Några av Ungerns judar flyttar till Israel på grund av ökad antisemitism

Ungerske premiärministern Viktor Orbán på besök i Jerusalem i juli 2018. Vid hans vänstra sida syns två ledande ungerska rabbiner.

Av Ungerns uppemot 100 000 judar har ett antal flyttat till Israel på grund av att de upplever sin tillvaro hotad till följd av en ökande antisemitism. https://unitedwithisrael.org/hungarian-jews-flee-anti-semitism-find-home-in-israel/

Erika och Sandor Horvat ingick i den första gruppen av judar som lämnade Ungern för att finna en fristad i Haifa. Detta skedde med stöd av the International Fellowship of Christian and Jews (IFC). ”Beslutet att flytta till Israel var en gradvis process”, förklarar Sandor Horvat. ”Vi kände, i samband med den ekonomiska instabiliteten, en ökning av antisemitism på gatorna.”

Horvat nämner Jobbik, ett politiskt parti som bildades 2003, i syfte att tillvarata ungerska intressen som en orsak till den ökande antisemitismen. Jobbik är i dag det näst största partiet i Ungerns parlament efter det styrande Fidesz och har gjort sig ökänt genom extrem anti-judisk och anti-romsk retorik. 2012 föreslog partiets utrikespolitiske talesman att ett register över judar som kunde betecknas som säkerhetsrisker skulle upprättas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jobbik

Det nationalkonservativa Fidesz och dess ledare, Ungerns premiärminister Viktor Orbán, är enligt ledande representanter för den ungerska judenheten däremot inte antisemiter, även om företrädare för vänsterinriktade och antinationalistiska kretsar emellanåt gör tappra försök att vilja påskina detta. Ungern som nation åtnjuter dessutom för närvarande goda förbindelser med Israel. https://www.jns.org/leading-hungarian-rabbi-on-viktor-orban-and-the-lean-towards-the-right/

”Vi kände verkligen att världen gick baklänges och att 1930-talet inte var så långt borta från den nuvarande verkligheten”, förklarar Sandor Horvat.

En interiör från Stora synagogan i Budapest.

Judendom och judenhet har en lång tradition i Ungern i allmänhet och i Budapest i synnerhet som går tillbaka till 1200-talet. I dag beräknas att det finns mellan 80 000 och 100 000 judar i Ungern, vilket är det största antalet judar som finns i Östeuropa. Efter kommunismens fall i Ungern skedde en renässans för judiskt liv i landet. I dag finns 23 synagogor enbart i huvudstaden Budapest och ett antal andra centra för judisk kultur, utbildning och sport. https://www.bh.org.il/jewish-community-budapest-hungary/

I dag finns en tendens bland politiker i länder som Ungern och Polen att skylla ekonomiska problem på judarna, vilka gärna och ofta utmålas som giriga kapitalister och ockrare enligt gängse schablonbilder. Det förtjänar påpekas att de antisemitiska tendenserna i dessa länder är uteslutande inhemska. Detta till skillnad från västeuropeiska länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland – och Sverige – där judehatet i allt väsentligt är importerat. https://www.timesofisrael.com/polish-hungarian-jews-say-communal-leaders-use-anti-semitism-to-avoid-scrutiny/

Oavsett ursprung och karaktär är och förblir antisemitism och judehat en mänsklighetens cancer som varken fakta, upplysning eller demokrati tycks bita på. För mig är fenomenet omöjligt att förstå. En ljusglimt i mörkret är dock att det finns en judisk stat – Israel – som världens judar alltid är välkomna att bosätta sig i om tillvaron i det land de befinner sig i skulle visa sig helt hopplös.

Före Förintelsen fanns omkring 825 000 judar i Ungern. Cirka 550 000 av dessa utplånades i Förintelsen, de allra flesta av dessa sedan Adolf Eichmann av Hitler på hösten 1944 fått uppdraget att eliminera de ungerska judarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rintelsen_i_Ungern

 

Rysslands KGB-kultur lever vidare: vägrar avslöja Wallenbergs öde

Den klassiska bilden av den unge Raoul Wallenberg som räddade tiotusentals ungerska judar under juli-december 1944.

I juli i år stämde släktingar till Raoul Wallenberg FSB, efterföljare till den ökända sovjetiska säkerhets- och spionorganisationen KGB, i syfte att få organisationen att lämna ut material som kunde avslöja vad som egentligen hände den svenske diplomaten som 1944-45 lyckades rädda minst 20 000 ungerska judar undan Förintelsen. Till mångas överraskning beslöt en domstol i Moskva att undersöka frågan.

Tre månader senare kom domstolens utslag: Wallenbergs släktingar nekades ta del av FSBs dokumentation om Raoul Wallenberg. Detta föranledde Marie Dupuy, en 61-årig dotter till Wallenbergs svägerska Matilda Von Dardel, att yttra följande: ”We will appeal this verdict, which violates not only our rights but also those of my uncle and millions of other victims of repression and their families in Russia today.” https://www.nytimes.com/2017/09/18/world/europe/russian-court-refuses-to-reveal-raoul-wallenbergs-fate.html?mcubz=1

Marie Dupuy kämpar vidare för att få reda på vad som hände med hennes släkting Raoul Wallenberg.

