Noa – på bio och i Bibeln

Gubben Noak, gubben Noak,
var en heders man
när han gick ur arken
plantera´ han på marken
mycket vin, ja, mycket vin
ja, detta gjorde han

Så skaldar Carl Michael Bellman (1740-95) i sin mest kända visa om den bibliske patriarken Noa (hebreiska Noach). Berättelsen om Noa blir i nationalskaldens tappning en munter dryckesvisa. Och varför inte? Gubben (han blev enligt Första Mosebok 950 år gammal!) var, om vi får tro böckernas bok, en ivrig vinodlare som därtill tog sig en rejäl blecka.

Russell Crowe som mordisk, människohatande miljöfundamentalist i filmen Noah.

Inspirationen till dessa rader fick denna bloggare av filmen Noah (2014) i regi av Darren Aronofsky och med manus av denne och John Logan som visades på TV4 sistlidna helg. I ledande roller ser vi i detta frodiga actiondrama Russell Crowe som Noah, Jennifer Connelly som Noahs hustru Naameh, Anthony Hopkins som Noahs farfar Methusalem och Ray Winstone som Tubal-Cain, Noahs svurne fiende.

Här en trailer för filmen: https://www.youtube.com/watch?v=_OSaJE2rqxU

Filmen bygger av uppenbara skäl på berättelsen i 1 Mosebok i den judiska bibeln (Gamla testamentet med kristen terminologi) om hur Gud låter en stor flod skölja bort allt liv på jorden. Förutom då den rättfärdige Noa och hans familj samt de djur som Noa parvis, enligt Guds anvisningar, förde ombord på den farkost – arken – som Skaparen instruerat Noah att bygga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Noa

I filmen redogörs först i några korta scener för hur de första av Gud skapade mänskliga varelserna, Adam och Eva, syndade genom att äta av det så kallade kunskapens träd på gott och ont och därför av Skaparen drevs ut ur Edens lustgård till en hård och karg tillvaro. Sedan slog Adam och Evas son Kain ihjäl sin broder Abel. Kain flydde och upprättade enligt filmberättelsen ett ont samhälle. Noa kommer emellertid från den tredje sonens, Set, blodslinje och är obesmittad av den kainska på brodermord byggda ondskan.

Till slut upplever Herren Gud ondskan som så intolerabel att Han beslutar sig för att ödelägga hela jorden och allt liv därpå. Om detta läser vi i Svenska folkbibelns översättning av 1 Mosebok 6:5-8 följande:

Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla avsikter och tankar ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta /…/” Men Noa hade funnit nåd inför hans ögon. https://www.biblegateway.com/passage/?search=1+Mosebok+6-9&version=SFB

Därpå gav Herren Gud sin tjänare Noa i uppdrag att bygga en farkost, en så kallad ark, av goferträ i tre våningar. Farkosten skulle inredas i kamrar och bestrykas in- och utvändigt med jordbeck. Den skulle vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Högst upp skulle finnas en öppning för ljuset. Måtten är lätta att översätta till meter emedan en aln mäter 0,593,802 meter, det vill säga en dryg halvmeter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aln

Djuren på väg ombord enligt en illustratör.

Herren förkunnade vidare för Noa (1 Mosebok 6:17) att han avsåg att låta den stora floden dränka jorden så att ”alla varelser som har livsande” skulle utrotas: ”Allt på jorden skall förgås.” Med hedersmannen Noa ville Gud dock upprätta ett förbund och anmodade honom att gå in i arken jämte sina söner, sin hustru och sonhustrur. Alla levande varelser skulle Noa föra in i arken par om par på det att dessa skulle överleva den stora floden tillsammans med Noa och hans familj.

