Korruption i hästväg: Afrikas rikaste kvinna, Isabel dos Santos, på fallrepet

 

Det inte helt utarmade paret Isabel dos Santos och Sindika Dokolo.

Läckta dokument – ”The Luanda Leaks” – visar att Isabel dos Santos, av tidskriften Forbes ansedd vara Afrikas rikaste kvinna med en uppskattad förmögenhet motsvarande cirka 16 miljarder kronor, under en följd av år har byggt upp sin förmögenhet genom att länsa statskassan i hemlandet Angola. Dokumenten visar hur dos Santos fick tillgång till lukrativa avtal om land, olja, diamanter och telekommunikationer. Det skedde när hennes far, José Eduardo dos Santos, var Angolas president. https://www.bbc.com/news/world-africa-51128950

Det behöver kanske inte sägas att dos Santos nekar till anklagelserna och hävdar att de bottnar i en ”häxjakt” från de angolanska myndigheternas sida. Många angolaner är förvånade över att president Joao Lourenco, som tog över efter Isabel dos Santos far som angolansk president 2017, gett sig på företrädarens dotter. Hon brottsutreds nu för korruption och hennes tillgångar i Angola har frysts. Också hennes omfattande tillgångar i Portugal synas nu i sömmarna. Lourenco har ett förflutet som det marxistiska regeringspartiet MPLAs generalsekreterare och försvarsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jo%C3%A3o_Louren%C3%A7o

Isabel dos Santos föddes i Baku i Azerbajdzjan 1973 som äldsta dotter till José Eduardo dos Santos och dennes dåvarande hustru, ryskan Tatiana Kukanova, när den blivande presidenten studerade vid Azerbajdzjans University of Oil and Chemistry. Dos Santos tillträdde som president efter Agostinho Neto (1922-79) när denne avled 1978 och klamrade sig kvar  vid maktens köttgrytor i 39 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/12/angola-rikt-land-dar-barnen-svalter-ihjal/

Angola blev formellt självständigt från Portugal den 11 november 1975 efter ett kolonialvälde som varat i över 400 år. Någon fred blev det dock aldrig – omedelbart efter frigörelsen utbröt ett inbördeskrig som skulle vara i 27 år. Inblandade parter var de angolanska rörelserna MPLA, UNITA och FNLA och de utländska intressen som inom ramen för det Kalla kriget backade upp dessa. Sverige skänkte under många år på initiativ av Socialdemokraterna och Olof Palme bort miljarder i utlandsbistånd till MPLA-regimen, som därmed kunde frigöra resurser till inbördeskriget.

UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002).

MPLA stöddes av i första hand Sovjetunionen och Kuba under det att de antikommunistiska rörelserna UNITA och FNLA fick understöd främst av USA och Sydafrika. Efter hand blev UNITA under ledarskap av den karismatiske Jonas Savimbi den dominerande oppositionsrörelsen. MPLA lyckades dock behålla regeringsmakten, och när Savimbi sköts till döds i ett bakhåll i Moxico-provinsen 2002 var inbördeskriget definitivt ett avslutat kapitel med MPLA som ensam herre på täppan. UNITA är dock än i dag landets största oppositionsparti under ledning av Isaias Samakuva. Partiet fick 51 mandat av 220 i valet 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Inbördeskriget må vara över, men Angola är alltjämt ett av världens fattigaste länder trots ymniga naturtillgångar. Den allt överskuggande orsaken till detta är MPLAs och framförallt klanen dos Santos osannolika korruption, där elitskiktet vältrar sig i lyx medan stora delar av folket svälter. Av landets 29 miljoner invånare beräknas 30 procent leva i fattigdom med en inkomst på mindre än 1,90 US dollar per dag. Forbes har beräknat att José Eduardo dos Santos personliga tillgångar uppgick till 20 miljarder US dollar.