Det är känt att den unge affärsmannen, diplomaten och arkitekten Raoul Wallenberg, född på Lidingö 1912, greps och fördes bort av sovjetiska styrkor i utkanten av Budapest sedan han tillsammans med sin chaufför Vilmos Langfelder givit sig av på resa i riktning mot staden Debrecen i östra delen av Ungern den 17 januari 1945 i syfte att sammanträffa med den sovjetiske marskalken Rodion Malinovskij (1898-1967). https://sv.wikipedia.org/wiki/Raoul_Wallenberg

Raoul hade föregående år rekryterats för diplomatisk tjänstgöring på Sveriges beskickning i den ungerska huvudstaden; uppdragsgivare var det amerikanska regeringsorganet War Refugee Board (WRB) genom dess representant Iver Olsen i samarbete med det svenska utrikesdepartementet (UD). https://www.britannica.com/topic/War-Refugee-Board

Wallenbergs enda uppgift var att efter bästa förmåga rädda så många ungerska judar som möjligt undan den nazityska Förintelsen sedan Hitler beordrat Adolf Eichmann att ordna tågtransporter till främst dödslägret Auschwitz i Polen. Raoul Wallenberg var på plats i juli 1944 och inledde omedelbart ett energiskt räddningsarbete med tillhjälp av svenska så kallade skyddspass, som gav innehavarna fri lejd. 1963 tillerkändes svensken hederstiteln ”Rättfärdig bland folken” av den judiska staten Israel som tack för sina insatser. Hans minne fortlever också i det statliga förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. http://www.yadvashem.org/museum

Monumentet ”Hope” till Raoul Wallenbergs ära av den svenska konstnären Gustav Kraitz återfinns utanför FN-högkvarteret i New York.

Om Sveriges regering hade hanterat ärendet Raoul Wallenberg mer beslutsamt är det mycket möjligt att denne frisläppts på ett tidigt stadium. Varken den socialdemokratiska regeringen, där sovjetvännen Östen Undén var utrikesminister, eller den svenska representationen i Moskva var dock särskilt angelägna om att pressa de sovjetkommunistiska myndigheterna på besked om vad som hänt Raoul Wallenberg. Tvärtom tycktes de blint lita på uppgifter från Josef Stalin och dennes underhuggare om att svensken var okänd för dem.

Länge famlade Wallenbergs anhöriga och andra intresserade helt i blindo vad beträffar Raoul Wallenbergs öde efter bortförandet den 17 januari 1945. Med jämna mellanrum dök dessutom upp mer eller mindre trovärdiga vittnesmål från ryska lägerfångar vilka uppgav att de träffat Wallenberg under fångenskapen. Långt in på 1980-talet var många inklusive Wallenbergs egen familj övertygade om att deras släkting var i livet.

Ett kanadensiskt frimärke som hyllar Raoul Wallenberg och hans skyddspass.

Enligt den så kallade Smoltsov-rapporten, som framlagts av chefsläkaren vid Lubjanka-fängelset i Moskva, hade emellertid Raoul Wallenberg avlidit i fängelset troligen i en hjärtattack den 17 juli 1947 vid 34 års ålder. Rapporten betraktas av tongivande forskare som äkta, men beträffande dödsorsaken råder alltjämt oklarhet – Wallenberg kan ha skjutits, förgiftats, torterats till döds eller bragts om livet på annat sätt. http://www.lindelof.nu/wallenberg-den-eviga-fragan/

Det kan finnas flera vägande skäl till att Wallenberg greps av ryssarna och fördes bort i fångenskap.

Dels var det ostridigt att han rekryterats under aktiv medverkan av ett amerikanskt regeringsorgan, något som sovjeterna säkerligen hade klart för sig. Sovjetunionen och USA var visserligen fortfarande formellt allierade i kriget, men de första tecknen på den osämja mellan den kommunistiska och den kapitalistiska stormakten som snart skulle resultera i det Kalla kriget hade redan börjat visa sig.

Ett ungerskt minnesmonument över Wallenbergs chaufför Vilmos Langfelder, som fördes bort tillsammans med sin chef.

Dels tvekade inte Wallenberg att, i syfte att rädda judar, idka samröre med representanter för den nazityska ockupationsmakten i Ungern med Adolf Hitlers handgångne man Adolf Eichmann (1906-62) i spetsen. Eichmann greps 1960 av israeliska agenter i Argentina och fördes till Israel, där han efter en över hela världen uppmärksammad rättegång avrättades genom hängning i staden Ramle 1962. Samröret med Eichmann stärkte sannolikt inte Wallenbergs ställning hos ryssarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Eichmann

Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är att Raoul enligt relativt nyligen publicerade uppgifter hade bilen lastad med 15 kilogram guld och juveler när han tillsammans med sin chaufför anträdde den tilltänkta färden till Debrecen. En sådan last kan ha betraktats med misstänksamhet av såväl det svenska utrikesdepartementet som den dåvarande sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. https://www.svd.se/wallenberg-hade-bilen-full-av-guld

Wallenberg var på väg för att möta den sovjetiske marskalken Rodion Malinovskij, sedermera försvarsminister, när han greps. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rodion_Malinovskij

Oavsett de verkliga omständigheternas kring Raoul Wallenbergs gripande, bortförande och död är det alldeles tydligt att Rysslands/Sovjetunionens KGB-kultur lever vidare. Ryssland under före detta KGB-officeren Vladimir Putins domvärjo är fortfarande i allt väsentligt präglat av det gamla hemlighetsmakeri som gör att dagens ryska förvaltning vägrar lämna ut de dokument som visar vad som verkligen hände i samband med Wallenbergs död.

Raoul Wallenberg dödförklarades först 2016 på begäran av sin familj, 104 år efter sin födelse, av det svenska Skatteverket. Den officiella dödsorsaken fastställdes av någon anledning till den 31 juli 1952. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23825836.ab

Wiesenthal-centret förfuskar arvet efter en av efterkrigstidens stora humanitära gestalter

Nya Tider kan glädjas åt ovärderlig uppmärksamhet i media genom uppståndelsen kring tidningens medverkan i Bokmässan i Göteborg.

Historien om tidningen Nya Tiders medverkan i Bokmässan i Göteborg den 22-25 september fortsätter.http://www.goteborg.com/bokmassan-2016/

Arrangörerna ändrade först det ursprungliga beslutet att låta tidningen medverka och förklarade plötsligt, att den inte skulle få deltaga. Efter en veritabel mediestorm med argument för och emot medverkan återtogs detta beslut och Nya Tider var åter välkommen med sin monter. Det hade onekligen varit konstigt annars, emedan temat för årets bokmässa – den 32a i ordningen – är yttrandefrihet.

Allt frid och fröjd, således?

Simon Wiesenthal Centers högkvarter finns i Los Angeles, Kalifornien.

