Några anteckningar om Marie bebådelsedag (våffeldagen)

Marie bebådelse tolkad av den flamländske konstnären Robert Campin (cirka 1375-1444).

I dag den 25 mars anger almanackan att det är (jungfru) Marie bebådelsedag (Annuntiatio Mariae på latin). Dagen har även kallats Herrens bebådelse och Vårfrudagen efter Maria, som var känd som ”vår fru” i den katolska världen som Sverige en gång tillhörde. Vårfrudagen blev i folkmun till ”våffeldagen”, varför traditionsmedvetna personer gärna spisar våfflor denna dag. https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen

Marie bebådelsedag firas den 25 mars av de flesta kyrkor och samfund över hela den kristna världen. Dagen var fram till 1953 helgdag i Sverige – därefter flyttades det kyrkliga firandet till den söndag som infaller veckan 22-28 mars. Syftet är att högtidlighålla den dag då Jesu moder (med det hebreiska namnet Miriam, latiniserat till Maria) av ärkeängeln Gabriel fick uppenbarelsen att hon skulle bli havande och föda Guds son. https://sv.wikipedia.org/wiki/Beb%C3%A5delsen

Händelsen omtalas i Lukasevangeliet 1:26:-38:

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret, till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. Och ängeln kom in till henne och sade: ”Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.” Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.  Då sade ängeln till henne: ”Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall blivande havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Davids hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” Då sade Maria till ängeln: Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.” Ängeln svarade och sade till henne: ”Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son. Och se,  jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam. Ty för Gud kan intet vara omöjligt.” Då sade Maria: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. (1917 års bibelöversättning)

Det skall tilläggas att Marie bebådelsedag även inbjuder till reflektioner över det teologiska (och biologiska) mysterium som kallas jungfrufödsel (parthenogenes). Föreställningen om Jesus som född av en jungfru enbart med tillhjälp av den helige ande har varit allmänt omfattad av kristna av olika schatteringar sedan i höjd med 200-talet.

Det mesta tyder dock på att läran om Jesu jungfrufödsel – som ej skall förväxlas med föreställningen om Marias ”obefläckade avlelse” – är ett missförstånd: evangelisterna har, medvetet eller av misstag, översatt ordet alma, som betyder ”ung kvinna”, till grekiska parthenos, ”jungfru” i betydelsen oskuld. Det hebreiska ordet för jungfru, betula, förekommer inte i Gamla testamentet (det vill säga den judiska Bibeln).

Enligt en del forskare kan evangelieförfattarna ha velat sälja in budskapet om Messias jungfrufödsel till romarna: bilden av en framstående person som föddes av en jungfru var vanlig i den antika romerska och grekiska världen. https://illvet.se/kultur/myter/julmyt-var-maria-jungfru-nar-hon-fodde-jesus

Jesu födelse i den italienske konstnären Carlo Marattis (1625-1713) version.

Förutom i evangelium enligt Lukas omnämns Jesu övernaturliga tillblivelse även av Matteus 1:18-25:

Med Jesu Kristi födelse gick det så till.
   Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne. Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: ”Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande. Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.”
   Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: ”Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel” (det betyder Gud med oss).
När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han såsom Herrens ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig. Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus. (1917 års bibelöversättning)

Frågan om vem som var Jesu verklige fader är naturligtvis nog så intressant men skall inte ventileras här. Kanske något att tänka på när våffelälskarna bland oss inmundigar det angenäma bakverket denna speciella dag…

Av de ursprungliga , katolska mariedagarna har det protestantiska Sverige behållit två: förutom bebådelsedagen även Kyndelsmässodagen, vilken firas till minne av Marie frambärande av Jesus, då han var 40 dagar gammal, i det heliga templet i Jerusalem den söndag som infaller närmast den 2 februari. https://www.svenskakyrkan.se/kyndelsmassodagen

Marie bebådelse omnämns för övrigt också i Koranen: i tredje suran verserna 45-51 samt i 19e suran verserna 16-26. För islams trosbekännare är emellertid Jesus en betydande profet, ej Guds son.

Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

 Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

 Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

Mitt privilegium – att ha fått lära mig kristendomens grunder i småskolan

 Jesus helar sjuka.

Jag kommer  från ett agnostiskt snarare än ett kristet hem på landsbygden cirka en mil utanför Södertälje, några kilometer från Mälaren.

Ingen av mina föräldrar var aktivt troende utan hade närmast en skeptisk inställning till organiserad religion. Det innebar inte att de var övertygade ateister, utan höll – och då framförallt min mor – dörren öppen för en andlig verklighet. Böner eller bibelläsning förekom inte i mitt föräldrahem.

Det var när jag började i första klass i småskolan hösten 1958 som jag introducerades i kristendomens grunder. ”Fröken”, som var en äldre, liten låghalt kvinna från Gotland vid namn Gertrud Jacobsson, inledde skoldagen med morgonbön, unison psalmsång till orgelackompanjemang och eventuellt också bibelläsning alternativt kristet inspirerad betraktelse (jag har inget distinkt minne där, kanske var det både och). Detta skapade en enorm trygghet.

