Reflektioner kring ett bröllop

Ett mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Klart Victoria skall få låta pappa överlämna henne!

 

Kronprinsessans Victorias kunglige anfader på fädernet, konung Carl XIV Johan.

Det har i media uppkommit en vad jag skulle vilja kalla pseudodebatt om kronprinsessan Victorias klart uttryckta önskan om att låta pappa, kung Carl XVI Gustaf, överlämna henne till fästmannen Daniel Westling vid altaret i Storkyrkan vid brölloppet den 19 juni.

Svenska kyrkans representanter, såsom ärkebiskop Anders Wejryd och biskopen Lennart Koskinen, sägs ha ”varnat” för att låta de i ceremonin inblandade tillämpa den äldre anglosaxiska traditionen att låta fader och blivande brud skrida genom altargången tillsammans för att den blivande bruden därpå skall ansluta sig till den blivande brudgummen.

Det har till och med bildats en Facebook-grupp med samma synsätt till vilken även jag fått en inbjudan. Här oreras det om att varianten med det faderliga överlämnandet är en kvarleva från gamla tider då det förekom brudköp och bruden inte hade en egen vilja etcetera. Man säger det inte rent ut, men kanske vill gruppen också att Victoria och herr Daniel Westling skall sammanvigas av Stockholms lesbiska biskop Eva Brunne.

Så slår man ju ytterligare två spikar i patriarkatets likkista…

Denna vilja diktera för Sveriges nuvarande och blivande statschef hur de skall genomföra den hett emotsedda vigselceremonin är, som jag ser det, helt otillständig. Självklart skall vi överlåta åt dem det berör att genomföra ceremonin som de behagar, även om det skulle innebära att de cyklar tandemcykel mellan bänkraderna!

Tandemcykel med annat par.

Victoria skulle säkert te sig lika bedårande på tandem som bruden på bilden ovan.

Som det heter i visan ”Daisy Bell” (”Isabella” på svenska), här i datoriserad version:

http://www.youtube.com/watch?v=41U78QP8nBk

But you´ll look sweet/Upon the seat/Of a bicycle built for two

Med detta inlägg vill jag säga något i stil med: övertolka inte traditionen!

Jag måste också säga att det ter sig en smula underligt att företrädare för en kyrka som den svenska skall hålla så hårt på just traditionen att brudparet skrider uppför altargången tillsammans, när man i hart när alla andra sammanhang visat att man fullständigt skiter i traditionerna.

Just herrar Wejryd och Koskinen har dessutom i särskilt hög grad gått i bräschen för det förstörelseverk som Svenska kyrkan på ett så upprörande sätt är ett offer för.

Klart Victoria skall få låta pappa kungen överlämna henne till Daniel!

Bröllopet kommer jag för övrigt att fira i sällskap med andra medlemmar i Rojalistiska föreningen den 19 juni.

Grattis, Madde och Jonas!

Nu har också prinsessan Madeleine, yngst i den kungliga familjens barnaskara, ingått förlovning. Det skedde officiellt den 11 augusti, men det uppges att den lycklige fästmannen, Jonas Bergström, friade till sin prinsessa redan den 12 juni vid villa San Michele på Capri.

Så – grattis, Madde och Jonas!

Ett trefaldigt kungligt ”hurra” för Madde och Jonas!

Jag är inbiten rojalist och gläder mig därför åt att det ser ut att ordna sig för kungabarnen. Nu väntar vi bara på att prins Carl Philip skall stadga sig. Vän av ordning kanske frågar sig – och mig – varför det är så himla viktigt att slå vakt om kungahuset och monarkin som statsform. Ingen har enligt mitt förmenande givit ett bättre svar på den frågan än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76).

Jag ber därför att få citera ur Ungers bok Rapsodi i blått (Askild & Kärnekull förlag, 1974):

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t o m intelligenta människor (Tingsten var ett typexempel), som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig liksom – det är jag övertygad om – för den överväldigande majoriteten av Sveriges folk är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för galet med det. Emotionella drivkrafter spelar väl så stor roll i politiken – för att inte tala om människolivet överhuvudtaget – som intellektuella, som rationella. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, d v s den som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi.”