Nja, kanske inte riktigt. Nu har Simon Wiesenthal Center, en internationell judisk organisation uppkallad efter den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal, lagt sig i diskussionen och uppmanar i ett öppet brev statsminister Stefan Löfven att ingripa i syfte att stoppa Nya Tiders medverkan. http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

I anslutning till DN-artikeln som länkas till ovan skriver tidningens kulturmedarbetare Kerstin Lindquist, helt befogat i mina ögon, att centret ”skapar en rökridå av sanslösa argument” samt att dess propå till statsministern inte hör hemma i ett demokratiskt sammanhang.

Wiesenthal-centrets talesman Shimon Samuels kallar i det öppna brevet till Löfven Nya Tider för en ”nynazistisk förening” (Neo-Nazi Association) och hänvisar i sammanhanget till ”det respekterade EXPO”, ett omdöme som verkligen kan ifrågasättas. Många ser stiftelsen och tidskriften Expo, som bland annat mottagit bidrag från George Soros för att påverka svenska val, som ett slags politiskt korrekt, statsunderstött Stasi som godtyckligt sätter saftetiketter som ”nyanzistisk”, ”fascistisk”, ”högerextremistisk” och liknande på såväl organisationer som enskilda individer.

Shimon Samuels uppmanar Löfven stoppa Nya Tider som han kallar ”nynazistisk”.

Vad Samuels som representant för Simon Wiesenthal Center, som grundades av rabbi Marvin Hier 1977 med det uttalade syftet att främja mänskliga rättigheter särskilt i ljuset av de omänskligheter som begicks av den tyska nationalsocialismen i form av Förintelsen 1933-45, har att säga Löfven och alla andra som läser brevet framgår här: http://www.wiesenthal.com/site/apps/nlnet/content.aspx?c=lsKWLbPJLnF&b=8776547&ct=14922571&notoc=1

Det är helt uppenbart att för Samuels och Wiesenthal-centret är yttrandefriheten endast av värde om ”rätt” åsikter uttrycks. Det innebär att man helt och hållet missförstått innebörden i ordet ”yttrandefrihet”, som i första hand måste sägas vara till för just obekväma och kontroversiella åsikter. Att be Sveriges regering att gripa in och hindra oönskade deltagare att närvara vid ett evenemang i privat regi – som till på köpet har yttrandefrihet som tema – visar att man därtill inte har en susning om vad demokrati innebär. Det är ju precis så här det går till i diktaturstater!

Särskilt bedrövligt är det att centret på detta sätt förfuskar arvet efter Simon Wiesenthal (1908-2005), Förintelse-överlevaren som efter krigsslutet 1945 satte igång med att dokumentera krigsbrott och att spåra upp naziförbrytare som sökte undkomma rättvisan. Han verkade först i Linz i Österrike men överflyttade efter några år verksamheten till Wien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Simon Wiesenthal vid 80 års ålder på sitt dokumentationskontor i Wien 1988.

Bland de nationalsocialistiska krigsförbrytare Wiesenthal lyckades spåra upp och överlämna till rättvisan märks Franz Stangl, Klaus Barbie, Peter Menten och Karl Silberbauer. Han var även inblandad i spaningarna efter Adolf Eichmann men får här inget gott omdöme av de israeliska underrättelseagenter som lyckades hitta Eichmann i Argentina och föra honom till Israel och galgen – Wiesenthal skall i själva verket ha försvårat deras arbete. Vad man vidare kan säga om Wiesenthal är att han inte godtyckligt stämplade folk och företeelser som nazistiska, en tvivelaktig konst som Shimon Samuels nu excellerar i.

Intressant att notera är, att Simon Wiesenthal initialt avsåg att dokumentera krigsbrott begångna inte bara av nazister utan också av kommunister och judar. Jag hade själv nöjet att närvara vid ett framträdande av Wiesenthal i Stockholm i början av 1980-talet i Raoul Wallenberg-sammanhang. Det framkom då med all önskvärd tydlighet att Wiesenthal var precis lika mycket antikommunist som han var antinazist.

För mig framstår Simon Wiesenthal som en av efterkrigstidens politiska och humanitära giganter. Det är därför djupt tragiskt att Shimon Samuels och Simon Wiesenthal Center nu kastar en mörk skugga över den man centret hämtat sin namn från, genom att ägna sig åt frihetsfientliga diktaturfasoner. Dessutom spär Samuels på samtidens irrationella judehat genom att klampa in på detta omdömeslösa sätt och lägga sig i saker han inte har med att göra.

Min egen inställning till Nya Tider? Även om tidningen innehåller en hel del matnyttig information, och håller sig med flera kapabla medarbetare, förhåller jag mig skeptisk till exempelvis dess genomgående negativa inställning till Israel och dess faiblesse för vissa konspirationsteorier av typ Estonias förlisning. Detta innebär det innebär emellertid inte att jag skulle komma på tanken att kalla tidningen ”nynazistisk”; det vore verklighetsförfalskning, ingenting annat.

Rättvisan hann till slut upp Franz Stangl, kommendant i Sobibor och Treblinka och ansvarig för 900 000 människors död, i form av Simon Wiesenthal.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning om Nya Tider kan göra det via denna länk: http://nyatider.nu/

Simon Wiesenthal Centers idiotiska inblandning i svenska affärer borde medföra att Nya Tiders medverkan i Bokmässan om ett par veckor är definitivt säkrad. Alla berörda, hoppeligen till och med den rödgröna regeringen och dess bihang Expo, torde inse att den här sortens grötmyndiga försök att på sämsta Putin-maner söka få en regering att ingripa för att stoppa vissa medier och vissa åsikter är helt oacceptabla.

Eller är jag för optimistisk? Det får den närmaste tiden utvisa.

Otto Skorzeny: Hitlers hjälte som blev terrororganisatör och Mossad-torped

Otto Skorzeny och Benito Mussolini i samband med fritagningen på Gran Sasso d´Italia i september 1943.