Så står det i Bibeln – men riktigt så går det nu inte till i Darren Aronofskys filmepos. Detta klargörs av regissören själv, som menar att hans film är”den mest obibliska film på bibeltema som gjorts”. Kristet disponerade kritiker av Noah har inte varit sena att påtala diskrepanserna mellan filmens berättelse om Noa och hans av ”Skaparen” (ordet ”Gud” förekommer inte i filmen) föranstaltade räddningsaktion och Bibelns relation av syndafloden. http://genesis.nu/nyheter/erkant-obiblisk-noa-film-attackerar-bibelns-gud/

Jag har full förståelse för att filmmakare stundom använder sin licentia poetica (poetiska frihet) och inte slaviskt följer den aktuella filmens förlaga, men i det här fallet finns det enligt min mening en hel del som är rent stötande. Det allra mest graverande är att Noa framställs som en psykopatisk dysterkvist som fått för sig att hans uppgift är att se till, att mänskligheten utrotas med floden och att endast djuren överlever. Noa blir till en galen vegan och miljöfundamentalist som menar att djuren är ”oskyldiga” och därför måste räddas.

Barnversion av arken.

Enligt Darren Aronofskys och John Logans manus vill Noa säkerställa mänsklighetens utplåning genom att i arken endast införa Noa och hans hustru samt sönerna utan kvinnligt sällskap. Den enda av sönernas kvinnor som tolereras är Sems hustru Ila, och det av den enda anledningen att hon anses ofruktsam. Noa låter däremot Hams flickvän dö en våldsam död trots att han har möjlighet att rädda henne. Jafet är i filmen för ung för att ha en hustru.

Nu blir det förstås inte riktigt som Noa tänkt sig (hade så varit fallet hade vi ju inte kunnat se denna film, eftersom vi alls inte hade funnits till!). Det visar sig nämligen att Sems hustru när allt kommer omkring inte är ofruktsam utan blir havande. När Noa blir varse detta svär han att döda barnet om det är en flicka som kan föra släktet vidare; om det är en pojke får det leva för att i så fall bli den sista människan på jorden.

Nu bär det sig inte bättre än att Ila framföder tvillingar, till råga på allt flickor. Noa kommer rusande med kniven i högsta hugg för att mörda de nyfödda flickebarnen men hejdar sig – han är trots allt för blödig för att uppfylla vad han tror vara Guds vilja och känner dåligt samvete för detta fram till filmens slut, då hustrun får honom att inse att det är kärleken som räknas. Halleluja, slutet gott allting gott…filmens slutvinjett blir den bekanta regnbågen, som bekräftar Herrens förbund med Noa.

Nej, den här djupt osympatiska Noa-gestalten köper jag inte. Dennes övertygelse om människornas eländighet och som motsats därtill djurens oskuld hänger heller inte ihop. Skaparen klargör ju att Han vill utrota allt liv på jorden – människor såväl som djur. Förutom då de människor och djur som han låter komma undan massdöden ombord på arken. Varför skulle då endast människorna men inte djuren utplånas?

Noa, som enligt biblisk tradition levde tio generationer efter Adam och Eva, var uppenbart kunnig i de gamla traditionerna och visste mycket väl att människan var skapad till Guds avbild och att hon var satt att råda över resten av skapelsen inklusive djuren och växterna, vilket står omtalat redan i början av skapelseberättelsen i 1 Mosebok. http://www.bibeln.se/las/1917/1_mos

Arken som den ter sig enligt en tysk bibelillustration från 1570.

Det är helt enkelt inte trovärdigt att Noa skulle missuppfatta Gud på detta sätt. Och hade han gjort det, ja då skulle Gud inte ha kunnat använda Noa som sitt redskap. Gud har sannolikt inte stor användning för mordbenägna psykopater. Därmed faller den bisarra personlighet som utgör filmens Noa-gestalt ihop som ett korthus. Ingen skugga dock över den skicklige aktören Russell Crowe, han gör säkert sitt bästa enligt de rätt hopplösa förutsättningar han har att arbeta med.

Jag måste också tillstå att jag har väldigt svårt för de groteska svarta varelser – de skall föreställa förstenade änglar som Gud har kastat ned från himlen som straff för att de av medlidande protesterat mot planerna på att förgöra människorna – som syns i början av filmen och hjälper Noa och hans familj mot de rasande horder, vilka under ledning av Tubal-Cain söker storma arken och därmed komma undan den hotande syndafloden. Detta är en annan innovation av Aronofsky/Logan för att, i enlighet med manusförfattarnas nybörjarmanual, tillföra spänning och konfrontation i filmberättelsen. Därför låter också filmmakarna Tubal-Cain, spelad av den ofta sedde brittiske aktören Ray Winstone, osedd slinka ombord på arken där han försöker få Ham att döda sin far.

