Posted tagged ‘Afrika’

Nya pinsamheter från vår dysfunktionella utrikesminister

24 oktober, 2017

Zimbabwes diktator Robert Mugabe med Olof Palme på den tid det begav sig. ”Mugabe är Afrikas framtid”, menade Palme.

Margot Wallström har inte precis rosat marknaden sedan hon blev Sveriges utrikesminister hösten 2014. Bland hennes första uppdrag fanns att, tillsammans med statsminister Stefan Löfven, hälsa den palestinaarabiske ”presidenten” Mahmoud Abbas – tillika ledare för Socialdemokraternas ”kära systerparti” Fatah samt PLO – välkommen till Stockholm i oktober 2014 och samtidigt erkänna ”Palestina” diplomatiskt.

Det var vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2013 som Löfven yttrade de vid det här laget bevingade, eller snarare beryktade, orden om Fatah som S ”kära systerparti”. Fatah, som via den S-ledda regeringen erhåller miljardstöd som sedan allokeras till stöd för i Israel fängslade terrordömdas familjer, har en lika lång som våldsamt blodig historia bakom sig varom mera via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Margot Wallström är den enda av Europeiska unionens (EU) 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel. Detta är en följd av hennes och den nuvarande rödgröna regeringens notoriskt Israel-fientliga utsyn; denna tog sig i slutet av förra året uttryck i att Wallström av Simon Wiesenthal Center i Los Angeles hamnade på listan över 2016 års mest famösa antisemiter.

Orsaken var att Wallström i en riksdagsdebatt påstått att det är fråga om ”utomrättsliga avrättningar” när Israel eliminerar terrorister. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Margot Wallström vet inte till sig i trasorna när hon får ”äran” att hälsa på Fatah- och PLO-ledaren Mahmoud Abbas.

Margot Wallström har försökt hålla en tämligen låg profil under senare tid, men nyligen ville det sig inte riktigt för excellensen. Fadäsen kom sedan FN-organet World Health Organization (WHO) utnämnt Zimbabwes rasistiske diktator Robert Mugabe – vid makten sedan 1980 – till så kallad good-will-ambassadör. http://www.friatider.se/antivit-diktator-blir-fn-organets-ansikte-ut-t

Zimbabwe, beryktat i världen bland annat för massmord på vita farmägare, har på Mugabes tillskyndan stiftat en lag som gör det möjligt för svarta zimbabwier att ta över majoritetsägandet i utländska företag verksamma i landet. https://petterssonsblogg.se/2015/01/17/vill-tillbaka-till-palme-eran/

Wallström bedömde det som viktigt att gå ut och ta avstånd från utnämningen och skrev därför på Twitter klockan 22.22 den 21 oktober: ”Appointment of Robert Mugabe as WHO good-will ambassadoris embarrasing. Expdect @Dr. Tedros to reconsider.”

Vår utrikesminister uttryckte alltså en förhoppning om att WHOs tämligen nybakade generalsekreterare, den tidigare etiopiske utrikes- och hälsoministern Tedros Adhanom, skulle dra tillbaka utnämningen av den 93-årige Mugabe som WHO-ambassadör. https://en.wikipedia.org/wiki/Tedros_Adhanom En onekligen rätt rimlig begäran som även uppmärksammades på nyhetsplats.

Problemet med Wallströms tweet var att det kom närmare tre timmar efter det att WHO-chefen tillkännagivit att han den 21 oktober klockan 19.31 dragit tillbaka Mugabes utnämning: ”I´m listening. I hear your concerns. Rethinking the approach in light of WHO values. I will issue a statement as soon as possible.”

Nu skall vi kanske inte vara alltför kitsliga. Att vår dysfunktionella utrikesminister till slut kröp till korset och faktiskt i sak uttryckte något slags avståndstagande från den traditionella, Mugabe-vänliga S-politiken måste ändå betecknas som ett framsteg, även om det så att säga skedde ”under galgen”.

Wallströms avståndstagande från det ”pinsamma” beslutet att utse Mugabe till WHO-ambassadör får slutligen ses som ett steg i rätt riktning även i ljuset av, att det inte var särskilt länge sedan hon uttryckte stöd för Saudiarabiens medlemskap i FNs kvinnokommission med motiveringen att detta var en ”icke-fråga” och att det skulle få saudierna att bättre förstå kvinnor: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverige-godkande-saudiarabien-i-fn-s-kvinnokommission

 

 

 

Annonser

Avdelningen faktoider: strutsar med huvudet i sanden som skydd mot fara

14 juli, 2017


Påstått strutsbeteende av en politiker – i detta fall Carl Bildt.

”Faktoid” definieras som en föreställning om någonting som är sant men som i själva verket är osant.

