Sedan den 4 mars är det förbjudet att i Ryssland kalla kriget i Ukraina för ”krig”.
Diktatorer har alltid varit rädda för sanningen. Ett av de senaste exemplen härpå är att det sedan den 4 mars är förbjudet i Ryssland att kalla kriget i Ukraina för just krig. Enligt Kreml är det som pågår istället en ”militär specialoperation”.
Ett antal personer har redan dömts till långa fängelsestraff för att ha brutit mot detta förbud. Läraren Irina Gen angavs exempelvis av en elev och dömdes till fem års fängelse för att ha talat om Rysslands misslyckade blitzkrieg. Endast det ryska försvarsministeriets uppgifter om kriget i Ukraina får återges.
Sedan kriget inleddes den 24 februari i år har, enligt uppgifter från BBC Russian Service, icke mindre än 80 rättsprocessser mot personer som anklagas ha spritt fejknyheter om konfliten inletts. Lokalpolitikern Aleksej Gorinov ådömdes sju års fängelse för ”brottet” att under ett politiskt möte ha påtalat olämpligheten av att ordna en teckningstävling för barn parallellt med att det pågick ett krig i Ukraina.
Andra i sammanhanget dömda personer är enligt Aftonbladet den 19 augusti Ivan Moskalenko som dömdes till åtta månaders straffarbete för att ha publicerat tre videofilmer om den ryska arméns agerande i Ukraina.; Zaurbek Zjambekov dömdes till böter om 30 000 rubel för att ha uppmanat sin 12-åriga dotter att avlägsna en klisterlapp med bokstaven Z från en främmande bil.
För att inte bli helt isolerat letar Moskva för närvarande vänner på olika håll i världen. Det uppges att Ryssland planerar att hålla övningar tillsammans med Kina, Indien, Belarus och Tadjikistan senare i år. I Moskva har därtill inletts en desinformationskampanj i syfte att stämpla ukrainska angrepp mot Krim som islamistiska terrordåd.
Det är alldeles uppenbart att den ryska staten under Vladimir Putin är på väg att bli ett totalitärt och inte enbart ett auktoritärt samhälle. Från att för inte särskilt många år sedan ha hyllats av otaliga Putin-kramare i väst tycks denna kategori idoldyrkare helt ha försvunnit från sociala medier. Jag kan förstås ha fel, men det är i alla fall mitt intryck.
Fotnot: Pultron betyder ungefär ”feg stackare”, ”ynkrygg”.
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
”Vill socialdemokratin någonting alls numera?” frågar sig debattörerna samtidigt som de hävdar: ”Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006.” Debattörerna menar vidare att S-partiet visserligen förfogar över ett antal regeringsposter men att de ledande företrädarna ”är mest att likna vid statstjänstemän”.
Ändå vill Socialdemokraterna framstå som ansvarstagande och närmast en garant för fortsatt demokrati och laglydnad i Sverige. Detta trots att S-MP-regeringen misslyckats på ett antal viktiga punkter.
Kriminaliteten skenar trots diverse regeringsledamöters försäkran om att de gängkriminella ska jagas till världens ände och liknande; den överdimensionerade immigrationen fortsätter mer eller mindre ohejdat trots försäkringar om motsatsen, vilket leder till obefintlig integration och ett ständigt ökande antal problemområden; äldrevården är fortsatt under all kritik, vilket framgått med övertydlighet under coronapandemin; vårdköerna visar inga tendenser att kortas. Så där skulle vi kunna fortsätta ett bra tag till.
Det är bara att konstatera att samtliga S-ledare som kommit efter Göran Persson – Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven – endast har varit bleka varianter av sina företrädare. Det är också betecknande att det bara är Sahlin, Juholt och Claes Tholin (partiledare 1896-1907) som inte beklätt statsministerposten.
Parallellt därmed har också röstetalen sjunkit påtagligt. Resultatet i riksdagsvalet 2018, 28,3 procent, var således det sämsta partiet lyckats åstadkomma sedan 1911, då 28,5 procent av detta års väljarkår röstade socialdemokratiskt.
