Chomsky försvarade yttrandfriheten – angreps av den hårda vänstern

Nu får vänstermannen Noam Chomsky kritik för att han försvarar yttrandefriheten.

Den som försvarar yttrandefriheten i dessa yttersta av dagar får räkna med mothugg. Det har bland andra den ärrade vänsterveteranen Noam Chomsky, född 1928, tvingats erfara. https://www.breitbart.com/politics/2020/07/07/leftists-condemn-arch-leftist-noam-chomsky-for-defending-free-speech/

Chomsky, som är professor emeritus i lingvistik och ibland kallas ”lingvistikens fader”, undertecknade tillsammans med kända skribenter såsom Salman Rushdie, J. K. Rowling och Margaret Atwood i den ärevördiga tidskriften Harper´s ett upprop rubricerat ”A Letter of Justice and Open Debate”.

I texten kritiserades den cancel culture som president Donald J. Trump hårt attackerat i sitt tal vid Mount Rushmore i South Dakota (se fotnot) den 4 juli. Chomsky et consortes menade bland annat att: ”It is now all too common to hear calls for swift and severe retribution in response to perceived transgressions of speech and thought.” 

Det hjälpte inte att nämnda vänsterdebattörer slängde in en känga mot Trump för säkerhets skull – de angreps ändå av ett antal mer eller mindre bekanta vänsterdebattörer. Mathew Ingram tyckte exempelvis att det var ledsamt att uppropets vänsterdebattörer satte sina namn under ett ”fearmongering” uttalande. Michael Salamone kallade nedlåtande debattörerna för ”a bunch of thought celebrities”.

De fyra presidenterna vid Mount Rushmore – några vill komplettera dem med Donald Trump.

Jag tror säkert Chomsky, Rowling, Rushdie med flera överlever den hårda vänsterns ryggmärgsreaktioner. Kan dock inte hjälpa att jag, när jag erfar att personer på vänsterkanten angriper andra personer på vänsterkanten, kommer att tänka på vad som står i Markusevangeliet 3:24-25 och som tillskrivs Jesus Kristus: ”Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd; och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd.”

I sitt mycket uppmärksammade tal på USAs nationaldag sade president Donald Trump bland annat följande:

One of their political weapons is ”Cancel Culture” – driving people from their jobs, shaming dissenters, and demanding total submission from anyone who disagrees. This is the very definition of totalitarianism, and it is completely alien to our culture and our values, and it has absolutely no place in the United States of America. https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-south-dakotas-2020-mount-rushmore-fireworks-celebration-keystone-south-dakota/

Fotnot: Mount Rushmore i Keystone i South Dakota är mest känt för sina fyra byster i granit föreställande presidenterna George Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt. Bysterna skulpterades av dansk-amerikanen Gutson Borglum med hjälp av 400 arbetare. Verket påbörjades på initiativ av president Calvin Coolidge 1927 men kunde, av ekonomiska skäl, inte avslutas förrän 1941. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mount_Rushmore

BLM: när trasproletariatet gör revolution

”We are trained marxists”. Det klargör en kvinnlig företrädare för Black Lives Matter i videon som kan studeras via ovanstående länk.

BLM menar att de står för fredliga protester, syftande till ”freedom, liberty and justice” samtidigt som deras anhängare mördar och förstör. De säger att de är emot slaveri och rasism samtidigt som de river ner och/eller vandaliserar statyer och andra minnesmärken tillägnade slaverimotståndare av typ Abraham Lincoln och Ulysses Grant. https://ulsansblogg.wordpress.com/2020/06/21/granskning-black-live-matter-erkanner-vi-ar-tranade-marxister-mot-vasterlandet/

BLM-protester i Frankrike.

Det var efter karriärbrottslingen, fängelsekunden och drogmissbrukaren George Floyds död till följd av ett hårdhänt polisingripande i Minneapolis den 25 maj som hela helvetet tycktes ha släppts lös. Den 30 juni hade 26 personer inklusive flera poliser dödats medan drygt 14 000 arresterats i USA; bland dessa fanns samtliga de fyra poliser som gripit Floyd sedan denne försökt handla med ogiltig valuta i en butik. https://en.wikipedia.org/wiki/George_Floyd_protests

Säga vad man vill om Black Lives Matter, men de har varit extremt försigkomna när det gäller att uppbåda politiskt stöd och ekonomiska bidrag från aningslösa människor och företag samt att parasitera på exempelvis HBTQ-rörelsen och feminismen. Icke minst har den lyckats infiltrera sportens värld. Rörelsen grundades i USA den 13 juni 2013 och har som påstått grundläggande syftemål att verka mot ”rasism” och polisvåld.

Den verkliga målsättningen är ingenting mindre än att göra det västerländska samhället oregerbart genom försvaga dess polismakt och angripa dess demokratiska och frihetliga fundamenta.

