Posted tagged ‘Abba Eban’

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Om Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium – och om Israels ”Auschwitz-gränser”

26 mars, 2019

Donald J. Trump har, halvvägs in i sin fyra år långa ämbetsperiod, redan gått till historien som USAs sannolikt mest Israel-vänliga president någonsin. För knappt ett år sedan lät han flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. I dagarna har han därtill officiellt erkänt Israels rätt till Golanhöjderna.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu jämförde efter erkännandet Trump med det judiska folkets historiska välgörare såsom perserkonungen Kyros II ”den store” (590/76-530 före Kristi födelse), den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour (1848-1930) samt USAs president Harry S Truman (1884-1972). Trump kvitterade artigheten genom att kalla Netanyahu ”a very special man”.

Kyros II lät, sedan hans persiska styrkor erövrat Babylonien, hebréerna återvända till Jerusalem och återuppbygga det heliga templet. Lord Balfour är mannen bakom Balfour-deklarationen från 1917, vilken erkände det judiska folkets rätt till ett nationalhem i Palestina-mandatet. President Truman körde över sitt utrikesdepartement och erkände Israel som statsbildning 1948.

Iranska FN-soldater håller vakt på Golanhöjderna 1975.

Det är inte svårt att förstå varför Israels regering välkomnar Trump-administrationens beslut att erkänna Golanhöjderna som israeliskt område. Om Golan hade stått under arabisk (läs; syrisk) kontroll hade Israel varit vidöppet för angrepp och raketbeskjutningar från området likt vad som skedde före och under Sexdagarskriget 1967.

Efter det segerrika Sexdagarskriget – då Egypten, Syrien och Jordanien assisterade av trupper från ytterligare elva arabstater angrep Israel – besatte Israel Sinaihalvön, Gaza, den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien), östra Jerusalem samt Golanhöjderna. Den judiska staten kunde helt enkelt inte riskera att bli angripen av fientligt sinnade länder från dessa områden ännu en gång. Golan annekterades officiellt 1981. https://popularhistoria.se/krig/sexdagarskriget.

Abba Eban beskrev Israels gränser före Sexdagarskriget som ”Auschwitz-gränserna”.

Den tidigare israeliske utrikesministern och FN-.ambassadören Abba Eban (Abba Solomon Meir,1915-2002), beskrev efter Sexdagarskriget Israels gränser före 1967 som ”Auschwitz-gränserna””, som han menade att Israel av säkerhetsskäl aldrig kunde återvända till. https://israelbehindthenews.com/abba-eban-the-june-1967-map-represented-israels-auschwitz-borders/3838/

Ett antal arabländer samt Iran har, liksom de europeiska representanterna i FNs säkerhetsråd, fördömt Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium. https://www.reuters.com/article/us-us-golanheights-mideast/gulf-arabs-iran-reject-u-s-recognition-of-golan-heights-as-israeli-idUSKCN1R709B

 

Inga ”Auschwitz-gränser” för Israel: nej till ”Palestina”-resolution i FN

31 december, 2014

imagesNuvarande statsrådet Gustav Fridolin (MP) anhölls i Israel 2003 för brott mot landets säkerhetslagar och skickades tillbaka till Sverige.

http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2014/12/un-votes-against-palestinian-statehood-20141230212147910509.html

Jag har inte tagit reda på om det flaggas på halv stång utanför regeringskansliet på Rosenbad i Stockholm på årets sista dag. Helt klart är i alla fall att det måste råda besvikelse i dag bland den rödgröna minoritetsregeringens många propalestinska ledamöter, en regering vilken som en av sin första åtgärder beslutade ge fullt diplomatiskt erkännande åt den icke-existerande staten ”Palestina”.

Anledningen till besvikelsen är det faktum att palestinaaraberna i går i FNs säkerhetsråd misslyckades med att få världsorganisationen att fatta samma beslut som Sverige, nämligen att ge full nationsstatus till ”Palestina” som i dag innehar endast observatörsstatus i FN.

Enligt det resolutionsförslag som framlagts av Jordanien – eftersom ”Palestina” trots svenska ansträngningar i dag inte räknas som stat kunde den Palestinska myndigheten inte själv lägga ett sådant förslag inför säkerhetsrådet – skulle fred ha upprättats mellan Israel och ”Palestina” inom ett år efter resolutionens antagande.

Vidare skulle Israel ha avslutat sin ”ockupation” av den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) i slutet av 2017. Ett i öst och väst delat Jerusalem skulle bli huvudstad i båda nationerna. Frankrike, Storbritannien och Tyskland föreslog i en gemensam resolution att fredsförhandlingar mellan de båda parterna skulle ha avslutats inom två år.

untitled Riyad Mansour är besviken i dag.