TV10 har under den senaste tiden visat ett antal intressanta inslag under programrubriken ”Nazisternas hemliga dokument”. Bland dessa fanns ett inslag som garanterat aldrig hade slunkit igenom statstelevisionens PK-censur. Det handlade om hur nationalsocialismens terror ingalunda dog med Hitler i bunkern i april 1945 utan lever vidare med den arabiska terrorn mot den judiska staten Israel.

I programmet konstateras, att förgrundsgestalten i denna process var Haj Muhammed Amin al-Husseini (1895/97-1974), stormufti i Jerusalem och den som på 1920-talet drog igång det massiva judehat i arabvärlden som i dag håller världen som gisslan. Al-Husseini tillbringade större delen av Andra världskriget i Berlin och försökte då övertyga de ledande nazisterna att gå ännu hårdare fram med judarna.

Om kopplingen mellan nationalsocialismen och islam och al-Husseinis roll har jag på min blogg tidigare skrivit bland annat följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Förutom al-Husseini, som hade en kvinnlig kusin som blev mor åt den blivande arabterroristen Yassir Arafat (1929-2004), var det ytterligare ett namn som förekom frekvent i TV10s program: Otto Skorszeny (1908-75), under Andra världskriget kallad ”Europas farligaste man”.

Otto Skorzeny kom från medelklassbakgrund i österrikiska Wien, vid vars universitet han utbildade sig till diplomingenjör. Han anslöt sig till nazistpartiet NSDAP 1930 och gjorde därpå en snabb karriär i Waffen-SS, där han avancerade till Obersturmbannführer (överstelöjtnant). Skorzeny var närvarande vid det så kallade Anschluss den 12 mars 1938, då Österrike anslöts till Tyskland och lyckades genom ett rådigt ingripande förhindra att en grupp nervösa österrikiska nationalsocialister sköt ihjäl den österrikiske presidenten Wilhelm Miklas.

Skorszeny var gift tre gånger: först med Margareta Schreiber, en niece till den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht, därefter med Emmi Linhart som han fick dottern Waltraut, född 1940, med och slutligen med Ilse Luthje.

Här en kortfattad levnadsbeskrivning utifrån familjen Skorzenys gravsten i Döbinger Friedhof, Wien: http://ww2gravestone.com/people/skorzeny-otto/

Efter världskrigets utbrott med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 kom Skorzeny att göra fronttjänst vid de tyska invasionerna av Frankrike, Nederländerna och Balkan för att därefter hamna vid Östfronten under Operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen med början den 22 juni 1941. I slutet av sistnämnda år ådrog han sig emellertid såväl dysenteri som kolik och blev hemförlovad. Han dekorerades 1942 med järnkorset och 1943 med riddarkorset.

Skorzeny tackas hjärtligt av Hitler efter fritagningen av Mussolini.

Otto Skorzeny blev känd över hela världen i september 1943, då han deltog i den djärva operation då den fängslade italienske diktatorn Benito Mussolini med hjälp av glidflygplan fritogs från sin fångenskap på bergsmassivet Gran Sasso d´Italia tillhörande Apenninerna i regionen Abruzzerna. Aktionen planerades av general Kurt Student och leddes av major Harald Mors, men centralfigur i operationen blev ändå den anslående Otto Skorzeny med sitt maffiga duellärr över vänstra ansiktshalvan och sina dryga 193 centimeter över havsytan.

1944 erhöll Skorzeny av Hitler ännu ett viktigt uppdrag. Han skulle under beteckningen Operation Panzerfaust leda kidnappningen av Miklós Horthy den yngre, son till Ungerns ledare amiral Miklós Horthy (1868-1957), i syfte att hindra Horthy den äldre från att skriva under en separatfred med Sovjetunionen. Även denna uppgift klarade Skorzeny med glans – Horthy junior tillfångatogs, rullades in i en matta transporterades till Berlin.

Följden blev att makten i Ungern i krigets slutfas övertogs av de inhemska nazisterna i form av Pilkorsrörelsen, som leddes av Ferenc Szálasi (1897-1946). Landets judar kom nu att utsättas för obarmhärtig förföljelse, och en majoritet forslades under Adolf Eichmanns överinseende iväg till den nazistiska dödsfabriken i öst. Den svenske ambassadsekreteraren Raoul Wallenberg gjorde en storartad räddningsinsats och lyckades genom att utfärda svenska ”skyddspass” rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. Szálasi avrättades offentligt genom hängning året efter krigsslutet.

Tysklands sista seriösa försök att vända krigslyckan kom med den så kallade Ardenneroffensiven den 16 december 1944-28 januari 1945. http://www.so-rummet.se/kategorier/ardenneroffensiven Otto Skorzeny ledde här i Operation Greif en brigad bestående av beslagtagna amerikanska jeepar och andra pansarfordon bemannade med engelsktalande tyska soldater iförda amerikanska uniformer. De allierade styrkorna togs på sängen och fick till en början vidkännas svidande motgångar innan de tyska styrkorna kunde besegras.

I TV10-programmet skildras även hur Skorzeny får i uppdrag att utbilda tyska gerillaenheter under SS ledning, Operation Werwolf (Varulv), för att som ett absolut sista desperat försök genom sabotageverksamhet få de allierade på fall. Enheterna skulle operera i hela Europa och sätta skräck i de allierade förbanden. Många blev nog rädda, men det visade sig att dessa insatser var ineffektiva och helt otillräckliga för sitt syfte, varför verksamheten snart lades ner.

Hitlers efterträdare som tysk ledare, storamiral Karl Dönitz, tvingades till slut underteckna ett vapenstillestånd med de allierade som innebar att allt väpnat motstånd skulle läggas ner från och med den 6 maj 1945. Otto Skorzeny och några av hans närmaste män anmälde sig frivilligt hos den amerikanska truppstyrkan i österrikiska Salzburg.

Otto Skorzeny, ”Europas farligaste man”, efter att han överlämnat sig till amerikanerna 1945.

