Posted tagged ‘9/11’

Ny shariapolis på gång i Hamburg – ilskan mot Merkel växer

13 augusti, 2016

sharia-patrol-640x480En shariapatrull i farten.

Det tycks som om Tyskland är på väg att begåvas med en ny så kallad shariapolis. Det vill säga en uniformerad styrka islamister som drar runt på gatorna och kontrollerar att människor inte ägnar sig åt aktiviteter som strider mot den muslimska sharialagen: dans, musik, sång, dryckenskap, klär sig olämpligt etcetera.

Propaganda för shariapolis och även Islamiska staten (IS) har således enligt tidningen Die Welt (11 augusti 2016) rapporterats från nordtyska Hamburg: http://www.welt.de/regionales/hamburg/article157599140/Formiert-sich-in-Hamburg-eine-Scharia-Polizei.html

Det var 2014 som ett gäng islamister med brandgula västar med texten ”Sharia Police” gjorde gatorna i den tyska staden Wuppertal i nordvästra Tyskland, några mil sydväst om Hamburg, osäkra genom  att ofreda människor de menade ägnade sig åt enligt sharialagen otillbörliga handlingar.

Saken polisanmäldes, men en domstol valde att inte väcka åtal. I våras upphävde emellertid en högre domstol i Düsseldorff den lägre instansens beslut och väckte åtal mot den wuppertalska shariapolisen. Jag skrev i anledning av detta följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/22/tillnyktring-i-tyskland-atal-mot-shariapolisen/

Shariapatrullen i Wuppertal startades av den beryktade Sven Lau, alias Abu Adam, född 1980, vilken 2000 konverterade från katolicismen till islam. Han bekänner sig till den extrema islamvariant som kallas salafism som tillämpas bland annat i Saudiarabien. Lau/Adam har kallats ”Tysklands fiende nummer 1”.

Mohamed_Atta
9/11-piloten Mohamed Atta tillhörde den så kallade Hamburg-cellen.

Enligt Die Welt har ett anonymt kvinnligt vittne uppgivit att hon på  en bil i Hamburg iakttagit propaganda för dels shariapolis, dels IS. Bilen skall ha befolkats av tre individer klädda i heltäckande slöja. Ett annat vittne säger sig vid järnvägsstationen Dammtor ha observerat en buss med fem burkaklädda personer i. Från en backspegel hängde enligt vittnet en IS-logga.

Vänsterpolitikern Cansu Ozdemir har via en hemställan till senaten i Hamburg sökt utröna om polis och säkerhetsorgan har kännedom om shariaaktiviteter och/eller IS-propaganda i området men fått svaret, att den inte känner till något sådant. Någon formell polisanmälan har enligt uppgift icke gjorts.

Helt klart är under alla omständigheter att det i Tyskland förekommit minst sagt betydande problem i anslutning till den voluminösa muslimska närvaron. Det är belagt att flera av deltagarna i terrorangreppen mot World Trade Center (WTC) i New York och Pentagon den 11 september 2001 som ett led i förberedelserna hade vistats i islamistiska kretsar i Hamburg (”Hamburg-cellen”). Till dessa hörde icke minst den i Egypten födde ledande kraften Mohamed Atta, som var pilot på det första planet som flög in i WTC. https://en.wikipedia.org/wiki/Hamburg_cell

Enligt en demografisk prognos kommer vidare den muslimska närvaron i Tyskland, för närvarande uppgående till omkring fem miljoner, att ha fyrafaldigats till 20 miljoner fram till 2020 om den nuvarande liberala immigrationspolitiken vidmakthålls av förbundskansler Angela Merkel. Det är känt att Merkel, som nyligen förklarat att den hittillsvarande invandringspolitiken ligger fast, betraktar islam som en naturlig del av Tyskland: http://www.zeit.de/politik/deutschland/2015-01/angela-merkel-islam-deutschland-wulff

berlimeme-694942Protester i Berlin: ”Merkel muss Weg”.

Missnöjet mot Merkels naivt godtrogna svängdörrspolitik ser ut att växa, och för någon vecka sedan hölls i Berlin en demonstration på temat ”Merkel muss Weg” (Merkel måste bort) som samlade cirka 5000 människor. Text och video via denna länk: http://www.express.co.uk/news/world/694942/Merkel-live-stream-berlin-demonstration?utm_source=twitter.com&utm_medium=social&utm_campaign=buffer&utm_content=bufferc6146

Frågan är dock hur långt släpphäntheten, och med denna tilltagande islamistiska och jihadistiska aktiviteter inklusive shariastyrkor och IS-stöd, tillåts fortsätta innan det blir någon ändring till det bättre i det av den muslimska massinvandringen svårt anfrätta Tyskland. Kansler Merkel anses av många personifiera det dåliga tyska samvetet inför nazitidens omänskligheter.