Efter avslutad omröstning stod det emellertid klart att den jordanska resolutionen fallit, då den inte lyckades få nio nödvändiga ja-röster. Palestinaarabiske FN-”ambassadören” Riyad Mansour uttryckte sin besvikelse över detta på följande sätt: ”Säkerhetsrådet har ännu en gång misslyckats att upprätthålla sina stadgeenliga plikter att hantera denna kris och att på ett meningsfullt sätt bidraga till en varaktig lösning som står i överensstämmelse med dess egen resolution.”

Läs gärna den arabiska nyhetsbyrån Al Jazeeras sammanfattning av omröstningen i FNs säkerhetsråd den 20 december via länken överst:

Mansour gick vidare på om alla de ”hemskheter” han menade att den palestinaarbiska befolkningen utsatts för av Israel, men nämnde inte med ett ord de raketbeskjutningar mot civila israeliska områden och andra terroraktioner Hamas ägnat sig åt och som var den direkta orsaken till Israels motåtgärder i form av flygattacker och annat i den senaste konflikten i somras. Att Israel desslikes hade på plats ett fältsjukhus i syfte att vårda sårade Gaza-bor nämnde han naturligtvis heller inte.

Eftersom den av Jordanien framlagda och av andra arabländer stödda resolutionstexten inte fick nödvändigt antal röster för att gå igenom behövde inte Förenta staterna använda sin vetomakt i egenskap av ständig medlem i säkerhetsrådet. USAs FN-ambassadör Samantha Power hade följande att säga om resolutionen:

Den är djupt obalanserad och innehåller många element som inte uppmuntrar till förhandlingar mellan parterna inklusive icke-konstruktiva slutdatum som inte tar hänsyn till Israels legitima säkerhetskrav.

imagesTEBOABJL Abba Eban talade om 1967 års gränser som ”Auschwitz-gränser” som skulle garantera Israels utplåning.

Enligt resolutionstexten skulle gränsdragningen alltså återgå till de så kallade 1967 års gränser som rådde innan Israel annekterade Judéen och Samarien (och några andra områden). Gränser som enligt Israels legendariske tidigare utrikesminister och FN-ambassadör, den Sydafrika-födde labourpolitikern Abba Eban (1915-2002) var att beteckna som ”Auschwitz-gränser”, då de lämnar en smal israelisk landremsa helt oskyddad mot fientliga angrepp. Precis som skett vid flera tidigare krig, då Israel angripits av arabstater som velat utplåna den judiska statsbildningen från kartan.

Det hör till saken att det inom det palestinaarabiska lägret rådde djup oenighet om det förnuftiga i att lägga fram nämnda resolution. Hamas och det kommunistiska DFLP har motsatt sig detta eftersom de inte erkänner Israel som stat, vilket jag skrev om i detta blogginlägg nyligen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/26/konflikt-hamas-palestinska-myndigheten-om-palestinsk-stat-terrorn-fortsatter/

imagesFN78DZTW USAs FN-ambassadör Samantha Power, längst till höger, röstade nej till den jordanska resolutionen om fullt erkännande av ”Palestina” som stat.

Följande röstade för resolutionen i säkerhetsrådet: Jordanien, Kina, Frankrike, Ryssland, Luxemburg, Tschad, Chile och Argentina.

Följande röstade emot: Förenta staterna, Australien.

Följande avstod från att rösta: Storbritannien, Litauen, Nigeria, Sydkorea och Rwanda.

 

Sanningen om ”fredens man” Abbas

27 september, 2011

Arafat och hans efterträdare Abbas.

Efter Mahmoud Abbas tal i FN om att världsorganisationen skulle erkänna ”Palestina” som en egen statsbildning sägs en ”ohelig allians” ha bildats mellan USA, Israel, Iran och Hamas. För samtliga dessa skulle ett självständigt ”Palestina” innefattande 1967 års gränser, av olika skäl, utgöra något av en katastrof. Samma gränser kallades av förre israeliske diplomaten och utrikesministern Abba Eban för ”Auschwits-gränserna”.

