Vita hus-öl gav sämja

Nu har president Barack Obama, professor Henry Louis Gates, Jr., sergeant James Crowley och vicepresident Joe Biden samlats över en stilla öl i Vita husets trädgård och slutit fred. Det uppges på CNN att Obama drack Bud Light, Biden det alkoholfria ölet Buckler, Gates Samuel Adams Light och Crowley Blue Moon. Ingen rapporteras ha behövt bäras från bordet. Se videolänk:

http://www.youtube.com/watch?v=0No8LEiFlcM

Ölsamkvämet har sin bakgrund i den uppståendelse som uppstod då Obama anklagat polismannen Crowley för att ha agerat ”stupid” då han grep professor Gates i dennes hem i Cambridge, Massachusetts. Polisen hade fått ett larm om att någon försökte bryta sig in i Gates hem, men i själva verket var det Gates själv som inte fick upp dörren och därför tog sig in bakvägen. När Crowley skulle höra med Gates hur det var fatt blev denne aggressiv och greps för förargelseväckande beteende och fördes till en polisstation. Något åtal blev det inte.

Incidenten gav upphov till yviga diskussioner om rasism i det amerikanska samhället, men när det hela lugnat ner sig stod det klart att James Crowley hade agerat helt enligt regelboken. Obama tvingades beklaga sitt ordval och be Crowley om ursäkt. Inte bara det – han bjöd alltså in Crowley, Gates och Biden till en pilsner i Vita husets trädgård.

Och ölpartyt verkar ha nått den eftersträvade sämjan. Crowley sade i ett uttalande efteråt bland annat att man hade haft en ”cordial and productive discussion” och kommit överens om att gå vidare i stället för att älta det som skett. Professor Gates höll med och skrev på sin blogg bland annat:

”Let me say that I thank God that I live in a country in which police officers put their lives at risk to protect us every day, and, more than ever, I´ve come to understand and appreciate their daily sacrifices on our behalf. I´m also grateful that we live in a country where freedom of speech is a sacrosanct value and I hope that one day we can get to know each other better, as we began to do at the White House this afternoon over beers with President Obama.”

Där ser man vad några öl kan åstadkomma i storpolitiken. Kanske något också för andra världsledare att tillämpa. Behovet hade dock aldrig uppstått om Barack Obama hade haft vett att knipa käft till att börja med!

 I samband med ölhävningen i anslutning till Vita huset offentliggjorde CNN en opinionsmätning som visar, att stödet för president Obama sjunkit markant sedan den senaste mätningen gjordes i juni. Då ansåg 6o procent av tillfrågade amerikaner att Obama gör ett gott jobb som USAs president. Siffrorna för juli månad landar på 54 procent, alltså en sexprocentig nedgång.

Smekmånaden med Obama är slut

När Barack Obama tillträdde som USAs 44e president i januari 2009 hade han ett överväldigande stöd i USA såväl som utomlands. Ett av de få länder där sympatierna för hans medtävlare John McCain övervägde var Georgien. Ett halvår efter Obamas tillträde har entusiasmen svalnat betydligt, åtminstone hemma i USA. I resten av världen förefaller den överdrivna dyrkan av Obama – Obamamania” –  hänga kvar ett tag till.

En incident för någon vecka sedan utsatte Obamas presidentur för en ganska obarmhärtig blixtbelysning. Det var när Obama skarpt kritiserade en vit polisman, James Crowley, för att ha betett sig som en ”idiot” när han grep en amerikansk universitetsprofessor som dessutom råkade vara en personlig vän till presidenten. Det visade sig dock att polismannen agerat helt korrekt, och Obama tvingades krypa till korset. Crowleys chefer och poliskolleger stödde hela tiden sin man och var upprörda över Obamas lösmynthet, vilket framgår av den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=G-QIKl6ca3I&feature=PlayList&p=788A379D232B0

 Polisbefälet James Crowley råkade illa ut genom Obamas ohemula angrepp.

Den som greps var Henry Louis Gates, Jr., Alphonse Fletcher University-professor vid Harvard-universitetet samt director vid W. E. B. Du Bois Institute for African and African American Research, också vid Harvard. Gates är en av USAs mest välkända radikala svarta professorer och, som sagt, en god vän till Obama. Bakgrunden till gripandet var att Cambridge-polisen fått in en anmälan om ett inbrottsförsök i Gates hem, sedan Gates kommit hem från ett besök i Kina och misslyckats med att få upp dörren; han gick därför in genom en dörr på husets baksida.

Det hade säkert inte blivit några problem för utkommenderad polis att hantera situationen om inte Gates uppträtt aggressivt och arrogant  samt anklagat poliserna – en vit och en svart – för att vara rasister. Han vägrade dessutom komma ut ur huset för att identifiera sig och greps därför på plats samt fördes till polisstationen. Sedan saken utretts kunde alla anklagelser mot Gates avfärdas, och Cambridge-polisen bad om ursäkt. Det var då president Obama spädde på uppståendelsen genom sina anklagelser mot den vite polismannen James Crowley.