Black Lives Matter och dess anhängare synes vara ett klassiskt exempel på vad Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95) menade när de använde termen das Lumpenproletariat (trasproletariatet). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trasproletariat

Radarparet Marx/Engels använde den aktuella termen första gången i skriften Den tyska ideologin, som skrevs 1845-46.  Den förekommer även i Marx publikation Neue Rheinische Zeitung samt i det banbrytande verket Det kommunistiska partiets manifest 1848. Det skall understrykas att trasproletariatet inte var en positiv term för Marx och Engels.

Termen ”Trasproletariat” myntades av Karl Marx och Friedrich Engels.

De menar att medlemmarna bestod av ”samhällsklassernas avskräde” och att det var en ”farlig klass”. Den utgjordes av personer som ställts utanför produktionsprocessen och försörjde sig på stöld, tiggeri, spel och strejkbryteri. De kunde inte tillföra något konstruktivt till den av Marx och Engels förebådade proletära revolutionen. Dock betraktade Marx anarkistiske rival, den ryske adelsmannen och omstörtaren  Michail Bakunin (1814-76), trasproletariatet som en klass med revolutionär potential. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Bakunin

Så gör uppenbarligen också ideologerna inom Black Lives Matter. De kommer inte att kunna göra revolution av egen kraft, vare sig i USA eller någon annanstans, men genom att sprida sitt inflytande inom etablerade institutioner såsom det alltmer urartade Demokratiska partiet, systemmedia och rättsväsendet kan de i värsta fall åstadkomma oöverblickbar skada om de inte möts av beslutsamt motstånd.

Riksrättsåtalet: demokraterna skjuter sig själva i foten med sitt Trump-hat

Donald Trump: ”En sorglig dag för USA.”

Det har väl inte undgått någon att en majoritet av det amerikanska representanthuset röstat för att ställa den republikanske presidenten Donald J. Trump inför riksrätt. Röstningen följde i stort partilinjerna, där dock två demokrater röstade mot riksrätt. Rättegången kommer att inledas i senaten i januari. https://www.telegraph.co.uk/news/2019/12/19/next-impeachment-senate-decide-removing-donald-trump-january/

Riksrättsförhandlingarna kommer att ledas av Högsta domstolens chefsdomare, John Roberts, som utsågs till sitt ämbete av president George W. Bush. Medan det blott krävs enkel majoritet i representanthuset för att ställa någon inför riksrätt, fordras det två tredjedels majoritet i senaten för att döma och avsätta den åtalade.

Det innebär att 67 av senatens 100 ledamöter måste rösta för att president Trump skall avsättas. Emedan endast 47 av senatorerna är demokrater behöver 20 republikaner rösta för att avsätta presidenten. Var och en med någorlunda normal fattningsförmåga inser att detta inte kommer att ske. Det inser naturligtvis även företrädarna för det Demokratiska partiet, men det spelar ingen roll – det enda dessa är intresserade av är att djävlas så mycket som möjligt med Trump, som de hatar bortom all besinning, inför presidentvalet i november 2020.

Bland de senatorer vilka det i egenskap av jury åligger att fria eller fälla Trump märks fem vilka alla jagar det Demokratiska partiets nominering inför valet om knappt ett år: Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Amy Klobuchar, Cory Booker och Michael Bennet.

Trump ställs officiellt inför riksrätt för vad som påstås vara ”maktmissbruk” för att i ett telefonsamtal med Ukrainas president Volodymyr Zelenskij ha bett denne se till, att en utredning skulle startas angående korruption som USAs förre vicepresident Joe Biden och dennes son Hunter Biden eventuellt kan ha gjort sig skyldiga till under affärsverksamhet i Ukraina. Trump skulle även, om en sådan utredning inte skedde, ha hotat hålla inne med förmåner Ukraina eljest skulle komma i åtnjutande av.

Det hela är dock väldigt luddigt. Zelenskij tycks inte ha visat något större intresse för att tillmötesgå sin amerikanske kollega, och inga verkliga försök har gjorts från Vita husets sida för att klämma åt Ukraina. Det hela rann helt enkelt ut i sanden, och det vet demokraterna. Trumps verkliga brott i deras ögon är att ha dragit ner brallorna på vänstern och dess politiska korrekthet och dessutom fått snurr på USAs ekonomi och minskat arbetslösheten efter den misslyckade Obama-administrationen.

Bill Riley-Smith, USA-korrespondent för brittiska Telegraph, framhåller den 19 december: ”But Mr Trump has one advantage – it is the Republicans who hold the majority in the Senate and so call the shots providing their senators go along with the party leadership.”