Dit hör den mytomspunna bilden av strutsen som vid fara dyker ner med huvudet i sanden därför att den då i sin enfald har för sig att den är säker. https://sanningellermyt.wordpress.com/2010/08/09/strutsen-kor-huvudet-i-sanden-vid-fara/

Det förekommer att strutsar, världens största fåglar som även lägger världens största ägg, sticker huvudet i sanden. Detta har dock andra orsaker än att de vill skydda sig mot en annalkande farlighet.

Ett skäl är att strutsen gräver ner sina ägg i en grop och då ibland kan vilja flytta om dessa. Ett annat att den icke flygkunniga fågeln i ökenområden gräver efter ätbara rötter eller vatten. Alltså fullkomligt rationella typer av beteenden.


Strutsar kan sticka huvudet i sanden, men då av andra skäl än att vilja skydda sig mot faror.

Det är osäkert hur myten om strutsen som vill skydda sig mot faror genom att sticka huvudet i sanden uppkom, men enligt uppgift kan den gå tillbaka till romartiden eller ännu längre. I dag används föreställningen som bekant för att kritisera politiker och/eller andra makthavare som vägrar se sanningen i vitögat utan föredrar att islolera sig från verkligheten. Och av sådana går det ju, som det brukar heta, 13 på dussinet.

Strutsen (latin struthius camelus) lever vilt i Afrika, men det finns en besläktad variant i Australien som kallas emu, tillhörande släktet kasuarer, tillika landets nationalfågel. Emun förekommer ofta i korsord. https://sv.wikipedia.org/wiki/Emu

När en struts känner sig hotad kan den principiellt göra tre saker: lägga sig platt på marken med halsen utsträckt, fly med hög hastighet (strutsar kan komma upp i hastigheter runt 70 kilometer i timmen) eller utdela mycket kraftiga sparkar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Struts


Emun är Australiens nationalfågel.

Strutsen har en mycket liten hjärna – den väger endast cirka 40 gram – men att den skulle vara så dum att den tror att den kan undkomma faror genom att sticka huvudet i sanden är alltså osant.

Då finns det desto fler politiker som tror att de kan undkomma obehagliga sanningar genom att blunda för dem. Kanske skulle vi fortsättningsvis sluta att förtala strutsen och i stället säga exempelvis ”göra som Reinfeldt” alternativt ”göra som Löfven” när vi syftar på en sådan politiker.

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

31 maj, 2017


Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.


Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!


Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.


Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.


K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”


Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.


Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Angola: rikt land som låter barnen svälta ihjäl

12 februari, 2017

Luanda, Angola. 16th May 2013 -- For most of the inhabitants, the skyscrapers of Luanda mean nothing but a background. -- You can't find a decent hotel room in Luanda for less than 00/night. A basic lunch in a decent restaurant (Just one course meal and a bottle of still water) will cost you about 5. The poor are finding harder and harder to manage to survive here.

I Angola bekämpar regimen de fattiga snarare än fattigdomen. Här en vy från huvudstaden Luanda.

Angola borde vara ett av Afrikas mest välmående länder i kraft av rikliga naturtillgångar såsom olja, diamanter och naturgas.

Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. Angola med en befolkning på 21,5 miljoner och en medellivslängd om 51,5 år har exempelvis världens högsta barnadödlighet: 167 barn av 1000 beräknas dö före fem års ålder. Detta sker trots att barnadödligheten i världen sjunker snabbt. En skriande brist på läkare,  mediciner och vårdplatser har över huvud taget förödande effekter på landets hälso- och sjukvård. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

50 procent av befolkningen har inte ens tillgång till rudimentär sjukvård, och en stor del av de mediciner som finns i landet når aldrig ut på den öppna marknaden utan blir en handelsvara på svarta börsen. På landsbygden råder utbredd fattigdom och brist på rent vatten, elektricitet och grundläggande sanitet. Situationen blir inte bättre av att MPLA-regimen kapat sjukvårdsbudgeten med 30 procent.

Den som intresserar sig för detta sydvästafrikanska land, som varit självständigt sedan 1975 efter att tidigare i omkring 500 år varit en del av det portugisiska kolonialväldet, bör se denna cirka tio minuter långa videoexposé över sjukvårdssituationen i Angola signerad New York Times (NYT): http://www.diglemag.com/interessante/new-york-times-expoe-corrupcao-em-angola-num-video-chocante/

15988950_303

UNITA åtnjuter ett betydande folkligt stöd.

Angola genomled ett uppslitande brutalt inbördeskrig 1975-2002 mellan det kommunistiska MPLA och det oppositionella UNITA – som i dag är landets största oppositionsparti – men 15 år efter krigsslutet kan regimen inte längre skylla den katastrofala situationen på kriget. Det allt överskuggande problemet är i stället den allestädes närvarande korruptionen.

