Posted tagged ‘Afrika’

100 år sedan stilleståndsavtalet i Första världskriget: Macron flipp-floppar om Pétain, kallar nationalism ”förräderi”

11 november, 2018

Frankrikes president Emmanuel Macron försöker lägga ena handen på en måttligt road Donald Trumps knä då den senare besökte Paris inför högtidlighållandet av stilleståndsavtalet efter Första världskriget.

I samband med högtidlighållandet av 100-årsminnet av vapenstilleståndet i Första världskriget i Paris denna dag den 11 november hade Frankrikes president Emmanuel Macron ursprungligen planerat hedra marskalk Philippe Pétain (1856-1951). Denne spelade som segrande befälhavare i slaget vid Verdun 1916, då omkring 300 000 soldater stupade, en stor roll för att Frankrike slutligen stod på den segrande sidan i konflikten. https://edition.cnn.com/2018/11/08/europe/france-macron-petain-intl/index.html

Problemet för Macron var naturligtvis att Pétains hjälteroll 1916 kom att överskuggas av hans senare bravader som Frankrikes mest namnkunnige quisling. Pétain fungerade, efter att närmast dessförinnan ha varit fransk ambassadör i Spanien, i en ålder av över 80 år 1940-44 som president i den så kallade Vichy-regeringen vilken samarbetade med den nazityska ockupationsmakten.

Efter kriget dömdes han till döden som landsförrädare men fick straffet omvandlat till livstids fängelse på grund av hög ålder – han var mogen för pension redan vid utbrottet av Första världskriget – och hjälteinsatserna i det första kriget. Pétain dog slutligen 95 år gammal i fängelset. Vichy-regeringens verklige ledare var dess premiärminister Pierre Laval (1883-1945) som också han dödsdömdes och avrättades genom arkebusering den 15 oktober 1945.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Philippe_P%C3%A9tain

Philippe Pétain och Adolf Hitler under Andra världskriget.

Det hade inte varit sakligt fel av Macron att hedra Philippe Pétain, eftersom denne faktiskt spelat en betydande roll som framgångsrik fransk befälhavare under den första stora världskonflikten alldeles oavsett det senare förräderiet. Efter beskedet om att också Pétain, jämte andra framstående franska militärer, skulle hyllas vid en ceremoni i Paris på 100-årsdagen av stilleståndsjubiléet fick emellertid Macron kalla fötter till följd av all kritik och flipp-floppade.

Hur var det nu någon sade – att vara liberal är att vara kluven…

Det var den 11 november 1918 som stilleståndsavtalet i Compiègneskogen i regionen Picardie i norra Frankrike slöts vilket ändade kriget på västfronten. Den järnvägsvagn som hade använts som lokal för undertecknandet av avtalet användes den 22 juni 1940 av Adolf Hitler som plats för undertecknandet av kapitulationsavtalet mellan Frankrike och Tyskland i Andra världskriget. Vagnen hade dessförinnan hämtats från ett museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vapenstillest%C3%A5ndet_i_Compi%C3%A8gneskogen_(1940)

Den slutgiltiga freden ingicks omsider genom Versaillesavtalet den 28 juni 1919, vilket genom att ålägga det förlorande Tyskland orimligt hårda krav lade grunden för Andra världskriget 1939-45. Tyskland förständigades utbetala astronomiska krigsskadestånd samt så gott som helt avveckla sin krigsmakt. Tyskland tvingades vidare överlämna alla sina kolonier i Afrika – Togoland, Kamerun, Tyska Sydvästafrika, Tyska Östafrika (Tanganyika, Burundi, Rwanda) och Tyska Nya Guinea – till segrarmakterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Versaillesfreden

Georges Clemenceaus omedgörlighet vid fredsförhandlingarna i Versailles födde revanschlust i Tyskland.

Vidare tvingades tyskarna till segrarmakterna eller Nationernas förbund (NF) avstå från en rad områden i Europa såsom Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), Nordslesvig, Västpreussen, Saarland, Posen (Poznan) och Danzig (Gdansk). Tyskland tvingades dessutom ta på sig hela skulden för kriget, vilket anses ha skördat omkring 10 miljoner offer.