Genom presidentens inblandning fick affären Gates världsvid uppmärksamhet och har även attraherat svenska bloggare. En av dessa är moderata kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Lidingö kommun sedan 2003, Paul Lindquist, som kommenterat Obamas märkliga insats enligt följande:

”För det första är det högst anmärkningsvärt att presidenten kommenterar hur en enskild polisman sköter sitt arbete och att han därtill använder sitt ämbete till att försvara en personlig vän. Om Sveriges stats- eller justitieminister gjort något motsvarande hade vederbörande omedelbart blivit anmäld till KU. (…) Inte heller en Harvardprofessor står över lagen, oavsett om han är svart eller vit.”

Här en länk till hela Paul Lindquists inlägg:

http://www.moderat.se/web/Paul_Lindquist_blogg.aspx

Barack Obamas självpåtagna inblandning i polisens affärer ledde till att den enskilde polismannen, James Crowley, tvingades löpa gatlopp i media för sin påstådda men icke-existerande ”rasism”. Obama ångrade visserligen i efterhand sina respektlösa kommentater om Crowleys ”idiotiska” handlande, men då var skadan redan skedd – för såväl Obama själv och polismyndigheten i Cambridge, Massachusetts som för James Crowley. Icke desto mindre har olika bedömare världen över fortsatt sjunga Obamas lov.

Det är emellertid inte bara Obamas olycksaliga inblandning i Gates-affären som fått många i USA att börja betrakta sin president med större skepsis än tidigare. Genom mina  mejlkontakter med amerikanska vänner har jag fått erfara att många som tidigare stött och röstat på Obama nu har börjat tvivla, eller rentav ta avstånd från mannen i Vita huset. Alltfler tycks börja inse, att talet om Obama som socialist – som enkelt viftades bort i samband med presidentvalet – icke saknade fog.

 Rätt bild av president Obama?

Det stöter exempelvis många, att president Obama agerar som vore han VD för bankerna, bilindustrin och sjukvården i Förenta staterna och, med hjälp av sina nära medarbetare, rumsterar om som han vill i det amerikanska näringslivet och vårdapparaten. Detta är definitivt inte en amerikansk presidents roll, som denna definieras i konstitutionen. Dessutom agerar Vita huset i ”splendid isolation”, till synes utan någon som helst insyn. USA står inför en ekonomisk och social omvälvning utan tidigare motstycke, och få verkar bry sig.

Barack Obama har därtill ådagalagt en minst sagt nonchalant inställning till det fria ordet. Bland annat syftar han till att, genom försåtliga metoder, strypa den amerikanska pratradions yttrandefrihet. Just pratradion – ”talk radio” – är troligen det enda mediaområde där högern har ett klart övertag över vänstern, och pratradioestradörer såsom Rush Limbaugh, Michael Savage,  Gordon Liddy, Michael Reagan med flera har länge varit en nagel i ögat på den notoriskt politiskt korrekte vänstermannen Obama.

Vidare har Barack Obama ända sedan han inledde sina universitetsstudier byggt upp ett vittförgrenat nät av kontakter till olika mer eller mindre vänsterradikala personligheter och grupperingar. De mest omtalade av hans forna medarbetare är väl den fradgatuggande ”black power”-pastorn Jeremiah Wright samt gamle Weathermen-terroristen, numera etablerade universitetsprofessorn William ”Bill” Ayers.

 Obama och pastor Wright, mannen som blev beryktad med sitt yttrande ”God damn America”.

För alltfler amerikaner börjar det stå klart att Barack Obama med sin politiska vänsteragenda syftar till att omvandla USA till ett liberalt-socialistiskt samhälle av nordeuropeisk modell, eller ännu värre. Obama-administrationen öser ut pengar till höger och vänster, till synes utan att bekrymra sig för det rekordhöga budgetunderskottet. 2009 har exempelvis den federala regeringen spenderat cirka 4000 biljoner dollar, det vill säga 4 triljoner – summor så hisnande att de förefaller helt overkliga.

Jag avskyr att säga ”vad var det jag sa” (eller gör jag det – det känns faktiskt rätt angenämt!), men den här utvecklingen förutspådde jag i god tid före det amerikanska presidentvalet i november 2008. Den som vill veta mer uppmanas läsa min djuplodande artikel om Barack Obamas ideologiska hemmahörighet – ”En socialist i Vita huset?” – i tidskriften Contra nr. 4 2008, sidorna 3-7.

Ty visst blev det en socialist i Vita huset. Dessbättre verkar det amerikanska folkets smekmånad med Barack Obama vara på väg att ta slut, och möjligheten att Obamas period i Vita huset bara blir fyraårig är inte längre så avlägsen.

Svar på tal till president Bartlet

Jag brukar ibland titta på den amerikanska TV-serien ”West Wing” (Vita huset), som för tillfället går på TV9. Det är en ytterst välgjord produktion med ett koppel skickliga skådespelare och sofistikerad handling. Bland seriens rådgivare finns personer med såväl liberal som konservativ utsyn, något som gör att den inte blir så fullt ut politiskt korrekt som man annars hade anledning frukta att en Hollywood-produktion om en demokratisk administration med den beryktade vänsterskådisen Martin Sheen i rollen som president Josiah ”Jed” Bartlet med nödvändighet skulle bli.