Så här långt har mig veterligen ingen republikansk senator sagt sig vilja avsätta Trump. Rättegången startar i januari och kan pågå allt från två veckor till ett par månader. Republikanernas majoritetsledare i senaten, Mitch McConnell, sägs vilja ha en kort rättegång på två veckor utan att några vittnen kallas. Den amerikanska opinionen kan sägas vara delad: ungefär lika många är för respektive emot riksrätt för Trump. Bland de republikanska väljarna är dock en stor majoritet upprörda över beslutet.

Bill Clinton: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.”

Donald Trump blir den tredje amerikanske president att genomgå ett riksrättsförförande. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt

Först ut var Andrew Johnson (president 1865-69), vilken i sin egenskap av vicepresident hade efterträtt den mördade Abraham Lincoln. Johnson var demokrat men hade ändå utsetts till vicepresident av republikanen Lincoln. Johnson åtalades av den övervägande republikanska kongressen för att ha brutit mot en nystiftad lag, då han avskedade krigsministern Edwin Stanton. Efter tio veckors förhandlingar i senaten undgick Johnson att avsättas med en enda rösts marginal. Han blev emellertid inte nominerad som demokratisk presidentkandidat i valet 1870.

Det dröjde sedan över ett sekel innan demokraten Bill Clinton ställdes inför riksrätt 1998 sedan han avslöjats ha ljugit under ed. Tillfrågad om sin relation med den unga Vita hus-praktikanten Monica Lewinsky svarade Clinton med ett yttrande som blivit episkt: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.” Vilket alltså var en blatant lögn. https://www.youtube.com/watch?v=PrpYaaWyWhs

Varken Johnson eller Clinton medverkade personligen vid rättegångarna och det väntas inte heller Trump göra.

Demokraterna var snabbt ute med att, redan före presidentvalet 2016, leda i bevis att Donald Trumps valkampanj olagligen tagit emot understöd från Ryssland.Till den ändan anlitades den Obama-kontrollerade federala polisen FBI under ledning av James Comey att genomföra avlyssningar riktade mot Trump-medarbetare.

Trump hudflängdes av den vänsterliberala pressen och demokratiska politiker när han 2017 avskedade Comey, men det står nu klart att Trump gjorde rätt: det har visats att FBI med Comey som högst ansvarig bröt mot lagen 17 gånger när man avlyssnade Trumps kampanjmedarbetare utan att hitta några bevis för otillbörlig rysk hjälp..

Trump hade rätt: FBI-chefen bröt mot lagen

President Trump har kommenterat representanthusets beslut att inleda riksrättsförhandlingar mot honom med att bland annat hävda att demokraterna ”förklarat krig mot den amerikanska demokratin” och att det är ”en sorglig dag för USA”: ”Om man inte har gjort något fel och sedan ställs inför riksrätt, då är det något för historieböckerna.” https://www.vt.se/nyheter/trump-hojer-blicken-efter-riksrattsbeslut-om6434395.aspx

Donald Trump och Benjamin Netanyahu står varandra nära.

Den kände amerikanske juristen Alan M. Dershowitz – som Trump-administrationen överväger att anlita för riksrättsförfarandet – menar att såväl Trump som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu utreds för handlingar som enligt lagstiftningen inte är uttalat kriminella. Trump, som måste anses vara USAs mest pro-israeliske president någonsin efter att ha beslutat flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem,  och Netanyahu står för övrigt varandra nära på ett personligt plan. https://sv.gatestoneinstitute.org/15275/trump-netanyahu-pahittade-brott

Demokraternas förhoppningar är att, även om presidenten inte blir fälld, vingklippa honom inför valet 2020. Det är dock betydligt mer sannolikt att man skjuter sig själva i foten med sitt hat. Ett troligt scenario är att Trumps popularitet – som legat stadigt på något över 40 procent genom all uppståndelse kring riksrätten – kommer att öka och att han därmed kan ro hem en jordskredsseger över den demokratiska kandidaten, vilken denna än blir.

Om Donald Trump mot all förmodan skulle fällas och tvingas avgå som ett resultat av riksrättsförhandlingarna tar vicepresidenten Mike Pence över hans ämbete.

 

 

 

Gapskrattet som fastnade i halsen: ”Donald Trump is never ever going to be President of the United States”

”Donald Trump is never ever going to be the President of the United States.”

Detta skrivs någon dag efter det att Donald John Trump svors in på Capitoliums trappa i Washington, D. C. som Förenta staternas 45e president. Med den vetskapen är det desto roligare att se denna drygt fem minuter långa video fylld med tvärsäkra profetior som går ut på en enda sak: Donald Trump is never, ever going to be the President of the United States. https://www.youtube.com/watch?v=G_FeZYclftw

Paraden av dessa arrogant tvärsäkra förståsigpåare inleds med den tvångsmässige vänsterskådisen George Clowney, sorry Clooney, och fortsätter med hans kollega Tom Hanks, som gapflabbande försäkrar oss om att den dag Trump blir president är när rymdfarkoster fyllda med dinosaurier anländer till jorden: HA-HA-HA.