En stor del av ansvaret för att freden i Versailles blev så hård och i Tyskland uppväckte en aggressiv revanschlusta tillfaller den tyskhatande franske politikern Georges Clemenceau (1841-1929), kallad ”den franske tigern”, vilken tillträdde som fransk konseljpresident den 17 november 1917 och innehade denna post till krigets slut och spelade en avgörande roll vid fredsförhandlingarna i Versailles som Tyskland inte var inbjudet till. https://sv.wikipedia.org/wiki/Georges_Clemenceau

Det är förståeligt att president Emmanuel Macron avstår från att hylla marskalk Philippe Pétain en dag som denna. Han skulle givetvis ha sluppit all uppståndelse om han inte initialt fört fram Pétains namn bland de krigshjältar som skulle hyllas – de negativa reaktionerna var minst av allt svåra att förutse. Macron har använt krigsjubiléet som en förevändning att angripa den ”nationalistiska spetälska”, som han menar riskerar bryta upp dagens Europa och har dessutom – hör och häpna – kallat nationalism ”förräderi”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1RvJl/macron-varnar-for-nationalistisk-spetalska

Jämförelsen mellan den vapenskramlande nationalismen för 100 år sedan och dagens systemkritiska nationalism har emellertid, och med all rätt, fått kritik. Nationalistiskt betonade regeringar i länder som Ungern, Polen och Italien hotar inte några andra länder. Det är heller knappast ”Europa” utan snarare den antinationella  Europeiska unionen (EU) som hotas – i själva verket är det ju faktiskt EU och dess överstatliga anspråk som är den direkta orsaken till dagens nationalistiska trend.

Fredskorset i Bladensburg i Maryland.

Uppståndelse av ett helt annat slag har väckts i USA kring det så kallade fredskorset i Bladensburg i Maryland, ett tolv meter högt kors i cement som 1919-25 utformades av John Joseph Earley i syfte att hedra 49 av de fallna hjältarna från Första världskriget. Militanta ateister har sedan några år tillbaka bedrivit en hätsk kampanj för att få korset avlägsnat, och i oktober 2017 kom en amerikansk appellationsdomstol fram till att korset skulle vara ”okonstitutionellt”. Det har dock skapats en opinion som syftar till att bevara korset i dess nuvarande utformning. https://en.wikipedia.org/wiki/Peace_Cross

Första världskriget beskrivs ibland som ett helt meningslöst krig. Det är en inställning som jag inte delar. Under den tid det rasade kallades det stundom på grund av sin grymhet ”kriget som skulle avsluta alla krig”, men så blev det som bekant inte. Däremot innebar konflikten slutet för den militaristiska ideologi som jag kallat wilhelmismen och som vägledde främst kejsarrikena Tyskland och Österrike-Ungern vid denna tid.

Fotnot: Mer om Första, Andra och Tredje världskriget (det kalla kriget) och deras respektive betydelse kan läsas i Tommy Hansson: Ondskans imperier (Contra förlag 2002, 404 sidor).

Annonser

Rensa upp i barnviseträsket!

8 oktober, 2018

Våra barnvisor har traditionellt setts som gulliga och oskyldiga. Verkligheten är emellertid en helt annan. Många barnvisor hyllar i själva verket patriarkat, vithetsnorm, rasism, nationalism, kolonialism och imperialism, kärnfamilj, djurförtryck, klimatförnekelse och kapitalistisk rovdrift. Nedanstående tio exempel ger en uppfattning om hur illa ställt det är. Det är hög tid för en utrensning i barnviseträsket och i bibliotekshyllorna!

Låt inte lura er av bilden på det oskyldiga lammet!

Bä, bä, vita lamm
(Text & musik: Alice Tegnér)

Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?
Ja, ja, kära barn, jag har säcken full.
Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille, lille bror.