Andrew Feinstein, chef för Corruption Watch, citeras av BBC World/Africa angående presidentdottern Isabel dos Santos på följande sätt: ”Varje gång hon figurerar på omslaget till något glassigt magasin någonstans i världen, varje gång hon är värd för något av hennes glamourösa partyn i södra Frankrike, gör hon det genom att trampa på Angolas invånares förhoppningar.”

Energi: Ett av de mest tvielaktiga avtal dos Santos varit inblandad i sköttes i London genom olje- och gasföretaget Sonangol Group, en avläggare till den angolanska staten i Storbritannien. Hon hade 2016 övertagit ansvaret för Sonangol genom ett dekret utfärdat av fadern José Eduardo dos Santos, som höll Angola i ett fast grepp samtidigt som han systematiskt plundrade landet på dess tillgångar. Ekonomiska bedömare har uppskattat att familjen dos Santos tillgångar utgjort en tiondedel av Angolas. https://en.wikipedia.org/wiki/Sonangol_Group

José Eduardo dos Santos (till höger) och hans efterträdare Joao Lourenco.

En betydande del av Isabel dos Santos förmögenhet baseras på delägarskap i det portugisiska energiföretaget Galp, vilket ett av hennes otaliga företag köpte upp av Sonangol 2006. Dos Santos behövde endast betala 15 procent av priset direkt – resten erlades genom lån till låg ränta från det statliga Sonangol som därmed ägs av det angolanska folket. Det beräknas att dos Santos andel i Galp är värd cirka 750 miljoner brittiska pund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Galp

Diamanter: Vidare är Isabel dos Santos, jämte sin kongolesiske make Sindika Dokolo, djupt involverad i diamantindustrin. Den senare undertecknade 2012 ett synnerligen förmånligt kontrakt med den angolanska statens diamantföretag Sodiam. Företaget satsade 79 miljoner US dollar under det att Dokolo endast behövde betala in 4 miljoner.

Dokolu fick därtill en bonus värd 5 miljoner brittiska pund för att ha lyckats få avtalet till stånd. Sodiam hade lånat alla pengar från en privat bank i vilken Isabel dos Santos är den största delägaren. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/19/diamond-deal-that-rocked-angola-de-grisogono-luanda-leaks

Enligt Bravo da Rosa, Sodiams nye VD, har det angolanska folket inte fått en enda kwanza (Angolas valuta) tillbaka som följd av det aktuella avtalet. Av den tidigare VDn skall Dokolo dessutom ha fått tillåtelse att köpa oslipade diamanter värda 1 miljard US dollar till uppseendeväckande låga priser.

Land: De läckta dokumenten informerar vidare om att Isabela dos Santos i september 2017 köpte upp land av den angolanska staten till extremt förmånliga villkor. Exempelvis tillägnade sig hennes företag, efter ett dekret från fadern/presidenten, Areia Branca, en kvadratkilometer synnerligen attraktivt stycke land i anslutning till havsstranden i huvudstaden Luanda.

Av det åsatta värdet om 96 miljoner US dollar behövde företaget endast stå för 5 procent. Resten skulle investeras. Projektet tvingade många fattiga angolaner med fiske som inkomstkälla från deras hem för att omlokaliseras till en plats 50 kilometer från Luanda. Flera liknande exempel finns i de läckta dokumenten. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/20/fishing-community-bulldozed-isabel-dos-santos-masterplan-luanda-leaks-angola

Angolas chefsåklagare Helder Pitta Grós utreder Isabel dos Santos skumraskaffärer.

Telecom: Ytterligare en inkomstkälla för Isabel dos Santos är telecombranschen. Så har hon tillskansat sig 25 procent av ägarskapet i Unitel, som är landets största leverantör av mobiltelefoner. Företaget har redan till dos Santos utbetalat sammanlagt motsvarande två miljarder US dollar av hennes andel i företaget. Därefter såg hon till att Unitel lånade ut ytterligare 350 miljoner pund till ett nytt av henne bildat bolag, Unitel International Holdings. https://halberdbastion.com/intelligence/parent-companies/unitel-group