Ett skratt som onekligen fastnade i halsen.

Tom Hanks tycks ha en något kluven relation till USAs 45e president.

Nu skall det i ärlighetens namn sägas att den förnämlige aktören Hanks senare, till vänsterns förfäran, deklarerat att ”America would be fine” med Trump som president. http://www.extraclubmagazine.com/tom-hanks-fire-saying-donald-trump-liberals-furious/

Bland de smarta typerna som utkolporterar samma budskap finns vidare Saturday Night Live-idioten Seth Meyers, demokratiska minoritetsledaren i kongressen Nancy Pelosi och ja, president Barack Obama. Liksom ett antal mer eller mindre kända, patenterat politiskt korrekta humorister hämtade från varierande TV-shower.

Obama uttalar sig om ett av Trumps många tweets, där the Donald menar att ”Barack Obama kommer att gå till historien som USAs värste president någonsin”. Må så vara, säger Obama, men jag kommer i alla fall att gå till historien som någon som var president. Skratt och applåder.

Obama hade fel – och Trump med stor sannolikhet rätt!

Ann Coulter fick sista skrattet…

En av höjdpunkterna i sammanställningen är reaktionen som mötte den konservativa författarinnan och debattören Ann Coulter, som i programmet Real Time With Bill Maher den 19 juni 2015 menade att Donald Trump hade störst chans bland de republikanska kandidaterna att bli president.

Övriga deltagare i programmet stirrade på Coulter med ögon som tenntallrikar som om hon vore otillräknelig. Gapskratten ville aldrig ta slut. http://townhall.com/tipsheet/leahbarkoukis/2016/11/10/ann-coulter-deserves-an-apology-n2243832

Ty det här var ju ett val som var vikt för det vackra PK-folkets stora idol Hillary Clinton. Ingen tvekade en endaste sekund om att hon skulle gå igenom ”glastaket” och bli den första kvinna som inte var rikets första dam att flytta in i Vita huset. Det var ju så självklart. Att hon sedan inte hade någon sammanhängande politik och sket i det så kallade blå skåpet gång på gång bekom inte det här patetiska gänget det minsta.

I slutet av filmen refereras till en ganska fantastisk förutsägelse som gjordes i den animerade filmserien The Simpsons redan 2000: att Donald Trump skulle bli USAs president inom en förutsebar framtid. Inslaget kan beskådas här: https://www.youtube.com/watch?v=fDdj1CxWagQ

När dikt blir verklighet: Simpsons 2000 och Trump 2016.

Ja, gott folk, lova mig att ni klickar på länken till den filmiska sammanställningen med ofrivilliga komiker ovan. Ni kommer att få er ett gapskratt ni sent skall glömma. För övrigt fanns både Obama och Pelosi med bland de inbjudna gästerna på Capitolium den 20 januari 2017, då Donald Trump svor presidenteden på Abraham Lincolns bibel och en bibel han fått av sin mor 1955. https://www.washingtonpost.com/news/morning-mix/wp/2017/01/18/the-symbolism-of-trumps-two-inaugural-bible-choices-from-lincoln-to-his-mother/?utm_term=.137ccd2d1388

Jag känner mig tämligen säker på att de då med viss skam mindes sina tidigare hånfulla kommentarer om Trumps chanser att bli president.

Låt mig avsluta med ett inslag från Saturday Night Live, där den skickliga Hillary-imitatören Kate McKinnon uttrycker PK-patraskets hjärtskärande sorg över valutgången den 8 november 2016 genom att framföra Leonard Cohens finstämda Hallelujah. Hon avslutar framförandet med orden: ”I´m not giving up and neither should you.”

Se och hör inslaget här: https://www.youtube.com/watch?v=EyTB3j1G308

Inga muntra miner när Hillary och Bill Clinton anlände till Trumps installation.

Tja, presidentambitionerna tvingas nog Hillary trots allt ge upp.

Så sätts svensk yttrandefrihet ur spel: politisk korrekthet, gummilagar och självcensur

Ryska människorättsaktivister hedrar mördade journalisten Anna Politkovskaya.

Gratistidningen Metro markerade den så kallade Pressfrihetens dag den 3 maj med en förstasida, där all text hade täckts över med svart färg utom ord som bildar meningen ”Så här liten del av världens Befolkning /sic!/ har tillgång till fri press.” Inne i tidningen konstateras att situationen för pressfriheten – och i ett vidare perspektiv yttrandefriheten över huvud taget – förvärrats globalt.