Medan stora delar av befolkningen, framförallt den del som är bosatt på landsbygden, svälter och far illa på annat sätt vältrar sig den styrande MPLA-eliten i ett uppseendeväckande överflöd. Någon i reportaget säger att medlemmar i regeringsadministrationen lägger ner 50 miljoner US dollar per år enbart på lyxbilar. President José Eduardo dos Santos, som haft makten sedan 1979, räknas som Afrikas rikaste ledare med tillgångar värda ofattbara 20 miljarder dollar.

Den 74-årige dos Santos har också sett till att familj och släkt inte precis behöver gå omkring med tiggarstaven. Dottern Isabel dos Santos, född 1973, är i likhet med fadern god för miljardbelopp och rankas som Afrikas rikaste kvinna. Den ansedda ekonomiska tidskriften Forbes har beräknat att släkten dos Santos förmögenhet motsvarar en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).

Här en bloggtext med fokus på familjen dos Santos som jag skrev för ett par år sedan men som fortfarande i hög grad är aktuell i sammanhanget: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/07/snuskigt-rike-dos-santos-en-studie-i-vald-fusk-och-korruption/

image
José Eduardo dos Santos har varit Angolas diktator sedan 1979. Sjuk-och häslovård står inte överst på hans agenda.

MPLA-regimens ekonomiska tillgångar är sådana att det inte skulle vara några problem att rusta upp sjukvården och se till att stora segment i befolkningen inte skall behöva svälta. Den väldiga korruptionen är emellertid en garant för att detta inte kommer att ske så länge MPLA förblir vid maktens köttgrytor. Som en angolansk journalist i NYT-reportaget säger: ”De stjäl allt.”

Det kan på goda grunder hävdas att regimen inte ägnar sig åt att bekämpa fattigdomen utan i stället bekämpar de fattiga. Ett uttryck för detta är att regeringen för ett par år sedan förbjöd gatuförsäljning i huvudstaden Luanda, av tradition en viktig inkomstkälla för människor utan andra försörjningsmöjligheter. https://sv.globalvoices.org/2014/02/4612

USAs regeringen stödde under det Kalla kriget den antikommunistiska UNITA-gerillan under ledning av den karismatiske Jonas Savimbi (1934-2002) men har därefter samverkat med MPLA-regimen, vilken enligt den angolanska oppositionen vunnit alla val som förekommit sedan början av 1990-talet med tillhjälp av omfattande valfusk. Angola är ett av tre afrikanska länder som är föremål för särskilt amerikanskt bistånd, vilket för närvarande uppgår till 68,5 miljoner US dollar. http://us-foreign-aid.insidegov.com/l/3/Angola

Under det Kalla kriget stod Sverige obrottsligt på MPLAs sida. För statsminister Olof Palme och hans nära utrikespolitiske medarbetare Pierre Schori var Angola ett av Afrikas viktigaste länder såväl rent politiskt som biståndsmässigt, mycket beroende på att apartheidregeringen i Sydafrika stödde UNITA. Att MPLAs största politiska, militära och ekonomiska bidragsgivare var Fidél Castros Kuba talade enligt den socialdemokratiska utrikessynen snarast för MPLA. Det svenska Angola-stödet bör ses som ett uppseendeväckande avsteg från den officiella svenska neutralitetspolitiken.

43b9c023-c94b-4a93-8b3b-49ee25312845_160
Moderate riksdagsmannen Birger Hagård (1932-2013) verkade för minskat svenskt MPLA-bistånd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Hag%C3%A5rd

Den moderate riksdagsmannen Birger Hagård kämpade under en följd av år, dock utan framgång, för att Sverige skulle upphöra med sitt ensidiga stöd till MPLA-regimen i Angola. Jag hade förmånen att få samarbeta med honom genom att utforma motioner såsom exempelvis denna 1985/86: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/minskat-bistand-till-angola_G902U213

Sverige strävar enligt uppgift fortfarande efter goda relationer med Angola, men något bilateralt svenskt bistånd till landet har inte utgått sedan 2006/07. Officiellt upphörde det på grund av ”den mycket snabba ekonomiska utvecklingen” i landet, men troligare är att den iögonenfallande korruptionen gjorde det meningslöst att fortsätta pumpa in pengar i MPLAs kassakistor. http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Luanda/Utvecklingssamarbete/Sveriges-utvecklings-samarbete-med-Angola/

Att den svenska socialdemokratin inte glömt bort Angola demonstrerades med önskvärd tydlighet förra året, den riksdagsledamoten Veronica Palm (S) besökte MPLA-kongressen som inbjuden gäst. Här syns hon på sitt Instagram-konto iförd full MPLA-mundering:

 

13925030_10205284554953581_1292841050836506771_n

 

 

Afrikas försvinnande och döda ledare skapar problem: folken börjar tröttna

26 oktober, 2016

untitled
När Malawis förre president, Bingu wa Mutharika, redan var död försäkrade hans närmaste medarbetare att han mådde utmärkt. Här en hedersvakt vid kistan.