Enligt Angolas chefsåklagare, Helder Pitta Grós, härrör Isabel dos Santos tillgångar i Portugal från utplundringen av Angola i allmänhet och det statliga energiföretaget Sonangol i synnerhet. Chefsåklagaren kommenterade under ett besök i Portugal fallet dos Santos på följande sätt: ”Angola anser att pengarna som av Isabel dos Santos använts för affärsverksamhet i Portugal har lämnat landet på olagligt vis.” https://ewn.co.za/2020/01/24/angola-prosecutor-isabel-dos-santos-s-portugal-funds-embezzled

Isabel dos Santos korruption är, som torde ha framgått ovan, något i hästväg. Var det hela slutar är i nuläget vanskligt att bedöma eftersom de angolanska och även de potugisiska myndigheterna endast påbörjat utredningen hennes förehavanden, men att hon nu befinner sig på fallrepet är ingen vågad gissning. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att skumraskerierna kunnat ske i ett formellt socialistiskt land med ett regeringsbärande parti med marxistiska rötter vid makten. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/portuguese-authorities-start-taking-the-luanda-leaks-seriously/

 

 

 

 

 

Angola: Hundratals tros massakrerade av polisen

 Alcides Sakala, UNITA: kräver opartisk utredning.

http://www.bbc.com/news/world-africa-32412212

Det största angolanska oppositionspartiet UNITAs talesman Alcides Sakala kräver en opartisk utredning av de dödsoffer som rapporteras ha krävts i samband med den nationella polisstyrkan Angola National Polices vedergällningsaktioner mot en religiös sekt i provinserna Huambo, Bie och Benguela. För mer information, se länken till BBC News den 22 april ovan.

Enligt en polistalesman dödades 13 medlemmar av sektledaren José Julino Kalupetekas personliga livvakt, sedan dessa enligt polisen agerat prickskyttar och skjutit nio poliser till döds. ”Ja…vi reagerade och dödade 13 personer”, citerades polistalesmannen. UNITA samt representanter för människorättsgrupper menar dock att flera hundra människor kan ha dödats.

I ett  uttalande beskrivs hur den angolanska polisen, beryktad för sin notoriska brutalitet, stängt av ett område i Sume-regionen kring staden Caala i Huambo:

The area is surrounded, people are banned from moving around, and anything that breathes and moves risks death.

José Kalupeteka: i frihet respektive frihetsberövad.

Voice of Nigeria rapporterar på följande sätt:

http://www.voiceofnigeria.org/africa/angola-police-raid-kalupeteka-sect-in-huambo.html

Faustino Mumbika, ledare för  organisationen Democracy Development Institute, anser att de uttalanden som gjorts av polisen är manipulativa och döljer det verkliga antalet dödsoffer för polisens övervåld.

Upprinnelsen till våldsamheterna var polisens försök att gripa Kalupeteka, som år 2000 grundade en utbrytarrörelse ur Sjundedagsadventisterna, kallad Seventh-day Light of the World, sedan han själv blivit utesluten ur kyrkan. Han skall nu finnas i polisens förvar.

Enligt rörelsen, som anses ha cirka 3000 medlemmar över hela Angola, kommer jorden att gå under på nyårsafton 2015 och uppmanar därför sina medlemmar att sälja allt de äger och islolera sig med trosfränder bland bergen eller i särskilda läger.

Det angolanska regeringspartiet MPLAs mångårige president, José Eduardo dos Santos, har sagt att Kalupeteka-sekten är ”ett hot mot fred och nationell enighet” och att den ”stör samhällsordningen”.

 Angolas nationalpolis misstänks ha massakrerat hundratals.

Den 72-årige dos Santos efterträdde 1979 marxist-leninisten Agostinho Neto som Angolas president och har haft makten ända sedan dess. 1975-2002 rådde inbördeskrig i landet med MPLA och UNITA som huvudmotståndare. Inbördeskriget avslutades när UNITA-ledaren Jonas Savimbi dödades i ett bakhåll 2002.

