Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

Margot Wallström tilldelas den ”palestinska” orden Star of Jerusalem ur Mahmoud Abbas hand vid sitt besök i Ramallah i december 2016.

Nu får utrikesminister Margot Wallström internationellt erkännande för sina insatser: hon har av Simon Wiesenthal Center i hård konkurrens tilldelats åttonde plats på centrets lista över 2016 års mest spektakulära antisemitiska och antiisraeliska utspel. http://nyheteridag.se/margot-wallstrom-pa-attondeplats-wiesenthals-antisemitlista-for-2016-ar-har/

Man kan nog säga att Wallström jobbat ihop till placeringen. Den omedelbara anledningen till uppmärksammandet är, att den svenska utrikesministern genom att anklaga Israel för ”utomrättsliga avrättningar” bryr sig mer om förövarna än offren för den palestinaarabiska terrorn i Mellanösterns enda demokrati.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Margot Wallström var dock tidigt ute i det antiisraeliska spåret genom att, redan kort efter den rödgröna ministärens tillträde hösten 2014, tillsammans med statsminister Stefan Löfven välkomna den Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas till Sverige; i samband med besöket gick Sverige officiellt ut och erkände ”Palestina” – ett ”land” som inte finns och aldrig funnits i historien – diplomatiskt. Samtidigt kungjorde en strålande glad Wallström att Mahmouds dubiösa myndighet skulle få 1,5 miljarder årligen i svenskt bistånd. Israelerna var måttligt roade.

Israels ”aggression” i Mellanöstern ur Hamas perspektiv.

Vid Abbas besök meddelade Löfven och Wallström för vem som orkade lyssna att en ”tvåstatslösning” är enda möjligheten till fred i Mellanöstern och att det svenska erkännandet skulle ses som en fredsbefrämjande åtgärd. Det allt överskuggande problemet med det resonemanget är givetvis, att vare sig Mahmouds Fatah/PLO eller Hamas visar några som helst tecken på att vare sig tolerera eller erkänna den judiska staten Israel som statsbildning. Erkännandet kan därför ses som ett stöd för den ständigt pågående palestinaarabiska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/03/lofvens-regering-premierar-terrorn-genom-att-erkanna-palestina/

Utrikesminister Wallström ådrog sig vidare Israels vrede, då hon i en TV-intervju för drygt ett år sedan hävdade att en  av de viktigaste orsakerna till muslimsk radikalisering i allmänhet och de fruktansvärda terrordåden i Paris i november 2015 i synnerhet var konflikten mellan Israel och ”Palestina” vilken sades ge upphov till en känsla av hopplöshet bland unga muslimer. http://www.dn.se/nyheter/israel-kallar-upp-ambassador-efter-uttalande-av-wallstrom/

2014 hade Sverigedemokraternas toppolitiker Björn Söder det tvivelaktiga nöjet att hamna på sjätte plats på Simon Wiesenthal Centers lista över prominenta antisemiter. Bakgrunden var att Söder i ett svar på en fråga i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius gjort ett rätt aktningsvärt försök att reda ut förhållandet mellan judiskhet och svenskhet. Media gjorde givetvis vad de kunde för att missförstå varje stavelse av Söders svar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20118462.ab

Björn Söder på ”antisemitlista” – samma lista som då Margot Wallström hamnade där kallades ”anti-Israel-lista”.

Kollektiv bestörtning utbröt bland etablerade godhetsapostlar. Aftonbladets Anders Lindberg menade exempelvis att Söders listplacering var en skam för Sverige. https://twitter.com/anderslindberg/status/552875457302233090 Jag har ännu inte sett någon kommentar från Lindberg angående Margot Wallströms listplacering. Inte heller från Expo.

