Vikingarna och deras största slag

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
  

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
  

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Tio Guds bud: en etisk revolution

 Stentavlorna med Tio Guds bud förvarades i judarnas förbundsark, som släpades runt i öknen och senare placerades i Jerusalems tempel.

http://www.prageruniversity.com/Ten-Commandments/#.VOniWGd0xMs

Inget dokument i världshistorien förändrade världen till det bättre som de tio budorden gjorde.

Så inleder pedagogen, författaren och debattören Dennis Prager sin inledande presentation av Tio Guds ord eller de tio budorden. Se länken ovan. Prager har naturligtvis alldeles rätt.

Budorden, som enligt biblisk tradition (2 Moseboken) gavs till Mose av Gud på Sinai berg under det judiska folkets 40 år långa ökenvandring, har inneburit en etisk revolution i mänsklighetens historia.

De tio budorden är, enligt skrivningen i Martin Luthers Stora katekes (se länken nedan), följande:

1. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

2. Du skall icke missbruka din Guds namn.

3. Du skall helga vilodagen.

4. Du skall hedra din fader och din moder.

5. Du skall icke dräpa.

6. Du skall icke begå äktenskapsbrott.

7. Du skall icke stjäla.

8. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

9. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.

10. Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller något som tillhör honom.

 Du skall icke hava begärelse till din nästas Rolls Royce…

Den spetsfundige kan kanske skoja om att det där med tjänare och tjänarinnor samt oxar och åsnor inte är så aktuellt i dag som det var för vid pass 3000 år sedan, då Mose med mycken möda knackade ner budorden. Naturligtvis är det så. Då är det emellertid bara att byta ut dessa begrepp mot exempelvis underlydande anställda, bil och fritidsbåt.

http://www.logosmappen.net/bekskrifter/sk/sk_for.html

Tio Guds bud, även kallade Dekalogen, gäller troende likaväl som ateister. Om de tillämpades till fullo av hela mänskligheten skulle världen nog kunna betraktas som ett himmelrike på jorden. Det skulle varken behövas militärmakter eller polisväsenden.

En ateist skulle, framhåller Prager, i och för sig kunna hävda att vederbörande inte behöver några gudomliga påbud för att inse att det exempelvis är fel att mörda. Kruxet med detta resonemang är bara, att utan en högre auktoritet såsom Gud så är fältet fritt för vilka handlingar som helst. Det en person upplever som självklart är inte lika uppenbart för en annan.

Det finns visserligen nationella lagar samt olika FN-deklarationer som mer eller mindre auktoritativt reglerar mänskligt umgänge. Dessa är emellertid alla skapade av människor. Tio Guds bud är däremot sanktionerade av världsalltets och mänsklighetens skapare, vilket ger dem en unik auktoritet.

I Lukasevangeliet 10:27 i Nya testamentet låter Jesus en så kallad lagklok sammanfatta lagen och budorden i det dubbla kärleksbudet:

Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.

En ännu kortare sammanfattning finns i form av den gyllene regeln i Matteusevangeliet 7:12:

Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.

Detta var, hävdade Jesus, ”lagen och profeterna”. Något som visar hur fast förankrad Mästaren från Nasaret var i den judiska tradition som givit oss Tio Guds bud. Det visar också hur fel ”ersättningsteologin”, som menar att allt judiskt kan lämpas över bord efter kristendomens inträde, har.

Den gyllene regeln har motsvarigheter i alla betydande religioner. I de islamska haditherna står det så: ”Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.” Sikhismens motsvarighet till detta är: ”Döm andra  så som du dömer dig själv.” Mer här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_gyllene_regeln

 En illustration som visar hur det kunde ha sett ut vid hednatemplet i Uppsala, då människor och djur hängdes upp i ett särskilt offerträd vid en blotfest vart nionde år.

Våra svenska normer och traditioner har nu i ungefär tusen år utformats mot bakgrund av det som Gud via Mose och Jesus lärde ut. Om så icke hade varit fallet så hade vi kanske fortfarande hängt upp människor och djur i offerträd för att blidka asagudarna som skedde under vikingatiden, något som historieskrivaren Adam av Bremen hävdar skedde i anslutning till det år 1087 nedbrända hednatemplet i Uppsala. Mer om vikingatidens blot- och offerverksamhet här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_offerhandlingar

Jag undrar i mitt stilla sinne om de som i dag går omkring med torshammare i en kedja om halsen verkligen vill ha tillbaka den tiden?