Socialdemokratin och klasskampen och att ställa grupper mot varandra

Socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Vaggeryd 2006.

”Vi ställer aldrig grupper i samhället mot varandra.”

Detta hävdas av Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje sedan 2010, i en socialdemokratisk annonsbilaga i den gratisutdelade lokaltidningen Södertäljeposten december 2021.

Detta är naturligtvis kvalificerat struntprat, och fru Godner är själv väl medveten om detta – om hon är någorlunda underkunnig om sitt eget partis historik. Vilket jag förutsätter att hon är. I så fall vet hon att Socialdemokraterna i egenskap av ett socialistiskt parti i grunden bygger sitt engagemang på klasskampen, vilken per definition innebär just att ställa samhällsgrupper mot varandra.

Det kan vara fråga om män mot kvinnor, folket mot makthavarna (dock inte så aktuellt när sosseriet har makten), borgarklass mot arbetarklass, arbetsgivare mot arbetstagare, kapitalister mot löntagare, hyresvärdar mot hyresgäster, strejkbrytare mot strejkande, militärer mot fredivrare, klimatalarmister mot så kallade -förnekare eller kanske bara vi mot dem. Det kan också vara fråga om Sverigedemokraterna mot övriga partier, något jag själv fått erfara som ledamot i Södertälje kommunfullmäktige. Och det är givetvis Boel Godner som ställt sig i spetsen för denna uppdelning i ”vi och de andra”.

Boel Godner (S) i Södertäljeposten (annonsbilaga) december 2021. Foto: Tommy Hansson

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildades formellt 1889 men kan noga taget räkna sitt ursprung tillbaka till 1881, då agitatorn och skomakaren August ”Mäster” Palm höll ett uppmärksammat tal med titeln Hvad vilja socialdemokraterna?.

Partiets huvudfrågor var allmän och lika rösträtt samt åtta timmars arbetsdag. I syfte att vinna gehör för sina krav organiserade dåtidens sossar en lång rad konfliktåtgärder och strejker, något som ledde till en stark polarisering i det dåtida samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_socialdemokratiska_arbetarepartis_historia

Ett återkommande inslag i partiets agitatoriska verksamhet har ända sedan starten varit högtidlighållandet av arbetarklassens dag (eller klasskampens dag som jag brukar säga) den 1 maj, den dag då man ditintills mestadels firat vårens ankomst.

Nu skulle medvetna socialistiska arbetare, istället för att avnjutna fågelsång och vårvärme i behaglig enskildhet, ut på gatorna och bära röda flaggor och banderoller samt skandera käcka slagord mot arbetsgivare, militärer, hyresvärdar och andra förhatliga grupper. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_maj

Ådalen 14 maj 1931.

Den enskilda händelse som betytt mest för Socialdemokraternas maktinnehav i Sverige var tveklöst händelserna i Ådalen i Hälsingland den 14 maj 1931. Arbetare vid Marmaverken protesterade då mot att arbetsgivaren under pågående strejk hyrt in strejkbrytare för att hålla produktionen igång. Flera av strejkbrytarna misshandlades och förnedrades. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85dalsh%C3%A4ndelserna

Det demonstrationståg som ringlade sig fram genom det naturfagra landskapet kom att beskjutas då ett militärbefäl (felaktigt) tyckte sig se vapen i flera av demonstranternas händer, varvid fem personer tragiskt nog sköts ihjäl.

Opinionsbildningen har genom åren utvecklats till att vara överväldigande på demonstranternas sida, men så var långt ifrån fallet vid själva tilldragelsen: borgerliga tidningar sympatiserade i regel med polis och militär, däribland Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning och dess chefredaktör Torgny Segerstedt. Ådalshändelserna kan sägas ha delat in Sverige i två läger och bidrog troligen starkt till att Socialdemokraterna kunde komma till makten 1932 och behålla den oavbrutet till 1976.