Dos Santos har en privat förmögenhet vars värde är ungefär en tioddedel av Angolas BNP och anses av många vara Afrikas mest korrupte ledare.

Amnesty: Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Angola

Angolas säkerhetsstyrkor och polis ”har gjort sig skyldiga till godtyckliga gripanden, tortyrövergrepp och dödanden utanför rättssystemet” av oppositionella gentemot president José Eduardo dos Santos.   

Det hävdade Amnesty Internationals chef för södra Afrika, Deprose Muchena, enligt Angola News Network (ANN) vid en presskonferens nyligen då Amnesty publicerade en ny rapport dokumenterande åtskilliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Angola i sydvästra Afrika sedan 2011.

 Amnestys Deprose Muchena anklagar Angolas MPLA-regim för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Mer via denna länk:

http://www.angolanewsnetwork.com/news/2014/11/13/amnesty-international-report-details-angolan-rights-abuses.html

”I Angola”, sade Muchena, ”ser vi en stat som har vänt sig mot sitt eget folk, en regering som inte kan ta kritik från sina egna medborgare.” Den rapport Amnesty-representanten hänvisade till dokumenterar fler än 20 protester vilka slagits ner med ”oproportionerligt våld” av den angolanska regeringens säkerhetsstyrkor och kravallpolis över en tvåårsperiod.

I realiteten, menade Amnesty-chefen Muchena, råder i det Angola som styrts av det i grunden marxistisk-leninistiska regeringspartiet MPLA sedan självständigheten från Portugal 1975 förbud mot regeringsprotester.

Muchena anklagade vidare Angolas säkerhetsstyrkor för att ha företagit illegala gripanden, försvinnanden och mord som svar på protestaktioner mot president José Eduardo dos Santos 35-åriga styre.

Exempelvis försvann två män som organiserat protester mot regimen i Luanda spårlöst 2012. Enligt Amnesty har det senare klarlagts att männen dödats av regimstyrkorna.

 Angolas kravallpolis brukar inte lägga fingrarna emellan.

Ett annat fall gäller två andra män, Silva Alves Kamulingue och Isaias Sebastiao Cassale vilka saknats efter att ha organiserat protester mot dos Santos regering i mars 2012. Enligt Amnesty International mördades de av ”statliga agenter”.

En politisk aktivist vid namn Manuel de Carvalho Ganga sköts till döds av en av dos Santos säkerhetsvakter ett år efter det att han gripits för att ha satt upp regimkritiska affischer nära presidentpalatset i Luanda.

”De genuina ropen från landets befolkning möts med olagliga gripanden, dödanden utanför rättssystemet och försvinnanden”, förklarade Amnestys södra Afrika-chef  Deprose Muchena.

Denne sade vidare:

 MPLA-regeringen måste starta noggranna, opartiska och oberoende undersökningar om dessa dödsfall och se till att de misstänkta förövarna ställs till svars utan vidare försening. Som en nyckelmedlem i den utvecklande gemenskapen i södra Afrika måste Angola sätta ett bra exempel och axla det ansvar det innebär att fullt ut skydda sina egna medborgares mänskliga rättigheter inklusive mötesfrihet, yttrandefrihet och rätten att delta i fredliga protester.

Den angolanska MPLA-regimen räknas inte bara till en av de mest repressiva i södra Afrika utan anses också vara den kanske mest korrupta av alla afrikanska regimer.

 Ofattbar fattigdom i Luandas kåkstäder.

President José Eduardo dos Santos, som efterträdde Agostinho Neto i ämbetet 1979, ligger ohotad etta på den amerikanska ekonomitidskriften Forbes lista över Afrikas rikaste ledare med en förmögenhet uppgående till 20 miljarder US dollar motsvarande 142 miljarder svenska kronor, nästan en tiondedel av landets bruttonationalprodukt.

Dottern Isabel dos Santos är Afrikas rikaste kvinna med en förmögenhet uppgående till 3,8 miljarder US dollar.    Parallellt därmed lever cirka 70 procent av befolkningen i yttersta misär och tvingas klara sig på mindre än 2 US dollar per dag.