Irriterar du dig på att statsminister Stefan Löfven ibland tycks gå upp i rök? Eller kanske på att presidentkandidaten Hillary Clinton i USA inte förefaller helt uppriktig om sin hälsa? Jag vet att jag gör det. Det är dock inte mycket att haka upp sig på, i alla fall inte vid en jämförelse med hur det är i Afrika. Se denna artikel av Lynsey Chutel i Quarz Africa den 19 oktober 2016: http://qz.com/812172/the-mystery-of-africas-disappearing-presidents/

Ta exemplet med president Bingu wa Mutharika (1934-2012) i Malawi, vars befolkning verkligen har anledning att se skeptiskt på sina presidenter och dessas döljande av sanningen. 2012 blev Mutharika, president sedan 2004, föremål för livsuppehållande åtgärder när han de facto redan var död i en hjärtattack.

Hans lik flögs enligt uppgifter i Global Post från Malawis huvudstad Lilongwe till Sydafrika för medicinsk behandling därför att hans närmaste medarbetare inte ville se vicepresidenten Joyce Banda, som Mutharika tidigare uteslutit ur regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), ta över.http://www.pri.org/stories/2012-04-06/bingu-wa-mutharika-dead-malawi-president-dies-after-heart-attack

joyce-bandaJoyce Banda, Malawis president 2012-14.

Nu blev Banda, som 2011 av tidskriften Forbes rankades som Afrikas tredje mest inflytelserika kvinna, ändå president efter Mutharika och fungerade som sådan mellan april 2012 och maj 2014, då Bingu wa Mutharikas yngre broder Peter Mutharika vann presidentvalet. Joyce Banda, som är född 1950, blev Afrikas andra kvinnliga president efter Liberias Ellen Johnson Sirleaf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joyce_Banda

Det är synd att säga att Peter Mutharika, född 1940, anstränger sig särskilt mycket i syfte att vara en god ledare som är öppen mot sitt folk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Mutharika I mitten av september i år flög han till New York för att delta i FNs generalförsamling. Han kom inte tillbaka efter mötet, och det började spridas rykten om att han hade avlidit. Hans medarbetarstab vägrade uppge var han befann sig. Följden blev att hans frånvaro blev en viral företeelse, och en hashtag med titeln #BringBack Mutharika skapades.

Peter Mutharika, jurist och tidigare bland annat utrikesminister, kom verkligen tillbaka till Malawi den 16 oktober efter en månads bortovaro som han struntade i att förklara. Han är den senaste i en rad afrikanska ledare som kan konsten att hålla sig borta när han känner för det. Lynsey Chutel skriver i Quarz Africa:

Poor public relations are a signal of the lack of accountability and transparency dispalyed by many African leaders.

president_paul_biya_of_cameroon_africa
Kameruns president Paul Biya: auktoritär härskare och lyxlirare.

Man får nog ändå säga att Kameruns auktoritäre president Paul Biya var ett strå vassare, eller hur man nu skall uttrycka saken, när han 2009 plötsligt reste till Europa för att vistas på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Biya Hans tre veckor långa vistelse i La Baule i södra Frankrike kostade medborgarna i hans hårt prövade land 40 000 US dollar (cirka 300 000 kronor) per dag. ”Som vilken arbetare som helst har president Paul Biya rätt till sin semester”, förklarade informationsminister Issa Tchiroma Bakary för de som orkade lyssna.

När Paul Biya, född 1933 och vid makten i Kamerun sedan 1982, i år med sitt ressällskap åkte till Geneve i den fransktalande delen av Schweiz i syfte att semestra i två månader som en ”vanlig arbetare” var det åtminstone en person som hade tröttnat. Den oidentifierade mannen hade fattat posto utanför Hotel Continental och luftade sina mycket ljudliga protester mot lyxliraren vid makten. Han fortsatte tills han slutligen blev bortmotad av hotellpersonal. Den knappt tio minuter långa videon, som blivit viral i sociala medier, finns inlagd i länken från Quarz Africa ovan.

Afrikanska ledares bortovaro och/eller ovilja att informera folken om sin ohälsa med påföljande dödsfall har i flera fall lett till maktvakuum i länderna i fråga, något som allvarligt skadat dessa. Det är vanligt att makthavaren centrerar allt kring sig själv, sin familj och stab av rövslickande jasägare i stället för att skapa stabila institutioner med förmåga att betjäna landet.