Nutidens sossar inklusive Boel Godner vill gärna framställa det egna partiet som inkluderande och gränsöverskridande. Då och då sticker emellertid bockfoten fram hos ledande partiföreträdare såsom Magdalena Andersson, Morgan Johansson och Peter Hultqvist vilka kanske framförallt har en tendens att se farliga nazister och högerextremister bakom varje buske. När dessa mestadels återfinns i partiföreträdarnas hjärnor.

Statsrådet Morgan Johansson hävdar att det vimlar av högerextremister och nazister.

De som går på Godners och övrigas försök till skönmålning skulle kanske studera texten till sången Internationalen (svensk text från 1902 av Henrik Menander), vilken sjungs unisont på såvitt jag vet alla sossesammankomster den 1 maj. Ett exempel i form av några rader i en vers som troligen inte sjungs i dag men som ändå finns med: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” https://www.dagensarena.se/redaktionen/sta-inte-dar-och-mumla/

1 maj: Löfven och sossarna sluggar vilt- går mot fiasko i EP-valet

Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.

Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.

Varnar att ny judeförintelse väntar med KD och högern – minuter innan Löfven går upp på samma scen

Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.

Sosseriets huvudfråga inför EP-valet den 26 maj är just den så kallade kampen mot vad som kallas ”högerpopulism” alternativt ”högerextremism”. Anklagelserna om nazism och judeförföljelser haglar genom luften utan tillstymmelse till historisk precision. S-partiets egna bruna historia nämns naturligtvis inte med ett ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.

Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.

Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.

Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen

”Krossa sionismen” skanderar SSU:arna med Ilmar Reepalu i spetsen

Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.

Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.

Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.

Löfven behöver inte gå längre än till det egna partiorganet Aftonbladet för att få detta klart för sig: aktuell forskning visar att antisemitism är betydligt mer utbredd hos den muslimska befolkningsgruppen än bland övriga samhällsgrupperingar. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/0EnPL0/forskning-antisemitism-mer-utbredd-bland-svenska-muslimer

Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.

Nej, i dag känner jag mig inte jättestolt över att vara sverigedemokrat

Sveriges och NATOs flaggor vajar tillsammans.

Jag har varit medlem i SD i åtta år, och ibland bland känner jag mig särskilt stolt över att vara sverigedemokrat.

Som när Mattias Karlsson för inte så länge sedan i en riksdagsdebatt gav statsminister Stefan Löfven en välbehövlig lektion i demokrati. Karlsson pekade bland annat på  Socialdemokraternas traditionella stöd för kommunist- och extremiströrelser i exempelvis Angola och Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/25/sd-karlsson-stallde-lofven-till-svars-for-terror-och-diktaturstod-lofven-pratade-jarnror/

Det tillhör förvisso undantagsfallen att jag inte instämmer i SDs officiella politik. Ett sådant undantag är NATO-frågan, vilket jag alltid varit öppen med. Jag menar, och det har jag gjort sedan jag blev politiskt aktiv för ganska precis 44 år sedan, att det är självklart att Sverige bör gå med i den västliga försvarsalliansen NATO. Detta är, som jag ser det, angelägnare än någonsin.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/10/visst-bor-vi-ga-med-i-nato/

Ty är det inte uppenbart för alla, att vi inte klarar av att avvisa främmande intrång – och det behöver ju inte röra sig om en allomfattande invasion utan kan vara fråga om ett begränsat ingrepp av typ strategiskt betingad ockupation av Gotland – utan stöd utifrån?

I dag är det emellertid inte fråga om en ren och oförfalskad anslutning till NATO med åtföljande förpliktelser jag diskuterar, utan om ett godkännande av det så kallade värdlandsavtalet med samma NATO. Sverigedemokraterna i allmänhet och dess försvarspolitiske talesman i synnerhet har nu, tillsammans med Vänsterpartiet, tillkännagivit att man kommer att verka för att avtalets godkännande skjuts upp med ett år.

Det nya Kalla krigets upphovsman, tsar Putin, med några av sina militära höjdare.