 

 

Snuskigt rike dos Santos: en studie i våld, fusk och korruption

 José Eduardo dos Santos: värd 142 miljarder kronor.

Enligt den välrenommerade amerikanska finanstidskriften Forbes, grundad 1917, är Angolas mångårige president José Eduardo dos Santos, född 1942, ohotad etta på tidskriftens nyligen publicerade lista över Afrikas rikaste ledare.

Hela listan med kommentarer här:

http://www.richestlifestyle.com/richest-african-presidents/

Dos Santos, som hängt kvar vid makten sedan han efterträdde Agostinho Neto 1979, uppskattas av Forbes förfoga över nettotillgångar uppgående till ofattbara 20 miljarder US dollar eller omkring 142 miljarder kronor med nuvarande dollarkurs. Samtidigt tvingas 70 procent av befolkningen klara sig med mindre än 2 dollar per dag.

Eftersom Angolas bruttonationalprodukt 2013 av Världsbanken uppskattades till 121,7 miljarder US dollar innebär det, att presidentens rikedomar uppgår till nästan en tiondedel av BNP!   

Inte nog därmed. Dos Santos är också beryktad för att ha gjort medlemmarna i hela sin talrika familj snuskigt rika genom att inkorporera statsinkomster från exempelvis landets oljeindustri – han har själv fått utbildning vid Azerbaijan State Oil Academy – och diamantindustri med familjetillgångarna. Dos Santos har varit gift tre gånger och har sex barn med sina fruar samt ett utanför äktenskapet.

 Isabel dos Santos: världens rikaste afrikanska kvinna.

Familjeförmögenheten förvaltas av investeraren Isabel dos Santos, född i Baku i Azerbaijan 1973, dotter till José Eduardo dos Santos i dennes äktenskap med Tatiana Kukanova. Isabel toppar Forbes lista över Afrikas rikaste kvinnor med tillgångar som uppskattas till 3,8 miljarder US dollar. Hon anses därmed även vara världens rikaste svarta kvinna.

Mer om Isabel dos Santos via denna länk:

http://jezebel.com/5979027/five-things-you-need-to-know-about-africas-first-female-billionaire

Det är ett långt hopp ner till andremannen på Forbes-listan över de rikaste afrikanska ledarna, konung Mohammed VI av Marocko som suttit på landets tron sedan 1999. Denne, som även är landets ledande affärsman, beräknas vara god för 2,5 miljarder US-dollar eller närmare 18 miljarder kronor. Endast dos Santos och kung Mohammed når miljarddollarstrecket på listan.

Det nionde namnet på listan, Zimbabwes beryktade diktator Robert Mugabe, måste med sina blott 10 miljoner US dollar anses vara rena småhandlaren i sammanhanget. Forbes gör dock ett tillägg i textkommentarerna till listan över Afrikas rikaste ledare:

Some of the above-mentioned Presidents´exact wealth and source of wealth are unknown that´s why they cannot be included in the Forbe´s Africa´s Richest List. They steal from their own people.

 Mohammed VI av Marocko äger ”bara” 17 miljarder…

José Eduardo dos Santos efterträdde således i september 1979 Agostinho Neto, en av Olof Palmes afrikanska favoritledare, sedan denne avlidit. Dos Santos blev därmed såväl Angolas president, ledare för det styrande marxist-leninistiska MPLA och överbefälhavare för den angolanska armén (FAPLA).

MPLA hade gått segrande ur den inhemska, väpnade maktkamp som utbrutit sedan kolonialmakten Portugal lämnat Angola åt sitt öde 1974. Detta kunde ske mycket tack vare generös uppbackning i form av soldater, militära instruktörer och pengar från Fidél Castros Kuba men också från bland andra Sovjetunionen och Östtyskland.

 Agostinho Neto i ett kärt möte med sin och MPLAs välgörare Fidél Castro.