EUs utrikeschef: ”Islam har en plats i Europa”

31 mars, 2016

AF7567E4-B50A-40B0-9DEC-38551C00A0B4_cx0_cy7_cw0_mw1024_s_n_r1 Federica Mogherini är minst lika glad som den iranska delegationen sedan kärnvapenavtalet med skurkstaten Iran förhandlats fram.

När IS-terrorister mördade ett 30-tal personer i Bryssel nyligen befann sig den Europeiska unionens ”höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik” – i dagligt tal ”EUs utrikesminister” – Federica Mogherini på en pressträff i Jordaniens huvudstad Amman.

Efter att kort tid före pressträffen ha ha fått beskedet om massakrerna i Bryssel tvingades Mogherini avbryta sitt framträdande tillsammans med Jordaniens utrikesminister Nasser Joudeh – hon föll i gråt, gav Joudeh en kort kram och sprang därefter ut från pressträffen: http://www.jpost.com/International/VIDEO-EU-foreign-policy-chief-Mogherini-breaks-down-over-Brussels-attacks-448879

En mänsklig reaktion som inte bör ligga Mogherini till last, kan tyckas. Skall inte politiker också få visa känslor? Det är bara det att EUs italienska ”utrikesminister” förefaller ha ett tämligen selektivt känsloliv.

När människor dör i hjärtat av Europa som en följd av islamistisk terror går det bra att låta tårarna flöda, men när samma typ av krafter mördar israeler på måfå – som skett i en våg av blodiga attentat i Israel sedan i höstas – trillar inga tårar nerför Mogherinis kinder. På sin höjd uppmanar hon då ”båda sidor” att iakttaga ”återhållsamhet och lugn” och att inte vidtaga några ”oproportionerliga” aktioner. Vi har hört samma banala klyschor förut, bland annat från vår egen utrikesminister Margot Wallström.  http://eeas.europa.eu/statements-eeas/2015/151011_02_en.htm

Federica Mogherini, född 1973, hade varit Italiens utrikesminister i knappt ett år när hon efterträdde baronsessan Cathrine Ashton av Uppholland i Hertfordshire som EUs utrikes- och säkerhetspolitiskt ansvariga den 31 oktober 2014. Ashton i sin tur hade tillträtt denna genom Lissabonfördraget nyskapade post i december 2009.

Belgium-EU-Iraq_Horo Mogherini på samma bild som bland andra sin företräderska, lady Ashton, och Sveriges Carl Bildt.

Ashton, med ett förflutet i Tony Blairs Labour-ministär och i det brittiska överhuset och som för övrigt är gift med det brittiska opinionsinstitutet You Govs president Peter Kellner, fick under sin femårsperiod i EU-ämbetet vidkännas såväl ris som ros. Ett omdöme löd så: ”Frånvarande. Och även när hon är närvarande finns där en känsla av frånvaro.” http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/10971640/Farewell-Lady-Ashton-EUs-absent-foreign-minister-prepares-to-leave-for-good.html

Den 17 år yngre Federica Mogherini inledde sin aktiva bana inom politiken genom medlemskap i den italienska Kommunistiska ungdomsfederationen 1988-96 och gick över till Vänsterungdom efter kommunistpartiets upplösning och omvandling till ett socialdemokratiskt parti.

Utbildad statvetare var Mogherini från 2000-talets början sysselsatt med internationella frågor och anslöt sig till det italienska Demokratiska partiet (DP) vid dess bildande 2007. Hon kom då att ingå i partigrundaren Walter Veltronis stab. Så småningom blev hon parlamentariker och den 22 februari 2014 således utrikesminister i Matteo Renzis center-vänsterregering.

Som så många andra vänsteranhängare i vår tid har Federica Mogherini sedan ungdomen sympatiserat med palestinaaraberna i konflikten med Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel. En tidig idol var PLO-ledaren och terrorstrategen Yassir Arafat.

När Mogherini kort efter sitt tillträde som EUs högsta utrikesansvariga besökte FN-faciliteter i Gaza i november 2014 strax efter det senaste kriget mellan Israel och den islamistiska terrorrörelsen Hamas – som kostade 2140 människor livet – utlät hon sig på följande sätt: ”Vi behöver en palestinsk stat – det är det slutliga målet och det är hela den Europeiska unionens position.”   

fatah-ungdomar Fatahungdomar, sedan barnsben hjärntvättade att hata judar, gör hitlerhälsning.