Enligt en till leda uttjatad filmkliché kommer det naturligtvis till en slutuppgörelse man mot man mellan hjälte och skurk, där den (dubiöse) hjälten Noa lyckas avliva Tubal-Cain. Vars största försyndelse  – förutom en mindre trevlig uppsyn – tycks vara att han inte delar Noas romantiska syn på djuren utan, ve och fasa, inte tvekar att döda och äta dessa för att överleva.

Här följer en bibelorienterad uppräkning av filmens ”sju värsta misstag”: http://www.charismanews.com/opinion/43454-seven-of-the-worst-mistakes-in-the-movie-noah

Efter 40 dagars och 40 nätters ihållande störtregn och 150 dagar av ett högt vattenstånd täckande hela jorden strandar så Noaks ark på det 5137 meter höga vulkanberget Ararat, som är beläget i östra Turkiet nära gränsen till Armenien, Azerbajdzjan och Iran. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ararat

Det vulkaniska Ararat-massivet reser sig 5137 meter över havet i östra Turkiet.

I syfte att utröna om vattnet sjunkit undan från någon del av jorden skickar Noa nu iväg en korp, vilken dock kommer tillbaka utan synliga tecken på att ha stött på torrt land. Likadant med duvan som skickas ut härefter. När samma duva sänds iväg igen har den dock en olivkvist i näbben, och när den för tredje gången skickas ut kommer den inte tillbaka.

Ararat hade sitt senaste vulkaniska utbrott 1840. Det bestegs första gången 1829 av flera personer. Det finns de arkeologiska undersökningslag som menar att de återfunnit den bibliska arken. Bedöm själva om detta kan stämma via denna länk: http://www.oikonomia.info/?p=27048

På första dagen av Noas 601a bibliska år hade vattnet torkat bort från jorden, som strax därefter var helt torrlagd (förutom existerande världshav, får man förmoda). Enligt den bibliska skildringen uppför Noa nu ett altare varpå han som en god Herrens tjänare förrättar brännoffer av alla fyrfotadjur och fåglar. Vi läser i Bibeln att ”när han kände den ljuvliga doften” lovade Gud att aldrig mer utplåna allt liv på jorden. Naturligtvis får vi inte se filmens människohatande djurrättsnisse Noa göra något sådant. Noas söner uppmanas: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden”. Därmed är alla människor på jorden enligt bibliskt synsätt ättlingar av Noas familj.

Det är ganska mycket vi i Bibeln inte får veta om Noa och hans familj. Exempelvis varifrån de kom. Eller vad sönernas hustrur hette. Vad Noas hustru hette; hennes namn enligt den judiska Midrash-traditionen var dock Naama. Om sonsönernas och deras söners namn behöver vi dock inte sväva i okunnighet. I 1 Mosebokens tionde kapital hittar vi namnen på Sems, Hams och Jafets ättlingar – det vill säga sönerna och sonsönerna; i det  mansdominerade Gamla testamentet var kvinnorna inte särdeles viktiga, även om det finns undantag. Den som är intresserad kan läsa mer i detta ämne här: http://genesis.nu/i/artiklar/noas-16-sonsoner/

Målning av Giovanni Bellini 1500-1515: Den berusade Noa.

