Köpenhamnsmötet början till slutet för grönfascismen

Jag har det stora nöjet att hälsa The Viscount Monckton of Brenchley – det vill säga den vältalige klimatskeptikern Lord Christopher Monckton – välkommen som gästskribent på min blogg. Moncktons av mig översatta slutreflektion över FNs nyligen avslutade miljökonferens i Köpenhamn är hämtad från SPPI-Bloggen med undertiteln ”Science based policy for a better world.”

Christopher Monckton.

Parturient montes: nascetur ridiculus mus

”Bergen har födslovånda, en löjlig råtta skall födas” (Horatius).

Tack vare 100 000-tals amerikanska medborgare som kontaktade sina valda representanter för att protestera mot den icke valda, kommunistiska världsregering med nära nog ändlösa befogenheter för beskattning, reglering och intervention som föreslogs i tidiga utkast till Köpenhamnstraktaten finns det ingen Köpenhamnstraktat. Det finns inte ens ett Köpenhamnsfördrag. Det finns ett Köpenhamnsavtal.

Vita husets spinnmästare spann, och deras officiella pressmeddelande förkunnade, med mer än den vanliga enfalden, att president Obama hade ”bärgat” en uppgörelse i Köpenhamn i bilaterala samtal med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, vilka hade etablerat ett förhandlingsblock.

Den klart tillkännagivna gemensamma positionen för dessa fyra utvecklingsländer var den enda fyrbåken av klarhet och sunt förnuft vid de dimmiga 14 dagarna av poserande och bluddrande i Köpenhamns ohyggliga konferenscenter.

Detta är vad de Rättframma fyra bad om:

Punkt 1: Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

Punkt 2: Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

Punkt 3: Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

Punkt 4: Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Detta är vad de Rättframma fyra fick efter president Obamas dramatiska ingripande för att rädda uppgörelsen:

1. Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

2. Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

3. Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

4. Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Här, i ett nötskal – för lyckligtvis behövs ingenting större – är ”Köpenhamnsavtalets” (Copenhagen Accord) huvudpunkter:

Huvudpunkter: Enligt Köpenhamnsavtalet, som träder i kraft omedelbart, ”understryker (parterna) att klimatförändring är en av de största utmaningarna i vår tid”; betonar ”sin starka politiska vilja att enträget bekämpa klimatförändring”; erkänner ”den vetenskapliga synen att ökningen av den globala temperaturen skall vara under 2 grader C” och kanske under 1,5 grader C; eftersträvar ett ”samarbete för att nå en höjdpunkt av globala och nationella utsläpp så snart som möjligt”; erkänner att utplånandet av fattigdomen är ”utvecklingsländernas allt överskuggande prioritet”; och accepterar behovet av att hjälpa ”sårbara länder – särskilt de minst utvecklade nationerna, de små östaterna samt Afrika” – att anpassa sig efter klimatförändringarna.

Planeten behöver inte räddas, menar Lord Monckton.

Självpåtagna utsläppsmål: Alla parter skall själva sätta upp, och uppfylla, utsläppsmål till 2020, att föreläggas sekretariatet till den 31 januari 2010. I fall där utvecklingsländer får ersättning för att minska sina utsläpp kommer deras tillmötesgående att kontrolleras. Utvecklade länder skall finansiellt stödja mindre utvecklade länder i syfte att förhindra avskogning. Kolhandel får användas.

Nya byråkratier och finansiering: Under överinseende av en panel på hög nivå (High-Level Panel) kommer utvecklade länder att ge upp till 30 miljarder US dollar för 2010-12, med sikte på 100 miljarder US dollar i höjd med 2020, i en upptrappad, ny och förhöjd, förutsägbar och adekvat finansieringsåtgärd till utvecklingsländerna via en grön Köpenhamns-fond (Copenhagen Green Fund). En teknologisk mekanism (Technology Mechanism) kommer att påskynda den teknologiska utvecklingen och överföringar till utvecklingsländerna.

Och det är allt. Dyrt, ja. Onödigt, ja. Men världsomvälvande? Nej.

Den obefintliga kopplingen mellan det grandiosa svamlet från diverse världsledare som spelade för galleriet om det påstått överhängande behovet att Rädda Planeten Nu och det ynkliga resultatet av icke-händelsen i Köpenhamn är bländande. Och det är välkommet.

Trots all retorik, eller den väderspänning som gäller som retorik i dessa dagar, har det börjat gå upp för ”ledarna” i nationer som utsätter dem för regelbundna återinropningar och omval att folket inte längre tror att de galna vetenskapsmännen talar om sanningen för dem. Och folket har rätt.

Till yttermera visso litar folk inte längre på media efter etablerade nyhetsmedias misslyckande att rapportera vad de illasinnade och obehagliga vetenskapsmän involverade i Climategate-affären hade skrivit till varandra om dem med vilka de hade delade meningar, eller vad de hade gjort för att uppfinna, fabricera, hitta på, kasta om, förändra, knåda, dölja eller till och med förstöra vetenskapliga data i syfte att skydda och kolportera ut den pseudovetenskap vilken miljökorrespondenterna så beredvilligt och okunnigt hade trott på.

Och detta är dåliga nyheter för en styrande klass som har kommit att utveckla ett alltför mysigt förhållande till de etablerade medierna. Det är också mycket dåliga nyheter för de etablerade medierna själva, vilka nu i snabb takt tappar upplagor och annonsintäkter eftersom folk med rätta överger dem till förmån för Internet där – oaktat diverse kostsamma försök av den överfinansierade internationella vänstern att manipulera med sökningar på Google och Yahoo – sanningen fortfarande finns tillgänglig om man vet var man skall söka.

Köpenhamn var sista chansen, inte för planeten, som inte behöver räddas, utan för de förhoppningsfulla kandidaterna till FNs världsregering. De gick på pumpen, och det rejält, genom att tro på sin egen överdrivna propaganda om att planeten är i fara och genom att tro att de hade världsledarna var de ville ha dem. De sköt över målet och har betalat priset.

Även om nästa år är ett el Nino-år ackompanjerat av snabbt växande solaktivitet kanske 2010 inte, trots allt, kommer att sätta ett nytt globalt temperatrurrekord som därmed skulle övertrumfa det som sattes 1998, året för den Stora el Nino. När det är dags för nästa stora snackfest i Mexico City, i december 2010, kommer luften att ha gått ur den ”globala uppvärmnings”-skräcken.

Vi bör inte sänka vår gard, men Köpenhamn är mer än slutet på början för grönfascismen: det är början till slutet. Ekonazismens försök till en globalbyråkratisk coup d´etat har misslyckats, och inget sådant försök har förutsättningar att lyckas. Alltför många av er är åsyna vittnen.

http://sppiblog.org/news/parturient-montes-nascetur-ridiculus-mus#more-314