I sina memoarer med originaltiteln Geheimskommando Skorzeny, utgivna i Tyskland 1950 (på svenska: Skorzeny. Europas farligaste man, SMB förlag 2012) anför Skorzeny följande (sidan 344):

Jag hade ingenting att dölja för våra tidigare fiender. Jag hade inte gjort något orätt och hade alltså ingenting att frukta. Jag hade tjänat mitt fosterland och gjort min plikt. För mig och mina kamrater fanns en ny början.

Den anslående och hos amerikanerna välkände och även fruktade Skorzeny anklagades för krigsbrott, men det åtal som förbereddes bröt samman 1947. Skorszeny hölls ändå kvar i fånglägret för fortsatta förhör då amerikanerna var angelägna om att mjölka honom på så mycket information som möjligt, men till slut tröttnade han och rymde: ”Den 27 juli 1948 gav jag mig iväg”, skriver Skorszeny som slutkläm i sina memoarer (sidan 388), ”utan taggtrådssax eller repstege, utan att använda mutor och utan främmande hjälp – jag tog ett avgörande steg, ett steg mot ett nytt liv, mot friheten!”

I TV10-programmet framställs det som att Otto Skorzeny på ett kuppartat sätt hämtas ur lägret av ett par före detta Werwolf-kolleger utklädda till amerikanska officerare. Skorzenys återstående 27 år blev på sitt sätt lika innehållsrika som åren som Hitlers favoritsoldat. Det började med att han tog sig till Spanien, som leddes av generalissimo Francisco Franco.

Otto Skorzenys memoarer gavs ut i svensk nyöversättning av SMB 2012.

Franco-Spanien hade fått betydande hjälp av Nazityskland under Spanska inbördeskriget men förhållit sig neutralt under kriget och därmed kunnat bli en fristad för förföljda judar. I Madrid bildade den nu 40-årige Skorszeny ett fullt legitimt export-importföretag men engagerade sig även i projektet ODESSA, som hjälpte nazister på flykt undan rättvisan att ta sig till Sydamerika.

Han vistades även en tid i Argentina som säkerhetsrådgivare åt president Juan Perón och var livvakt åt presidentens hustru, Eva (”Evita”) Perón; det har påståtts att de båda hade en romantisk relation. I Argentina träffade Skorszeny tidigare framträdande män i Tredje riket såsom Adolf Eichmann och den beryktade Auschwitz-läkaren Josef Mengele innan han återvände till Spanien.

Under några år under 1950-talets första hälft fungerande den uppenbarligen mycket aktive Otto Skorzeny som säkerhetsrådgivare i Egypten: först åt Muhammad Naguib (1901-84), landets förste president som stod i ledningen för den militärkupp som avsatte kung Farouk I (1920-65), därefter åt den karismatiske presidenten och arabnationalisten Abdel Gamal Nasser (1918-70).

Skorzeny lade mot bakgrund av sina erfarenheter som gerillastrateg under Werwolf-tiden, tillsammans med bland andra stormuftin Haj Muhammed Amin al-Husseini, upp ritningarna för en arabisk terroroffensiv mot den nybildade judiska staten Israel. Arabiska frivilliga bildade terrorgrupper som sattes in i Gaza; bland dessa frivilliga fanns al-Husseinis yngre släkting Yassir Arafat, som var medlem i Muslimska brödraskapet och blev mångårig ledargestalt i PLO och al-Fatah.

Otto Skorzeny, en av Nazitysklands mest profilerade aktörer och vän till både Hitler och Mussolini, kom här (utan att själv kunna skåda in i framtiden) att spela en ödesdiger roll för ett fenomen som av Skorzeny-biografen Glenn B. Infield kallats The Skorszeny Syndrome (Skorzeny-syndromet): den sorts assymetriska krigföring av icke-statliga aktörer som i tidernas fullbordan gav världen al-Qaida, 11 september och dagens IS-terror.http://disinfo.com/2014/11/hitlers-legacy-skorzeny-syndrome/

Infield framhåller i sin biografi över Skorzeny 1981:

Terrorismen, Skorzeny-syndromet, blomstrar i den moderna världen, en påminnelse om att Hitler och Nazityskland fortfarande skördar sina offer mer än tre decennier efter det att Tredje riket kollapsade.

 

”Ärransiktet” Skorzeny ett antal år efter krigsslutet.

Det är alltså minst av allt en tillfällighet, att Hitler alltjämt är en stor idol för al-Fatah och den islamistiska terrorgrupperingen Hamas vilka båda ingår i den palestinskaarabiska ”regeringen”. Vidare ligger nazistiska bästsäljare som Hitlers massiva pekoral Mein Kampf och det patologiskt antimsitiska falsariet Sions vises protokoll oföränderligt på topp i bokförsäljningen i arabstaterna samt i de palestinaarabiska områdena.

Jag är dock ännu inte klar med Otto Skorzeny. Först några ord om dennes irländska sejour. ”How did Hitler´s scarfaced henchman become an Irish farmer?” frågar sig BBC-journalisten Peter Crutchley i en artikel den 30 december 2014. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-30571335

Det visar sig nämligen att Skorzeny anlände till republiken Irland i juni 1957 efter att ha inbjudits till Portmarnock Country Club Hotel i grevskapet Dublin. Det sägs att han hyllades som en hjälte av Dublin-eliten, särskilt av den blivande och oerhört korrupte flerfaldige premiärministern Charles Haughey (1925-2006). 1959 köpte Skorzeny lantgården Martinstown House i grevskapet Kildare. Han kunde ses köra omkring i sin flotta, vita Mercedes runt hela grevskapet.

Skorzeny fick temporärt uppehållstillstånd på Irland förutsatt att han inte reste in i Storbritannien. Hans vistelse i landet, som varit neutralt under Andra världskriget och en hemvist för talrika nazistsympatisörer både under och efter kriget, var av naturliga skäl kontroversiell och togs upp till behandling av hälsominister Noel Browne i det irländska parlamentet Dáil 1959.

Det står ännu i dag inte fullt  klart varför Skorzeny valde att tidvis vistas på Irland, och det kan befaras att så skedde som ett led i Skorzenys flykthjälp till gamla nazister. Några bevis att så skulle vara fallet har dock inte framkommit.