Guds utvalde profet Noa uppfyllde sin del av ansvaret till punkt och pricka och säkrade därmed såväl människornas som djurens överlevnad. Detsamma kan inte sägas om Noas söner. Historien om Noa slutar således i katastrof (1 Mosebok 9:18-27 enligt Boken, utgiven av Internationella bibelsällskapet):

Noa blev lantbrukare och planerade en vingård och odlade vin. En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, såg Ham (Kanaans stamfar) sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. Då tog Sem och Jafet en mantel och höll den över sina axlar och gick baklänges in i tältet och lät den falla över Noa för att skyla hans nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll. När Noa vaknade ur sin druckenhet och sömn och fick reda på vad som hade hänt, och vad hans yngre son Ham hade gjort, förbannade han Hams ättlingar: ”En förbannelse skall vila över kananeerna”, svor han. ”De ska bli de lägsta av slavarna till Sems och Jafets ättlingar.” Sedan sa han: ”Gud välsigne Sem, och må Kanaan bli hans slav. Gud välsigne Jafet. Låt honom få del av Jafets framgångar. Och låt Kanaan bli hans slav.”

Det var Ham som såg sin fars nakenhet och fick sina bröder att i skam täcka över hans nakna kropp. Detta var ett svårt misstag. Efter allt Noa gjort för dem och hela skapelsen borde de ha litat på och hyst förtroende för Noa i allt han företog sig. Att han låg full och naken i sitt tälts avskildhet skulle inte ha bekommit dem ett dugg. I stället skämdes de ögonen ur sig. Den värste syndaren, Ham, blir därför jämte sina efterkommande förbannad av Noa. Ondskan hade därmed åter blivit människans följeslagare – i realiteten var därmed Noas hela mission omintetgjord vad beträffar människans moraliska halt.

Människornas ondska och oförmåga att intaga samma perspektiv som Gud ledde fram till byggandet av Babels torn, som vi läser om i 1 Mosebokens 13e kapitel. Folket som då bodde i Mesopotamien ville bygga en stad med ett torn ”som skulle nå upp till himlen – ett ståtligt, evigt monument över dem själva”. Detta övermod var emellertid icke förenligt med Guds ideal, och Gud skapade därför en språkförbistring som gjorde att folket började tala skilda tungomål vilket omöjliggjorde fortsatt tornbyggande. http://illvet.se/kultur/religion/fanns-babels-torn-i-verkligheten

Målning av Pieter Bruegel den äldre 1563: Babels torn.

I städerna Sodom och Gomorra blev skörlevnaden och ondskan sedan så stor att Gud lät dem förstöras, inte genom en flodvåg men väl genom att låta eld och svavel regna ner över dem. Jag stoppar min bibliska berättelse där och återvänder till filmberättelsen om Noas och hans familjs påstådda liv och leverne. Om man bortser från den bibliska bakgrunden kan filmen förstås fungera utmärkt som ett spännande actionäventyr.

Jag vill dock påpeka att regissören Darren Aronofskys målsättning – att skapa en ”obiblisk bibelhistoria” – egentligen är en hopplös uppgift. Detta därför att vi har kännedom om Noa-gestalten endast genom de religiösa urkunderna den judiska bibeln Torah och islams heliga skrift Koranen. Avviker man från dessa berättelser befinner man sig ute i den fria fantasin, vilket kan vara på gott eller ont. Aronofskys Noa-figur är emellertid föga trovärdig, vilket påpekats ovan.

Jag avslutar som jag började: med Bellmans ”Gubben Noak” (Fredmans sång numro 35), här i Markus Enbloms njutbara tappning: https://www.youtube.com/watch?v=S5G-0sOkBOY

Rosh hashana: gott nytt 5774!

Rosh hashana – shofarblåsandets dag.

Via länken ovan kan ni lyssna till ett judiskt shofarhorn. Ett sådant ljuder enligt traditionen när det judiska nyåret – Rosh hashana – inträder den första dagen i månaden tishri. Rosh hashana är hebreiska för ”årets huvud” och kallas även åminnelsedagen eller shofarblåsningens dag. Shofarhornet  skall enligt konstens alla regler komma från en vädur. I år inleds Rosh hashana just i dag, den 4 september. Det år som så inleds anses vara 5774 efter världens skapelse.

Det judiska nyåret har flera bottnar. Det var på denna dag som G-d (jag använder i denna text detta judiska sätt att återge namnet på den allsmäktige skaparen, vars hela namn inte får skrivas ut) fullbordade skapelsen genom att skapa den första människan, Adam. Dennes första handling skall ha varit att utse G-d till universums konung och att därefter uppmana alla varelser att jublande utbrista:

Kom, låt oss tillbedja, buga och knäböja inför vår G-d, vår skapare.