En händelse som illustrerar det terroristiska/islamistiska Hamas inställning inträffade under Abbas tal. En restaurangägare i Gaza City hade en TV, där talet direktsändes, påslagen. Två civilklädda Hamas-poliser tvingade honom att slå av TVn och förde därefter bort honom till en arrestlokal. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ohelig-allians-efter-abbas-vadjan-i-fn_6503244.svd

Israels vägran att acceptera en palestinsk stat med 1967 års gränser är lätt att begripa. När dessa gränser rådde – det vill säga före 1967 – var det en enkel sak för invaderande fiendearméer att tränga sig in i landet via den smala remsan i Israels mittparti. Eftersom Israel inte ville vara med om detta igen annekterade man därför det som numera kallas Västbanken.

När det i dag talas om att Israel ”ockuperar” Västbanken bör man ha klart för sig, att detta gamla bibliska område ursprungligen hade reserverats för det judiska Palestina. Det kan därför med viss rätt hävdas, att det är palestinierna som i form av PLO/Fatah i dag ockuperar de områden på Västbanken som ligger under deras kontroll men som rätteligen borde tillhöra judarna.

Hamas för sin del har länge legat i luven på PLO/Fatah och har en minst sagt kylig inställning till PLO/Fathas och Abbas försök att via någon form av internationella  förhandlingar skapa en palestinsk stat. Det Hamas är allra mest intresserat av är att via en blodig, väpnad kamp utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet. Hamas uppbackare Iran stödjer självfallet sin vapenbroder.

”Storpalestina” enligt palestinsk geografi som Abbas ansluter sig till.

Mahmoud Abbas, även känd som Abu Mazen, är för sin del en föga trovärdig ”fredens man”. Född i Safed 1935 gick han tillsammans med sin familj i landsflykt till Syrien, då omkringliggande arabländer angrep den nybildade staten Israel i maj 1948. Arabländerna hade uppmanat de omkring en miljon araberna i Israel att fly för att sedan kunna återvända i triumf efter den arabiska segern. Vi vet hur det gick med denna förhoppning.Från Syrien flyttade Abbas till Qatar, där han 1957 var med om att bilda motståndsrörelsen al-Fatah.

Mahmoud Abbas/Abu Maze disputerade i Moskva 1982 på avhandlingen Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen, vilken senare gavs ut i engelsk översättning. Abbas har med visst fog beskrivits som förintelseförnekare. En mer korrekt term är kanske historierevisionist. Abbas har förvisso beskrivit Förintelsen av judarna som en tragisk händelse, men samtidigt förklarat sig ovillig att nämna siffror i sammanhanget. Snarare än den officiella siffran sex miljoner, menar Abbas, var det  ”något hundratusental” judar som mördades av nazisterna.

Mahmoud Abbas menar att ”något hundratusental” judar dog i Förintelsen.

Abbas var en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av Oslofördraget 1993, vilket stipulerade att Israel skulle avträda mark åt PLO i utbyte mot att den palestinska organisationen erkände Israels rätt att existera, satte stopp för terrorismen, såg till att terroristerna avväpnades, samarbetade med israelerna för att gripa efterlysta terrorister samt införde fredsfostran i skolorna.

Omvärlden, och inte minst den norska regeringen, jublade när avtalet var i hamn – äntligen var freden i Mellanöstern säkrad. När det kom till kritan levde dock inte PLO upp till någon av sina utfästelser. Abbas  tillhör dem som varit mest vältalig i försvarandet av PLO:s avtalsbrott.

I mars 2003 utsågs Mahmoud Abbas/Abu Mazen till palestinsk premiärminister under ”presidenten” Yassir Arafat. Det skar sig emellertid dem emellan, då Abbas ville avväpna militanta grupper medan Arafat ville fortsätta den så kallade Al-Aqsa-intifadan. Abbas valde därför att avgå efter tre månader. I november 2004 avled Arafat och Abbas valdes året därpå till hans efterträdare.

Efter en kort smekmånad upphörde samarbetet mellan Hamas och PLO/Fatah, och det är symptomatiskt att militanta-religiösa Hamas mosätter sig det något mindre militanta och sekulariserade PLO/Fatahs strävan efter en palestinsk statsbildning via omöstning i FN. Det är i skrivande stund nästan omöjligt att tänka sig en återupptagen vänskap mellan de båda palestinska grenarna.

Mahmoud Abbas och hans anhängare vill gärna sprida föreställningen om honom som den kloke och fredlige äldre statsmannen, som ingenting hellre vill än att idka fredlig samlevnad med den judiska staten Israel. Det är dock ytterligt tveksamt om denna föreställning har något med verkligheten att göra.

Kommunisten och terroristen George Habash hyllades av Abbas.