Dödsrykten som visade sig vara sanna har plågat Zambia beträffande två av de senaste presidenterna. Levy Mwanawasa, president 2002-08, drabbades av stroke i samband med African Unions toppmöte i Etiopien 2008 och fördes till Frankrike där han dödförklarades. Hans stab ägnade åtskillig energi åt att under hans sex år långa ämbetstid förneka att han hade några som helst hälsoproblem.

michael-zataZambias president Michael Zata – inte så kry.

Michael Zata, president 2011-14, försvann från offentligheten 2014 och missade ett tal han skulle ha hållit i FN samt även Zambias 50-årsjubileum som stat. När han dök upp igen skämtade han i parlamentet om att han inte var död ännu. Några månader senare, i oktober 2014, avled Zata dock i London av en sjukdom vars natur icke offentliggjorts.

Fallet Guinea Bissau är litet speciellt. Här dödades landets president Joao Bernardo Vieira i en bombattack iscensatt av soldater 2009, under det att efterträdaren Malam Bacai Sanha dog på ett sjukhus i Frankrike 2012 under sin ämbetsperiod. Sanhas död hade föregåtts av rykten om bland annat diabetes, men dessa mörkades envist av regeringskansliet. Sådana händelseförlopp är blott alltför vanliga i Afrika: påstådda hälsoproblem avfärdas med att den aktuella ledaren är hälsan själv – varpå vederbörande dör knall och fall.

Exakt så var det med Omar Bongo Ondimba (1935-2009), president i Gabon 1967-2009 och jämte Libyens Muammar al-Khadaffi den afrikanske ledare som haft makten längst. Bongo avled på ett sjukhus i spanska Barcelona, men bara timmar innan han dog förnekade regeringskansliet att det var någon fara på taket men förbjöd för säkerhets skull pressen att skriva om hans hälsa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Bongo

muammar_qaddafi_ap111021125344
Muammar al-Khadaffi: sic transit gloria mundi.

Libyens diktator Muammar al-Khadaffi, som tog makten genom att den 1 september 1969 i spetsen för en grupp militärer störta Libyens konung Idris I, satt liksom Bongo vid makten i 42 år men fick ett betydligt våldsammare slut den 20 oktober 2011 sedan en revolt som fick understöd av NATO-styrkor brutit ut i landet i samband med den så kallade Arabiska våren. Han togs till fånga strax utanför födelsestaden Sirt och avled sedan i en ambulans på väg till sjukhus.Den döda kroppen uppvisade såväl kniv- som skottskador.

Khadaffi torde ha lidit av flera psykiska åkommor inklusive storhetsvansinne, sexuell perversion och paranoja. I ett känt tal menade han att islam skulle erövra Europa och västvärlden: https://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQOm hans död här: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8844744/Gaddafis-death-Libyas-new-rulers-stained-by-manner-of-his-death-says-Philip-Hammond.html

Här följer en lista, hämtad från Zambian Observer, över några av de mer eller mindre märkliga dödsfall som vederfarits afrikanska presidenter under senare år: http://www.zambianobserver.com/top-10-most-mysterious-deaths-of-african-presidents/

2010 framkallade Nigerias presidents Umaru Yar’Aduas frånfälle en konstitutionell kris eftersom han inte hade lyckats ordna med ett smidigt makttillträde för sin vicepresident, Goodluck Jonathan, när han avled i en svår hjärtåkomma på ett sjukhus i Saudiarabien. Också i Yar’Aduas fall gällde att hans sjukdom doldes in i det längsta av hans närmaste medarbetare. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/nigeria/7683904/Nigerian-president-Umaru-YarAdua-dies-after-months-of-illness.html

FILE - Zimbabwean President Robert Mugabe, center, falls after addressing supporters upon his return from an African Union meeting in Ethiopia, Wednesday, Feb. 4, 2015. Mugabe, 90, was elected chairman of the African Union and is set to celebrate his 91st birthday on Feb. 21. (AP Photo)

Robert Mugabe på ostadiga ben.

Slutligen skall sägas att Zimbabwes diktator sedan 1980, Robert Mugabe, född 1924, för jämnan är föremål för rykten om sjukdom och död, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att han är 92 år fyllda. Det hårt prövade folket hålls givetvis i okunskap. I början av förra året väckte det sensation då Mugabe snubblade och tappade balansen efter att ha kommit ur ett flygplan, och en video samt bilder på missödet spred sig med vindens hastighet i sociala medier. Jag skrev på min blogg om händelsen på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/16/mugabes-fall-komisk-succe-i-zimbabwe/?iframe=true&preview=true