V och SD har således deklarerat att partierna, vilka eljest inte har särdeles mycket gemensamt, kommer att begära en vilandeförklaring, ett minoritetsskydd reglerat i regeringsformen som går igenom om inte fem sjättedelar av riksdagens 349 ledamöter röstar emot det. Eftersom båda nämnda partier tillsammans får ihop 69 riksdagsmandat kommer avtalet alltså att skjutas upp med ett år om inget oförutsett inträffar fram till dess att avgörandet tas i riksdagen nu på onsdag den 25 maj. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22866636.ab

Som jag nämnde inledningsvis är SDs roll i det här föga uppbyggliga taskspeleriet ingenting mitt hjärta fröjdar sig åt. ”Värdlandsavtalet riskerar urholka omvärldens förtroende för vår alliansfrihet”, förklarar SDs ledande försvarspolitiker, den förre partiledaren Mikael Jansson, enligt en TT-text den sverigedemokratiska inställningen. Kvalificerat trams. Det rör sig här om maskningspolitik i en fråga som ändå kommer att förloras.

Vänsterpartiet å sin sin sida skyller på att en lagändring av det slag ett värdlandsavtal skulle innebära risk för inskränkning av grundlagsfästa fri- och rättigheter. Precis som om detta parti med rötter i kommunismen på riktigt skulle bry sig om dessa rättigheter, vilka var icke-existerande i det gamla Sovjetunionen och synnerligen hårt ansatta i dagens alltmer totalitära Ryssland.

Som för övrigt avlossade startskottet för det nya Kalla kriget i höjd med Putins tillträde som president år 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Personligen är jag betydligt mer bekymrad över att ett uppskjutet avtal riskerar urholka omvärldens inklusive Putins förtroende för den svenska viljan att försvara det egna landet. Och alliansfriheten – ja, det var länge sedan den förlorade sitt bäst före-datum (vi är redan med i exempelvis EU och FN). Den hör uppriktigt sagt hemma på sophögen.

En svensk NATO-anslutning stärker inte bara vårt eget försvar, den skulle också vara bra för våra baltiska och nordiska grannar av vilka förutom Sverige endast Finland ännu så länge står utanför försvarsalliansen.

Kommunistisk 1 maj-affisch med slagord som skulle ha kunnat vara SDs.

Det har på sociala media sagts och skrivits föga smickrande omdömen om Sverigedemokraterna  i anledning av inställningen till värdlandsavtalet. Ett parti som nu alltså i en betydelsefull sakfråga – försvarsfrågan var den viktigaste anledningen till att jag gick med i SD 2008 – solidariserar sig med inte bara Vänsterpartiet utan också med de Nordkorea-älskande kommunisterna i Kommunistiska partiet (KP) och naturligtvis crackpot-typerna i Svenska motståndsrörelsen och därmed jämförbara extremnationalister. Att hävda att mitt kära parti hamnat i dåligt sällskap är en skrattretande underdrift.

Fullt lika långt som den rosenrasande Lars Wilderäng går i bloggen Cornucopia – där han kallar SD nationalsocialister, förrädare, rysslakejer etcetera – är jag förstås inte beredd att gå. Se själva vad Wilderäng i uppenbar affekt skriver här: http://cornucopia.cornubot.se/2016/05/de-nationella-socialisterna-och.html

Den förebådade vilandeförklaringen är dock i mina ögon tillräckligt illa för att jag skall uttala mitt nyanserade men likväl klara ogillande gentemot partilinjen här. Det skulle behövas en förutsättningslös debatt inom partiet om detta. Vilandeförklaringen (vilket ord!)  är en åtgärd som gör att vi står där med blottad strupe i ytterligare ett år, vilket jag menar vara oförsvarligt av ett parti som säger sig värna om det egna folkets väl och ve.