Som hemläxor fick vi psalmer att plugga in utantill. Det var inga problem för mig, som redan kunde läsa när jag började skolan (hade lärt mig genom att min mamma läste högt ur serietidningen Kalle Anka för mig).

Som pedagogisk hjälp använde fröken Jacobsson stora planscher som i tecknad form framställde scener dels ur Gamla, dels Nya testamentet: det kunde röra sig om Noas ark, Josefs dröm, flykten från Sodom, Jesus helar sjuka eller något annat. En helt ny, spännande värld öppnades för mig och säkerligen de flesta av mina skolkamrater i den lilla skola på landet, Högantorps folkskola, jag hade förmånen att gå i i årskurserna 1-2 samt 5-6.

 Salems kyrkskola.

I årskurserna 3 -4 hade vi flyttats över till Salems kyrkskola, vackert belägen vid Bornsjön, dit vi transporterades cirka en mil med skolskjuts. Där hade vi en kantor/folkskollärare som hette Bertil Ohlsson som hade rykte om sig att vara ”sträng men rättvis”. Liksom fröken Jacobsson hade han en kristen övertygelse. Kantor Ohlsson hade bakåtstruket, rött hår, glasögon med tjocka linser och var från Dalarna.

”Strängheten” bottnade i ett koleriskt temperament som gjorde, att han emellanåt delade ut såväl örfilar som slag med linjal och pekpinne så att dessa stundom gick sönder. Han hade dock en genuin omtanke om och intresse för sina elever. Jag kommer aldrig att glömma berömmet jag fick för en uppsats jag skrev om hur människan upptäckte elden i trean. Jag inledde uppsatsen med de expressiva orden ”Vinden blåste upp skägget i ansiktet på Ben Knota”, vilket magister Ohlsson tyckte var helt genialt och därför berömde mig inför båda klasserna (trean och fyran satt i samma skolsal).

Det var i trean och fyran jag första gången fick stifta bekantskap med svensk historia, vilken vid denna tid främst ansågs vara dess konungars. Dessa var ju från och med Gustaf Vasa och framåt protestantiska kristna som gick i bräschen för kampen mot katolicismen, icke minst i Trettioåriga kriget, vilken i undervisningen framställdes som något klart ont. Det är dock ett synsätt jag sedan länge vuxit ifrån.

Jag kan tillägga att undervisningen i kristendom, samhällsundervisning och historia interfolierades med skolresor till i sammanhanget intressanta platser såsom Nyköpings hus, Oxelösunds järnverk, Storkyrkan, Tyska kyrkan, Skansen och Gripsholms slott.

Jag vill inte påstå att de första skolåren var en alltigenom idyllisk tid. När jag började i första klass var jag en blyg och försagd pojke utan syskon, som ofta blev vad man sade ”retad” – i verkligheten rörde det sig om stundtals tämligen grov mobbning –  av både jämnnåriga och (framförallt) äldre elever i femman och sexan.

Jag tvingades exempelvis springa runt skolan, min klädsel förlöjligades och vid ett tillfälle bands jag fast vid ett träd etcetera. Något stöd från lärarhåll fick jag aldrig vad jag minns. I andra klass blev det bättre, jag hade vuxit till mig och var dessutom duktig på att spela fotboll, vilket stärkte mitt självförtroende. De tråkiga erfarenheterna har gjort, att jag också i vuxen ålder varit känslig för dum och orättvis behandling. Dryga översittartyper av båda könen känner jag fortfarande eftertrycklig avsmak för.

Så allt var minsann inte en dans på rosor under de första skolåren. De värsta plågoandarna har jag fortfarande ett tydligt minne av. En av dessa talade med göteborgsdialekt, varför jag än i dag har svårt för detta mål.

Förlåt denna lilla utvikning, det var ju i första hand min introduktion i kristendomen jag skulle beröra här. Det hela mynnar ut i att jag känner mig djupt priviligierad av att ha fått denna introduktion i viktiga judeo-kristna beståndsdelar såsom Tio Guds bud och Jesu undervisning i form av exempelvis Det dubbla kärleksbudet /Fotnot 1/ och Den gyllene regeln /Fotnot 2/. Jag känner mig rätt säker på att mina jämnåriga skolkamrater har/hade samma inställning.

Om alla eller åtminstone de flesta människor skulle omsätta dessa bud, som har motsvarigheter i alla större religioner i världen, i praktiken vågar jag nog påstå att vi skulle vi ha ett himmelrike på jorden.

Mer om Tio Guds bud och den etiska revolution dessa gav upphov till här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

Skolavslutningarna under den här tiden skedde inte i någon kyrka utan i klassrummen. Psalmer av typ ”Den blomstertid nu kommer” och ”I denna ljuva sommartid” var standard, liksom musikframträdanden, diktläsning och kanske något skådespel, allt exekverat av elever. Eftersom jag hade lätt för att läsa och ett gott minne hade jag ofta bärande roller i skådespelen; jag spelade vid olika tillfällen således både kung, julgran, fågelskrämma och sjörövarkapten.