Socialdemokraternas nedgång har medfört en ny situation i svensk partipolitik. I Kantar/SIFOs månatliga sammanvägning av de vanligaste opinionsmätningarna för juni minskade S till 25,5 procent medan Moderaterna fick 22,1 och Sverigedemokraterna 20,5 procent. Om den beskrivna utvecklingen håller i sig kommer dessa tre partier sannolikt att vara ungefär lika stora i valet den 11 september 2022.
Under de tre största partierna finns ett mellanskikt bestående av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vilka samlar mellan omkring 11 och 6 procent. I bottenskiktet dväljs Miljöpartiet och Liberalerna, vilka i mätningarna mestadels hamnar under riksdagsspärren på 4 procent.
En fingervisning om det aktuella läget kan vi få vid kyrkovalet den 19 september i år.
Egentligen är det märkligt att S-nedgången inte varit kraftigare än vad som varit fallet. I åtskilliga EU- länder har de socialdemokratiska partierna närmast havererat under senare år, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike. Storbritannien är det stora undantaget. https://arbetet.se/2018/05/28/socialdemokratin-i-fritt-fall-i-europa/
Inte heller i Södertälje kan den mångåriga S-dominansen anses vara ohotad. I kommunalvalet 2018 erhöll S 31,3 procent av rösterna, en minskning med icke obetydliga 3,3 procentenheter jämfört med föregående val. Det innebar att partiet tvingades söka hjälp hos ej endast Miljöpartiet utan också Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det ska bli spännande att se vad KD-väljarna tycker om det i valet om drygt ett år…
Hur som helst: det är i högsta grad på tiden att vi får ett styre helt befriat från de stagnerande och alltmer idéfattiga Socialdemokraterna i kommunen såväl som i hela riket. Det är dags att dumpa sossarna!
Fotnot:Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 23 juli 2021. med denna bloggare och Beata Milewczyk från SD Södertälje som undertecknare.
Henrik Arnstad: SD är ”fascister” och ”terrorister”.
Den beryktade vänsterdebattören och mytomanen Henrik Arnstad hävdar på fullt allvar på Twitter dagens datum att Sverigedemokraterna i riksdagen motionerat om att ”införa en fascistisk diktatur i Sverige”. Ja, ni läser rätt.
Bland Franssons förslag till samhällsreformer märks slopande av presstödet, bantning av public service, återinförande av tjänstemannaansvaret, beivrande av myndighetsaktivism, avskaffande av det nationella sekretariatet för genusforskning samt avskaffande av stödet till genusvetenskap. Detta är alltså fascism om man får tro Arnstad.
I en tweet den 17 februari 2021 påstår Arnstad yttermera att Sverigedemokraterna är ”Sveriges genom tiderna farligaste terrororganisation” med ”mord, mordhot och trakasserier” på agendan. Det är långt ifrån första gången Henrik Arnstad vräker ur sig något dylikt, som vanligt utan tillstymmelse till belägg för det han anför.
Han följer därmed tätt i alla lögnaktiga propagandisters läromästare, den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels (1897-1945), fotspår. Det var Goebbels som myntade uttrycket: ”Om du upprepar en lögn tillräckligt ofta kommer folk att tro den, och du kommer till och med själv att tro den.”
Det är alldeles uppenbart att Arnstads ande alltjämt svävar över Socialdemokraterna. På annat sätt kan man inte gärna tolka den senaste tidens stormflod av osakligt propagandistiska S-angrepp på SD med tal om sminkade grisar, krigsretorik (av ett slag som sossarna själva brukar excellera i) med mera. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/10/peter-hultqvist-ett-snabbportratt-utan-smink/
Löfven har försvarat dessa påhopp och förutskickat att de kommer att fortsätta fram till valet 2022. Det är tänkt att sådan greuelpropaganda (se fotnot) skall skrämma de borgerliga partierna Moderaterna och Kristdemokraterna från att på något sätt samverka med SD i samband med det förestående valet. https://omni.se/lofven-forsvarar-sattacker-pa-sd-maste-ha-diskussion/a/2dmwm4
Det föreligger emellertid, som jag ser det, en uppenbar risk att Socialdemokraterna, och andra som ägnar sig åt liknande propaganda, skjuter sig själva i foten genom att grovt underskatta väljarna.