Kommentar: Vithetsnormen etableras redan i sångtiteln, som avviker från den ursprungliga översättningen av den engelska 1700-talsvisan ”Baa, Baa, Black Sheep” som gjordes av August Strindberg 1872, vilken hade ”Bä, bä, svarta lamm”. Texten förhärligar vidare kärnfamiljen, heteronormen och det hänsynslösa utnyttjandet av djuren för mänskliga behov.

Blåsippor
(Text: Anna Maria Roos, musik: Alice Tegnér)

Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.

Kommentar: Blåsippans kön antas genom att växten i fråga anges niga, kvinnors och flickors inlärda underkastelsebeteende inför patriarkatet. Barnen rusar typiskt nog hem ”under rop och skratt” sedan de idkat rovdrift på naturen genom att avlägsna blommorna från deras naturliga biotop.

Blinka, lilla stjärna
(Text: Betty Ehrenborg-Posse, musik: fransk 1700-talsvisa)

Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar var du är.
Fjärran lockar du min syn,
lik en diamant i skyn.
Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar var du är.

Kommentar: En tydlig hyllning till kapitalismen och rasismen som liknar stjärnan i skyn vid en diamant, sinnebilden för idealet om västerländsk rikedom på bekostnad av den afrikanska urbefolkningen.

Klimatförnekelse i sin prydno.

Sommarvandring
(Text: Georg Åhlstad, musik: Nils Söderström)

Röda stugor tåga vi förbi.
Glatt kring nejden hörs vår melodi.
Ljusa björkar, sommarhimmel fri
hägnar den jublande färden.

Kommentar: Ett typiskt stycke förljugen nationalromantik med den arketypiskt idylliska svenska röda stugan i centrum. Skulle kunna vara hämtad ur Sverigedemokraternas sångbok.

Tryggare kan ingen vara (psalm 248)
(Text: Lina Sandell, musik: folkvisa)

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet
fågeln ej i kända nästet

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Kommentar: Här kolporteras religiös vidskepelse ut på ett skamlöst sätt till formbara sinnen. I meningen ”Sions helga gårdar” förhärligas den sionistiska ockupationsmakten under det att ”fadersarmar” tar Guds mankön för givet.

Nej, se det snöar
(Text & musik: Felix Körling)

Nej, se det snöar, nej, se det snöar,
det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter,
som vi har önskat, hurra!
Då tar vi kälkarna fram och vantarna på,
och sen vi åker i backen, hej vad det ska gå!

Kommentar: Denna till synes glada och sorglösa barnvisa är ett typexempel på klimatförnekelse. Meteorologer som Pär Holmgren och FNs klimatpanel har visat att snö och vintrar snart är ett minne blott till följd av den globala uppvärmningen.

Nisse tar hem en ”sockertopp” (läs: fallossymbol) till mor från Kuba.

Trollkarlen i Indialand
(Text: Lennart Hellsing, musik: Hans Åke Gäfvert)

I Indialand bak Himalayas rand
där händer det konstiga saker ibland.
Där bodde en trollkarl han trollade så
att åtta blev nitton och nitton blev två.

Kommentar: Texten gör sig till tolk för det imperialistiskt-västerländska sättet att se på länder i Tredje världen – ”Indialand” – som något exotiskt långt borta där det händer ”konstiga saker” väsensskilda från vår normalitetsnorm.

Nisse tänker sjöman bli
(Text: Ester Callersten, musik: Birger Arwidson)

Nisse tänker sjöman bli, segla till Jamaica,
hämtar hem bananparti, ifrån ön Jamaica.
Skall så hämta hem till mor socker ifrån Kuba,
sockertopp så stor, så stor,
hem till mor från Kuba.

Kommentar: Ytterligare ett exempel på den koloniala exotism som utmärker västerlandets syn på länder långt borta, vilka reduceras till primitiva så kallade bananrepubliker. Nisses yrkesval befäster vidare den traditionella synen på manliga yrken som sjöman. Det fascistoida mansidealet understryks ytterligare av att Nisse till sin mor tar hem en fallossymbol i form av en ”sockertopp så stor, så stor”.

