Svenskan värmer upp härsken gammal Palmemords-soppa

 SvD värmer upp den härskna Palmemordssoppan.

Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.

Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd  (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så  berömda Millenniumtrilogin.

SvDs intervju med Wedin här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bertil-wedin-jag-ar-inte-mordaren_3302356.svd

Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.

Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996  då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.

 Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.

Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.

De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.

Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl.  Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.

Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.

Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.

 Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.

På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.

Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.

http://www.contra.nu/HanssonDestruktorerna.html

Aftonbladets vämjeliga rötmånadsjournalistik

Kent Ekeroth (SD) talar i riksdagen.

Man vet att det närmar sig rötmånad när Aftonbladet (även kallad Aftonblodet på grund av sin sensationalistiska inriktning) på förstasidan drar upp som ett scoop att SD-parlamentarikern Kent Ekeroth ”avslöjas” ha inflytande över ”hatforumet” Avpixlat.

”Scoopet” bygger på dataintrång i Ekeroths mejlbox, ett förfarande som rimligen borde intressera polisen. Av någon anledning tror jag dock  inte riktigt på scenariot om en polisräd mot AB-redaktionen där man beslagtar datorerna och utsätter journalisterna för hårda förhör. Såvitt jag kan se vore det dock befogat att så skedde.

Ekeroth har tydligen haft mejlkontakt med Avpixlat-redaktionen och haft synpunkter på innehåll och layout. Det skulle jag också i princip kunna ha haft utan att det skulle kunna sägas att jag dikterar sajtens innehåll. Inte för att så varit fallet, men det hade varit teoretiskt möjligt. AB kokar helt enkelt soppa på en spik. Tidningen är inte ett dugg intresserad av sanningen, bara att komma åt den  uppenbarligen irriterande Ekeroth personligen.

Avpixlat bygger efter vad jag förstår till mycket stor del på tips, synpunkter och material som strömmar in från sympatisörer och allmänhet. Att Kent Ekeroth har sällat sig till den skaran bevisar inte, som Aftonbladet påstår, att det är han som dikterar sajtens innehåll även om han säkerligen kan sägas vara Avpixlat ”närstående”.

Vänsterpublikationer som Aftonbladet och Expo är  sorgfälligt noga med att alltid när Avpixlat och likartade media omnämns komma med epitet som ”hatsajt”, ”främlingsfientlig” och så vidare. Man skulle kanske först ta och sopa rent framför egen dörr. På AB håller man sig exempelvis med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som formligen sprutar hat och avsky över exempelvis Sverigedemokraterna, Avpixlat och allt som har med Israel att göra. 

Åsa Linderborg: stolt kommunist och censuranhängare.

Jag skrev följande om Linderborg för några månader sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/02/21/asa-linderborg-hatdrottning-och-storkrankare/

Naturligtvis är det dock inte så att Avpixlat är en ”hatsajt”. Det man gör är att lyfta fram nyheter som etablissemangsmedia mörkar. Om zigenare stjäl och/eller begår annan form av brott skriver Avpixlat det. Om invandrargäng förvandlar svenska förorter till brinnande infernon skriver man det, liksom om slynglar med invandrarbakgrund rånar och sparkar gravida kvinnor i magen. Om extremvänstern ägnar sig åt antisemitism lyfts också detta fram i ljuset. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Det handlar inte om hat utan om faktaredovisning.

Om gammelmedia hade tagit sitt ansvar och skrivit som saker och ting förhåller sig skulle fora som Avpixlat inte behövas. Men så länge de inte gör det är jag väldigt glad för att min skrivarkollega Mats Dagerlind och alla andra avpixlare håller igång som de gör och inte låter sig skrämmas till tystnad. En annan viktig nyhetssajt är Jihad i Malmö som drivs av den tidigare KD-politikern Hans C. Pettersson

Själv är jag mycket glad och nöjd över att då och då förekomma på Avpixlat, nu senast med en text (hämtad från Dispatch International) om förföljelsen av kristna i världen.

Slutligen kan man undra över varför just sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth utsätts för Aftonblodets kanske brottsliga intresse. Visst, han tillhör de förhatliga Sverigedemokraterna. Men kan det möjligen också bero på att han är en stor Israel-vän och jämväl har judiskt påbrå? Frågan är relevant eftersom tidningen har ett mindre heroiskt förflutet som propagandaorgan för Nazityskland, då rättshaveristen Torsten Krüger styrde och ställde på 1930- och 1940-talen. Det skall tilläggas att Ekeroth är en av SDs mest kapabla riksdagsledamöter och en utmärkt debattör i riksdagens talarstol.

Rabiate judehetsaren Julius Streicher hängdes som krigsförbrytare i Nürnberg. Aftonbladet har stundom vissa likheter med  hans tidning Der Stürmer

Lägg därtill ovan nämnda Åsa Linderborg, som uttryckligen sagt sig vilja utestänga Avpixlat och Mats Dagerlind från den offentliga debatten. För något år sedan tog hon in en drapa av journalisten Donald Boström, som i värsta Der Stürmer-stil hävdade att israeliska soldater sålde organ hämtade från döda palestinska soldater på svarta marknader. Det hela bevisades förstås vara en hiskelig skröna.

Der Stürmer var en vämjelig nazitysk propagandaprodukt som under Julius Streichers ledning hetsade mot judar. Streichers roll i uppbyggnaden av den människofientliga nationalsocialistiska ideologin ansågs vara så allvarlig att han i Nürnberg-processen 1946 dömdes till döden och hängdes som krigsförbrytare.

Resultatet lär i slutändan bli att en större publik får upp ögonen för den berömvärda sajten Avpixlat.

Nya journalistiska bragder av slaskmedia

Skavlan och Andersson myser ikapp.

I dag hade såväl Aftonblodet som Excessen – ni vet vilka tidningar jag syftar på – praktiskt taget likalydande löpsedlar. De braskande rubrikerna handlade om att Abba-Benny Andersson och hans son Ludvig båda var alkoholister. Fast båda hade nu ”ordnat upp sina liv”, hävdades det. De skulle dessutom ”tala ut” i Skavlans pratshow.

Eftersom det knappast kan sägas råda nyhetstorka för tillfället utgår jag ifrån att ”nyheten” i fråga slagits upp med det enda syftet att sälja lösnummer genom att utnyttja andra människors svagheter. Vilket väl för övrigt är en integrerad del av aftonslaskarnas filosofi.

Det är naturligtvis möjligt att tidningarna också gjorde andersönerna en tjänst. Genom att sälja in sin tårdrypande story till slaskpressen lär de göra sig en ordentlig  hacka – även ”rikisar” kan ju få tillfälliga problem med pengaflödet. Eller också tycker Benny att han inte varit tillräckligt mycket i rampljuset på en tid. Och Ludvig har väl bara den närmaste vän- och familjekretsen hört talas om.

Gudrun Schyman –  kommunalpamp i Simrishamn med hjälp av Abba-Bennys pengar.

Att Abba-Benny haft problem med spriten var förstås minst av allt någon hemlighet. Vem som helst kan ju räkna ut, att en person som skänkt miljonbelopp till förra alkiskollegan Gudrun Schymans partibildning Feministiskt initiativ måste ha varit antingen ordentligt på lyset alternativt omtöcknad av andra skäl.

Vi får väl hoppas att vilka problem andersönerna än hade så löstes de genom mediaräden i aftonslaskarna – även om dessa numera kommer ut redan på morgnarna – och hos Skavlan.