Att vårt land är oerhört sårbart har slutligen framgått av en rad incidenter och ”olyckor” under de senaste veckorna – med hälsningar från tsar Putin? Läs mer därom på Hans C. Petterssons utmärkta blogg Jihad i Malmö. http://jihadimalmo.blogspot.se/2016/05/med-en-halsning-fran-kamrat-putin.html

Dixi et salvavi animam meam. (Jag har talat och därmed räddat min själ).

En dag väl värd att fira

 

Artur Hazelius gick i bräschen.

Svenska flaggans dag den 6 juni har firats officiellt åtminstone sedan 1916, då firandet ägde rum i det då relativt nybyggda Stockholms stadion i närvaro av konung Gustaf V och andra medlemmar av kungahuset. 1963 flyttade detta kungliga firande över till det närbelägna Skansen.

Att högtidligheten skulle äga rum just den 6 juni var långt ifrån självskrivet. Det var kring sekelskiftet 1900, då Sverige var föremål för nationalromantiska strömningar, som frågan om en lämplig svensk nationaldag började stötas och blötas. De alternativ som diskuterades var midsommarafton, Gustaf II Adolfs eller Carl XIIs dödsdag och den 6 juni.

Till slut gick den 6 juni segrande ur striden: det var det datum Gustaf I Vasa valdes till svensk konung – året var 1523 – och även den dag då 1809 års regeringsform skrevs under.

Nordiska museets och Skansens grundare, folklivsforskaren Artur Hazelius (1833-1901), gick i bräschen för den 6 juni som firandedatum då han 1893 lät anordna en ”vårfest på Skansen”, vilken avslutades just den 6 juni. Hazelius skriver följande i 1893-94 års årsredogörelse för Nordiska museet och Skansen:

Såsom en de fosterländska minnenas högtidsdag har på Skansen införts den 6 juni, Gustafsdagen, hvilken där firats och hädanefter kommer att firas såsom svensk nationaldag.

Det fanns flera skäl till att just den 6 juni utvaldes. Midsommarafton hade många förespråkare, men till slut föll detta alternativ på att den nya flagglagen, som trädde i kraft efter upplösningen av unionen Sverige-Norge, hade undertecknats dagen före midsommarafton. Det fick inte se ut som om vi ville fira förlusten av Norge.

Den svensk-norska unionsflaggan med ”sillsallaten”.

Vid denna tid firades midsommarafton för övrigt alltid den 23 juni, det vill säga dagen före midsommardagen. Bruket att fira midsommarafton den lördag som infaller mellan den 19 och 25 juni infördes först 1953 i Sverige (och i Finland 1955).

Hjältekonungarnas Gustaf II Adolfs och Carl XIIs dödsdagar den 6 respektive 30 november ansågs vid närmare eftertanke mindre passande, eftersom vid denna tid på året mörker och kyla rådde. Dessutom förefaller det kanske väl deprimerande att fira nationaldagen på någons dödsdag.

Först 67 år efter den första festligheten på Stockholms stadion – 1983 – fick den 6 juni genom beslut i riksdagen status som Sveriges nationaldag. Och 2005 blev dagen äntligen helgdag – eftersom det ansågs lättsinnigt att ge svenska folket ännu en röd dag i almanackan fick annandag pingst stryka på foten. Personligen hade jag föredragit att den 1 maj – den bedrövliga klasskampens dag – äntligen hade utmönstrats som svensk helgdag.

Bruket att fira svenska flaggan har sin egen speciella historik. Länge användes riksflaggan mestadels till sjöss, och då var den dessutom vanligen tretungad. 1873 hissades, i konung Oscar IIs andra regeringsår, en svensk flagga för första gången på kungliga slottet i Stockholm. Detta mötte på sina håll skarp kritik, eftersom det ansågs att en svensk flagga inte hade på land att göra.

Det kungliga exemplet vann dock efterföljd, och snart började flaggstänger resas och  blågula flaggor hissas på exempelvis prästgårdar, skolgårdar och vid järnvägsstationer. Det medförde att flaggningen snart var allmän. Företaget Åhlén & Holm samt bestyrelsen för Svenska flaggans dag började desslikes dela ut flaggor gratis.