Hottentottvisa
(Text & musik: Margareta Kjellberg)

Långt ner i mörka Afrika vid floden Chikahdoa
där bodde det en negergrabb som hette HoaHoa.
Och han gick inte klädd som vi, nej, kläder struntade han i.
Men detta gjorde inte nåt, för han var en äkta hottentott.

Kommentar: Ett skräckexempel på rasism som reducerar Afrikas svarta urinvånare till vilda hottentotter och ”negergrabbar” vilka givetvis springer omkring nakna i djungeln.

Livet i ”Niggerland” enligt de afrofobiska fördomarna.

Familjen Krokodil
(Text & musik: Margit Gergårdh)

I Niggerland händer ibland, att man får se på Nilens svarta strand
herr Krokodil, fru Krokodil och lille Krokodillelilleman.
Solen, den skiner hett på Niggerlandet ned.
Där ligga de och gäspa käkarna ur led.

Kommentar: Det klockrenaste skolexemplet på afrofobisk exotism har sparats till sist. Afrika blir i sångtexten ”Niggerland” och den läkare som familjen uppsöker i en senare vers kallas givetvis ”gamle niggerdoktor Pillerman”. Ridå.

Fotnot: Varning – ovanstående text kan innehålla inslag av ironi, parodi och sarkasm.

Om Fantomens ledsamma utveckling

4 maj, 2018

Den vandrande vålnaden går loss med bögflagga mot ondskefull polsk homofob i uniform på omslaget till nya numret av serietidningen Fantomen.

Sajten Nyheter 24 tycks lida av svårartad nyhetstorka: det presenteras som en viktigare nyhet att Sverigedemokraternas gruppledare i Tierp, den eminente Joakim Larsson, på Twitter tar avstånd från Fantomen, den så kallade vandrande vålnaden (eller Dragos, som han också kallas på sina håll). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/sd-politiker-tar-avstand-fran-homofobfajtande-fantomen

”Jag läste mycket Fantomen när jag var grabb”, twittrade Joakim Larsson. ”Men här skiljs vår vandrande vålnad. Dit du har gått kan jag inte följa dig.”

Orsaken till Larssons avståndstagande är att den trikåklädde hjälten i Polens huvudstad Warszawa ger sig på polacker som ogillar Pride med bögflaggan, förlåt HBTQ-flaggan, i högsta hugg. Nu kommer väl inte Fantomens ställningstagande alldeles oväntat. I likhet med Joakim Larsson läste jag ofta och gärna serietidningen Fantomen i unga år, men när trikåmannen tenderade att bli alltmer politiskt korrekt drog jag öronen åt mig i relativt mogen ålder.

Larsson påpekar för Nyheter 24 att i senaste numret av serietidningen med den maskerade hämnaren, bilden av Fantomen som rättrådig homofobbekämpare sprider ett ”narrativ” om att alla som kritiserar Pride är ”våldsamma uniformerade nazister” i likhet med de polska extremnationalister som ger sig på Pride i Warszawa. Jag instämmer livligt i Larssons karaktäristik (hur mycket jag än må ogilla trendordet ”narrativ”).

Fantomens och Mandrakes skapare Lee Falk.

Nu är Fantomens krampaktiga politiska korrekthet kanske inte världens viktigaste fråga, men uppenbarligen anses den tillräckligt viktig för att Nyheter 24 skall placera en sverigedemokratisk kommunpolitiker vid skampålen.

Och visst. När till och med barn- och ungdomstidningar används som instrument för argumentet, att det är berömvärt att bokstavligt talat slå ner all opposition mot det man får tycka för att anses rumsren i samtidsdebatten –  då är det ändå, som jag ser det, så pass allvarligt att det är värt att påpeka!

