Svenska artister (III): Julia Caesar

 Julia Caesar (1885-1971). En av våra mest älskade komedienner.

Jag fortsätter min något nostalgiska bloggserie om svenska artister med Julia Caesar. För oss som är lite äldre är hon ännu i friskt minne från sina TV- och radioframträdanden i bland annat ”Hylands hörna” med flera program. För mig är hon en självklar del i det svenska, lite lättsammare kulturarvet.

Julia Maria Vilhelmina Caesar (1885-1971) föddes den 28 januari 1885 på Östermalm i Stockholm. Det var innan denna stadsdel hade hunnit bli det högborgerliga fäste det är i dag. Caesar var dotter till ett militärt stambefäl anställd vid dåvarande Svea livgarde och växte upp under enkla förhållanden på Östermalms bakgårdar. Hon framträdde som statist vid den gamla Stockholms-teatern Folkan redan i tonåren.

Här följer en sammanfattning av Julia Caesars karriär inklusive några av hennes mest minnesvärda framträdanden:

http://www.youtube.com/watch?v=YryKReWpEwM

1905 spelade Caesar på Kristallsalongen i huvudstaden och hade en roll som en hundraårig, döv gumma. Därmed hade hon funnit sitt rollfack som sedan skulle följa henne genom alla år: den argisinta men ändå godhjärtade tanten. Hon spelade otaliga portvaktsfruar, svärmödrar, skräcktanter och hushållerskor genom åren både i film och på scen. Förutom i Stockholm – där hon 1939-52 var verksam vid Odeonteatern – arbetade hon vid Apolloteatern i Helsingfors 1913-19.

 Från vänster John Botvid, Julia Caesar och Lilli Zeidner i pilsnerklassikern ”Pensionat Paradiset” från 1937.

En väsentlig del i Julia Caesars konstnärsskap var att spela friluftsteater. Hennes framträdanden i Tantolunden på Södermalm i Stockholm renderade henne hedersepitetet ”Tantolundens drottning”. Skådespelarna tvingades ta särskild hänsyn till de tåg vilka med jämna mellanrum passerade förbi på den intilliggande järnvägen. En särskilt viktig replik måste uttalas när den kunde höras av publikum, det vill säga när tågen inte slamrade förbi!

Här hörs hon jämte Fridolf Rhudin och Thor Modéen i ljudsketchen ”På Telefonbyrån” från 1929:

http://www.youtube.com/watch?v=vMtseTJiA78

Caesar framträdde i ett stort antal filmer med början i stumfilmen ”Vem dömer” 1922. Den sista filmen hon gjorde var ”Freddy klarar biffen” 1969. Däremellan medverkade hon i klassiker såsom  ”Mälarpirater” (1923), ”Ebberöds bank” (1935), ”Munkbrogreven” (1935) samt ”Pensionat Paradiset” (1937). Den sistnämnda, i regi av Weyler Hildebrand, där Caesar spelade mot bland andra pilserfilmernas okrönte kung Thor Modéen, är en av svensk filmhistoriks mest utskällda alster.

Kulturknuttarna gick till massivt angrepp mot ”Pensionat Paradiset” och såg den som ett hot mot vår kultur. Det hölls till och med ett offentligt möte i Konserthuset i Stockholm där man krävde att filmen skulle förbjudas. Många år senare tog några förbudsivrare avstånd från sin tidigare åsikt och erkände att filmen inte alls var så dålig som sitt rykte. Julias Caesar spelade här en dam vid namn Elvira Pettersson.

Caesar medverkade i beredskapsfarsen ”Halta Lottas krog” med bland andra Åke Grönberg, Lasse Dalquist och Emmy Hagman.

Trots kritikerstormen blev ”Pensionat Paradiset” en formidabel publiksuccé.

Caesars karriär fortsatte oförtrutet. Med filmer såsom ”Vi hemslavinnor” (1942), ”Halta Lottas krog” (1942), ”Gröna hissen” (1944), ”Fram för lilla Märta” (1945) och ”Det regnar på vår kärlek” (1946)” cementerade hon sin ställning som en av våra mest älskade aktriser. På 1950- och 1960-talen medverkade hon i en rad filmer gjorda efter populära seriefigurer av typ Kronblom, 91:an Karlsson och Åsa-Nisse. 1956 hade hon en mindre roll i ”Flickan i frack” efter Hjalmar Bergmans kortroman med samma titel.

På nedanstående länk kan Caesar synas och höras tillsammans med John Elfström och Artur Rolén i en Åsa-Nisse-film:

http://www.youtube.com/watch?v=EujWes4fjiM

Något av en andra karriär fick Julia Caesar genom televisionens genombrott. Tack vare framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” i den enda TV-kanalen fick hon maximalt genomslag. Med sången ”Annie från Amörka” hamnade hon hastigt och lustigt på Svensktoppen vid 82 års ålder! Hon avled 86 år gammal i Stockholm den 18 juli 1971.

I kväll ser jag ”Ernani”

I dag, den 21 november 2010, fyller jag 59 år. Det firar jag med att gå och se Södertäljeoperans konsertversion av ”Ernani” av Giuseppe Verdi. Här följer ett smakprov ur denna ungdomsopera av den store italienske komponisten:

http://www.youtube.com/watch?v=EYb3GvSVdjw

”Ernani” komponerades av Verdi 1844 och framförs numera sparsamt på världens operascener. Södertäljeoperan under ledning av den obändige sicilianaren Giovanni Impellizzeri har valt att, av kostnadsskäl, ge en konsertversion. Det har jag inget särskilt emot – eftersom jag gillar opera i första hand för sångens skull avstår jag gärna från det teatrala inslaget, som i de flesta operor ändå inte är särskilt märkvärdigt.

Så här kan det se ut när sköna Elvira lindrar den döende Ernanis smärtor.

”Ernani” handlar om banditen Ernani och hans gäng som i 1500-talets Spanien söker störta Spaniens konung, habsburgaren Karl I av Aragonien (don Carlo). Eftersom alla operor skall innehålla minst en kärlekshistoria av rang är det så att bandithövdingen, i likhet med 91:an Karlsson, har en käresta vid namn Elvira. Whatever. Det viktiga är som sagt sången, och eftersom ”Ernani” lär vara en föregångare till Verdis storverk ”Rigoletto” ser jag fram emot kvällens föreställning med betydande förväntan.

I rollerna i kväll märks Mats Carlsson (Ernani), Angela Rotondo (Elvira), Michael Schmidberger (don Ruy Gomez de Silve) och Jesper Taube (don Carlo).

Här måste jag passa på att berömma den strävsamma Södertäljeoperan, som under en lång följd av år producerat briljanta uppsättningar trots synnerligen knappa ekonomiska förutsättningar. Södertälje kommun favoriserar sedan drygt 30 år den vänstervridna teatern Oktober, som numera mest sätter upp vad den kvalificerade egocentrikern Magnus ”Mankan” Nilsson behagar skriva ner vid köksbordet på ”sitt älskade Mörkö.” Södertäljeoperan får bara kaffepengar av kommunen men drar mestadels fulla hus.

Därför är den inte helt purunge Giovanni Impellizzeris gärning desto mer anmärkningsvärd. Om jag får något att säga till om när det gäller Södertäljes kulturliv framöver kommer jag definitivt att ha Giovanni och Södertäljeoperan i åtanke!