Det finns alla chanser att det utbryter stor förvirring då den grymme och bisarre Mugabe slutligen går hädan, vilket med tanke på hans ålder kan ske när som helst. Några planer på att frånträda makten frivilligt har han inte, och det har spekulerats i att hans hustru Grace Mugabe, född 1966, skulle vara den givna efterträdaren. Själv har han förnekat att så skulle vara fallet och har talat om att han vill ha makten tills han fyller 100. http://www.reuters.com/article/us-zimbabwe-mugabe-idUSKCN0W60NE

Inte mycket tyder på att Afrikas härskare skulle bli mera öppna med hur de lever privat inklusive deras hälsotillstånd, något som inte kan undgå att skapa uselt förtroende för såväl statschefen själv som för dennes ämbete. Och med all rätt – den obefintliga ärligheten tyder på nonchalans och ointresse gentemot dem som fört dem till makten. Genom att regelmässigt söka sig till utlandet för kvalificerad medicinsk vård bidrar de dessutom till en eroderad tilltro till sjukvården i det egna landet.

Lynsey Chutel sammanfattar i Quarz Africa:

This refusal to be open and honest with the public further shows  a disregard for the people who put them in power, and in turn erodes public trust in the leaders themselves.

 

 

 

 

Ekvatorialguineas Nguema – galnare än Kim Jong-un?

16 september, 2016

untitled
Teodoro Obiang Nguema under ett framträdande i FNs generalförsamling.

Nordkoreas diktator Kim Jong-un brukar anses vara galningen nummer 1 bland världens diktatorer. Frågan är dock om han inte har viss konkurrens av Ekvatorialguineas 74-årige despot Teodoro Obiang Nguema, som tog över makten i detta lilla västafrikanska land 1979 sedan han först störtat och därpå låtit avrätta sin farbror.

Nguema sägs bland annat vara kannibal. Enligt en artikel av John Shammas på den brittiska sajten Mirror Online som uppdaterats den 11 september har den åldrade diktatorn, som haft makten lika länge som José Eduardo dos Santos i Angola, för vana att kalasa på sina motståndare testiklar och hjärnor i syfte att bättra på sin sexuella förmåga. http://www.mirror.co.uk/news/world-news/meet-teodoro-obiang-nguema-equatorial-8808273

Teodoro Obiang Nguema är en sadist som ibland kallas sitt lands ”chefstorterare”. Han började med att avsätta och därpå avrätta sin farbror Francisco Macias Nguema som hämnd för att denne låtit mörda hans familj. I likhet med farbrodern är Teodoro en blodbesudlad diktator som förtrycker och torterar den politiska oppositionen men är genom sin påstådda kannibalism mer depraverad än vad farbrodern någonsin var.

equatorial_guinea-cia_wfb_map
Ekvatorialguinea omges av Kamerun, Gabon och Biafrabukten.

Berero Moto, en landsflyktig politisk motståndare till Teodoro, yttrande följande i en intervju med spansk radio 2004:

Han har just slukat en poliskommissionär. Jag säger ”slukat” därför att kommissionären begravdes utan testiklarna och hjärnan. Han vill att jag skall återvända så att han kan äta mina testiklar.

Teodoro Obiang Nguema sägs vidare ha flått politiska opponenter levande och ätit upp deras hjärnor. Enligt en tidigare rådgivare som citeras i Mirror Online kan diktatorn besluta sig för att ta livet av folk utan att någon ställer honom till svars för detta. Han tror heller inte att han kommer till helvetet därför att han menar sig vara i ständig kontakt med Gud, som är den som ger honom hans styrka.

Enligt obekräftade uppgifter lider emellertid den 74-årige diktatorn av prostatacancer, vilket i så fall visar att inte ens Gud förmår skydda honom från allting. Naturlig efterträdare är den 46-årige sonen Teodorin Nguema Obiang som är vicepresident och ansvarar för säkerhetsfrågor och landets militära försvar.

Ekvatorialguinea är ett av Afrikas minsta länder med en befolkning på 757 014 invånare (2013). Området, som gränsar till Kamerun och Gabon, kallades längre tillbaka Rio Muni och senare Spanska Guinea. Huvudstaden heter Malabo. Landets territorium omfattar förutom landarean även fem öar, varav den största heter Bioko, tidigare känt som slavdepå och handelsbas under namnet Fernando Póo efter en portugisisk handelsresande. Malabo ligger på denna ö.

untitled
Diktatorns son Teodorin Nguema Obiang, nu vicepresident, står beredd att rycka in som ”stark man” när fadern faller ifrån.

