boken Zarah Leander. Säkerhetspolisens hemliga akt (Bosse Schöns förlag 2008) ha sagt till den 22-åriga sångerskan från Värmland: ”Ni var fanimej en överraskning, ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Den 27 oktober 1929 debuterade unga Zarah, 172 centimeter lång och med 41,5 i skonummer, hos Rolf i Borås anrika träteater.

Sara Stina Hedberg föddes i Karlstad den 15 mars 1907. Hon var rödhårig och blev tidigt närsynt. Fadern, Anders Hedberg, var en stabil karl om 140 kilogram och framgångsrik fastighetsmäklare under det att modern, Mathilda, var sprungen ur en släkt bestående av huvudsakligen godsherrar och ämbetsmän. Det skall tilläggas att fader Anders desslikes var musikalisk och en hejare på flöjt. Familjen var klart välbärgad och bodde i tio rum med egen tvättstuga. Det förväntades av unga Sara, som hade fyra bröder, att hon skulle gifta sig till ett högborgerligt hem  och skapa trivsamma levnadsförhållanden för make och barn. Den praktiska utbildningen härför inleddes omedelbart efter den åttaåriga flickskolan.

Men unga Sara Hedberg ville annorlunda: hon närde flickdrömmar om att bli aktris, en på intet sätt respektabel syssla vid denna tid. 1926, vid 19 års ålder, träffade Sara skådespelaren Nils Leander som gått på Statens scenskola och var premiärelev på nationalscenen Kungliga dramatiska teatern. Sara och Nils ingick äktenskap samt flyttade in hos Saras svärföräldrar – svärfar Pontus Leander var präst – i prästgården Risinge nära östgötska Finspång. 1927 föddes dottern Boel och 1929 sonen Göran. På lediga stunder lyssnade Sara Leander i smyg på radio – vilket ansågs vara höjden av synd i det rekorderliga prästhemmet – och fastnade särskilt för kupletten ”Vill ni se en stjärna, se på mig”, exekverad av idolen Margit Rosengren till ackompanjemang av Ernsts Rolfs revyorkester. Sången handlade för övrigt om filmstjärnan Greta Garbo. Här undrar Zarah – på tyska – om kärlek kan vara synd:

http://www.youtube.com/watch?v=0zDL4j9haQ0&feature=related

Äktenskapet med Nils Leander knakade i fogarna och upplöstes snart, varpå Sara Leander flyttade till moder Mathilda i Stockholm med barnen. I tvårummaren på Torsgatan bodde även Saras två yngre bröder. Fader Anders hade avlidit året innan. I Stockholm debuterade Zarah Leander, som hon numera skrev sitt artistnamn, i revyn ”Det glada Stockholm” och gjorde stor lycka. Sommaren 1930 blev Zarah av den legendariske Gösta Ekman erbjuden att spela titelrollen Hanna Glavari i operetten ”Glada änkan” av Franz Lehar med Ekman i den manliga huvudrollen som greve Danilo. Leander lyckades genom aggressiv förhandlingsteknik dubbla den lön hon erbjudits av Ekman och fick den då hisnande summan av 6000 kronor i månaden.

Gösta Ekman spelade mot Zarah Leander 1930.

Några månader efter den lyckosamma debuten i ”Glada änkan” ingick den frånskilda Leander äktenskap med journalisten Vidar Forsell, son till operachefen John Forsell. De närmaste sex åren etablerade sig Zarah Leander som stor stjärna i Sverige, och 1936 – samma år som de olympiska spelen i Berlin inföll – fick hon sitt internationella genombrott i operetten ”Axel vor des Himmels Tor” som hade världspremiär i Wien i närvaro av bland andra Österrikes kansler Kurt Schussnigg.

Zarah Leander gjorde succé pyramidale i Wien; publiken hade aldrig hört tillstymmelse till något liknande, en primadonna som varken var sopran eller alt utan snarare tenor (lyssna till exempelvis Ernst Rolf eller Jan Malmsjö så förstår ni vad jag menar).  När Die Leander tre månader efter Wien-premiären spelade in sin första tyskspråkiga film, ”Premier”, hade hon redan begått 138 operettföreställningar inför sammanlagt 210 000 personer. Den kedjerökande och fräkniga operettstjärnan från Sverige engagerades omsider av det tyska filmbolaget Ufa, men först sedan myndigheterna fått bekräftat att hon var så kallat renrasig. Zarah stod på tröskeln till det stora internationella genombrottet.