Vid Rosh hashana utses således G-d till konung, bekräftas troheten till Honom samt också vårt åtagande att tjäna Honom. Judarna minns också under denna högtid Abrahams offer på Moria berg, då han fick av G-d i uppdrag att offra sin ende son Isak som ett brännoffer. G-d ville på så sätt pröva Abraham för att utröna, om Han kunde lita på denne.

Abraham står i begrepp att slakta Isak men hejdas av ängeln. Målning av Caravaggio 1603.

I 1 Mosebok 22:9-14 läser vi om denna händelse:

När de kom fram till platsen som G-d hade visat Abraham byggde han ett altare, och på det lade han i ordning veden till elden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. Så höjde Abraham kniven för att döda sin son och offra honom.
I det ögonblicket ropade G-ds ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!”
”Ja, Herre!” svarade han.
”Lägg bort kniven! Skada inte pojken på något sätt, för jag vet att G-d betyder mest i ditt liv. Du har inte undanhållit något från mig, inte ens din älskade son,”
Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. Abraham kallade platsen ´Herren utser´, och det namnet bär den än i dag.

Abraham bestod alltså provet och visade sig vara en värdig G-ds tjänare. På Rosh hashana anses G-d yttermera bedöma alla våra gärningar under det gångna året och beslutar på den grundvalen, vad som skall ske med oss under det kommande året. Under de tio dagarna från Rosh hashana till Yom kippur (försoningsdagen, den viktigaste och allvarligaste helgen för alla troende judar)) finns tid till eftertanke och botgöring inför den stundande domen.

Shofarhornets egenartade läte proklamerar enligt judisk tro G-d till konung, manar till ånger över våra synder, samt påminner om den dag det judiska folket genom Mose för all framtid mottog G-ds budord på Sinai berg. Shofarblåsningen representerar även ”det enkla skriet” från vår själs innersta djup och skall slutligen också förebåda den frälsande Messias ankomst.

I firandet av Rosh hashana ingår även en festmåltid, då mycket av det som förtärs är av det söta slaget: exempelvis äpplen med honung, granatäpplen, runda bröd med honung (alternativt socker eller salt, beroende på lokal tradition), bakelser och godis. Allt med en önskan om att det nya året skall bli sött och gott.

Eller:

Shana tova!

Tamar: ett unikt kvinnoöde i Bibeln

https://soundcloud.com/dan-fefferman/tamar

Ovan länkar jag till en sång om den bibliska kvinnan Tamar, framförd av Dan Fefferman. Tamar räknas som nästan alla judars moder men tillhör knappast Bibelns mest kända kvinnoöden. Ändå finns hon med i Jesu släktberättelse i Matteusevangeliets inledning: ”…Judas, Peres och Sera (deras mor hette Tamar)…”

Juda förförs av en till sköka utklädd Tamar. Holländsk målning i Rembrandtskolan.

Hennes öde är unikt gripande. Vi läser i Första Mosebok 38:1-11 följande:

Vid den tiden lämnade Juda hemmet och flyttade till Adullam. Han bodde hos en man som hette Hira. Där träffade han en kananeisk flicka , som han gifte sig med. Hon var Suas dotter.  De bosatte sig i Kesib och fick tre söner. Den förstfödde fick namnet Er. De andra gav modern namnen Onan och Sela.
   När den äldste sonen Er vuxit upp, ordnade Juda en hustru åt honom som hette Tamar. Men Er var en ogudaktig man, och därför dödade Herren honom.
   Då sa Juda till Ers bror Onan: ”Du måste gifta dig med din svägerska Tamar som vår lag kräver när hennes man, din bror, har dött, så att hennes söner genom dig blir din brors arvingar.
   Men Onan ville inte ha ett barn som inte kunde räknas som hans eget. Han gifte sig med henne men såg noga till att hans säd spilldes på marken varje gång han låg med henne, för att undvika att hon skulle få barn som skulle räknas som broderns. I Herrens ögon var detta ett oförsvarligt handlande. Därför dödade Herren även honom. Då rådde Juda sin svärdotter Tamar att inte gifta sig omedelbart igen  utan i stället återvända  till sitt barndomshem och sina föräldrar och förbli änka, tills Judas yngste son Sela blivit gammal nog att gifta sig. Men egentligen ville han inte att Sela skulle göra detta, av fruktan för att Gud skulle döda honom också, precis som  han hade dödat de båda andra sönerna. Tamar gjorde som han sagt och flyttade hem till sina föräldrar.