Sådana uttalanden river naturligtvis ner applådåskor från det hopplöst anti-israeliska FN och den svenska S-MP-regeringen med dess bagage från Palme-åren. Däremot är de illavarslande för alla som är bekymrade över att det enda som den Palestinska myndigheten och den papperskonstruktion som skall föreställa en palestinsk enhetsregering verkligen tycks behärska någorlunda väl är våld och terror i form av exempelvis raketbeskjutningar och bestialiska knivdåd riktade huvudsakligen mot den israeliska civilbefolkningen. http://www.dw.com/en/eu-foreign-affairs-chief-mogherini-calls-for-palestinian-state/a-18048838

Mogherini har vidare varit en av de pådrivande krafterna när det gällt att säkra kärnvapenavtalet mellan den islamistiska skurkstaten Iran och de fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) samt Tyskland och EU, som började implementeras den 16 januari i år i form av hävda Iran-sanktioner.

När Iran satte igång med robottester som icke minst upprörde Israel, hävdade Mogherini att testerna, trots att hon erkände att de kunde framkalla spänningar i regionen, inte bröt mot det nyss ingångna kärnvapenavtalet. http://theiranproject.com/blog/2016/03/15/iran-missile-tests-dont-violate-nuclear-agreement-eu-says/

Iranavtalet har hälsats med stor tillfredsställelse av den EU-byråkrati som Federica Mogherini är en hög representant för men emottagits betydligt mer skeptiskt i Israel, där premiärminister Benjamin Netanyahu menar att det utgör ”ett historiskt misstag”. Avtalsskeptikerna anser att Iran mycket väl kan framställa kärnvapen trots avtalet, även om det kanske tar aningen längre tid. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Det som går som en röd tråd i Mogherinis internationella utsyn är hennes grundläggande känslomässiga sympatier för islam och för dess påstådda plats i den europeiska historien: Islam håller en plats i våra västerländska källor. Islam tillhör Europa. Det håller en plats i Europas historia, i vår kultur, i vår mat och – vad som betyder mest – i Europas samtid och framtid. Tyck om det eller inte, detta är verkligheten.”   

David Pryce-Jones, kolumnist i National Reviews nätupplaga, håller inte med om detta. Han träffar huvudet på spiken när han framhåller: ”I sobra fakta har islams tillbakahållande, från slaget vid Tours och Konstantinopels fall ända fram till 9/11, under århundraden varit en stående aspekt av västerländsk historia. Och exakt vilken är islams plats i vår kultur? http://www.nationalreview.com/corner/421060/eu-official-idea-clash-between-islam-and-west-has-misled-our-policies-david-pryce

islam-demo1 Mogherini anser att islam har en plats i väst.

Detta är onekligen en berättigad fråga, som jag inte kan se att Federica Mogherini har tillstymmelsen till svar på. Det faktum att några av våra maträtter bär arabisk prägel kan under alla omständigheter knappast vara skäl nog att välkomna underkastelsens ideologi (islam betyder som bekant just ”underkastelse”) med de öppna armar Mogherini förespråkar. Än mindre dess förnedrande kvinnosyn, dess barbariska sharialagstiftning och dess massiva intolerans.

Det är slutligen upprörande att Mogherini kan tala om ”hela den Europeiska unionens position” när hon som ovan berör det föregivna behovet av en palestinsk stat, trots att en sådan aldrig existerat i världshistorien och trots palestinaarabernas oförmåga att kontrollera sina gränser.

EU består av 28 nationer vilka var och en har en egen utrikespolitik, och det är ingenting annat än hybris – om EUs utrikestaleskvinna är bekant med denna term från den europeiska civilisationens vagga – att tala om en gemensam utrikespolitik för EU. Framförallt vore det upprörande om ett samlat Europa skulle fördöma Islamiska statens islamistiska terror i Bryssel och på andra platser men ursäktar samma slags terror när den utövas av palestinaaraberna mot Mellanösterns enda demokrati.

Längtan till Carolina

11 augusti, 2013

James_Taylor_liveJames Taylor.

http://www.youtube.com/watch?v=78O6–THTF0

James Taylor har skrivit en lång räcka fina sånger som värmt mitt hjärta genom åren sedan jag först hörde honom 1971. Ovan en länk till hans kanske mest älskade sång, ”Carolina In My Mind”, som framförs i en liveinspelning. Det får bli min godnatthälsning den här gången.