Spanjorerna tog över ön efter portugiserna 1778 varefter följde en brittisk epok då britterna ville sätta stopp för slavhandeln i Beninbukten. Sedan blev området åter spanskt tills självständigheten kunde utropas 1968. Främsta exportvaror är virke, kakao och kaffe, men Ekvatorialguinea har även Afrikas tredje största oljefyndigheter söder om Sahara. Eftersom landet är föremål för hård diktatur, grov vanskötsel och utbredd korruption har alla utländska hjälpinsatser inställts. Nämnas kan att när Sverige ändå insisterade på att skicka pengar till Nguema köpte han sportbilar till sonen för pengarna. De fåtaliga ”val” som hållits har betecknats som ”politiska farser”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekvatorialguinea

I likhet med andra dysfunktionella och utfattiga afrikanska stater har även Ekvatorialguineas regim tillkännagivit sin föresats att bygga en ny huvudstad som skall heta Djibloho. Landet arrangerade 2012 Afrikanska mästerskapen i fotboll tillsammans med grannlandet Gabon.

Min slutsats är att Nguema mycket väl kan vara galnare än Kim Jong-un. Den avgörande skillnaden är naturligtvis att detta inte påverkar omvärlden särskilt mycket, under det att Nordkorea faktiskt hotar världsfreden med sina kärnvapenäventyr.

Dos Santos laddar för ännu en presidentperiod i Angola – Palm(e) och Schori applåderar

2 september, 2016

0,6cf5a655-ac17-4798-8ec7-65e841b8d342
74-årige José Eduardo dos Santos vägrar dra sig tillbaka från maktens köttgrytor i Angola.

Nej, det var ingen större sensation att José Eduardo dos Santos, född den 28 augusti 1942, på nytt skulle väljas till ordförande i Angolas stats- och regeringsbärande parti MPLA (Movimento Popular de Libertacao de Angola, Folkrörelsen för Angolas befrielse).

Dos Santos hade visserligen tidigare lovat att han inte skulle söka förnyat mandat, men det var nog inte många som fäste någon tilltro till detta ”löfte” från en kallhamrad, inkompetent och korrupt makthavare som nu innehaft presidentämbetet i 37 år. http://www.reuters.com/article/us-angola-dossantos-idUSKCN10U22A

MPLAs sjunde kongress hade samlat 2553 delegater från 18 provinser i detta sydvästafrikanska land beläget vid Atlantkusten. Dos Santos fick förnyat förtroende som partiledare med 99,6 (!) procent av rösterna. Därmed har han positionerat sig inför parlamentsvalen 2018, där förstanamnet i det parti som vinner per automatik utses till landets president och andranamnet blir vicepresident. Även invaldes 363 medlemmar i MPLAs centralkommitté. https://en.wikipedia.org/wiki/MPLA

DSC013271
Kampanjen för att återvälja dos Santos som president har redan börjat.

Det extrema röstetalet har fått en del kommentatorer att jämföra Angola med världens skurkstat nummer 1, den stalinistiska järndiktaturen Nordkorea som förvisso är ett strå vassare än Angola när det gäller synen på vem som skall vara president – i Nordkorea anses nämligen Kim Il-sung (1912-94) vara statschef ännu 22 år efter sin död (även om sonsonen Kim Jong-un sköter den löpande ruljansen)! Angola och Nordkorea bedriver också ett nära militärt samarbete: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/02/skurkstater-emellan-militarhjalp-fran-nordkorea-till-angola-bryter-mot-fn-sanktioner/

José Eduardo dos Santos tillhör Angolas näst största etniska gruppering, om man så vill stam, mbundu. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mbundufolket. Han gick som 19-åring med i ungdomsförbundet till MPLA, ett marxist-leninistiskt parti som bildats den 10 december 1956 som en kamporganisation mot den portugisiska kolonialmakten. 1963 tilldelades dos Santos ett stipendium för ingenjörsstudier i Sovjetunionen och kom att specialisera sig på petrokemi.

När Portugal till slut uppgav kolonialstyret över sina afrikanska kolonier – förutom Angola även Mocambique, Kap Verde, Sao Tomé et Principe samt Guinea-Bissau – tillskansade sig MPLA med stöd från Sovjetunionen och Kuba makten i Angola efter att under uppslitande inbördesstrider ha besegrat de konkurrerande befrielserörelserna FNLA och UNITA. Angola hade då under namnet Portugisiska Västafrika tillhört Portugal sedan 1655. http://www.globalis.se/Laender/Portugal

samakuvaUNITA-ledaren Isaias Samakuva.

Striderna mellan MPLA och UNITA fortsatte sedan, med kortare avbrott, ända till 2002 då UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts till döds i ett bakhåll. UNITA är i dag Angolas största oppositionsparti och leds av Isaias Samakuva. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Angolas förste president, läkaren och författaren Agostinho Neto (1922-79) som också var ledare för MPLA, avled efter fyra år som statschef och efterträddes då av José Eduardo dos Santos. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agostinho_Neto

Efter dos Santos triumf vid partikongressen för någon vecka sedan har MPLA redan smygstartat kampanjen inför valet 2018. Affischer har börjat dyka upp på strategiska platser i huvudstaden Luanda med budskapet ”Kamrat presidenten fortsätter att leda landets öden”. Därmed förbereds såväl den inhemska som internationella opinionen på att José Eduardo dos Santos och hans familj – som tillsammans förfogar över ekonomiska tillgångar som motsvarar en tiondedel av Angolas BNP – även fortsättningsvis kommer att styra och ställa efter gottfinnande. Tidigare löften om att avgå är som bortblåsta.

maxresdefault
Presidentdottern Tchizé dos Santos står bakom sin fars kampanj.