Wallströms prominens bland världens antisemiter gör tvivelsutan mediaetablissemangets företrädare förvirrade. Söder kunde man förstå, han representerade trots allt det avskydda SD med påstådda ”rötter i nazismen”. Men Wallström, vår klämkäcka blonda utrikesminister? I syfte att mildra skadan förkunnas nu Wiesenthal-centrets årliga lista vara en ”anti-Israel-lista”, inte en ”antisemitlista” som det hette då Björn Söder hamnade där. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik

SVT Nyheter låter därtill Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö förklara: ”Listan är uppenbarligen oseriös” samt att Wiesenthal-centret blandat ihop antisemitism med Israel-kritik. ”Sveriges regering är aktiv i kampen mot antisemitism och är för en hållbar tvåstatslösning”, meddelar Wirkensjö vidare. En aktivitet som Wirkensjö torde vara tämligen ensam om att ha observerat.

Pressekreterare Wirkensjö ser ”kamp mot antisemitism” där ingen annan ser den.

Denna bloggare har tidigare riktat kritik mot Simon Wiesenthal Center för att ha bett Sveriges regering ingripa och stoppa tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/16/brunrattor-nazism-och-nya-tider-yttrandefriheten-kan-inte-tas-for-given/ Att inrangera Björn Söder, som under många år varit en uttalad Israel-vän, på sin antisemitlista för två år sedan var heller inte särskilt förtroendeingivande.

Årets lista har dock en bredd och en mångsidighet som enligt min mening gör det svårt att påstå att den skulle vara ”oseriös”: http://www.wiesenthal.com/atf/cf/%7B54d385e6-f1b9-4e9f-8e94-890c3e6dd277%7D/TT_2016REPORT.PDF Här följer min sammanfattning av listan:

1.  FN, som med president Barack Obamas hjälp lotsade igenom en resolution i säkerhetsrådet som ensidigt fördömer Israel för byggande av bosättningar i de judiska kärnområdena Judéen och Samarien, samt tidigare i form av en resolution i UNESCO frånkände Israel varje historisk rätt till heliga judiska platser såsom Tempelberget och Västra tempelmuren samt Rakels grav och Patriarkernas grav.

Barack Obama träffade Mahmoud Abbas i Ramallah 2013.

2. Brittiska labourledare med Jeremy Corbyn i spetsen samt överhuspolitikern Jenny Tonge för en rad antisemitiska utspel och uttalanden. Baronessan Tonge, född Smith, uteslöts ur sitt parti, Liberaldemokraterna, i oktober i år för rabiat anti-israelisk extremism. Bland annat har hon påstått att Israel bär ansvaret för den ökande antisemitismen.

3. Frankrike, som blev första EU-landet att kräva märkning av varor från israeliska områden i enlighet med 1967 års gränser.

4. Stöd för den internationella anti-israeliska och antisemitiska hatrörelsen Boycott, Divestment and Sanctions Movement (DBS) från bland annat Lärarunionen i Tyskland, United Church of Christ i USA och Ryan University i Kanada.

5. Richard Spencer, amerikansk extremnationalistisk aktivist och ledare för National Policy Institute (NPI).

6. Det samlade ”palestinska” ledarskapet Fatah och Hamas för ständigt pågående terror mot den judiska staten Israel.

7. Nederländerna, där det förekommit så många antisemitiska attacker, inte minst mot skolor, att det inte längre är meningsfyllt att rapportera dem.

8. Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som bryr sig mer om de terroristiska förövarna i Mellanöstern än deras offer.

9. Sporten, en internationell grogrund för antisemitism. Exempel ges från USA, där anhängare till ett skollag skrek ”You killed Jesus, You killed Jesus” till anhängare av en konkurrerande skola med många judar. Andra exempel från Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kroatien och Polen.

Den polske historikern Jan Tomasz Gross hotas av fängelse för sina studier i polskt judemördande.

10. Polen, där den bemärkte historikern Jan Tomasz Gross riskerar fängelsestraff på grund av anklagelser om att alltför ingående ha dokumenterat polskt deltagande i mördandet av judar under Andra världskriget.