Taylor föddes i Boston, Massachusetts 1948 men växte upp i North Carolina, där hans far hade en hög ställning vid universitetet. Han fick skivkontrakt med Beatles-bolaget Apple 1969 och blev känd för en större publik i början på 1970-talet. Några av hans mest uppskattade sånger i övrigt är ”Fire and Rain”, ”Another Lullaby” och ”Sweet Baby James”.

Under sin tid i New York blev han beroende av heroin men räddades av fadern. Hans popularitet har hållit sig genom åren, och när tioårsminnet av terrorattacken mot World Trade Center högtidlighölls på Ground Zero 2011 fick han och Paul Simon förtroendet att sjunga för de närvarande och inför hela världens TV-tittare. Han framförde då ”Another Lullaby” (Close Your Eyes) som är speciell för mig; här tillsammans med Joni Mitchell:

http://www.youtube.com/watch?v=DpMfdob55W0

Har svårt att tänka mig bättre godnattmusik än detta!

Tillägnas min käre gamle vän Benny H. V. Andersson, en framgångsrik konstnär som är bosatt i New Jersey nära New York och upplevde 9/11 på nära håll.

Fatah: ”Israel bakom 9/11”

28 april, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=j-AojmxgC9k

Länken ovan går till ett TV-framträdande signerat Abbas Zaki, ledamot i Centralkommittén för det palestinska partiet Fatah. I inslaget gör Zaki gällande att den förhatliga judiska staten Israel var inblandat i terrorattackerna mot USA den 11 september 2001.

Man tager sig för pannan. Det var alltså en israelisk attack som fick palestinaaraberna att dansa på gatorna av glädje över de 3000 amerikanska dödsoffren i anslutning till tvillingtornen ingående i World Trade Center. Låter ju väldigt sannolikt…

Abbas Zaki, Mahmoud AbbasFatahs Abbas Zaki, till vänster, är en av den palestinske ”presidenten” Mahmut Abbas (till höger) närmaste män.

Det islamistiska Hamas, som kontrollerar det palestinska territoriet Gaza, är den mer extremistiska av de båda palestinska huvudorganisationerna med sin benhårda inställning att den judiska staten skall krossas och judarna slängas i Medelhavet. Det mer sekulära Fatah på Västbanken brukar anses som mer måttfullt.

Vid den senaste så omdiskuterade socialdemokratiska partikongressen kallade till och med partiledaren Stefan Löfven Fatah för ”vårt kära systerparti” och välkomnade varmt Fatahs representant.

Man undrar om Löfven och hans tvivelaktiga partikamrater Carin Jämtin och Veronica Palm står bakom ”analysen” av Israel som ansvarigt för 9/11. Om inte borde man kanske ha ett allvarligt samtal med företrädare för det kära systerpartiet om olämpligheten av att torgföra vildsinta, antisemitiska konspirationsteorier.

Visst går det att segra i Afghanistan!

29 januari, 2011

Det brukar alltsomoftast hävdas att det är omöjligt för invaderande arméer att segra i Afghanistan. Det otillgängliga landet skulle i det perspektivet utgöra något av ”imperiernas begravningsplats.” Slutsatsen av sådana påståenden blir då att dagens utländska styrkor bör utrymma Afghanistan och det illa kvickt.

Påståendena om det omöjliga i att segra i Afghanistan är, hävdar Thomas Barfield, Boston University i boken Afghanistan: A Cultural and Political History, emellertid ingenting annat än en myt:

For 2500 years (Afghanistan) was always part of somebody´s empire, beginning with the Persian Empire in the fifth century B.C.


Alexander den store passerade bara igenom Afghanistan på väg till Indien.

Afghanerna framställs ofta som ett primitivt men segt och obändigt folk som har givit stora imperier på tafsen ända sedan Alexander den stores tid omkring 300 år före vår tideräknings början – perser, mongoler, moguler, ryssar, britter och sovjeter, alla förklaras ha fått ordentligt med smörj av de vilda klankrigarna. Verkligheten ter sig dock något annorlunda. Det hävdas i alla fall i en artikel av Andrew Roberts i den amerikanska tidskriften National Review (20 september 2010) vilken utgår från Barfields bok.

I fallet Alexander, skriver Roberts, fanns det ingen anledning för den makedonske härföraren att stanna någon längre tid i Afghanistan eftersom han endast passerade området på väg till Indien:

Afghanistan had already been conquered by the Median and Persian Empires beforehand, and afterwards it was conquered by the Seleucids, the Indo-Greeks, the Turks, and the Mongols….When Genghis Khan attacked it in 1219, he exterminated every human being in Herat and Balkh, turning Afghanistan back into an agrarian society. Mongol conqueror Tamerlane treated it scarcely better. The Moghuls held Afghanistan peaceably during the reign of Akbar the Great, and for well over a century afterwards.