Mina ljusa erfarenheter av skolans dåtida kristna prägel, som gav oss skolbarn såväl en välbehövlig etisk grund att stå på som en orientering i biblisk historia, gör att jag har svårt att förstå moderna tiders negativa inställning till skolundervisning med religiösa inslag. Så länge denna sker på ett öppet och tolerant sätt och utan tvångsinslag kan jag bara se fördelar, faktiskt.

Det gör att jag här vill passa på tillfället att förbanna mannen som förstörde den svenska skolan, den socialdemokratiske marxisten och DDR-vännen Stellan Arvidson (1902-97), som var tongivande ideolog bakom den stora svenska skolreform som gav oss grundskolan och utrensningen av alla kristna inslag i densamma. Denne djupt intolerante och militante ateist bär enligt min mening en betydande del av ansvaret för urartningen och förflackningen av det svenska samhället. /Fotnot 3/

Sverige är sedan omkring 1000 år tillbaka ett land där kristendomen spelat en avgörande etisk och kulturell roll, och jag dristar mig till att tycka att detta till allra största delen varit av godo. För mig är och förblir religion i allmänhet en positiv kraft i samhället, förutan vilken vi människor är hopplöst vilsna. Jag anser det vara en katastrof att många barn och ungdomar i dag helt saknar kunskaper i och om religion, eftersom de varken hemma eller i skolan får veta något därom.

 Olof Skötkonung döps till kristendomen vid Husaby källa i Västergötland år 1008 enligt en illustratör.

De växer sålunda upp utan några normer om rätt och fel, gott och ont, möjligen undantagandes att de fått sig itutade en eller annan ”värdegrund” och naturligtvis den politiska korrekthet varav media och institutioner formligen bågnar. Sedan undrar somliga varför förorten brinner, antalet våldtäkter ökar lavinartat och våra äldre visas noll respekt.

För övrigt anser jag att ateism är kvalificerad dårskap: vi behöver mer, inte mindre religion!

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/25/nyateismens-sammanbrott/

Fotnot 1: Det dubbla kärleksbudet är Jesu sammanfattning av Tio Guds bud och lyder: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.” (Lukasevangeliet 10:27; 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 2: Den gyllene regeln: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.” (Matteusevangeliet 7:12, 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 3: Den som vill kan läsa mer om Stellan Arvidson och hans destruktiva samhällsinsatser i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. 170 sidor. Contra förlag 2008, Box 8052, 104 20 Stockholm.

 Den svenska skolans ateistiske destruktör, Stellan Arvidson, med DDR-vimpel på skrivbordet.

En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

”…därför fröjdar sig mitt hjärta…”

 Kung David i danstagen i en tecknares version.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-28-my-heart-leaps

Allt har sin tid, förkunnar Predikaren i den judiska Bibeln. Att fröjda sig har sin tid, att sörja har sin tid. I går blev det litet av det sistnämnda med sången ”Help” i en härlig bluesversion.

Nu ber jag att få önska god natt med litet av det förstnämnda. Överst har jag därför lagt in en länk till Dan Feffermans version av psaltarpsalmen 28: Bön om de gudlösas bestraffning. Fefferman tar fasta på psalmens glädjefyllda budskap med rubriceringen ”My Heart Leaps and  Jumps in its Joy” och bjuder upp till en svängig och medryckande sång, som säkert även går att dansa till.

Refrängen har enligt 1917 års svenska bibelöversättning följande lydelse:

Lovad vare HERREN,
ty han har hört mina böners ljud!
HERREN är min starkhet och min sköld;
på honom förtröstade mitt hjärta.
Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,
och med min sång vill jag tacka honom.

Konung David, som av tradition anses ha skrivit Psaltarens sånger, kunde konsten att ta ut svängarna i glädjeyran och skall en gång ha dansat och hoppat omkring så till den grad att han tappade en del av sina kläder och blottade vitala kroppsdelar. Det var när förbundsarken fördes in i Jerusalem efter ett lyckat härnadståg, och enligt den bibliska berättelsen var hans gemål Mikal inte alls lycklig över hans beteende.

 David med filistéen Goliats huvud. 1600-talsmålning av Caravaggio.

Hon skall enligt 2 Samuelsboken ha utbrustit inför sin make: ”Tänk så värdigt Israels konung uppträdde i dag! Att blotta sig inför sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask.” Mikal var dotter till Davids företrädare, kung Saul, och hade köpts av David för ”ett hundra filistéers förhudar”.

Hon kom aldrig att föda några barn, vilket kanske inte förvånar särskilt mycket – hon och den kunglige maken verkar inte ha varit riktigt på samma våglängd.

I alla fall hoppas jag mina trogna läsare uppskattar Dan Feffermans sång lika mycket som jag gör. Ty visst finns det väl anledning glädja sig när de ogudaktiga tvingas bita i gräset!

Tillägnas någon jag saknar väldigt mycket denna kväll.