Tecknad skildring av Onans i Guds ögon svåra synd. Ordet onani, självtillfredsställelse, kommer av namnet Onan.

Så småningom dog Judas hustru. När sorgeperioden hunnit till ända gick Juda och adullamiten Hira till Timna för att övervaka fårklippningen. Tamar fick reda på detta och tänkte ut en listig plan: hon lade av sina änkekläder och fäste en slöja runt huvudet. Tamar hade nämligen vid det laget kommit till insikt om, att hennes svärfar ingalunda hade för avsikt att ge henne till den yngste sonen Sela. Hon fattade posto vid infarten till en by som hette Enaim på vägen till Timna och poserade som prostituerad.

Juda stannade och nappade på betet. Som betalning för den sexuella tjänsten skulle han skicka en ung get från sin hjord, och som pant tills detta skett tilltvingade sig Tamar Judas signetring och vandringsstav. Tamar blev gravid efter samlaget med Juda och klädde sig åter i sin änkedress. När Juda skulle skicka den utlovade unga geten till den sköka vars tjänster han anlitat, blev han snart varse att det egentligen aldrig funnits någon sköka. Han hade blivit grundlurad och lät vem som än fått ringen och staven behålla dessa, eftersom han inte ville bli utskrattad.

Tre månader senare nåddes Juda av beskedet, att hans svärdotter Tamar var med barn utanför äktenskapet, troligen som en följd av prostitution, vilket var ett brott belagt med dödsstraff. ”För ut henne och bränn henne!” beordrade Juda (1 Mosebok 38:24):

Men då de förde ut henne för att döda henne, skickade hon detta budskap till sin svärfar: ”Mannen som äger denna signetring och vandringsstav är far till mitt barn. Känner du igen dem?”

Juda tvingades då vidgå vad han gjort och erkänna sitt faderskap. Han gifte sig dock inte med Tamar. Tamar födde sedan tvillingpojkar. Barmorskan band ett scharlakansrött band kring ena handleden på den pojke som visade sig först, men denne föredrog att vända tillbaka in i moderlivet. I stället kom hans bror fram först och fick därför namnet Peres med betydelsen ”bryter fram”. Pojken med det röda bandet kring handleden fick heta Sera.

Tamar må ha varit en slug, beräknande intrigmakerska, men faktum är att hon genom att förföra Juda och skaffa barn med honom säkrade Judas stams släktlinje i rakt nedstigande led från stamfadern Juda. Sålunda kommer det sig också att hon kan anses vara det judiska folkets urmoder. Icke nog därmed. Hon säkrade också den släktlinje som gjorde att Jesus kunde födas i Betlehem långt senare.

Tamar gjorde det möjligt för den släktlinje som födde Jesus att leva vidare.

Exemplet Tamar visar, att Gud kan använda sig både av osannolika människor och osannolika handlingar i sin aldrig upphörande plan för människosläktets räddning. Vad det däremot inte visar är att man kan leva hur som haver och ändå påräkna gudomlig förlåtelse. Hennes instinkter tjänade ett mycket bestämt syfte.  Jag vet, lika litet som någon annan, om Tamar verkligen var inspirerad av Gud när hon förförde Juda eller om hennes syften var helt igenom egennyttiga.

Det viktiga är emellertid att Gud kunde använda Tamar som sitt redskap, och hennes handlande blev, som sagt, av avgörande betydelse för den gudomliga frälsningsplanen. Därför bör vi aldrig glömma hennes insatser utan hylla henne som den hjältinna hon var, precis som min webbvän Dan Fefferman gör i sången överst i den här texten!