Bland annat har hoten mot journalister i krigs- och oroszoner i Mellanöstern och Afrika blivit allvarligare. I en krönika bereds vänsterdemagogen Göran Greider dessutom utrymme att förklara varför den fria pressen behövs och att ondgöra sig över att ”Medierna har blivit alldeles för rojalistiska”.

Jag betvivlar inte att det kan vara förenat med livsfara att arbeta som krigsreporter i Syrien eller Irak eller att bevaka mullornas regim i Iran.  Självfallet sitter press- och yttrandefriheten trängre i sådana länder, liksom i totalitära/kommunistiska diktaturstater såsom Nordkorea, Kina och Kuba. Vi behöver bara förflytta oss cirka 30 mil över Östersjön för att konstatera, att en skribent eller publikation som rackar ner på Putins styre i Ryssland inte ligger speciellt bra till. Anna Politkovskaja, mottagare av Olof Palmes pris 2004, fick 2006 plikta med livet sedan hon rapporterat ”fel” om Putins krig i Tjetjenien för att nu ta det troligen mest kända exemplet på journalistmord i Ryssland. http://www.sydsvenskan.se/varlden/kand-rysk-journalist-mordad/

Detta innebär emellertid inte, att vi har någon större anledning att slå oss för vårt kollektiva svenska bröst vad beträffar yttrandefriheten. Det kanske inte behöver framkalla någon katastrofvarning att Sverige sjunkit från plats fem till plats åtta i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 http://www.gp.se/nyheter/sverige/sverige-tappar-i-pressfrihetsindex-1.196177, men det finns sannerligen tillräckligt många exempel på att utvecklingen går mot mindre, inte större, frihet och förnuft i press, etermedia och rättsväsende även i vårt trots allt relativt fredade hörn av världen.

När det gäller exemplet Sverige är det anmärkningsvärda det faktum, att press- och yttrandefrihet inte i första hand hotas av regeringen eller militären – hotet kommer till betydande del från medierna själva, som dels förvränger och vinklar verkligheten, dels undanhåller fakta, dels tillämpar självcensur.

Birger Schlaug, ett av Miljöpartiets mer lyckade språkrör genom åren, skrev 1997 en bok med titeln Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts 1997) där han öppenhjärtigt lyfte fram de styrande klassernas tysta överenskommelse att mörka sanningen om massinvandringen och dess långtgående negativa konsekvenser för vårt land:

Lögnen kan få dystra konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga hela sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Antagligen trodde tillskyndarna av denna självcensur, att folk i allmänheten var så korkade att de faktiskt skulle kunna gå i land med den stora lögnen. De hade fel. De hade blivit betydligt mindre besvikna om de tagit den amerikanske presidenten Abraham Lincolns (1809-65) välmenta råd ad notam: ”Du kan lura alla ibland och en del av tiden, och en del hela tiden, men aldrig alla hela tiden.”

Nu sket det sig rejält, och följderna av detta blev att det föraktade partiet Sverigedemokraterna inte bara såg dagens ljus utan även kom in i riksdagen 2010 samt att en hel flora av alternativa medier av skilda slag växte fram. Detta har på ett genomgripande sätt förändrat det politiska och mediala landskapet i Sverige. Birger Schlaug och ett fåtal andra mer eller mindre insiktsfulla aktörer må ha lärt sig läxan, men det märkliga är att många andra inte har blivit ett dugg klokare av utvecklingen. Nedan följer några ganska slumpvis utvalda exempel härpå.

Ett tämligen dråpligt exempel gäller en 38-årig Facebook-användare i Nyköping i Södermanland, som ilsknade till på högljudda böneutrop i samband med en muslimsk utomhusgudstjänst nära hans hem 2014 så till den grad att han skrev följande: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.”

En kammaråklagare vid namn Michael Forsberg visade sig sakna såväl humor som vanligt sunt förnuft och väckte åtal mot Facebook-skribenten för brottet ”hets mot folkgrupp”. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, var en av dem som insåg att åklagaren i fråga gjorde alla en otjänst genom åtalet – Facebook-skribenten, yttrandefriheten, rättsväsendet och icke minst de muslimska gudstjänstfirarna, vilka som en följd av den uppmärksamhet åtalet väckte kom att framstå i en löjeväckande dager.

Schultz framhöll i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Det är väldigt märkligt och är en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion.” http://www.svd.se/atal-for-hets-mot-folkgrupp-inskranker-yttrandefriheten Uppenbarligen gick också tingsrätten i den goda staden Nyköping på denna linje, eftersom den ogillade åtalet och frikände den sarkastiske skribenten 2015.

Tingsrätten underkände åtalet mot en man som liknade en muslimsk böneutropare vid en magsjuk åsna.