Att Simon Wiesenthal Center kan hugga i sten har vi sett av exemplen Björn Söder och Nya Tider ovan. Jag är ändå rätt imponerad av 2016 års antisemitlista, som visar att centret inte räds den grannlaga uppgiften att bena upp eventuella skillnader mellan kritik av Israel, antisionism och antisemitism. Sådana skillnader kan förvisso förekomma, men de är sällsynta.

Antisemitism maskeras nämligen mycket ofta med just ”Israel-kritik” och ”antisionism”. I fallet Margot Wallström tror jag helt enkelt hon är för korkad för att begripa detta. Hon fullföljer ju bara den hävdvunna, socialdemokratiska Palme-Andersson-linjen utan att inse, att denna från första början är djupt antisemitisk. Det gör inte hennes förlöpningar mindre allvarliga. Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/antisionismen-ar-den-moderna-antisemitismen/

Inga ”Auschwitz-gränser” för Israel: nej till ”Palestina”-resolution i FN

Nuvarande statsrådet Gustav Fridolin (MP) anhölls i Israel 2003 för brott mot landets säkerhetslagar och skickades tillbaka till Sverige.

http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2014/12/un-votes-against-palestinian-statehood-20141230212147910509.html

Jag har inte tagit reda på om det flaggas på halv stång utanför regeringskansliet på Rosenbad i Stockholm på årets sista dag. Helt klart är i alla fall att det måste råda besvikelse i dag bland den rödgröna minoritetsregeringens många propalestinska ledamöter, en regering vilken som en av sin första åtgärder beslutade ge fullt diplomatiskt erkännande åt den icke-existerande staten ”Palestina”.

Anledningen till besvikelsen är det faktum att palestinaaraberna i går i FNs säkerhetsråd misslyckades med att få världsorganisationen att fatta samma beslut som Sverige, nämligen att ge full nationsstatus till ”Palestina” som i dag innehar endast observatörsstatus i FN.

Enligt det resolutionsförslag som framlagts av Jordanien – eftersom ”Palestina” trots svenska ansträngningar i dag inte räknas som stat kunde den Palestinska myndigheten inte själv lägga ett sådant förslag inför säkerhetsrådet – skulle fred ha upprättats mellan Israel och ”Palestina” inom ett år efter resolutionens antagande.

Vidare skulle Israel ha avslutat sin ”ockupation” av den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) i slutet av 2017. Ett i öst och väst delat Jerusalem skulle bli huvudstad i båda nationerna. Frankrike, Storbritannien och Tyskland föreslog i en gemensam resolution att fredsförhandlingar mellan de båda parterna skulle ha avslutats inom två år.

 Riyad Mansour är besviken i dag.

Efter avslutad omröstning stod det emellertid klart att den jordanska resolutionen fallit, då den inte lyckades få nio nödvändiga ja-röster. Palestinaarabiske FN-”ambassadören” Riyad Mansour uttryckte sin besvikelse över detta på följande sätt: ”Säkerhetsrådet har ännu en gång misslyckats att upprätthålla sina stadgeenliga plikter att hantera denna kris och att på ett meningsfullt sätt bidraga till en varaktig lösning som står i överensstämmelse med dess egen resolution.”

Läs gärna den arabiska nyhetsbyrån Al Jazeeras sammanfattning av omröstningen i FNs säkerhetsråd den 20 december via länken överst:

Mansour gick vidare på om alla de ”hemskheter” han menade att den palestinaarbiska befolkningen utsatts för av Israel, men nämnde inte med ett ord de raketbeskjutningar mot civila israeliska områden och andra terroraktioner Hamas ägnat sig åt och som var den direkta orsaken till Israels motåtgärder i form av flygattacker och annat i den senaste konflikten i somras. Att Israel desslikes hade på plats ett fältsjukhus i syfte att vårda sårade Gaza-bor nämnde han naturligtvis heller inte.