Slutligen några ord om det kanske allra mest sensationella avsnittet i Skorzenys färgstarka politiska och militära karriär: det som torped för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Ja, ni läser rätt. Den ideologiskt övertygade nationalsocialisten och antisemiten Otto Skorzeny uppspårades enligt nyligen publicerade uppgifter i den israeliska vänstertidningen Ha´aretz 1962 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad.

”Det var jag som hanterade honom”, citerades den tidigare Mossad-agenten Rafael Eitan, som spelat en huvudroll vid gripandet av Eichmann i Argentina, i Ha´aretz den 27 mars 2016.http://www.telegraph.co.uk/news/2016/03/29/hitlers-commando-lt-col-otto-skorzeny-worked-as-an-assassin-for/

I stället för att döda Skorzeny rekryterade Mossad honom som dubbelagent och torped. Israelerna hade nämligen bestämt sig för att att eliminera den 49-årige raketforskaren Heinz Krug, som under nazitiden under ledning av Vernher von Braun (1912-77) – senare i amerikansk tjänst som med sin forskning möjliggjorde NASAs månfärder – var behjälplig med att utveckla de V2-raketer som ödelade delar av London i krigets slutskede.

”Raket-Krug” och hans trolige baneman.

Krug försvann utan ett spår från sin hemstad München den 13 september 1962: det enda han lämnade efter sig var en fabriksny Mercedes. Det var känt att Krug samarbetade med den egyptiska Nasser-regimen och dess raketprogram, och i media – bland annat i tidskriften Der Spiegel – spekulerades i att Krug kunde ha förts bort av den egyptiska säkerhetstjänsten. Även Israel figurerade i spekulationerna. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-45141741.html

Genom Eitans avslöjande tycks dimmorna nu vara skingrade. Enligt Ha´aretz artikel hade Heinz Krug, efter att ha erhållit såväl hotelsebrev som hotfulla telefonsamtal med israelisk koppling, anställt Otto Skorszeny som livvakt. Föga kunde han ana att den man han nyss anställt var hans lönnmördare – fanns det någon som inte kunde misstänkas stå i israelernas tjänst, så borde det vara den gamle Hitler-hjälten Otto Skorzeny! Skorzeny skall ha skjutit Krug i ett skogsparti norr om München, dit de båda och två andra säkerhetsmän hade åkt för att kunna tala ostört med varandra.

Enligt Eitan skall Skorzeny inte ha varit intresserad av pengar, då han redan var en förmögen man. I stället hade han åtagit sig uppgiften som Mossad-agent för att få den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908/09-2005) att stryka honom från listan över nazistiska krigsförbrytare. Mossad lovade ordna den saken, men då Wiesenthal visade sig omedgörlig förfalskade Mossad ett brev som påstods vara skrivet av Wiesenthal och överlämnade till Skorzeny!

Slutligen skulle man kanske kunna tänka sig ytterligare ett skäl till att Skorzeny gick israelerna till mötes. Det är känt att Skorzeny var troende katolik. Kan det möjligen vara så att han led samvetskval på grund av det han gjort och därför ville ”gardera sig” genom att samarbeta med judarna, som enligt Bibeln ju är Guds egendomsfolk? Detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida, men kanske inte helt orimliga sådana.

Till sist kan den som vill här ta del av delar av intervjuer med Otto Skorzeny, som oavsett vad man än tycker om honom – enligt TV10-propgrammet som nämns ovan var han ett ”monster” – var en ganska imponerande gestalt: https://www.youtube.com/watch?v=A4yttjReH74

 

 

 

 

 

 

 

Chamberlain som Wallenberg i klassisk miniserie

Miniserien om Raoul Wallenberg som dubbel-DVD.

http://www.youtube.com/watch?v=VUEloHASduI

Ikväll kunde jag glädja mig åt ett angenämt återseende på TV4: första avsnittet i den klassiska miniserien Wallenberg: A Hero´s Story (1985) med den på 1980-talet mycket omtalade amerikanske skådespelaren Richard Chamberlain (född 1936) som Raoul Wallenberg (1912-troligen 1947).  Ovan en länk till en kort video från serien.

En kort inledning berättar historien om hur Wallenberg av amerikanska ambassaden i Stockholm fick uppdraget att rädda så många av Budapests judar som möjligt undan de nazityska dödstransporterna, organiserade av SS-översten Adolf Eichmann (1906-62). Inledningsvis ser vi Bibi Andersson som Raouls mamma Maria ”Maj” Wising Wallenberg och Keve Hjelm som Jakob Wallenberg.

Därpå flyttas handlingen till Ungerns huvudstad Budapest, där Raoul Wallenberg var verksam som andresekreterare vid den svenska legationen juli-december 1944. Den enda uppgiften bestod i att rädda så många ungerska judar som möjligt undan den nazityska dödsmaskinen. Det skedde genom utfärdandet av svenska så kallade skyddspass, med vilka innehavarna knöts till ”svenskhus” vilka formellt räknades som svenskt territorium.

Wallenberg använde enligt vittnesmål från ambassadpersonal – han arbetade i nära samband med Per Anger (1913-2002) – all sin energi och all sin uppfinningsrikedom i sitt outtröttliga arbete. Han tvekade inte att muta höga tyska militärer såsom Eichmann, i serien spelad av Kenneth Colley, i sin livräddande verksamhet. Wallenberg, Anger och ytterligare fyra svenskar verksamma i Budapest vid denna tid tillerkändes senare den israeliska utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”.

Kenneth Colley som en porträttlik Adolf Eichmann.

Den 17 januari 1945 bortfördes den svenske diplomaten – han var dessförinnan verksam som arkitekt och affärsman i bland annat USA, Sydafrika och Palestina-mandatet – av sovjetiska trupper som invaderat Budapest. Enligt sovjetiska uppgifter skall han ha avlidit i ett sovjetiskt fängelse den 17 juli 1947, något som inte alla tror på: det finns talrika vittnesmål från fångar i den sovjetiska Gulag-arkipelagen som gör gällande att Wallenberg levde långt senare än så. Orsaken till att han greps var sannolikt sovjetiska misstankar om att han var amerikansk alternativt tysk  agent.