Det bör påpekas, att ett raljant yttrande av det här slaget aldrig hade uppmärksammats om religionen det var fråga om hade varit någon annan än islam; muslimer är ohotade världsmästare när det gäller att känna sig kränkta.

Den svenske debattören Björn Norström, som är bosatt i USA, gör i ett inlägg på sajten Avpixlat den 2 september 2014 bland annat följande intressanta reflektion:

Det är också värt att notera att /genom/ massinvandringen till Sverige från kulturer som helt saknar respekt, uppskattning och förståelse för yttrandefrihet och demokrati och framväxten av islam i landet, inskränks den svenska yttrandefriheten och demokratin successivt. http://avpixlat.info/2014/09/02/yttrandefrihet-i-sverige-och-usa-en-jamforelse/

Yttrandefriheten och demokratin är, menar Norström, betydligt livskraftigare i USA där en händelse som jämförelsen mellan den magsjuka åsnan och böneutroparen knappast skulle ha kunnat föras till domstol eftersom det inte finns någon lagstiftning motsvarande den om hets mot folkgrupp. Här ges yttrandefriheten ett starkt skydd genom Bill of Rights (rättighetsförklaringen). Denna består av de tio första tilläggen till USAs konstitution och antogs av kongressen 1789 och trädde i kraft 1791. Dock skall inte undanskymmas att det även i USA pågår lobbyverksamhet i syfte att minska yttrandefriheten genom att stämpla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter inklusive raljerande kritik mot religion såsom hate speech.

Rättighetsförklaringen garanterar amerikanska medborgare yttrandefrihet.

”Hets mot folkgrupp” sorterar i Sverige under den juridiska samlingsrubriken ”hatbrott”. Detta är dock ingen självständig brottsrubricering utan en straffskärpningsförordning, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte hade varit hat mot en bestämd grupp eller en person/personer som tillhör denna grupp. Etniska svenskar är dock undantagna från den aktuella lagstiftningen.

Hets mot folkgrupp kallades tidigare ofta även Lex Åberg efter nationalsocialisten och antisemiten Einar Åberg (1890-1970). När Förintelsen av judarna blev allmänt känd efter Andra världskrigets slut 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter spreds också utomlands, vilket bedömdes kunna ge Sverige dåligt internationellt rykte. Detta var skälet till att lagen rörande ”hets mot folkgrupp” antogs 1948.

Einar Åberg dömdes vid sex tillfällen enligt denna lagstiftning. Mest blev det bötesstraff, men åren 1954-56 blev det fängelsestraff i sammanlagt tre månader för Åberg. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är två års fängelse om brottet bedöms som grovt.

Syftet med lagen rörande hets mot folkgrupp var gott: den skulle förhindra fortsatt antisemitism och hets mot judar efter kriget. Under senare år har lagstiftningen i fråga emellertid utvecklats till att bli ett av de främsta hoten mot yttrandefriheten i Sverige. Den bör därför enligt denna bloggares mening avskaffas skyndsammast möjligt. Den har blivit en gummilag syftande till att klämma åt debattörer som inte anpassar sig enligt rådande normer om politisk korrekthet. Den har blivit ett hot mot demokratin.

Polisen gjorde en mycket märklig husrannsakan hemma hos Åsa Westerberg på grund av påstådd misstanke om ”hets mot folkgrupp”.

Denna slutsats är ofrånkomlig när man studerar några av de rättsfall och polisingripanden som hittills gjorts med hänvisning till den aktuella lagstiftningen sedan det senaste sekelskiftet. Låt oss börja med det mig veterligen senaste fallet, som vad jag känner till endast tagits upp till behandling på alternativsajten Avpixlat.

Den 28 april 2016 vaknade Åsa Westerberg, bosatt i södra Stockholms-området, av att det bultade på hennes dörr. Det visade sig vara några personer som hävdade att de kom från polisen och ville göra husrannsakan. De vägrade identifiera sig och var därtill obenägna att uppge av vilken anledning husrannsakan skulle göras (regeln om en warrant, alltså att polisen måste förete en obligatorisk av åklagare utfärdad order om husrannsakan som vi ser prov på i nästan alla amerikanska och brittiska kriminalfilmer, gäller inte i Sverige). http://avpixlat.info/2016/05/03/tankebrott-nu-gor-polisen-husrannsakan-om-du-skriver-fel-saker-

Omsider framkom att brottet som Åsa misstänktes för gällde hets mot folkgrupp – hon skulle ha skrivit något på sitt Facebook-konto som skulle kunna hänföras till denna lagstiftning; under genomsökningen av Åsas bostad, då bland annat underkläder och annat fotograferades och rotades i, antyddes dock att det skulle kunna vara frågan om skattebrott. Dock hittade Åsa, sedan poliserna avlägsnat sig, en handskriven lapp som fastställde det misstänkta brottet till ”hets mot folkgrupp”. Texten var undertecknad av en Anders Garter, stationsbefäl hos polisen i Västberga. När detta skrivs har Åsa Westerberg varken delgivits misstanke eller kallats till förhör avseende något brott. http://avpixlat.info/2016/05/04/handskriven-lapp-fran-polisen/