Eftersom den av Jordanien framlagda och av andra arabländer stödda resolutionstexten inte fick nödvändigt antal röster för att gå igenom behövde inte Förenta staterna använda sin vetomakt i egenskap av ständig medlem i säkerhetsrådet. USAs FN-ambassadör Samantha Power hade följande att säga om resolutionen:

Den är djupt obalanserad och innehåller många element som inte uppmuntrar till förhandlingar mellan parterna inklusive icke-konstruktiva slutdatum som inte tar hänsyn till Israels legitima säkerhetskrav.

 Abba Eban talade om 1967 års gränser som ”Auschwitz-gränser” som skulle garantera Israels utplåning.

Enligt resolutionstexten skulle gränsdragningen alltså återgå till de så kallade 1967 års gränser som rådde innan Israel annekterade Judéen och Samarien (och några andra områden). Gränser som enligt Israels legendariske tidigare utrikesminister och FN-ambassadör, den Sydafrika-födde labourpolitikern Abba Eban (1915-2002) var att beteckna som ”Auschwitz-gränser”, då de lämnar en smal israelisk landremsa helt oskyddad mot fientliga angrepp. Precis som skett vid flera tidigare krig, då Israel angripits av arabstater som velat utplåna den judiska statsbildningen från kartan.

Det hör till saken att det inom det palestinaarabiska lägret rådde djup oenighet om det förnuftiga i att lägga fram nämnda resolution. Hamas och det kommunistiska DFLP har motsatt sig detta eftersom de inte erkänner Israel som stat, vilket jag skrev om i detta blogginlägg nyligen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/26/konflikt-hamas-palestinska-myndigheten-om-palestinsk-stat-terrorn-fortsatter/

 USAs FN-ambassadör Samantha Power, längst till höger, röstade nej till den jordanska resolutionen om fullt erkännande av ”Palestina” som stat.

Följande röstade för resolutionen i säkerhetsrådet: Jordanien, Kina, Frankrike, Ryssland, Luxemburg, Tschad, Chile och Argentina.

Följande röstade emot: Förenta staterna, Australien.

Följande avstod från att rösta: Storbritannien, Litauen, Nigeria, Sydkorea och Rwanda.

 

”1967 år gränser” inte juridiskt bindande

 Ashton och Bildt.

http://thegolanispy.wordpress.com/2014/04/19/1000-jurister-sager-till-eu-ashton-och-bildt-bosattningar-ar-legala/

Länken ovan går till bloggen The Golani Spy. Här kan ni läsa att alla påståenden om att ”1967 års gränser” är ett juridiskt bindande begrepp av något slag är falska. Därav följer att inte heller judiska/israeliska bosättningar inom dessa gränser med någon trovärdighet kan sägas vara ”illegala”.

Texten handlar om en petition, tillkommen på initiativ av förre Israel-ambassadören i Kanada doktor Alan Baker, vilken i augusti 2013 tillställdes EUs utrikeschef, baronessan Catherine Ashton. Dokumentet är undertecknat av över 1000 jurister från hela världen.

Den som tvivlar på att 1967 års gränser, det vill säga de som rådde före Sexdagarskriget samma år, icke är juridiskt bindande behöver bara läsa innantill i stilleståndsavtalet via FN:

2. The Armistice Demarcation Line is not to be construed in any sense as a political or territorial boundary…

 Franciskanermunkar på marsch i östra Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Innan Israel annekterade den så kallade Västbanken, Sinai (som återlämnades till Egypten i samband med Camp David-avtalet 1978) och östra Jerusalem fanns 1949 års gränser som tillkom efter det första Arabisk-israeliska kriget. Då tillföll östra Jerusalem och Västbanken Transjordanien (Jordanien). Inte heller dessa gränser var juridiskt bindande.

Ett framtida avtal om en tänkbar så kallad tvåstatslösning mellan Israel och den Palestinska myndigheten måste alltså bygga på något annat än 1967 års gränser. Eller att dessa genom ett på båda sidor förankrat beslut förlänas bindande status. Ju förr Ashton och vår egen utrikesminister Carl Bildt inser detta, desto bättre.