Fantomen skapades av den amerikanske serietecknaren Lee Falk på 1930-talet; Falk hade redan som 19-åring rönt stora framgångar med serien om den magikunnige brottsbekämparen Mandrake. Den vandrande vålnaden, eller Christopher ”Kit” Walker som han egentligen heter, förutsätts ha varit en tradition som hade sitt ursprung på 1500-talet då den förste Fantomen såg dagens ljus. Fantomen-rollen gick sedan i arv från far till son. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Falk

Fantomen är enligt seriens förutsättningar en exemplarisk förebild som gjort sig känd för att beställa in ett glas mjölk och en ostmacka på barer där omgivningen företrädesvis ägnar sig åt utsvävningar i alkoholintag. När någon skummis ifrågasätter Fantomens/Walkers val av beställning får han ofta på käften av vår hjälte – som stundom döljer sin trikåklädsel och något teatraliska mask under en voluminös överrock och hatt – och ett märke av Fantomens dödskallering som påtagligt minne av händelsen.

Fantomens hemvist är Dödskallegrottan någonstans i djungeln i det fiktiva landet Bengali på Afrikas östkust. Han omger sig med den något korpulente och undersätsige infödingen Guran, den vargliknande hunden Devil och den vita hästen Hero. Maka ända sedan 1939 är den sjuksköterskeutbildade simhopperskan och FN-tjänstemannen Diana Palmer. Paret har tvillingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantomen

”Kit” Walker och Guran i ett animerat samtal utanför Dödskallegrottan.

Den gamle pålitlige brottsbekämparen Fantomens metamorfos till en HBTQ-flaggsvingande PK-man i kvadrat med självpåtagen rätt att ge sig på Pride-kritiker med våld är i mitt tycke mycket ledsam. Man kan undra vad nästa steg kommer att bli – att Fantomen överger Diana och tvillingarna och flyttar ihop med en man?

Jag känner mig rätt övertygad om att Lee Falk gråter i sin himmel alternativt vänder sig i sin grav.

 

 

 

Nya pinsamheter från vår dysfunktionella utrikesminister

24 oktober, 2017

Zimbabwes diktator Robert Mugabe med Olof Palme på den tid det begav sig. ”Mugabe är Afrikas framtid”, menade Palme.

Margot Wallström har inte precis rosat marknaden sedan hon blev Sveriges utrikesminister hösten 2014. Bland hennes första uppdrag fanns att, tillsammans med statsminister Stefan Löfven, hälsa den palestinaarabiske ”presidenten” Mahmoud Abbas – tillika ledare för Socialdemokraternas ”kära systerparti” Fatah samt PLO – välkommen till Stockholm i oktober 2014 och samtidigt erkänna ”Palestina” diplomatiskt.

Det var vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2013 som Löfven yttrade de vid det här laget bevingade, eller snarare beryktade, orden om Fatah som S ”kära systerparti”. Fatah, som via den S-ledda regeringen erhåller miljardstöd som sedan allokeras till stöd för i Israel fängslade terrordömdas familjer, har en lika lång som våldsamt blodig historia bakom sig varom mera via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Margot Wallström är den enda av Europeiska unionens (EU) 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel. Detta är en följd av hennes och den nuvarande rödgröna regeringens notoriskt Israel-fientliga utsyn; denna tog sig i slutet av förra året uttryck i att Wallström av Simon Wiesenthal Center i Los Angeles hamnade på listan över 2016 års mest famösa antisemiter.

Orsaken var att Wallström i en riksdagsdebatt påstått att det är fråga om ”utomrättsliga avrättningar” när Israel eliminerar terrorister. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Margot Wallström vet inte till sig i trasorna när hon får ”äran” att hälsa på Fatah- och PLO-ledaren Mahmoud Abbas.