Så här kan det alltså gå till i det svenska så kallade rättssamhället anno domini 2016: skriver du något som någon upplever som olämpligt kan polisen komma och bulta på din dörr när du minst anar det. Det behöver dock inte vara polisen som står på tröskeln. Det kan också vara en aggressiv reporter som kör upp en mikrofon och en kamera eller ett anteckningsblock i synen på dig och kräver dig på besked om saker du påstås ha skrivit om på nätet, eventuellt under signatur.

Docent Jim Olsson bad Expressen-reportern dra åt helvete och stämde sedan tidningens chefredaktör för förtal.

Detta hände Jim Olsson, bosatt i göteborgska Västra Frölunda och docent i partikelfysik, vilken råkade ut för Expressens gangsterlika journalistiska metoder för något år sedan då tidningen bestämt sig för att avslöja ”näthatet” och under den vänsterextrema Researchgruppens (tidigare AFA-dokumentation) ledning uppsökte docent Olsson och ett antal andra ”syndare”. Resultatet blev svarta krigsrubriker med åtföljande personliga tragedier inklusive ett självmord. http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/har-ar-fler-som-hatar-anonymt-pa-avpixlat/pa-facebook/

Docent Jim Olsson ställde emellertid till ett våldsamt rabalder, vilket tidningen sannolikt inte hade väntat sig. Dels skällde han ut reportern efter noter och bad denne ”dra åt helvete” , dels polisanmälde han tidningens ansvarige utgivare Thomas Mattsson för förtal, då tidningen påstod att han skrivit saker han inte hade gjort. http://nyheteridag.se/nu-atalas-expressen-for-grovt-fortal-mot-jim-olsson/

Det bör framhållas att även den andra slaskpressdraken, Aftonbladet, ägnat sig åt liknande verksamhet som ovan beskrivits och även anlitat Researchgruppen.

När det gäller lagen om hets mot folkgrupp blev åtalet mot pingstpastorn Åke Green 2004 ett pionjärfall, då det var första gången åtal väckts sedan lagen kommit att omfatta homosexuella. Green hade i en predikan i sin församling i Borgholm på Öland redogjort för Bibelns avvisande syn på homosexualitet och därvid polisanmälts av RFSLs lokale ordförande i Kalmar.

Green dömdes för hets mot folkgrupp av tingsrätten i Kalmar 2004. När fallet togs upp i Göta hovrätt 2005 blev det dock frikännande, liksom fallet blev även i Högsta domstolen senare samma år. Detta kunde Green dock inte tacka svensk lagstiftning för, ty i Sverige kan det vara ett brott att citera Bibeln, utan det kunde ske först sedan försvaret under rättegångarna hänvisat till den yttrandefrihet och de mänskliga rättigheter som garanteras av Europadomstolen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hd-friar-ake-green/

Fallet Green rönte betydande uppmärksamhet i omvärlden och ledde till att Green några år efter frikännandet inbjöds att tala om sina erfarenheter av det svenska rättsväsendet i USA och Etiopien. Som ett kuriosum kan nämnas att pastor Green uteslöts ur den ängsligt politiskt korrekta nykterhetslogen IOGT-NTO på grund av sina bibelrelaterade åsikter om homosexualitet – dock välkomnades han som medlem av Sveriges Blåbandsförbund.

Konstnären Dan Park leds bort av polis medan galleristen Henrik Rönnquist ser på.

Det mest kända – och mest frekventa – offret för hets mot folkgrupp-lagen är tvivelsutan gatuartisten Dan Park. Denne dömdes första gången för brottet i fråga 1998 och då av Umeå tingsrätt, sedan han i provocerande syfte burit en jacka försedd med hakkors. Åren 2012 respektive 2014 dömdes han för samma brott av Lunds tingsrätt på grund av förgriplig konst.

När Park i juli 2014 fick möjlighet att ställa ut några av sina kontroversiella alster på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö dröjde det inte länge innan ditkommenderad polis på order av åklagaren Linda Rasmussen i värsta Gestapo-stil stövlade in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor och grep konstnären, vilken senare dömdes till fängelse i sex månader. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom samt kännbara böter för medhjälp till brott.

Jag vill hävda att i fallet Dan Park sammanfaller rättsväsendets, den politiska korrekthetens och kulturelitens negativa syn på Dan Parks konstutövning på ett sätt som för tankarna till totalitära diktaturstater av typ Nazityskland, Kina, Sovjetunionen och Östtyskland, där endast konst av den typ som godkänts av myndigheterna accepteras medan avvikelser bestraffas.  Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges ställning som civiliserat rättssamhälle där yttrandefrihet råder knakar betänkligt i fogarna.