Vidare:

”För att bli alltmer personlig: jag tycker det är trevligt med kungar och drottningar och prinsar – för att inte tala om prinsessor; jag är en varm anhängare av kvinnlig tronföljd. Jag tycker om kronan och äpplet och spiran och svärdet och jag tycker om silvertronen och den hermelinbrämade manteln. Eller för att vara aningen mindre frivol: så tråkigt som det är i det här folkhemmet – och tråkigare blir det för var dag som går, gråare och glanslösare och färglösare och glädjelösare – tycker jag att man skall slå vakt om de ögonblick av solennitet och festivitas, som ännu finns kvar i statslivet och som är så intimt förknippade med monarkin i dess viktigaste, i mitt tycke viktigaste, funktion: att vara en åskådlig och påtaglig symbol för sammanhanget i vår historia, detta samband mellan det förflutna, det närvarande, och det tillkommande, mellan generationerna i vårt folk, de döda, de ofödda och oss själva.”

Så långt Gunnar Unger, som alldeles säkert glädjer sig storligen åt de nu stundande prinsessbröllopen i sin kungsblått konservativa himmel.

Man hör ofta republikaner tala föraktfullt om kungafamiljen och hur korkade dess medlemmar skulle vara. Dessa mindre vetande individer har naturligtvis alldeles fel. Prinsessan Madeleine är, precis som sina syskon, en välutbildad ung dam. Född på Drottningholms slott en 10 juni 1982 tog hon 2006 en filosofie kandidat-examen i de förnämliga ämnena konstvetenskap, etnologi och modern historia vid Stockholms universitet. C-uppsatsen handlade om tillkomsten av Sollidens slott på Öland. Prinsessan Madeleine har även läst barnpsykologi på akademisk nivå.

Madeleine Thérèse Amelie Josephine  är den tredje i Sveriges tronföljd efter kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip samt även nummer 195 i den brittiska tronföljden. Hon tituleras hertiginna av Hälsingland och Gästrikland och är beskydarinna av stiftelsen Min stora dag och Europa Nostra, som värnar om den europeiska kulturen. Bland intressena märks hästsport.

Madeleines fästman, Jonas Bergström, föddes i en akademikerfamilj på Djursholm den 23 januari 1979. Han och Madeleine träffades 2002 och uppges ha haft ett ställvis turbulent förhållande. Jonas gick ut med toppbetyg från Danderyds gymnasium 1999 efter att läst vid samhällsvetenskaplig linje med inriktning på ekonomi. Sin juristexamen avlade han vid Stockholms universitet 2006 och har sedan dess praktiserat vid en advokatbyrå i New York samt på en fondkommissionsfirma i Stockholm. För närvarande har han ett välavlönat arbete som biträdande jurist vid advokatbyrån Vinge vid Norrmalmstorg i Stockholm.

Hela kungafamiljen.

Så nu vet ni det. Ätten Bernadotte ser ut att leva vidare i högönsklig välmåga och ge det svenska samhället den stadga och den solenna glans det så väl behöver i dessa de oroligaste av  tider!

Monarkins fiender och fientliga vänner

Så har då kronprinsessan Victorias fästman Daniel Westling gjort sin debut i de större sammanhangen. Och han tycks ha gjort det med den äran.

Det var söndagen den 12 juli som Victoria och Daniel, tillsammans med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, fick representera kungahuset vid en mottagning för Republiken Koreas president Lee Myung-bak med hustru Kim Yoon-ok på Sollidens slott på Öland. Expressens rutinerade hovreporter Johan T. Lindwall ger Daniel goda vitsord den 13 juli och påpekar, att herr Westling gjort en remarkabel återhämtning efter sin njuroperation.

Som monarkist glädjer jag mig givetvis åt de goda nyheterna och ser fram emot bröllopet nästa sommar!

Men vårt kungahus får minsann inte enbart inkassera lovord. Under Expressen-artikeln om statsbesöket från Sydkorea utgjuter vänsterpartiledaren Lars Ohly sin vredes skålar över det förgripliga i kronprinsessparets framtida boende på Haga slott. ”Jag tycker det är skandal att de har fått tillträde till det här slottet alldeles gratis”, citeras Ohly bland annat och uttrycker även som sin mening att herrskapet ”borde fixa sitt boende själva.”

Victorias och Daniels framtida boende förargar Ohly.