Författaren och debattören Henrik Arnstad är född i Uppsala 1967. Han är son till journalisten Lennart Arnstad (1939-2007), vilken påbörjade sin bana som volontär på Länstidningen i Södertälje. Han var bland annat verksam som utrikeskorrespondent för Expressen och Aftonbladet och skrev ofta om bostadsfrågor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Arnstad
Fotnot: Greuelpropaganda är ursprungligen ett tyskt uttryck för skräck- och lögnpropaganda som är ämnad att ställa den som blir utsatt för den i dålig dager. https://sv.wikipedia.org/wiki/Greuelpropaganda
Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.
Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.
Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.
Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson
Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.
Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.
Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.
Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.
Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/
Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.
I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.
Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.
Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.
Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.
När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.
Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.
Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.
”Olyckligt”, säger nu Anders Tegnell om sitt tidigare uttanande om att personer med invandrarbakgrund varit drivande beträffande smittstridning.
I SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 3 december framhöll statsepidemiologen Anders Tegnell att ”invandrare varit väldigt drivande” när det gäller Kina-smittans höga dödstal i Sverige. Nu pudlar dock Tegnell och menar i ett uttalande i Aftonbladet den 5 december att uttalandet var ”olyckligt”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gW3E1A/tegnell-om-uttalandet-det-var-olyckligt
”Det var inte så att jag menade att de driver smittspridningen”, hävdar nu den omdiskuterade statsepidemiologen. Tegnell förde i Aktuellt ett resonemang kring dödstalen i Sverige jämförda med dem i det övriga Norden och Europa.
Han menade att situationen i Sverige inte går att jämföra med den som råder i Finland och Norge: olika förutsättningar råder beträffande befolkningsmängd, folktäthet, demografi och regioner. Därtill kommer att i Sverige bor fler personer med ursprung i andra länder än vad som är fallet i våra grannländer.
Vad Anders Tegnell egentligen menade, påstår han i Aftonbladet, var att utlandsfödda individer drabbats hårdare av covid-19 än övriga delar av befolkningen. Det låter, med förlov sagt, som en efterhandskonstruktion.
Det har ända sedan pandemin tog sin början i våras varit väl känt, att områden som Tensta, Kista, Spånga och Rinkeby – det vill säga orter med hög invandrartäthet – varit väsentligt hårdare drabbade än andra områden. På en del av dessa orter har smittspridningen varit åtminstone tre gånger större än för hela Stockholms-regionen. I invandrartäta Södertälje skenar pandemin enligt den senaste statistiken – staden är näst värst i Sverige när det gäller smittspridning. https://www.expressen.se/nyheter/qs/koderna-avslojar-har-smittas-flest/
Anders Tegnell får ursäkta. Orsaken till att invandrare drabbats hårdast är naturligtvis att de själva drivit på smittspridningen, vilket inte är så konstigt: den utbredda segregeringen, påtagliga språksvårigheter i socialt utsatta områden samt nära familje- och släktsammanhållning har varit avgörande faktorer. Detta är ingen svartmålning utan endast konstaterande av fakta,
Rinkeby i västra Storstockholm har drabbats hårt av smittan.
De har dessutom av allt att döma vidmakthållit det på släkt- och vänskapsband baserade sociala umgänget – exempelvis i form av släktmiddagar, bröllopsfester, gudstjänster och begravningar – och därför missat att hålla avstånd. Det är en självklarhet att detta verkar smittdrivande. Inget konstigt alls.
Detta vet Anders Tegnell mycket väl. Nu har emellertid troligen någon regeringsrepresentant stött på om att han måste pudla från sitt uttalande i Aktuellt i torsdags enligt den hävdvunna principen: om invandrare intet ont. Jag föreställer mig att det kan ha gått till ungefär på följande sätt:
-Tjena Anders, Stefan här.
-Jamen hej, Stefan. Trevligt att du ringer.