President Bartlet – nästan lika vänstervriden som Obama…

Vita huset är helt enkelt mycket god TV-underhållning med en seriös framtoning. Rekommenderas!

Emellanåt har dock manusförfattarna lagt in rejäla sjok med politisk korrekthet och tröttsamma  klichéer hämtade ur den liberala (vilket med amerikanskt-engelskt språkbruk betyder ungefär ”vänstervridna”) fataburen. Ett sådant exempel är den grundfalska föreställningen om den rekorderliga horan, i ett Vita huset-avsnitt framställd som en sympatisk ung kvinna som med sin syssla som lyxprostituerad försöker slå sig fram i samhället med sikte på en bra utbildning och i framtiden ett respektabelt jobb.

Och så har vi det här med bögeriet.

Som alla vet finns det knappast en amerikansk TV-serie där inte manliga homosexuella (lesbiska kvinnor har av någon anledning inte samma lyskraft) porträtteras som hyvens killar i alla avseenden; alla som inte ger sitt förbehållslösa bifall till deras livsstil framställs lika förutsägbart som svårartade homofober, närmast fascister. Temat går förstås igen i en lång räcka biofilmer. Nyligen såg jag ett avsnitt ur Vita huset, där en jäktad president Bartlet i Vita huset träffar en samling radiopratare. Bartlet stelnar till när han ser en kvinna i samlingen; det framgår att kvinnan har rykte om sig att vara notoriskt högerkristen och bland annat i sitt program citerat Tredje Mosebok 18:22: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna, det är något avskyvärt.” ( I den gamla bibelöversättningen hette det ”en styggelse”, något som ju är betydligt märgfullare och vilket också den svenska textöversättaren har valt).

Jed Bartlet stelnar som sagt till när han ser på kvinnan, som dessutom har fräckheten att sitta när presidenten befinner sig i rummet. Han frågar henne om det är hon som sagt att homosexuellt umgänge mellan män är ”en styggelse”, hon svarar att det är Bibeln som säger det. Varpå den politiskt korrekte Bartlet (och förmodligen också aktören Martin Sheen) får spatt. Han övergår så till att på skolmästaraktigt sätt läxa upp kvinnan och frågar henne om hon också vore beredd att, eftersom Moses lagar stipulerar dödsstraff för bögeri, tillstyrka dödsstraff också för någon som rör vid skinnet till en död gris eller för en kvinna som (om jag minns rätt) väver en klädnad av olika sorters garn; sistnämnda brott skall nämligen också straffas med döden enligt gamle Mose.

Kvinnan, vackert klädd i grönt, bara sitter där (hon reser sig när presidenten vredgat påpekar det oerhörda i detta etikettsbrott) och stirrar tomt framför sig med gapande mun, ur stånd, får vi förmoda, att bemöta president Bartlets PK-kanonad värdig en Jonas Gardell i upplösningstillstånd. Jag vet dock vad hon borde ha svarat, även om manusförfattaren naturligtvis inte hade låtit henne göra det.

”Herr president”, borde hon ha sagt, ”förlåt om jag sitter och niger, men jag hade fått inrycket att ni tillhör den generation distingerade gentlemän som låter en dam sitta. Uppenbarligen hade jag fel. Och nej, jag förordar inte dödsstraff för vare sig homosexuella handlingar eller de andra gammaltestamentliga brotten ni nämner. Jag vill också påpeka för er att det citerade bibelstället långt ifrån är det enda som handlar om homosexualitet, detta till skillnad från omnämnandet av det olämpliga att röra vid skinnet till en död gris. Alla bibelställen som handlar om homosexualitet fördömer för övrigt homosexuella handlingar som onaturliga och syndfulla, brott mot Guds skapelseordning. Detta görs dessutom inte bara på Mose tid, utan även av Paulus i Nya testamentet.”

Kvinnan kunde sedan lämpligen ha följt upp med att citera Romarbrevet 1:27 där Paulus vidhåller: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.” Hon kunde ha fortsatt med 1 Korinterbrevet 6:9-11: ”Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män…ingen sådan får ärva Guds rike.”

Om Bartlet då fortfarande hade varit kvar kunde hon ha avrundat med: ”Jag har hört om er, herr president, att ni är en bildad man med förmågan att föra ett nyanserat resonemang. Döm då om min förvåning när ni tydligen förväntar er att vi kristna, i vår moderna tid, tydligen i konsekvensens namn bör anse brottet att vidröra en död gris skinn vara lika avskyvärt som när en man knullar en annan man i arslet” (lite must och färg hade förhöjt episodens underhållningsvärde). ”Ni måste skämta. Om vårt rättsväsende hade gått på den linjen hade vi haft våra fängelser överfulla av slaktare, och det har vi knappast råd med, eller hur, herr president? By the way – när ni ändå är igång med att censurera Moseböckerna kanske ni också vill lyfta ut Tio Guds bud, eller?”

Tja, så där kunde kvinnan ha svarat Bartlet om jag hade fått hoppa in som manusförfattare…