Under den närmaste tiden efter Wallenbergs försvinnande gjordes flera framstötar från Wallenbergs släktingar och människorättsaktivister till den svenska utrikesledningen om att försöka få den hjältemodige svensken fri snarast möjligt. Per Anger tillhörde dem som vände sig direkt till utrikesminister Östen Undén och krävde att Wallenberg skulle utväxlas mot sovjetiska spioner som gripits i Sverige. Försöken att få klarhet i vad som hände med Raoul Wallenberg fortsatte i flera decennier. Jag var själv med på en så kallad Wallenberg-hearing i Stockholm 1981 som leddes av den berömde nazistjägaren Simon Wiesenthal.

Den notoriske sovjetvännen Undén, som kastade en mörk skugga över svensk utrikespolitik långt in i våra dagar, vägrade göra något åt saken, och de svenska Moskva-diplomaterna Rolf Sohlman och Staffan Söderblom var precis lika passiva och undfallande gentemot Stalin-diktaturen som sin chef.  Följden blev att Wallenberg försvann spårlöst i det sovjetiska fängelsesystemet. Raouls öde fick en djup inverkan på familjen Wallenberg, och 1979 begick båda hans föräldrar – Maj Wising Wallenberg och styvfadern Fredrik von Dardel – självmord med gift.

Diplomaten Per Anger med Wallenberg-material på äldre dar.

Raouls halvsyster Nina Lagergren berättar om familjens öde i en Expressen-intervju från 2009 här:

http://www.expressen.se/nyheter/raoul-wallenbergs-ode-krossade-familjen/

Raoul Wallenbergs formidable motståndare, Adolf Eichmann – som bara var sex år äldre än den 32-årige svensken – flydde till Sydamerika, där han jobbade som svetsare och mekaniker. 1960 greps han av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad i Argentina och ställdes inför rätta i Jerusalem där han dömdes till döden. Eichmann hängdes i Ramle i Israel 1962.

Den ovanligt bildsköne Richard Chamberlain, som alltså spelar Wallenberg, hade slagit igenom i den amerikanska läkarserien Doctor Kiladare. Riktigt känd blev han genom dramaserier som Törnfåglarna och Shogun samt medverkan i en rad filmer där De tre musketörerna är en. Han har dock själv sagt att rollen som Raoul Wallenberg var hans största utmaning som aktör. Särskilt porträttlik den tunnhårige Wallenberg är han väl inte, men jag tycker hans skådespeleri väl fångar den sprudlande energi som alla som träffade Raoul säger att denne besatt.

Verklighetens Raoul Wallenberg.

Wallenberg: A Hero´s Story belönades med fyra Emmy Awards och nominerades till ytterligare fem samt belönades också med Golden Globe.  Den är utan tvekan mycket väl värd att se!

Richard Chamberlain kom ut som homosexuell sent i livet och lever numera på Hawaii med sin 19 år yngre partner, skådespelaren  och regissören Martin Rabbett.

Förintelsens plats i vår tids Europa

Professor Klas-Göran Karlsson höll ett intressant föredrag i Judiskt Center. Foto: Tommy Hansson

Den 6 oktober hade Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning bjudit in Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, att tala över ämnet ”Förintelsens plats i vår tids historia”. Litet synd var det att sammankomsten, som ägde rum i Judiska Centret i Stockholm, inte hade lockat mer än ett tiotal personer. Jag vill genom denna bloggartikel söka bidraga till att Karlssons utmärkta föredrag får ytterligare spridning.

Sedan Stockholms-samfundets ordförande Ulf Öfverberg hälsat de närvarande välkomna inledde professor Karlsson med att förklara, att han anser att frågor som har med offer och lidande att göra är särskilt intressanta. Han har skrivit böcker som bland annat har med den nationalsocialistiska judeförintelsen men också med den kommunistiska terrorn att göra.

– Det finns tre perspektiv i fråga om folkmordet, fastslog Karlsson. För det första det historiska perspektivet: när det började. För det andra det jämförande perspektivet – man kan jämföra olika folkmord, från det unika till det generella. För det tredje det genealogiska perspektivet: vad händer efteråt? Sådant tycker min forskargrupp i Lund är särskilt intressant.

Professor Karlsson och hans forskargrupp i Lund har under en följd av år arbetat med ett projekt som heter ”Förintelsen och den europeiska historiekulturen” som tar upp frågan om hur man hanterat Förintelsen fram till i dag. Karlsson menar att årtalet 1990 är viktigt i sammanhanget: vad hände under åren kring 1990? 1991 kommer journalisten Maria-Pia Boëthius ut med boken Heder och samvete, vilken behandlar den svenska undfallenheten gentemot Nazityskland under Andra världskriget.

– Det var inga nyheter som behandlades i boken, framhåller Klas-Göran Karlsson, men inom några år hade historieintresset i Sverige ökat kraftigt. Det fanns ett nytt historiemedvetande som hjälper oss att orientera oss. 1997 sade statsminister Göran Persson i riksdagen, just före sommaruppehållet, att nu ska vi inte ägna oss åt futiliteter som budgetarbetet utan åt Förintelsen. Han hade då äntligen insett att historia var viktigt, särskilt historien om Förintelsen.

Vad är det då som ligger bakom det uppflammande intresset för Förintelse-historien? Professor Karlsson menade att det finns en enkel förklaring: 1990-talet blev det moraliska medvetandets år. Saker som det judiska guldet – som stulits från judarna – och tvångssteriliseringar diskuterades ymnigt. Plötsligt var Sverige del av ett historiskt orsakssammanhang. Inte minst Socialdemokratins hållning kom i fokus och S tvingades in i en försvarsposition.