När den ökände terroristledaren George Habash dog för några år sedan påbjöd exempelvis Abbas tre dagars landssorg med alla flaggor på halv stång. Han har också godkänt det officiella Fatah-plakatet med ett Storpalestina, där det israeliska territoriet ingår. Det vill säga samma typ av kartbild som förekommit på vänsterledaren Lars Ohlys slips!

I sitt beramade FN-tal, där Abbas pläderade för Jerusalem som den palestinska statens huvudstad, undvek vidare PLO-ledaren att nämna den icke helt oväsentliga judiska närvaron i Jerusalem. Abbas har i själva verket tidigare inför offentligheten påstått att Jerusalem aldrig varit judarnas huvudstad samt att judarna aldrig byggt något tempel!

De muslimska religiösa myndigheter som ansvarar för Tempelberget har yttermera gjort sitt bästa för att omintetgöra tusentals år av judisk historia i ett desperat försök att neka det judiska folket rätten till Jerusalem.

Välgörande klartext av Netanyahu

22 maj, 2011

Netanyahu synade Obamas bluff om ”1967 års gränser”.

Israels försvarsminister Benjamin Netanyahu blev inte svarslös när USAs president Barack Obama hävdade att Israel måste återgå till ”1967 års gränser”, det vill säga de gränser som rådde i området före Sexdagarskriget. Israel erövrade då den så kallade Västbanken (Samarien och Judéen), Golanhöjderna, Gaza, östra Jerusalem och Sinai från aggressionsländerna Jordanien, Syrien och Egypten.

Som alla vet har emellertid Israel sedan dess återlämnat Sinai till Egypten och överantvardat Gaza och områden på Västbanken att administreras av palestinaaraberna.

Netanyahu talade i välgörande klartext då han konstaterade, att Israel kommer att bli ”oförsvarbart” om tingens ordning återgår till läget före Sexdagarskriget. Vi ser bevis för detta dagligdags, då Hamas från Gaza beskjuter civila områden i Israel och judiska bosättningar utsätts för mördarattacker på Västbanken. Före kriget kunde syriska artilleriställningar ogenerat ösa artilleriprojektiler och granater över jordbruksbygderna nedanför Golan.

Ytterligare ett krav som regelmässigt framställs från arabsidan är att efterlevande till de palestinaaraber som, i många fall på direkt uppmaning från de angripande arabiska nationerna strax före 1948-49 års krig, flydde Israel, måste få rätt att ”återvända”. Det rör sig alltså om personer som är födda utanför och aldrig satt sin fot i Israel.

Netanyahu har fullt riktigt påpekat, att detta är något som Israel inte kan ta ansvar för, särskilt som det aldrig varit på tal att de judar som fördrevs från arabländerna med hugg och slag skall få återvända till sina ursprungshem i arabländerna.

En arabisk återflyttning till Israel skulle dessutom medföra att Israels status som judisk stat – ett koncept som till och med Obama bekänner sig till – skulle sättas ur spel.

Abba Eban talade om ”Auschwitz-gränser”.

President Obama hade sannolikt inte väntat sig att Netanyahu öppet skulle våga sig på att ifrågasätta talet om ”1967 års gränser”, en term som legat och skvimpat i fredssamtal och retorik under alla år. Nu gjorde han det och hela världen kan därför, om bara viljan finns, inse hur omöjligt det är för Israel att foga sig. I alla fall om man vill överleva som en judisk, demokratisk stat i enlighet med FN-beslut och folkrätt.

Redan Israels tidigare utrikesminister, den elegante liberalen Abba Eban (1915-2002), kallade förkrigsgränserna för ”Auschwitz-gränser”.

Obama med flera borde dessutom lätt kunna se att 1967 års gränser ledde till ett antal fullskaliga krig i området på mindre än 20 år, under det att bara en jämförbar konflikt timat under de 44 år som gått efter upprättandet, nämligen Yom Kippur-kriget 1973. Nämnda gränser lever alltså inte på långa vägar upp till Israels ofta påtalade rätt att existera inom ”säkra och erkända gränser”.

Barack Obamas tanklösa och okunniga prat i vädret, som skedde kort tid efter Hamas och Fatahs samgående,  har i praktiken inte bara stärkt Israels position, vilket väl var vad han minst av allt önskade sig – Obamas kontakter med Israel-fientliga och rent antisemitiska krafter och personer är väl dokumenterade – utan dessutom äventyrat hans möjligheter till återval i november 2012.

Den hjältegloria Obama fick efter Usama bin Ladins eliminering har redan börjat hamna på sned. Benjamin Netanyahu demonstrerade vad som skiljer statsmannen från opportunisten.