Margot Wallström har försökt hålla en tämligen låg profil under senare tid, men nyligen ville det sig inte riktigt för excellensen. Fadäsen kom sedan FN-organet World Health Organization (WHO) utnämnt Zimbabwes rasistiske diktator Robert Mugabe – vid makten sedan 1980 – till så kallad good-will-ambassadör. http://www.friatider.se/antivit-diktator-blir-fn-organets-ansikte-ut-t

Zimbabwe, beryktat i världen bland annat för massmord på vita farmägare, har på Mugabes tillskyndan stiftat en lag som gör det möjligt för svarta zimbabwier att ta över majoritetsägandet i utländska företag verksamma i landet. https://petterssonsblogg.se/2015/01/17/vill-tillbaka-till-palme-eran/

Wallström bedömde det som viktigt att gå ut och ta avstånd från utnämningen och skrev därför på Twitter klockan 22.22 den 21 oktober: ”Appointment of Robert Mugabe as WHO good-will ambassadoris embarrasing. Expdect @Dr. Tedros to reconsider.”

Vår utrikesminister uttryckte alltså en förhoppning om att WHOs tämligen nybakade generalsekreterare, den tidigare etiopiske utrikes- och hälsoministern Tedros Adhanom, skulle dra tillbaka utnämningen av den 93-årige Mugabe som WHO-ambassadör. https://en.wikipedia.org/wiki/Tedros_Adhanom En onekligen rätt rimlig begäran som även uppmärksammades på nyhetsplats.

Problemet med Wallströms tweet var att det kom närmare tre timmar efter det att WHO-chefen tillkännagivit att han den 21 oktober klockan 19.31 dragit tillbaka Mugabes utnämning: ”I´m listening. I hear your concerns. Rethinking the approach in light of WHO values. I will issue a statement as soon as possible.”

Nu skall vi kanske inte vara alltför kitsliga. Att vår dysfunktionella utrikesminister till slut kröp till korset och faktiskt i sak uttryckte något slags avståndstagande från den traditionella, Mugabe-vänliga S-politiken måste ändå betecknas som ett framsteg, även om det så att säga skedde ”under galgen”.

Wallströms avståndstagande från det ”pinsamma” beslutet att utse Mugabe till WHO-ambassadör får slutligen ses som ett steg i rätt riktning även i ljuset av, att det inte var särskilt länge sedan hon uttryckte stöd för Saudiarabiens medlemskap i FNs kvinnokommission med motiveringen att detta var en ”icke-fråga” och att det skulle få saudierna att bättre förstå kvinnor: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverige-godkande-saudiarabien-i-fn-s-kvinnokommission

 

 

 

Avdelningen faktoider: strutsar med huvudet i sanden som skydd mot fara

14 juli, 2017


Påstått strutsbeteende av en politiker – i detta fall Carl Bildt.

”Faktoid” definieras som en föreställning om någonting som är sant men som i själva verket är osant.

Dit hör den mytomspunna bilden av strutsen som vid fara dyker ner med huvudet i sanden därför att den då i sin enfald har för sig att den är säker. https://sanningellermyt.wordpress.com/2010/08/09/strutsen-kor-huvudet-i-sanden-vid-fara/

Det förekommer att strutsar, världens största fåglar som även lägger världens största ägg, sticker huvudet i sanden. Detta har dock andra orsaker än att de vill skydda sig mot en annalkande farlighet.

Ett skäl är att strutsen gräver ner sina ägg i en grop och då ibland kan vilja flytta om dessa. Ett annat att den icke flygkunniga fågeln i ökenområden gräver efter ätbara rötter eller vatten. Alltså fullkomligt rationella typer av beteenden.


Strutsar kan sticka huvudet i sanden, men då av andra skäl än att vilja skydda sig mot faror.

Det är osäkert hur myten om strutsen som vill skydda sig mot faror genom att sticka huvudet i sanden uppkom, men enligt uppgift kan den gå tillbaka till romartiden eller ännu längre. I dag används föreställningen som bekant för att kritisera politiker och/eller andra makthavare som vägrar se sanningen i vitögat utan föredrar att islolera sig från verkligheten. Och av sådana går det ju, som det brukar heta, 13 på dussinet.