Den magsure kommunisten Ohly är inte ensam bland representanter för den röd-gröna oppositionsröran om att lufta sin republikanska svenska avundsjuka. På sin blogg den 23 april är John Johansson, politisk sekreterare för Socialdemokraterna vid oppositionskansliet i Örebro, inne på samma linje som Ohly. I ett tårdrypande inlägg, som går ut på att i tider när det finns uteliggare, trångbodda människor och fattigpensionärer så borde inte Daniel och Victoria få Haga slott till sitt förfogande, skriver Johansson:

”Så finns familjen Bernadotte. Med en årsinkomst på flera miljoner utför de sitt värv som kungafamilj i Sverige. Och som när de gifter sig får mer pengar. Och när de ska flytta ihop med någon annan person får ett slott. (…) Mitt förslag är att vi byter regering och statsskick.”

Den allmänna avundsjukan mot vårt kungahus från socialistiskt disponerade personer är tarvlig, okunnig och kortsiktig. Till och med en kommunist som prästsonen Ohly och en socialdemokratisk propagandaskrivare som Johansson i Örebro borde kunna inse att rikets blivande statschef och hennes gemål har ett behov av att bo ståndsmässigt. Det blir inte färre uteliggare om de, som Ohly föreslår, får ”fixa sitt boende själva.”

Om regeringschefen tillåts disponera ett palats i Stockholms stad så borde rimligtvis den blivande statschefen kunna få tillgång till ett mindre slott i stadens utkant!

Dessutom är det inte sant att kronprinsessparet ”får” Haga slott så där annars bara. Den mörkblått knökkonservative Michaël Lehman konstaterar således på sin blogg ”Kunskap*Bildning*Tradition*den 10 juli, med hänvisning till en artikel i Svenska Dagbladet, att det regeringen gör är att överlåta dispositionsrätten för Haga slott vid Brunnsviken i Stockholm till Daniel och Victoria.

Att kommunister och sossar inte gillar kungahuset särskilt bra visste vi redan. Men att en monarkist tydligen har ett horn i sidan till ätten Bernadotte är väl litet otippat. Jag vet nämligen inte hur man eljest skall tolka en debattartikel som Jakob E:son Söderbaum gjorde sig skyldig till i Aftonbladet, av alla tidningar, den 19 juni.

I artikeln, rubricerad ”Daniel kan inte bli prins”, ondgör sig Söderbaum över konungens planer på att upphöja Daniel Westling till prins samt hertig av Västergötland efter det planerade bröllopet med Victoria nästa sommar. Juristen Söderbaum hänvisar till att den nuvarande konstitutionen förbjuder kungen att adla folk och påpekar, att den siste som adlades var upptäcktsresanden Sven Hedin 1902.

Att adla å ena sidan och att utnämna någon till prins å andra sidan är emellertid inte riktigt samma sak. Enligt Söderbaum, för övrigt ordförande i Förenade monarkister, har Carl XVI Gustaf lika fullt ”inte alls rätt att tilldela Daniel Westling titeln Prins.” Nej, hävdar Söderbaum (på fullt allvar, får man förmoda), kungen kan inte ens utnämna någon till ”Herr”!

Visst skall grabben få bli prins!

Det är till att göra bort sig med besked. Herr är förstås ingen officiell titel ens med stor bokstav – till och med jag kan ”utnämna” någon till ”herr”… Söderbaum har desslikes ovanan att stava kungliga titlar med stor begynnelsebokstav: ”Prins”, ”Kronprinsessa”, ”Drottning” och så vidare. Så gör man i engelsktalande länder men på intet sätt i Sverige. Söderbaum utnämner till på köpet kungens farfars (Gustaf VI Adolf) söner Sigvard, Carl Johan och Lennart – vilka samtliga tvingades avsäga sig sina prinstitlar därför att de gifte sig med damer ur borgerligheten – till dennes bröder!

En sådan fadäs får man knappast göra sig skyldig till om man gör anspråk på att hålla sig till tradition och fason.

En kommentator som kallar sig Ällin påtalar mycket riktigt på Aftonbladets nätupplaga Jakob E:son Söderbaums pinsamma grodor på bland annat följande sätt:

”Rätten att förläna prins- och hertigtitlar är över huvud taget inte reglerad i 1974 års (Söderbaum skriver 1975) regeringsform. (…) Men i och med att prinsessan Lilian blev prinsessa och hertiginna 1976 och att denna förläning inte bestreds av statsmakterna, får denna rätt anses etablerad genom praxis.”

Med vänner som Söderbaum behöver kungahuset inte några fiender!

För övrigt markerade det sydkoreanska statsbesöket, att det i år är 50 år sedan Sverige och Sydkorea inledde sina handelsförbindelser.