Svenska flaggans nuvarande utseende fastställdes 1906, då vi efter unionsupplösningen fick en ny flagglag. Unionsmärket, den så kallade sillsallaten, som inrymts i flaggans övre vänsterhörn, togs bort och fälten i flaggan fick bestämda proportioner och bestämd färgsättning; tidigare hade de gula och blå färgerna kunnat förekomma i allehanda nyanseringar. Det fastslogs även, att den tretungade flaggan skulle vara förbehållen krigsmakten och kungahuset.

Det brukar ibland hävdas att svenskarna skulle vara unika bland världens folk på så sätt att vi inte firar vår nationaldag på ett lika entuasiastiskt sätt som andra. USA, Norge, Frankrike och Irland brukar nämnas som exempel på länder där man firar sin respektive nationaldag på ett ”normalt” sätt. Detta är emellertid ett felaktigt antagande och förmodligen ett uttryck för vår dåliga nationella självkänsla.

St. Patrick´s Day firas numera över hela världen.

I själva verket är de nämnda exemplen på entusiastiskt firande – Fourth of July (USA), Syttende Mai (Norge), Jour de la Bastille (Frankrike) samt St. Patrick´s Day (Irland) – inte alls representativa för hur nationaldagar i allmänhet brukar firas. Jag tycker personligen det är utomordentligt trevligt och medryckande med fosterländsk yra och en myckenhet av flaggviftande.

Min favorit bland nationaldagar är St. Patrick´s Day den 17 mars, i vars anslutning  jag sedan några år tillbaka brukar bjuda hem några goda vänner på traditionell irländsk mat, irländska drycker och massor med irländsk musik.

Vi svenskar behöver dock inte alls skämmas för vårt mer lågmälda firande, vilket givetvis har att göra dels med vår historiska särart, dels med vårt nationella kynne. Därför bör vi fira den 6 juni 2011 med både glädje och stolthet som en dag väl värd att fira.

Intressant att notera i sammanhanget är, att den politiska vänstern och de ängsligt politiskt korrekta ibland oss fortfarande tenderar att hysa dåligt samvete  inför nationaldagsfirandet, ett uttryck för det inflytande 68-vänstern alltjämt utövar. Det är därför vi med blandade känslor kan notera, att det på sina håll firas mångkulturellt präglade nationaldagar med kurdiska, zigenska, afrikanska med flera inslag i form av musik, dans och mat.

Med all respekt för främmande kulturer, vilka förvisso kan vara nog så lärorika och intressanta: låt den 6 juni få vara vår alldeles egna svenska högtidsdag!

Låt oss allra sist avnjuta Jussi Björlings tolkning av sången ”Land, du välsignade” med text av Elisabet Björklund och musik av Ragnar Althén:

http://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs

Jämtin, Bildt – och en kvinnlig bin Ladin

Glädje i Washington över bin Ladins död. Frågan är om Carin Jämtin är lika glad i dag.

Nej, Carin Jämtin ser inte ut att bli någon höjdare som Socialdemokraternas partisekreterare. I skuggan av nyheterna från Pakistan om terrorgurun och massmördaren Osama bin Ladins (1957-2011) fabulösa ändalykt föreslog Jämtin att en muslimsk högtid, på bekostnad av en befintlig svensk, bör införas som officiell svensk helgdag. Detta i syfte att understryka Sveriges mångkulturella karaktär.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kommenterade:

Vad Carin Jämtin i princip säger är att nationaldagen eller en kristen helgdag ska avskaffas till förmån för en muslimsk helgdag. Jag tycker att utspelet är direkt osmakligt och jag undrar om detta är en ny officiell socialdemokratisk partilinje. Jag efterlyser därför besked från Håkan Juholt i frågan huruvida han instämmer i vad hans partisekreterare sagt om att svenska helgdagar ska avskaffas till förmån för muslimska högtider.