Strutsen (latin struthius camelus) lever vilt i Afrika, men det finns en besläktad variant i Australien som kallas emu, tillhörande släktet kasuarer, tillika landets nationalfågel. Emun förekommer ofta i korsord. https://sv.wikipedia.org/wiki/Emu

När en struts känner sig hotad kan den principiellt göra tre saker: lägga sig platt på marken med halsen utsträckt, fly med hög hastighet (strutsar kan komma upp i hastigheter runt 70 kilometer i timmen) eller utdela mycket kraftiga sparkar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Struts


Emun är Australiens nationalfågel.

Strutsen har en mycket liten hjärna – den väger endast cirka 40 gram – men att den skulle vara så dum att den tror att den kan undkomma faror genom att sticka huvudet i sanden är alltså osant.

Då finns det desto fler politiker som tror att de kan undkomma obehagliga sanningar genom att blunda för dem. Kanske skulle vi fortsättningsvis sluta att förtala strutsen och i stället säga exempelvis ”göra som Reinfeldt” alternativt ”göra som Löfven” när vi syftar på en sådan politiker.

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

31 maj, 2017


Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.


Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!


Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.


Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.


K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”


Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.


Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Angola: rikt land som låter barnen svälta ihjäl

12 februari, 2017

Luanda, Angola. 16th May 2013 -- For most of the inhabitants, the skyscrapers of Luanda mean nothing but a background. -- You can't find a decent hotel room in Luanda for less than 00/night. A basic lunch in a decent restaurant (Just one course meal and a bottle of still water) will cost you about 5. The poor are finding harder and harder to manage to survive here.

I Angola bekämpar regimen de fattiga snarare än fattigdomen. Här en vy från huvudstaden Luanda.

Angola borde vara ett av Afrikas mest välmående länder i kraft av rikliga naturtillgångar såsom olja, diamanter och naturgas.

Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. Angola med en befolkning på 21,5 miljoner och en medellivslängd om 51,5 år har exempelvis världens högsta barnadödlighet: 167 barn av 1000 beräknas dö före fem års ålder. Detta sker trots att barnadödligheten i världen sjunker snabbt. En skriande brist på läkare,  mediciner och vårdplatser har över huvud taget förödande effekter på landets hälso- och sjukvård. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

50 procent av befolkningen har inte ens tillgång till rudimentär sjukvård, och en stor del av de mediciner som finns i landet når aldrig ut på den öppna marknaden utan blir en handelsvara på svarta börsen. På landsbygden råder utbredd fattigdom och brist på rent vatten, elektricitet och grundläggande sanitet. Situationen blir inte bättre av att MPLA-regimen kapat sjukvårdsbudgeten med 30 procent.

Den som intresserar sig för detta sydvästafrikanska land, som varit självständigt sedan 1975 efter att tidigare i omkring 500 år varit en del av det portugisiska kolonialväldet, bör se denna cirka tio minuter långa videoexposé över sjukvårdssituationen i Angola signerad New York Times (NYT): http://www.diglemag.com/interessante/new-york-times-expoe-corrupcao-em-angola-num-video-chocante/

15988950_303

UNITA åtnjuter ett betydande folkligt stöd.

Angola genomled ett uppslitande brutalt inbördeskrig 1975-2002 mellan det kommunistiska MPLA och det oppositionella UNITA – som i dag är landets största oppositionsparti – men 15 år efter krigsslutet kan regimen inte längre skylla den katastrofala situationen på kriget. Det allt överskuggande problemet är i stället den allestädes närvarande korruptionen.

Medan stora delar av befolkningen, framförallt den del som är bosatt på landsbygden, svälter och far illa på annat sätt vältrar sig den styrande MPLA-eliten i ett uppseendeväckande överflöd. Någon i reportaget säger att medlemmar i regeringsadministrationen lägger ner 50 miljoner US dollar per år enbart på lyxbilar. President José Eduardo dos Santos, som haft makten sedan 1979, räknas som Afrikas rikaste ledare med tillgångar värda ofattbara 20 miljarder dollar.

Den 74-årige dos Santos har också sett till att familj och släkt inte precis behöver gå omkring med tiggarstaven. Dottern Isabel dos Santos, född 1973, är i likhet med fadern god för miljardbelopp och rankas som Afrikas rikaste kvinna. Den ansedda ekonomiska tidskriften Forbes har beräknat att släkten dos Santos förmögenhet motsvarar en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).

