Posted tagged ‘Afrosvenskarnas riksförbund’

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Sveriges viktigaste konstnär: hippien och geniet Dan Park

28 oktober, 2014

images143045JS Dan Park på Christiansborg i Köpenhamn.

http://www.dr.dk/tv/se/michael-jeppesen-moeder/michael-jeppesen-moeder-6#!/

Ni bara måste se dansk televisions reportage om den svenske gatukonstnären Dan Park! Klicka på länken ovan. Reportaget, som är gjort av den danske reportern Michael Jeppesen, är en halvtimme långt och skildrar Park i olika miljöer i Malmö och Köpenhamn.

Dan Fredrik Park (född Appelblad) är född i västerbottniska Tavelsjö 1968. Han är sedan 2004 verksam i Malmö efter att tidigare bland annat varit anställd på ett slakteri. Park har på bara några år blivit Sveriges mest omtalade konstnär efter att ha klistrat upp ett antal affischer med kontroversiellt innehåll på elskåp och liknande. Det ”svänger” numera betydligt mer om Park än om Muhammed-karikeraren Lars Vilks.

Park har flera gånger blivit dömd för brottet hets mot folkgrupp och dömdes senast i augusti 2014 till sex månaders fängelse. Dessförinnan hade polis på åklagarorder i värsta DDR-stil stövlat in i Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtagit en stor del av de utställda tavlorna, varav en del skulle, som det heter på byråkratsvenska, destrueras. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och dryga böter.

För ett par veckor sedan blev dock Dan Park överraskande försatt på fri fot. Den danska dokumentären börjar med att reportern Jeppesen möter honom i Malmö. Tillsammans med Rönnquist beger de sig till dennes galleri. Inför åsynen av en avbildad, naken kvinna i gallerifönstret tillstår Park att han aldrig slickat…ja, ni förstår nog.

untitledDan Parks gatukonst har bokstavligt talat varit fängslande – i vårt sorgliga DDR-Sverige.

Ty så där är han uppenbarligen, Dan Park. Gör och säger vad som faller honom in, något som framgår fuller väl av interiörerna på galleriet. Icke minst härmar han den engelske komikern John Cleese ur avsnittet om det tyska hotellbesöket i serien Fawlty Towers (Pang i bygget). Vilket går desto lättare eftersom Park inmundigat några öl dessförinnan. Röker gör han som en borstbindare. På frågan om han är sverigedemokrat nekar han och uppger att han i stället röstat på Djurens parti samt håller en passionerad utläggning om hur vi människor förtrycker djuren.

Det här mycket underhållande danska reportaget hade aldrig kunnat göras eller visas i Sverige. För det första är Dan Park en icke-person i Sverige som svarar för en konst, som kultur- och mediaetablissemanget inte vill ta i med tång. Bland annat har han framställt Momodou Jallow, beryktad talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, vänsterpartist och en av Sveriges mest lättkränkta individer, som negerslav i kedjor. Detta i akt och mening att ironisera över begreppet ”rasism” och driva med de så kallade antirasisternas lättkränkthet och den sakrosankta politiska korrektheten.

Dessutom tror jag inte det finns många, om ens några, svenska TV-reportrar med den distans och avspända attityd till intervjuobjektet som Michael Jeppesen uppvisar i reportaget.

imagesYUF5P4NR Papper till papperslösa… Budskap som berör.

Dan Park använder i sin konst frekvent dubbelbottnade budskap, ironi och svart humor, något som fyrkantiga svenskar nästan omöjligtvis kan förstå. I stället för att försöka förstå är det ju så mycket lättare att gapa och skrika om föregiven rasism och anmäla, anmäla och åter anmäla. Således har nämnde Jallow på detta sätt lyckats få Park fälld för hets mot folkgrupp flera gånger, samtidigt som detta naturligtvis gjort konstnären mer omtalad för varje gång. Paradoxalt nog har därför Jallow gjort Dan Park en stor tjänst.

Här mer om Dan Parks danska äventyr:

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/forening-vill-stoppa-dan-park/

I det danska reportaget får vi se hur det förbereds för en utställning av några av Parks alster i Köpenhamn. Precis före vernissaget nås man dock av beskedet om, att utställningen avlysts på grund av dödshot mot medlemmar i galleristens familj. Det är ju så våra behjärtansvärda ”antirasister” agerar – hot, skadegörelse, gap och skrik och våld. Mot slutet av programmet får dock Jeppesen ett mobilsamtal som informerar om att Dansk Folkeparti ordnat så att nio av Parks tavlor kommer att visas för 120 inbjudna besökare i en lokal i anslutning till slottet Christiansborg i Köpenhamn, där folketinget huserar.