Det påstås ibland att dos Santos vann det ”demokratiska” valet i Angola den 23-30 september 1992, men det är en sanning med betydande modifikation. Åtta oppositionella partier med UNITA, lett av den karismatiske Jonas Savimbi, i spetsen anklagade MPLA för omfattande valfusk. Det uppgavs först att dos Santos vunnit presidentvalet med 51,5 procent av rösterna mot 39 för Savimbi. Ett par veckor därefter hade siffrorna justerats till 49,57 mot 40,07.

Enligt vallagen skulle därmed en andra valomgång hållas. Kring månadsskiftet oktober-november 1992 utbröt emellertid blodiga strider främst i huvudstaden Luanda och därpå följde vad som har kallats Halloween-massakern, då tiotusentals oppositionsanhängare dödades.   

Bland offren märktes UNITA:s vicepresident Jeremias Chitunda och generalen Elias Salupeto Pena, vilka jag träffade i samband med min journalistiska rapportering om Angola som jag besökte 1988. Enligt UNITA:s representant i Skandinavien, doktor Luis M. Antunes, hade vidare ett stort antal oppositionella sårats eller fängslats.

 UNITA-ledaren Jonas Savimbi sköts i ett bakhåll 2002.

Kommunistregimens massaker på oppositionella innebar att det fredsavtal som ingåtts i slutet av 1991 fick ett brått slut. Det långdragna inbördeskriget rullade därmed vidare och ändade inte förrän UNITA-ledaren Savimbi sköts till döds i ett MPLA-bakhåll 2002. Sedan dess har MPLA hållit sig kvar vid makten genom att vingklippa oppositionen och fuska sig igenom ännu ett val, som hölls i slutet av augusti 2012.

Alltmedan José Eduardo dos Santos, som nyligen firat 35-årsjubileum som Angolas diktator, kunnat stapla omätliga rikedomar på hög åt sig och sin släkt.

Angola förnekar förbud mot islam

 En av MPLA-regimen demolerad moské i Angola.

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2513388/Angola-bans-Islam-shuts-mosques.html

För några dagar sedan förekom uppgifter i världspressen om att Angola i sydvästra Afrika förbjudit islam i egenskap av ”sekt” och förstört flera moskéer i landet. Se länk till brittiska Daily Mail överst.

Mångårige presidenten José Eduardo dos Santos citerades så:

This is the final end of Islamic influence in our country.

Uppgifterna ledde till global uppmärksamhet och en ström av protester från den muslimska världen.

Uppgifterna om att islam skulle ha förbjudits förnekas nu emellertid av den angolanska regimen med det åtminstone tidigare marxist-leninistiska MPLA som statsbärande parti. Manuel Fernando, chef för statliga the National Institute for Religious Affairs, citeras i den arabiska nyhetskanalen Aljazeera:

There is no war in Angola against Islam or any other religion…There is no official position that targets the destruction or closure of worships.

De stängningar och den förstörelse av moskéer som förekommit på olika håll i landet förklaras med att det saknats landavtal, byggnadstillstånd eller andra i sammanhanget nödvändiga dokument.

 José Eduardo dos Santos har haft makten i 34 år.

Ett ögonvittne i provinsen Uige berättar för Aljazeera den 27 november att de stängda/förstörda  moskéerna byggts i all hast av muslimska angolaner, vilka återvänt från exil i södra eller norra Afrika, och behövde någonstans att be fredagsbönen. Vittnet, en Ahmed ould Taher, omtalar också att det finns två auktoriserade moskéer i huvudstaden Luanda som fungerar utan problem.

Här en länk till texten i Aljazeera :

http://www.aljazeera.com/news/africa/2013/11/angola-denies-reports-banning-islam-2013112782236279392.html

Angola har ända sedan den portugisiska kolonisationen avslutades 1974 styrts av kommunistiska MPLA. Sedan den tidigare presidenten Agostinho Neto avled 1979 har den notoriskt korrupte José Eduardo dos Santos, född 1942, och hans familj styrt landet.