-Du, du måste göra avbön för det du sa i Aktuellt om att invandrare driver på smittspridningen. Så snart du kan.
-Jaha, men…
-Det är inte öppet för diskussion, Anders. Du kan inte ens antyda att personer med utländsk bakgrund gör fel i något avseende. Vi tappar redan väljare i förfärande omfattning och kan inte riskera att bli av med en stor del av de utlandsfödda.
-Sanningen då? Betyder den ingenting?
-Det märks att du inte är politiker. Sanningen är farligare än något annat. Den måste vi vara sparsamma med, särskilt i det här fallet. Förstått?
De båda senaste opinionsmätningarna visar båda på en tydlig trend: regeringsunderlaget är på väg neråt, oppositionen på väg uppåt.
I Nyheter idag/Sentios septemberundersökning är Socialdemokraterna alltjämt störst men får nöja sig med 25,1 procent av väljarsympatierna, en minskning med 1,6 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Inte så långt efter kommer Sverigedemokraterna med 22,4 procent, vilket är samma resultat som i senaste mätningen. Tredje störst blir Moderaterna på 19,7, mínus 0,6.
Eftersom Kristdemokraterna ökar med 1,7 procentenheter till 7,1 procent skrapar den så kallade konservativa oppositionen ihop sammanlagt 49,7 procent. Det innebär att det rödagröna regeringsunderlaget endast förmår tillskansa sig 39,5 procent.
Då är ändå Miljöpartiets (3,9) och Liberalernas (3,0 ) siffror medräknade trots att dessa partier skulle åka ur riksdagen om Sentio-mätningens noteringar vore valresultat. Det hjälper inte ens att inkludera Vänsterpartiets 8,6 procent i regeringspartiernas mätresultat – oppositionen blir ändå större.
DN/Ipsos siffror för september skiljer sig inte särskilt mycket från Nyheter idag/Sentios. Undersökningen ger Socialdemokraterna 26 (-1) – Ipsos använder av någon anledning endast heltal – och Moderaterna (+-0) samt Sverigedemokraterna 20 (-1) procent. Vänsterpartiet får som fjärde största parti 9 (-1), Centerpartiet 8 (+1) och Kristdemokraterna 7 (+1) procent. https://www.expressen.se/nyheter/dnipsos-stodet-storre-for-sdmkd-an-januaripartierna/
Gott om flaggor men ont om raka besked av Löfven, som här flankeras av socialminister Lena Hallengren och folkhälsochefen Johan Carlson.
Främsta skillnaden jämfört med Sentio-mätningen är att såväl Miljöpartiet (+1) som Liberalerna (+1) båda hamnar på riksdagsspärren om 4 procent. Oppositionen i form av SD, M och KD får ändå övertaget med 47 procent, att jämföra med regeringsunderlagets 42 procent. Övriga partier lyckas skrapa ihop 2 (+-0) procent.
Det återstår visserligen två år till valet, men åtminstone denna bloggare undrar i sitt stilla sinne om sossarna ledda av den mumlande och allmänt hopplöse Stefan Löfven kommer att kunna vidmakthålla sitt nuvarande övertag över opinionen. Att regeringen förlorat sitt goda renommé av att ha skött den kinesiska pandemin på ett acceptabelt sätt är fullt klart.
Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.
Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).
Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…
Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist
Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.
IB-chefen Birger Elmér.
Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/
Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.
Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r
Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou
Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.
Innan Guillou blev rikskändis var han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.
Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.
Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/
Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg
Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse
Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/
Jag har något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.
En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling
Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.
Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens bekanta soptipp.
DN/Ipsos-mätningen följer därmed trenden att Socialdemokraternas fördelaktiga corona-siffror är på väg att klinga av. 27 procent – mätningen anger endast procenttal i hela siffror – är enligt denna bloggare dock på tok för högt för ett parti, som är på väg att fullständigt tappa greppet över samhällsutvecklingen.
Statsministern och S-ledaren Stefan Löfven får därtill rejäl bassning från sina egna. Lena Mellin, välkänd kolumnist i Aftonbladet, skriver den 25 augusti att Löfvens sommartal, som sändes från SSUs kursgård Bommersvik i Nykvarns kommun, var dåligt. Under rubriceringen ”Löfven sade ingenting om någonting” skräder Mellin inte precis inte orden:
Karikatyrtecknaren Jeander ser på relationen mellan S och MP.