Det var som bekant Jämtin vilken, i egenskap av sossarnas dåvarande oppositionsborgarråd i Stockholm, inför senaste valet föreslog att butlers skulle befolka huvudstadens tunnelbana för att betjäna resande stockholmare. Tidigare har Jämtin på Facebook hyllat skribenten Donald Boström för dennes antisemitiska sagoberättande i Aftonbladet.

Carin Jämtin uppges nu ha åkt ner till Västra Götaland i syfte att bättra på sossarnas usla opinionssiffror inför omvalet i regionen den 15 maj. Jag tror inte riktigt hon lyckas, och med jäntan Jämtin i partitoppen torde Juholt kunna skrinlägga alla planer på maktskifte i valet 2014.

Om Jämtin ändå, mot all sans och balans, skulle få gehör för sitt vilda förslag om en muslimsk helgdag i Sverige föreslår jag att 1 maj får stryka på foten. Kanske till förmån för högtiden ashura, då rättrogna shiiter firar genom att plåga sig själva och sina barn till minne av Husseins död år 680.

Ashura i stället för 1 maj?

En annan känd Palestina-vän, utrikesminister Carl Bildt, har återigen gjort cyberrymden osäker genom att twittra. Den här gången knappade han in följande:

Worried by reports that Israel government will steal tax money from Palestinian authority. Unacceptable.

Jag vet inte vilka rapporter Bildt tagit del av, men vad som är verkligt oacceptabelt är att utrikesministern återigen – för vilken gång i ordningen? – ensidigt går ut och brännmärker Israel.

Svensk Israel-Information kommenterar:

Det är märkligt att utrikesminister Bildt inte kan hålla reda på skillnaden mellan att ”frysa” och att stjäla pengar. Det är ännu märkligare att vår högsta toppdiplomat offentligt via sin twitter kommer med grundlösa anklagelser. Anledningen till att tillfälligt frysa de skattepengar som Israels regering samlar in åt PA är rädsla för att Hamas ska få tillgång till dem.

Vi får nog aldrig höra den proletära palestinaaktivisten Carin Jämtin och överklassantisemiten Carl Bildt uttrycka någon som helst förståelse för Mellanösterns ännu så länge enda demokrati, Israel. Däremot kommer de säkerligen fortsätta klanta sig genom uttalanden/twittrande av ovan nämnt slag.

Jag må vara gammalmodig, men jag står fast vid att det är ovärdigt av en utrikesminister att offentligt kommentera allt från världshändelser till privat pyssel genom det dubiösa twittrandet.

Man kan med fog fråga sig vad Jämtin och Bildt anser om det faktum, att den beryktade flygplanskaperskan Leila Khaled (född 1944) från den palestinska terroristorganisationen PFLP besökt Sverige 30 april – 4 maj och bland annat 1 maj-talat hos Syndikalisterna samt framträtt vid ett helkvällsarrangemang för socialdemokratiska ABF; vid det sistnämnda evenemanget tillsammans med vänsterpartistiske Israel-hataren Dror Feiler.

Den grånade och obotfärdiga terroristen Leila Khaled.

Khaled var med och kapade TWA 840 på väg från Rom till Aten 1969, varvid planet tvingades ned i Syriens huvudstad Damaskus. I september 1970 – ”Svarta september” – fanns hon bland kaparna då fyra plan på kort tid kapades. Khaled kapade ett plan tillsammans med nicaraguanske terroristen Patrick  Argüello, vilken lyckligtvis dödades.

PFLP bär ansvaret för en lång rad blodiga terrorattacker genom åren och Leila Khaled är en av dess ledande företrädare. En polisanmälan lär ha lämnats in mot Leila Khaled för grova folkrättsbrott, och det är naturligtvis bakom lås och bom – eller framför en exekutionspluton – denna den internationella terrorismens kvinnliga motsvarighet till Osama bin Ladin hör hemma.