Det hände sig i den soliga amerikanska delstaten Florida att en troende ateist inför helgdagarna Påsk och Pesach (kallas Passover i USA) vände sig till en advokat, som han ville ha som juridiskt ombud i syfte att driva ett mål inom delstatslegislaturen.
Han ansåg nämligen att det var diskriminerande gentemot honom själv och andra trosbröder och -systrar att kristna och judar hade egna religiösa helgdagar men ateisterna saknade sådana.
Målet kom slutligen upp i domstol, men domaren var obeveklig. Han slog sin ordförandeklubba i bordet med en ljudlig smäll och sade med hög röst:
– Case dismissed!
Då tog det juridiska ombudet till orda och protesterade ljudligt och, som han trodde, vältaligt:
– Jag är förvånad, ers nåd. Jag och min klient kan påvisa, att medan de mosaiskt och kristet troende har egna högtider såsom Chanukka, Jul, Passover, Påsk, Yom Kippur med flera, så har de som bekänner sig till den ateistiska övertygelsen inte en enda. Detta måste anses vara diskriminering av högsta potens!
Advokaten hade nu arbetat sig upp till ett lagom mått av indignation och såg rätt nöjd ut. Den gamle domaren blev emellertid inte svaret skyldig:
– Er klient är uppenbarligen inte särskilt kunnig. Ateisterna har förvisso en egen högtid.
– Jaså? genmälde advokaten tvivlande. Vilken skulle det vara?
Advokaten tog fram sin amerikanska fickkalender, öppnade den och svarade efter en så kallat talande tystnad:
– I almanackan står klart och tydligt att 1 april är ”April Fools Day” (aprildårarnas dag). Det står i Psaltaren 14:1 i Bibeln att ”Dårarna säga i sina hjärtan: det finnes ingen Gud.” Om er klient därför hävdar att han är ateist och därmed inte tror på Gud så hävdar denna rätt att han är en dåre. Och alltså har sin egen dag den 1 april.
Med detta tvingades advokaten och hans ateistiske klient låta sig nöja. Om de gick vidare i rättsystemet för att överklaga förtäljer inte historien.