1392019_10152449020548616_3572520341005970284_n Budskap som inte behöver någon kommentar.

Sedan lyckas även det danska Trykkefrihedsselskabet få tag på en lokal i Österbro, där sådan konst som förpassat Dan Park i fängelse i censurens och åsiktsförtryckets Sverige kan visas upp. Den utställningen pågår ännu i skrivande stund.

Michael Jeppesens slutsats beträffande Dan Park är att denne använder rasism i sitt uttryckssätt men att han varken i hjärna eller hjärta är rasist eller nazist, som ”antirasisterna” aldrig tröttnar på att skälla honom för. Mest av allt är han kanske som person en litet vilsen hippie vars konst, mitt i all sin ”trashighet”, är påfallande sofistikerad och kräver en hel del tankearbete. Jag skulle vilja hävda att Parks är det största artistiska geni vi för närvarande har.

Något som det enkelspåriga, endimensionella och uppriktigt sagt korkade officiella Sverige helt enkelt inte klarar av i alla sin förstockade vänsterdominans.

Kitimbwa på hugget igen: anmäler Pride

7 augusti, 2013

imagesSluge och lättkränkte Kitimbwa Sabuni är på gång igen.

Afrosvenskarnas riksförbund är en organisation som låtit tala om sig en hel del. Mest beroende på en rad uppmärksammade anmälningsärenden, där man gått hårt åt exempelvis bakverk och glassar med olämpliga namn, godispåsar med olämpliga teckningar, förment rasistiska seriefigurer, anstötliga kvartersnamn med mera, med mera. Så här skrev jag om organisationen för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/30/nu-ar-de-rabiata-antirasisterna-i-farten-igen/

Talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, som för sin existens helt och hållet är beroende av statligt och kommunalt stöd, är Kitimbwa Sabuni, som allmänt går under benämningen ”Sveriges mest lättkränkta person”. Nu har han gjort skäl för namnet igen genom att anmäla arrangörerna av Pridefestivalen för ”hets mot folkgrupp”. Orsaken härtill är att en (!) deltagare i den avslutande paraden genom Stockholms gator hade målat ansiktet svart.

”Det är en klassisk och vidrig rasistsymbol”, säger Sabuni till Aftonbladet 7/8. Ledningen för Stockholm Pride vet inte till sig av ånger och förtvivlan och beklagar ”i högsta grad” det inträffade. Så här skriver Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17255292.

imagesCAB65SKJDen judiske aktören Al Jolson med målat ansikte i filmen Jazzsångaren, där han framförde sången ”Sonny Boy”.

Så kallade antirasistutspel av den här kalibern är oftast så förbluffande att man i sitt stilla sinne undrar, om organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund bildats i syfte att förlöjliga den seriösa antirasitiska verksamhet som väl ändå måste finnas. Svarta, asiater med flera etniska grupperingar skulle i det perspektivet fås att framställas så lättkränkta att det tar udden av antirasismen.

Hur frestande det än vore att anamma en sådan konspirationsteori tror jag ändå inte riktigt på den. Kitimbwa Sabuni är helt enkelt så här löjligt lättkränkt och samtidigt slug: genom sina bisarra utspel bidrar han till att underblåsa det dåliga samvetet hos svenskar vilka är benägna att känna skam för forna tiders diskriminering.

Följden blir att hävdvunna namn på bakverk och konfektyr (negerbollar, negerkyssar) och gamla fina kvartersnamn (Negern i Karlstad) kastas på historiens sophög. Kanske ingen fullskalig katastrof, visserligen, men litet tråkigt är det att det traditionella offras för att tillfredsställa så kallade antirasistiska gaphalsar.

imagehandlerRasistclown?

Men visst kastar Kitimbwa Sabunis agerande ett löjets skimmer över den seriösa antirasismen, vilket är synd. Slutligen funderar jag på om man skulle kunna anmäla clowner med vitpudrade ansikten för hets mot folkgrupp. Genom sin överdrivna vithet framhäver de kanske den vita så kallade rasens överlägsenhet och gör samtidigt skoj av alla andra etniska grupper genom sin yrkesutövning?

Fast Kitimbwa Sabuni ligger kanske redan i startgroparna för en sådan anmälan.

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

30 september, 2011

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…