Roberts konstaterar vidare att praktiskt taget inget av de forna imperier som lade Afghanistan under sig var intresserat av att införa centraliserat direktstyre, utan tillät i stor utsträckning provinsiell autonomi till följd av landets geografiska och stamrelaterade natur. Något annat hade varit helt orealistiskt före de moderna kommunikationernas ankomst.

Den afghanska befolkningen var ändå helt i händerna på de respektive imperiemakterna, och det faktum att det var först 1747 som Afghanistan blev en igenkännbar suverän stat under Ahmad Shah Durrani visar, menar Andrew Roberts (och Thomas Barfield), att idén om det okuvliga afghanska oberoendet bara är en myt eller en kliché utan motsvarighet i verkligheten. Det är det faktum att de utländska intressenterna av praktiska skäl i stort sett låtit de inhemska stammarna och klanerna sköta sig själva och fortsätta utöva sina seder och bruk som förvillat många bedömare att tro, att utlänningarna inte kunnat ”rå på” afghanerna.

 Sir Frederick Roberts, segraren vid Kandahar.

Vad imperierna i fråga var intresserade av var att säkerställa att det afghanistanska territoriet inte användes som en bas för angrepp mot dem själva, i Storbritanniens fall av Tsarryssland under vad som benämndes ”Det stora spelet.” Det är visserligen sant att det Första Afghankriget blev ett veritabelt  misslyckande  för britterna, låt vara att den militära katastrofen våldsamt överdrivits. Det Andra Afghankriget vanns däremot av general Frederick Roberts genom slaget vid Kandahar 1880. De blandade brittiska erfarenheterna har sammanfattningsvis, menar Andrew Roberts i sin artikel, ingenting att lära dagens NATO-styrkor.

 Beträffande dagens situation skriver Roberts följande:

NATO is not demanding that much more today, merely a modicum of human rights, especially for women. Had the Taliban not hosted and protected al-Qaeda while it masterminded the 9/11 attacks, Afghanistan would almost certainly have been left alone entirely. Today, NATO is simply trying to help the majority – as we discover from recent polling, the large majority – of Afghans ”to prevent a cancer from once again spreading through that country”, in the words of President Obama.

Inte heller, förklarar Roberts, är islamsk fundamentalism något historiskt väletablerat fenomen i Afghanistan. NATO anklagas ofta av vänsterkrafter för att försöka tvinga på afghanerna västerländska värderingar, men faktum är att det var den inhemske konungen Amanullah Khan (1892-1960)  som genomförde en modernisering i landet efter mönster från Kemal Atatürks Turkiet redan 1928. Amanullah sökte då införa exempelvis monogami, västerländsk klädedräkt och slöjförbud. I själva verket är det talibanerna som är intresserade av att tvinga på det afghanska folket en främmande kultur.

Konung Amanullah Khan sökte modernisera Afghanistan.

Om den sovjetiska närvaron i Afghanistan 1979-89 skriver Andrew Roberts att invasionen genomfördes, inte av sovjetiska elitstyrkor utan av soldater från sovjetrepublikerna i Afghanistans geografiska närhet, detta för att invasionen skulle kunna hävdas vara en lokalt begränsad operation. De rekryter med en tjänstgöringstid om två år det var fråga om var ofta berusade eller gick på opium. Sovjet förlorade sammanlagt 15 000 man i Afghanistan, det vill säga mer än tio gånger fler än USA under jämförbar tidsperiod.

Sovjetryssarna tvekade inte att låta tungt bestyckade helikoptrar förstöra ett betydande antal civila byar och var därtill ojämförligt mycket värre än amerikanerna i fråga om moral, disciplin och träning. Och medan tusentals ryssar deserterade till fienden under denna tid är siffran för de USA-ledda NATO-styrkorna två under jämförbar tidsperiod. Att utifrån det sovjetiska nederlaget påstå att det är omöjligt att segra i Afghanistan låter sig därför svårligen göras.

Att tillförsäkra det afghanska folket ett någorlunda demokratiskt statsskick och grundläggande mänskliga rättigheter borde enligt min uppfattning vara en viktig angelägenhet för hela den demokratiska delen av världen. Även för Sverige. Talibanerna kan och kommer besegras om väststyrkorna  demonstrerar tillräcklig konsekvens och tillräckligt tålamod.