Exempel på Dan Parks ”olämpliga” konst.

Mer om ingreppen mot Dan Park på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/05/svensk-ddr-polis-slar-till-mot-obekvam-konstnar-beslagtar-konst/

I det formellt demokratiska Sverige behövs det ingen statlig censur där stötande text i tidningar och tidskrifter döljs med svart tusch, som Metro gjorde den 3 maj i pedagogiskt syfte. Här bestämmer politisk korrekthet, självcensur och gummilagar, som lagen om hets mot folkgrupp, vad som får och inte får framföras. Polis och domstolar blir i det perspektivet lydiga redskap för den bestämmande samhällseliten.

Särskilt olyckligt blir det naturligtvis när de så kallade public service-företagen, med ett annat uttryck statsmedia, dit Sveriges television (SVT), Sveriges radio (SR) och Utbildningsradion (UR) räknas, genom en medveten anställningspolitik förvandlas till indoktrineringsinstitutioner för politisk korrekthet i allmänhet och vänsterpolitik i synnerhet med det svenska folket som målgrupp.

Läs mer om denna för demokratin och yttrandefriheten katastrofala utveckling på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Journalisten och författaren Göran Rosenberg uppskattar inte ”den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Det råder slutligen ingen brist på mediapersonligheter för vilka den här utvecklingen alls icke innebär några problem. Tvärtom – de stödjer den aktivt. Dit hör författaren och journalisten Göran Rosenberg, som hänvisar till luddigheter som ”informella regler” när han angriper ”den kompromisslösa yttrandefriheten” och menar att endast vissa åsikter bör få komma till uttryck i medierna: http://www.expressen.se/kultur/frihet-for-vem/

Om Rosenbergs upprörande försvar för självcensur i media har jag skrivit följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/05/rosenbergs-forsvar-for-sjalvcensur/

Döden klär honom!

”Crazy” Muammar al-Khadaffi (1942-2011).

När ”Crazy” Joe Davola, gestaltad av Peter Crombie, i ett avsnitt av ”Seinfeld” hoppar ner från läktaren och in på scenen under inspelningen av Jerrys och Georges pilotavsnitt skriker han:

– Sic semper tyrannis!

Den latinska sentensen, som betyder ”Så går det alltid för tyrannerna!”, påstås kunna gå att härleda till den romerske senatorn Marcus Junius Brutus, en av de sammansvurna som mördade Gajus Julius Caesar år 44 före Kriti födelse. Denna sägens sanningshalt är nog osäker.

Däremot vet man med säkerhet att samma ord yttrades av skådespelaren John Wilkes Booth, sedan denne skjutit USAs president Abraham Lincoln på Ford´s Theatre i Washington, D. C. strax efter det Amerikanska inbördeskrigets slut 1865.

”Crazy” Joe Davola, spelad av Peter Crombie (1952 – ).

Mina läsare anar nog orsaken till denna inledning: jag har nyss fått reda på att Libyens diktator sedan 42 år tillbaka, Muammar Khadaffi, rapporterats gripen och troligen dödats:

http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/621494-khaddafi-har-gripits

Man kan naturligtvis invända, att framtiden för Libyen fortfarande är oviss och att demokrati och frihet ännu måste betraktas som relativt avlägsna mål för det till ytan jättelika men till folkmängden glesa ökenlandet.

Det kan dessutom hävdas att Khadaffi, trots alla sina brister, ändå enade Libyens stammar och i alla fall under senare år kunde vara en värdefull, låt vara nyckfull, allierad för Väst. Till följd av inbördesstriderna och maktskiftet kan man dessutom förvänta en strid flyktingström från det plågade landet.

Jag vet allt det där. Ändå kan jag inte undgå att höja ett jubelrop till skyn över att psykopaten och påfågeln Khadaffi skattat åt förgängelsen. Man skulle rentav kunna utbrista: Döden klär honom!

Khadaffi utgjorde under en lång följd av år ett horn i sidan – eller plågsam smärta i en helt annan kroppsdel – för den demokratiska delen av världen genom en rad terrordåd med Lockerbie-kraschen som piéce de resistance. Khadaffi pumpade därtill in åtskilliga oljemiljarder i kassorna till allsköns terroriströrelser såsom IRA och Rote Armee Fraktion. Detta alldeles bortsett från att han under fyra decennier låg i krig med stora delar av sin egen befolkning.

Den som har lust att sörja Khadaffi får väl göra det. Jag tänker inte göra det när han nu bänkar sig i helvetets gemak tillsammans med Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Han har det bra där han är.

Good riddance!