Till början av 2000-talet rådde inbördeskrig eller inbördeskrigsliknande förhållanden i landet, där rebellrörelsen UNITA utmanade MPLAs diktatur. När rebelledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts i ett bakhåll  lade UNITA ner vapnen. UNITA för numera en tämligen tynande tillvaro i det angolanska parlamentet i den korrupta halvdiktatur, med enorma skillnader mellan välbeställda och fattiga, Angola ännu måste sägas utgöra.

Alla religiösa rörelser behöver särskilt tillstånd från staten för att kunna verka i landet med dess 19 miljoner invånare. Av dessa beräknas drygt hälften vara kristna med den romersk-katolska tron som dominerande. 83 religiösa organisationer, samtliga kristna, har i dag tillstånd att bedriva verksamhet i landet. 194 grupperingar har förbjudits såsom varande ”sekter”.

 Jonas Savimbi (till höger) i ett möte med Nelson Mandela.

Sista ordet har troligen ännu inte sagts om den angolanska MPLA-regimens islam-politik. Det är fullt troligt att man från regimhåll upplever det som besvärande att många muslimer nu återvänder från exilen på grund av den pågående oljeboomen i landet, och att man därför vidtar drastiska åtgärder i syfte att förebygga ett oönskat muslimskt inflytande i landet.

Statstelevisionen hyllar socialisten Palme

Palme, Schori och Palme kramas på Kuba sommaren 1975.

Innan den kommersiella mångfaldsrevolutionen försåg oss med ett rikhaltigt utbud av televisionskanaler fanns det endast två TV-kanaler i Sverige: TV1 och TV2. Tvåan kom dessutom först 1969.

Den ena av dessa var möjligen något mindre röd än den andra. På den tiden var det fritt fram att trumpeta ut vänstervriden politisk propaganda, och vi som var med på den tiden vet att så också skedde. Pamparna i Radio-TV-huset vid Ladugårdsgärde och på regeringskansliet brydde sig inte det minsta om vanligt folks protester.

När man tar del av SVTs nya hyllningsserie till Olof Palmes minne i tre delar tycker man sig vara förflyttad minst 25 år tillbaka i tiden. Det är som om kommunismen aldrig fallit som globalt frihetshot och som om kommunistdiktaturer som Kuba alltjämt hålles i allmän helgd och vördnad. Palme blir här föremål för ett hagiografiskt rövslickeri som man trodde var ett svunnet kapitel i svensk TV-historia. Den man som gjort mer än kanske någon annan för att förstöra Sverige avporträtteras här som en helgongestalt.

Intet under då att palmeiten Pierre Schori, före detta kabinettssekreterare, FN-ambassadör med mera, mysande förklarar att han trodde det var omöjligt att en person som Palme skulle kunna väljas till ledare för ett politiskt parti i Sverige. Schori, som stöttat flertalet av världens värsta diktatorer inklusive Fidél Castro, beledsagade Palme under dennes beryktade pusskalas med Castro på Kuba sommaren 1975.

Agostinho Neto, Angolas forne marxistledare: en av Olof Palmes och Pierre Schoris favoriter.

Det allra värsta var dock inte att den landfaderlige Tage Erlander lotsade fram Palme till posten som partiledare för Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP). Det värsta var att väljarna valde det parti som hade Palme som partiledare i flera val med undantag för perioden 1976-82, då olika borgerliga konstellationer hade makten men föga avvek från den socialdemokratiska linjen..

Jag anklagar Olof Palme för bland annat följande:

1. OP suddade med sin utrikespolitik ut skillnaderna mellan västlig demokrati och frihetsfientlig kommunism. Han hyllade brutala despoter såsom Castro, Angolas Agostinho Neto, Nordvietnams Le Duc Tho och PLOs Yassir Arafat – andra ej att förglömma – och såg samtidigt till att svenska skattepengar gick till bistånd till deras länder och/eller organisationer. Pengar som till största delen gick till vapen. Han införde en helt ny, Israel-fientlig linje i svensk utrikespolitik.