1997 igångsattes efter Göran Perssons initiativ i riksdagen projektet ”Levande historia”, vilket bland annat ledde fram till den uppmärksammade Förintelsekonferensen i Stockholm i januari 2000 vilken för mig framstår som Persson-administrationens absoluta höjdpunkt:

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0001/23/konf11.html

– 2003 fick vi ämbetsverket Forum för levande historia, fortsätter Klas-Göran Karlsson. Kanske hade det att göra med ”inträdet i Europa”. Den viktiga fråga som dök upp under 1990-talet var: har Europa en gemensam historia? Också i det övriga Europa hamnade Förintelsen i centrum. Persson vände sig exempelvis till de baltiska nationerna och uppmanade dem att göra upp med sitt förflutna.

Kvinnliga fångar som nyss anlänt till Auschwitz.

– Förintelsen är grundvalen i ett europeiskt historiemedvetande, anser Karlsson. Det integrerade Europa uppstod i ruinerna av det krigshärjade Europa, särskilt efter Auschwitz. Man ville säkerställa, att detta aldrig skulle hända igen. I Bryssel håller man till exempel på och bygger ett förintelsemuseum. Man hade insett vad extrem nationalism och chauvinism kunde ställa till med.

Efterkrigstiden markerar eljest  slutet på något och början på något nytt. Man hänger sig åt en progressiv historiesyn, särskilt i Sverige – man ville se framåt och inte bakåt. I det perspektivet fick Förintelsen inte plats. Många länder var vidare så upptagna av att ”tycka synd om sig själva” att de inte såg till judarna, som inte hade någon egen nation. I kommunistdiktaturerna sades ingenting om Förintelsen. I stora delar av Sovjetryssland och Östeuropa rådde därtill en antisemitism som inte går ihop med uppmärksammandet av Förintelsen.

– 1953 tillkommer förintelsemuseet Yad Vashem i Israel, säger professor Karlsson. Men också i Israel var man först tveksam till att använda sig av Förintelsen, där ”judarna gick passiva till ugnarna” enligt en vanlig föreställning. Då var intresset för Warszawa-upproret, där judarna gjort väpnat motstånd, större. Dock ökade intresset för Förintelsen i Israel genom krigen 1967 och 1973.

Vy från Eichmann-rättegången i Jerusalem. Den tilltalade i en glasbur i bildens övre, vänstra del.

– Det första som placerar Förintelsen på Europas historiskt-kulturella karta, framhåller Karlsson, är rättegången mot Adolf Eichmann i Israel i början på 1960-talet. Israel har inte dödsstraff men gjorde ett undantag för nazibödeln Eichmann, som avrättas 1962. Fler uppmärksammade rättegångar följer, exempelvis mot Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon” (Barbie dömdes till livstids fängelse 1987 och avled 1991).

En annan händelse som starkt bidrog till att sätta fokus på Förintelsen var västtyske förbundskanslern Willy Brandts knäfall vid förintelsemonumentet i Warszawa i januari 1970, liksom det faktum att gamle naziofficeren (och FNs förre generalsekretetare) Kurt Waldheim blir Österrikes president 1986.

– I mitten av 1980-talet kom den stora tyska Historiker-Streit, framhåller Karlsson vidare. Hur kunde Hitler och Förintelsen bli möjliga i den gamla kulturnationen Tyskland? Den debatten blev oerhört viktig. 1989 kom Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället. Bauman hävdar här att Förintelsen var ett modernt projekt: de som var olika blev stigmatiserade i en byråkratisk apparat.

En annan viktig bok, framhåller professor Karlsson, var Christopher R. Brownings Ordinary Men (Helt vanliga män), utkommen 1992, vilken behandlar den tyska Reservbataljon 101 och dess roll i genomförandet av ”den slutliga lösningen” i Polen. Man får heller inte glömma alla filmer och TV-serier med Förintelsen som tema, där begynnelsen sker med TV-serien Holocaust 1978-79.
Det paradoxala är att, parallellt med att Förintelse-intresset tilltar i styrka, förintelseförnekarna och historierevisionisterna får luft under vingarna.

– Ibland är intresset för Förintelsen inte helt igenom positivt, menar Klas-Göran Karlsson. En ”amerikanisering” kan leda till trivialisering och banalisering av ämnet. Det är många som vill ta förintelsehistoriken i anspråk för politiska ändamål, som att angripa staten Israel: ”palestinierna behandlas av israelerna som judarna av tyskarna”. Detta är uttryck för en fullständig missuppfattning av historien. Även de i samband med Första världskriget massmördade armenierna har fått uppsving för sin sak.

Sovjetfångar på marsch i den kommunistiska Gulag-arkipelagen.

Allra sist i sitt föredrag valde professor Karlsson att ta upp frågan om nationalsocialismen contra kommunismen. Man jämför till exempel Auschwitz med Gulag men glömmer då lätt bort ”intentionalismen”: Hitlers projekt var inte en nobel idé som spårade ur, utan det var ända från första början Hitlers och nazisternas mening att utplåna judarna.

Här menar jag att Klas-Göran Karlsson är inne på tveksamma vägar. När han kallar den kommunistiska ursprungsteorin ”god”, tenderar han att glömma bort att den endast kan förverkligas genom att oönskade klasser och personer elimineras under utövandet av det så kallade proletariatets diktatur. Det finns minst lika mycket intentionell våldsideologi bakom drömmen om det klasslösa, kommunistiska samhället som idealet om det germanska lyckorike – det tusenåra Tredje riket – som vägledde Hitler och hans hejdukar.

Det är hög tid att myten om den egentligen goda kommunismen som missbrukats avlivas – kommunismen är ond till själva sin innersta kärna, då den faktiskt förutsätter massmord inom ramen för proletariatets diktatur.

Ändå är det en riktig iakttagelse att Förintelsen – massmordet på omkring sex miljoner judar i Europa under 1930- och 1940-talen – är en unik företeelse i världshistorien. Om Hitler hade vunnit kriget kan man vara säker på att alla de tolv miljoner judar som fanns på olika håll i världen vid denna tidpunkt hade mördats. Att detta var målsättningen framgår också av protokollen från Wannsee-konferensen i januari 1942.