Zarah Leander accepterade således att göra karriär i det nationalsocialistiska Tyskland, där Adolf Hitler och nazistpartiet NSDAP hade tagit över regeringsmakten efter valsegern 1933. Men hon var mån om att hålla den politiska makten på armlängds avstånd och vägrade gå med i såväl Reichsfilmkammer som NSDAP. De tyska myndigheterna tvingades acceptera detta, eftersom de ville behålla sin stora stjärna. Det är ingen hemlighet att Zarah Leander tjänade för sin tid astronomiska penningsummor i Tyskland; hon blev därmed Tredje rikets högst betalda aktris. Sammanlagt gjorde hon 14 filmer för Ufa, filmer som givetvis spelade en betydande roll i den nazityska propagandan. Se nedan en länk till en sång med klart propagandistiska övertoner:

http://www.youtube.com/watch?v=p8D126NPTrU&feature=related

Zarah Leander träffade rikskansler Adolf Hitler veterligt endast en gång. Det skedde på våren 1939 efter sista inspelningsdagen av den antibrittiska propagandafilmen ”Das Lied der Wüste”. Leander berättade om mötet i sina första memoarer Vill ni se en diva? (Wien 1958). Enligt den svenska sångerskans berättelse undrade hon, helt fräckt, om Hitler aldrig försökt göra något åt sin hopplösa frisyr. Hitler svarade att han försökt med allehanda pomador och andra medel, men att en ostyrig test envisades med att hänga ned i pannan. Renlevnadsmannen Hitler visade sig också ganska irriterad över att Leander ville ta ett bloss efter maten (hon rökte det svenska cigarrettmärket Stamboul, som hennes bröder försåg henne med).

Mer kontakt hade Zarah Leander då med den diaboliske Joseph Goebbels, som förgäves försökte få den svenska stjärnan i säng. Vid ett tillfälle skall Goebbels ha pikat Die Leander för hennes judiska förnamn, men den svenska stjärnan blev inte svarslös. Hon skall ha genmält: ”Hur är det med ert eget förnamn; Joseph, det är väl klart judiskt?” I filmen till den här länken har Zarahs rollgestalt kärleksbekymmer:

http://www.youtube.com/watch?v=m20La_Sg4Dc

Medan hon gjorde karriär i Tyskland inköpte Zarah Leander egendomen Lönö på Vikbolandet i Östergötland (egendomen innehas i dag inom parentes av riksdagens talman Per Westerberg). Zarah insåg efterhand mycket väl att Tyskland skulle förlora kriget och att det då gällde att ha en tillflyktsort. Den 15 april 1943 lämnade hon således Tyskland och flyttade till Lönö, där hon småningom etablerade sig som herrgårdsfru tillsammans med sin tredje man, pianisten Arne Hülphers. Tidigt spreds rykten av illvilliga tungor om att Zarah Leander skulle ha varit nazitysk spion, och hos säkerhetspolisen finns en hel drös med rapporter som går ut på detta. Bosse Schön visar dock i sin bok att inget av dessa rykten var sant.

Detta hindrade inte att Zarah Leander drabbades av en veritabel hatkampanj när hon återvände till Sverige. Den välkände artisten och teaterchefen Lasse Dahlqvist i Göteborg försäkrade att han inte skulle anställa Leander ens ”om de kastade henne efter mig”, medan revydirektören och kuplettsångaren Karl Gerhard kallade henne för ”politisk idiot”. Sistnämnda omdöme menade Zarah själv var rättvisande. ”Jag vet inte vad politik är och intresserar mig inte för det”, förklarade hon 1944. I stället, sade hon, hade hon valt sig själv och sin familj.

 

Zarah Leander med sin mångårige beundrare Karl Gerhard.

Om den bisexuelle Karl Gerhard kan det nämnas att han, enligt uppgift till mig av Leanders allt-i-allo Brigitte Pettersson, alltid var en hängiven beundrare av Zarah och hemskt gärna ville gifta sig med henne som han också – trots att han ideologiskt stod långt till vänster – försvarade mot angreppen hon utsattes för de första åren i Sverige efter hemkomsten. Leander nobbade dock Gerhard till förmån för sin Hülphers, som hon gifte sig med i Göteborg 1956.

Efter en tids ”karantän” tog dock Zarah Leanders karriär upp sig igen, och på 1950-talet återvände hon till såväl Tyskland som Österrike och gjorde stor succé med skivinspelningar, revyer och konserter. Också i Sverige togs hon efter lång tvekan till nåder och kämpade på som artist in i det sista trots hinder som en tilltagande synsvaghet – i slutet av sin levnad var hon blind – och cancer. När hon dog på Danderyds sjukhus 1981 var hon 74 år gammal. Då hade hon 353 skivinspelningar bakom sig.

Sist en kort hyllning i bild och ton till denna stora artist med Tove Janssons och Erna Taoros ”Höstvisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=WrYnM5Dwldc