Här en bloggtext med fokus på familjen dos Santos som jag skrev för ett par år sedan men som fortfarande i hög grad är aktuell i sammanhanget: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/07/snuskigt-rike-dos-santos-en-studie-i-vald-fusk-och-korruption/

image
José Eduardo dos Santos har varit Angolas diktator sedan 1979. Sjuk-och häslovård står inte överst på hans agenda.

MPLA-regimens ekonomiska tillgångar är sådana att det inte skulle vara några problem att rusta upp sjukvården och se till att stora segment i befolkningen inte skall behöva svälta. Den väldiga korruptionen är emellertid en garant för att detta inte kommer att ske så länge MPLA förblir vid maktens köttgrytor. Som en angolansk journalist i NYT-reportaget säger: ”De stjäl allt.”

Det kan på goda grunder hävdas att regimen inte ägnar sig åt att bekämpa fattigdomen utan i stället bekämpar de fattiga. Ett uttryck för detta är att regeringen för ett par år sedan förbjöd gatuförsäljning i huvudstaden Luanda, av tradition en viktig inkomstkälla för människor utan andra försörjningsmöjligheter. https://sv.globalvoices.org/2014/02/4612

USAs regeringen stödde under det Kalla kriget den antikommunistiska UNITA-gerillan under ledning av den karismatiske Jonas Savimbi (1934-2002) men har därefter samverkat med MPLA-regimen, vilken enligt den angolanska oppositionen vunnit alla val som förekommit sedan början av 1990-talet med tillhjälp av omfattande valfusk. Angola är ett av tre afrikanska länder som är föremål för särskilt amerikanskt bistånd, vilket för närvarande uppgår till 68,5 miljoner US dollar. http://us-foreign-aid.insidegov.com/l/3/Angola

Under det Kalla kriget stod Sverige obrottsligt på MPLAs sida. För statsminister Olof Palme och hans nära utrikespolitiske medarbetare Pierre Schori var Angola ett av Afrikas viktigaste länder såväl rent politiskt som biståndsmässigt, mycket beroende på att apartheidregeringen i Sydafrika stödde UNITA. Att MPLAs största politiska, militära och ekonomiska bidragsgivare var Fidél Castros Kuba talade enligt den socialdemokratiska utrikessynen snarast för MPLA. Det svenska Angola-stödet bör ses som ett uppseendeväckande avsteg från den officiella svenska neutralitetspolitiken.

43b9c023-c94b-4a93-8b3b-49ee25312845_160
Moderate riksdagsmannen Birger Hagård (1932-2013) verkade för minskat svenskt MPLA-bistånd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Hag%C3%A5rd

Den moderate riksdagsmannen Birger Hagård kämpade under en följd av år, dock utan framgång, för att Sverige skulle upphöra med sitt ensidiga stöd till MPLA-regimen i Angola. Jag hade förmånen att få samarbeta med honom genom att utforma motioner såsom exempelvis denna 1985/86: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/minskat-bistand-till-angola_G902U213

Sverige strävar enligt uppgift fortfarande efter goda relationer med Angola, men något bilateralt svenskt bistånd till landet har inte utgått sedan 2006/07. Officiellt upphörde det på grund av ”den mycket snabba ekonomiska utvecklingen” i landet, men troligare är att den iögonenfallande korruptionen gjorde det meningslöst att fortsätta pumpa in pengar i MPLAs kassakistor. http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Luanda/Utvecklingssamarbete/Sveriges-utvecklings-samarbete-med-Angola/

Att den svenska socialdemokratin inte glömt bort Angola demonstrerades med önskvärd tydlighet förra året, den riksdagsledamoten Veronica Palm (S) besökte MPLA-kongressen som inbjuden gäst. Här syns hon på sitt Instagram-konto iförd full MPLA-mundering:

 

13925030_10205284554953581_1292841050836506771_n