Kärlekens lov

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal:
   Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. 
   Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
   Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
   Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
   Kärleken förgår aldrig…Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Så lyder det mest kända, och sannolikt det allra vackraste, som skrivits om kärleken. Författare är aposteln Paulus i sitt första brev till den kristna församlingen i Korint (13:1-13). Pauli oförglömliga ord får bli inledningen till denna lilla betraktelse över kärleken.

Skapelsens storslagenhet.

Det absolut viktigaste är att kärleken kommer från Gud, den personliga, allomfattande kraft som styr universum. I begynnelsen var Ordet, det vill säga Guds skaparkraft.

Varför skapade då Gud kosmos eller universum inklusive människan? Det är min absoluta övertygelse att så skedde för att Gud kände sig ensam i sin spledid isolation utan att ha någon att dela tillvaron med. Det var därför Han satte igång den process vilken i tidernas fullbordan skulle leda fram till människans skapelse.

Gud skapade människan till sin avbild. Som Gud är, så blev människan. Så här står det i Boken, en version av Levande Bibeln, som kom ut första gången 1977 (1 Mosebok 1:27-28):

Alltså skapade Gud människan lik hennes Skapare, lik sig själv skapade Gud människan till man och kvinna. Gud välsignade dem och sa: ”Föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er. Ni ska härska över fiskarna, fåglarna och alla djuren.

Människan, i form av man och kvinna, blev således en manifestation av den levande Gudens maskulina respektive feminina egenskaper. Mannens och kvinnans förening i form av äktenskapet blev samtidigt en symbol för skapelseordningen.

Jesus som kärlekens kung.

Hur skall man älska? Frågan kan kanske tyckas enfaldig men är vid närmare eftertanke helt avgörande för hur man skall se på kärleken. Kärleken är, med apostelns ord, osjälvisk, ”den söker icke sitt”.

I sann kärlek kommer det egna i bakgrunden till förmån för det älskade objektet – detta må sedan utgöras av en person, ett land, en syssla, ett intresse. Den största formen av kärlek är dock att älska Gud. Härom ger Jesus klart besked i Matteus evangelium 22:35-40:

…och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: ”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” Då svarade han honom: ”‘Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: ‘Du skall älska din nästa såsom dig själv.´På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Älska alltså först Gud och därefter människor, säger Mästaren från Nasaret. Jag skulle här vilja lyfta fram att Jesus faktiskt säger att man först skall älska sig själv: först då kan man på rätt sätt älska sina medmänniskor inklusive sina fiender. Man skall således inte nedvärdera sig själv, det är emot Guds och Jesu vilja.

Att älska Gud är naturligtvis inte det lättaste, särskilt inte i vår tid då begreppet ”Gud” för många är en abstraktion och i värsta fall något man alls inte behöver bry sig om. Och enligt ateisterna finns det ingen Gud, utan människan förklaras vara alltings mått. Jag erkänner gärna att jag ofta brottas med frågan hur jag skall älska den Gud, som jag ändå tror på och har trott på under större delen av min levnad.

Snöflingan ger uttryck för skapelsen.

Min utväg för att älska Gud är att blicka upp mot himlen en stjärnklar natt och så bli varse Guds skapelses majestät och att därefter begrunda, att samma mönster går igen i det allra minsta: i myrstacken, i grässtråna, i fåglalåten, in i minsta beståndsdel av skapelsen. I varje snöflingas helt unika mönster, i spindelns intrikata nät, i djurens parningslekar.

Gud har gjort allt detta för två syftemål: dels för att glädja oss människor, dels för att vi genom att studera skapelsen skall kunna utröna Skaparens (Guds) natur.

När jag tänker på och överväger allt detta kan jag känna kärlek till och medkänsla med Gud. Han har skapat allting för vår skull, men ändå beter vi oss värre än de lägst stående djuren, ja vi förnekar till och med Hans existens. Det borde stämma oss alla till eftertanke. Det borde få oss att, efter fattig förmåga,  vilja göra en insats för Gud!