Palme och hans anhang i regeringskansliet och på utrikesdepartementet backade vidare upp alla Sovjetunionens så kallade fredsinitiativ – som i verkligheten syftade till att försvaga västvärldens motståndsvilja – med betydande entusiasm. Palme ville också se ett nära samarbete mellan SÄPO och den sovjetiska underrättelseorganisationen KGB.

2. OP företrädde utåt en aggressivt antiamerikansk utrikespolitik med kulmen i den exempellösa jämförelsen mellan USAs Vietnam-politik och tyska nationalsocialistiska krigsförbrytelser under Andra världskriget. Det tog efterföljande svenska administrationer många år att fullt återupprätta de en gång vänskapliga förbindelserna med USA.

Samtidigt bedrev den svenska regeringen i hemlighet ett nära samarbete med USA på flera områden, vilket ytterligare underströk det svekfulla i den palmeska utrikespolitiken. På UD satt kommunister och halvkommunister som Pierre Schori – vilken den avhoppade sovjetiske spionöversten Oleg Gordiejevskij kallat KGBs främste medarbetare i Sverige – och den homosexuelle sovjetbeundraren Sverker Åström (också han bevisad KGB-medarbetare) och såg till att Palmes politik genomfördes till punkt och pricka.

Sverker Åström – med KGB-kodnamnet Getingen – var en av dem som såg till att genomföra den palmeistiska utrikespolitiken.

3. Med Olof Palmes uppdykande som en fixstjärna på den svenska politiska himlen förråades den politiska debatten i Sverige. Palme gjorde det till en princip att förnedra sina motståndare och avvek därmed från det tidigare respektfulla umgänget partiledare emellan, där man visserligen kunde vara bittra meningsmotståndare men ändå iakttog en gentlemannamässig ton i debatterna.

Tidigare var det lilla ordet ”herr” framför en politikers efternamn en artighet. Palme gjorde samma ”herr” till en spydighet. Palme brutaliserade och polariserade.

4. Det var under OPs egid som massinvandringen blev norm i Sverige. Den invandring som ägt rum tidigare var till allra största delen arbetsmarknadsrelaterad, och de flesta européer och nordbor som på den tiden anlände till vårt land för att jobba i den svenska industrin återvände till sina ursprungsländer efter avslutat värv i Sverige.

Palme upptäckte dock att han kunde ge sina socialistiska meningsfränder runtom i världen en fristad i Sverige och öppnade slussarna för greker, spanjorer, chilenare, jugoslaver med flera. Det är sant att en hel del av dem som kom hit varit förföljda i sina hemländer, men efter hand som åren gick fick vi ett allt större antal människor som mera var socialturister än politiska flyktingar.

5. Med hjälp av meningsfränder inom politiken och fackföreningsrörelsen syftade Palme-regimen till att steg för steg omvandla Sverige till ett rent socialistiskt samhälle utan den så kallade blandekonomi – kapitalism och socialdemokrati arm i arm – som gjort att ekonomin fungerade hyggligt. Det var det av Rudolf Meidner utarbetade förslaget om löntagarfonder som skulle åstadkomma den avsedda förändringen.

Med hjälp av Meidners löntagarfonder skulle sosseriet och facket göra Sverige renodlat socialistiskt.

Om den palmeska samhällsomvälvningen hade lyckats skulle vi ha fått en socialistisk halvdiktatur i Sverige med ett troligt ekonomiskt kaos liknande det som rådde i Allendes Chile strax före militärkuppen 1973. Nu blev det gudskelov inte så. Företagsledare och andra hårt arbetande människor – som Palme inte tvekat att kalla ”babianhannar” respektive ”hatets och illviljans kolportörer” – protesterade kraftfullt mot den förestående socialiseringen och hindrade därmed de värsta excesserna.

Nu får svenska folket genom den svenska statstelevisionens försorg veta vilken stor hjälte, ja vilken helgonlik figur, Olof Palme egentligen var. Det är till sådan osmaklig propaganda de svenska licenspengarna från dig och mig går. ”Fri television” – jo, tjena…