Nu blev det, menar Mellin, mest en massa till intet förpliktigande fraser utan substans: det mest dramatiska som hände under talet, som Melin ser det, var att två kanotister i varsin kajak gled förbi på sjön Yngern i bakgrunden.
Sverigedemokraternas notering på 21 procent innebär en uppgång med en procentenhet jämfört med den föregående mätningen under det att Moderaternas 20 procent är ett avancemang om tre procentenheter.
Fjärde störst blir Vänsterpartiet, som ökar med en procentenhet till 10 procent. Var tionde väljare är alltså beredd att rösta på ett parti med rötterna fast förankrade i kommunismen, som har miljontals liv på sitt samvete. Det måste sägas vara minst sagt anmärkningsvärt. Därefter följer Centerpartiet med 7 procent (7), Kristdemokraterna med 6 (7), Miljöpartiet på 4 (3) samt Liberalerna med 3 procent (4).
De båda sistnämnda partierna brukar turas om att hamna under riksdagsspärren på 4 procent i mätningarna – den här gången var det således Liberalernas tur. I SIFOs mätning nyligen var rollerna ombytta.
Nicklas Källeberg, opinionsanalytiker hos Ipsos, citeras på följande sätt i Expressen: ”Nu hörs allt fler kritiska röster om coronastrategin och Stefan Löfven anklagas för bristande ledarskap.”
”Tomma floskler betalar inga räkningar”, konstaterade Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson bland annat i sitt sommartal i Sölvesborg den 26 augusti 2020 och syftade i första hand på statsminister Stefan Löfven som fick sig en ordentlig känga i Åkessons tal. Hela talet kan avnjutas via nedanstående länk.
Partiledarnas sommartal har detta den kinesiska smittans år ett något annorlunda format än tidigare: de talar direkt till TV-tittarna och till den lilla publik som eventuellt finns på plats. I Jimmies fall bestod den av ett tiotal lokala SD-medlemmar från Sölvesborg. Det nya formatet gjorde sannolikt att talet blev mer koncist och avspänt än det eljest skulle ha blivit, då SD-ledaren inte behövde pausera för att ge utrymme för publikens reaktioner.
Om Löfvens framträdanden sade Jimmie: ”Orden finns där. Men substansen är på gränsen till obefintlig.” Den uppfattningen torde SD-ledaren dela med många andra, däribland Aftonbladets kolumnist Lena Mellin som i sin krönika den 25 augusti menade att Löfven i sitt sommartal på Bommersvik sade ”ingenting om någonting”. Ändå var det nog justitieminister Morgan Johansson som fick den värsta slängen av Åkessons slev.
Jimmie Åkesson påminde om att Morgan Johansson vid ett flertal tillfällen försäkrat att gängkriminaliteten skall knäckas eller är på god väg att knäckas. Som alla vet tycks dock denna typ av brottslighet vara mer livskraftig än någonsin. I Angered norr om Göteborg har konflikten mellan två rivaliserande gäng lett till att ena sidan satt upp vägspärrar i syfte att kontrollera vilka som åker ut och in i området. https://samtiden.nu/2020/08/inte-polisen-utan-kriminella-upprattar-vagsparrar-i-goteborg/
”Det blir helt enkelt aldrig som Morgan säger”, sammanfattade Åkesson justitieministerns uttalanden.
Varken Morgan Johansson eller Stefan Löfven fann nåd inför Jimmie Åkessons ögon.