Huvudsponsorer bakom dos Santos presidentvalskampanj uppges vara dels presidentens dotter, parlamentsledamoten och medlemmen i MPLAs centralkommitté Tchizé dos Santos, och hennes så kallade Tea Club; dels Paixao Júnior Antonio, ledare för Mira Sambila samt styrelseordförande i den statliga Spar- och kreditbanken (BPC).

Kritiska röster – sådana finns, även om de är hårt hållna – såsom Rafael Marques de Morais med sin anti-korruptionssajt Maka Angola har påpekat, att det bland MPLAs påstådda åtta miljoner hängivna medlemmar borde gå att få fram ett alternativ till en åldrad, korrupt och imkompetent diktator som haft makten i 37 år.http://www.makaangola.org/2016/09/the-tyrants-dilemma-stay-no-please-dont/

Människorättsorganisationen Amnesty International påpekade i sin rapport för 2015-16 att minst 16 samvetsfångar under den aktuella tiden placerats bakom lås och bom för att ha uttryckt kritik mot regimen. Amnesty framhöll i rapporten vidare att yttrande-, press-, förenings- och församlingsfrihet är starkt beskurna. Regimen använder sig av förtalslagar och säkerhetslagstiftning i syfte att trakassera och vid behov godtyckligt fängsla regimkritiker. Genom ny lagstiftning har även oberoende organisationers (NGOs) verksamhet kraftigt begränsats.  https://www.amnesty.org/en/countries/africa/angola/report-angola/

Därtill kommer en utbredd och förfärande fattigdom, skenande brottslighet i storstäderna med Luanda i spetsen samt att Angola har världens högsta barndödlighet – 167 barn av 1000 dör före fem års ålder. Det är 84 gånger fler än i Luxemburg. Malaria och kolera är starkt bidragande faktorer, och situationen har blivit föga bättre sedan inbördeskriget slutade 2002. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

13925030_10205284554953581_1292841050836506771_n

Veronica Palm (S) i full MPLA-mundering.

Det MPLA-styrda Angola har åtminstone sedan 1970-talet mycket vänskapliga förbindelser med Sverige, som via biståndsorganet SIDA pumpat in pengar till kommunistregimen och därmed stött denna i inbördeskriget med FNLA och framförallt UNITA. Vänskapen består, och vid den ovan omtalade sjunde partikongressen deltog från det socialdemokratiska partiet Veronica Palm som var riksdagsledamot 2002-15 och sedan 2009 är ordförande i Stockholms arbetarekommun.

Det väckte visst uppseende att Palm, som tidigare mest gjort sig känd som ”Palestina”-anhängare och Israel-hatare, på Instagram publicerade ett foto på sig själv iförd komplett MPLA-mundering. Detta föranledde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att framföra följande:

Detta gäng, /MPLA/ så populärt hos folket att haft makten sedan 1975, anklagas av Amnesty för en uppsjö brott mot mänskliga rättigheter. Regimkritiker grips slumpmässigt, pressens och frivilligorganisationernas frihet är begränsad. Presidenten José Eduardo dos Santos med familj anklagas för svår korruption. Detta hindrar inte Veronica Palm från att på Instagram posera i tröja, mössa och väska med MPLA-loggan. http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-veronica-palm-flirtarmed-despotisk-regim/

schori-sya29e0c
I skuggan av Palme – Pierre Schori, en något bedagad MPLA-vän.

Toppsossen Palms oförblommerade stöd för en av Afrikas värsta och mest korrupta diktaturer demonstrerar ett av Socialdemokraternas största dilemman: förkärleken för totalitära och/eller auktoritära förtryckarregimer, vilka tolereras därför att ibland talar högstämt om socialism, solidaritet och rättvisa. Stora ord utan varje motsvarighet i verkligheten.

Olof Palme och Sten Andersson, två av huvudexponenterna för denna marxistvänliga hållning, är visserligen borta, men kvar från denna tid finns gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori vilken för övrigt var nära vän till José Eduardo dos Santos företrädare Agostinho Neto. Varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Veronica Palm är några utrikespolitiska tänkare, men uppenbarligen saknar de förmåga att värja sig mot Palmes och Schoris revolutionsromantik.