SD-ledaren var därtill ofin nog att påminna publikum i Sölvesborg och framför TV-apparaterna om ett uttalande som Morgan Johansson i egenskap av nybliven folkhälsominister i Göran Perssons regering gjorde 2002. Då hette det att Sverige skulle vara narkotikafritt inom tio år, en vision som först framställts av socialminister Lars Engqvist (S). Det blev inte riktigt så. https://www.sydsvenskan.se/2002-11-25/minister-har-nollvision-om-knarket
Vidare ägnade Åkesson en försvarlig del av sitt tal åt den skenande kriminaliteten i riket med allt grövre våldsbrott såsom mord, överfallsrån och våldtäkter. ”Sverigedemokraterna kommer aldrig någonsin”, inskärpte SD-ledaren, ”att acceptera Sverige som ett paradis för kriminella utlänningar från världens alla hörn.” Grova brottslingar utan svenskt medborgarskap skall obönhörligen utvisas efter fullgjort straff, menade Åkesson, en praxis som alltför ofta hamnar på undantag i dag då det ofta förklaras från rättsväsendets sida att en utvisning inte ”kan” verkställas av någon anledning.
Som exempel på att det daltas med brottslingar inom ramen för regeringens ”saft- och bullepolitik” tog Jimmie Åkesson upp fallet med de två unga våldsbrottslingar som fritogs från Råbyhemmet i Lund den 19 augusti av beväpnade män. En av de fritagna var en 19-åring som dömts för ett beställningsmord på en byggföretagare på Lidingö 2018.
Den dömde var vid tillfället 17 år och dömdes därför till fyra års sluten ungdomsvård för ett brott som kunde ha lett till livstid om gärningsmannen varit över 21 år. Så värst ”sluten” var emellertid inte den så kallade vård mördaren undergick. Hans väpnade befriare kunde således lätt hoppa över ett stängsel och bereda sig tillträde till området. ”Mördare skall sitta i fängelse, inte på ungdomshem”, konstaterade Åkesson. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y3Lz9a/rikslarm-efter-fritagna-mordare
Den av Socialdemokraterna ledda röd-gröna regeringen fann sammanfattningsvis ingen som helst nåd inför Jimmie Åkessons ögon. ”Socialdemokraterna har blivit ett parti som tömt sig själva på alla former av hederlighet”, ansåg Åkesson och lyfte också fram det faktum att S-partiet väldigt gärna dansar efter det gröna ”extremistpartiet” (Åkessons ord) Miljöpartiets pipa. SD-ledaren gav också den havererade migrationspolitiken, som medfört att alldeles för många människor med ursprung i länder med kulturer och värderingar vitt skilda från våra egna tagit sig in i vår land, skulden för den skenande brottsligheten.
Regeringen fick också ordentligt på pälsen för att den vikit ner sig i EU-förhandlingarna och gått med på att ge 10 miljarder kronor i bidrag till andra EU-länder – pengar som Åkesson menade kunde ha gjort betydligt bättre nytta på hemmaplan.
Enligt SD-ledaren hade de 10 miljarder Sverige skänkte till andra EU-länder gjort större nytta på hemmaplan.
Han pekade vidare på att det i riksdagen finns tre partier som med litet god vilja kan kallas konservativa – SD, M och KD – och som borde finna vägar till samverkan för landets bästa, dock utan att nödvändigtvis utgöra ett formellt block.
Jag har sparat kritiken till sist. Åkesson inledde sitt sommartal genom att angripa regeringens pandemihantering och dessutom slå ett slag för munskydden. Eftersom jag i olika sammanhang framhållit som min åsikt att det är olämpligt att söka plocka partipolitiska poäng på coronapandemin är det något jag personligen inte kan stödja. I den här frågan behövs snarare nationell samling och inte splittring!
Slutligen tycker jag Jimmie Åkesson kunde ha tagit upp en av SDs viktigaste frågor i sitt tal – det militära försvaret. Det hade varit särskilt angeläget just i dessa dagar, så Ryssland använder landstigningsbåtar i övningar i Sveriges närområde och regeringen beslutat om en militär insats som dessutom kallas ”en skarp insats” och inte en övning som ett sätt att inför ryssarna markera svensk närvaro. Inte heller hade jag protesterat om Åkesson uttalat sitt stöd för den demokratiska oppositionens manifestationer i Belarus, i praktiken Europas enda kvarvarande kommunistdiktatur. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P9WE4J/forsvarsmakten-det-har-ar-ingen-ovning–utan-en-skarp-insats
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 