Svenska artister (XIII): Ernst Rolf

Nordens elegante revykung Ernst Rolf.

Julaftonen 1932 inträffade ett sällsamt drama i anslutning till bryggan vid Mölna gård på södra Lidingön utanför Stockholm. Revykungen Ernst Rolf hade vid femtiden på eftermiddagen anlänt i en droskbil till gården, där han tidigare bott några somrar.

Rolf hade enligt ett ögonvittne som bodde på gården betett sig aningen underligt – gått omkring av och an och pratat för sig själv. Därefter gick han ut på bryggan och satte sig på en pållare. Så reste han sig plötsligt och hoppade ner i vattnet. Han hade varit högst en minut i det kalla vattnet, ropat på hjälp och tagit några simtag i riktning mot bryggan. Han fick hjälp av trädgårdsmästaren att kravla sig upp på bryggan.

Ernst Rolf hade troligen kunnat undkomma med livet i behåll från sitt misslyckade självmordsförsök om han tagits om hand omedelbart och körts till sjukhus. Nu blev det inte så. Om det som följde närmast efter det att Rolf tagit sig upp på bryggan står följande att läsa i Ny svensk historia: Gustaf V och hans tid 1928-1938. En bokfilm av Erik Lindorm (Wahlström & Widstrand 1940):

Rolfs stora hund – det var en Grand Danois – hade därunder stått stilla och sett på, men när hans husbonde väl var uppe på bryggan och sjunkit ihop där hade han ställt sig över Rolfs kropp och hindrat räddaren att närma sig. Hunden visade tänderna och var tydligen beredd att gå till anfall. Först sedan man anskaffat långa störar kunde man driva honom åt sidan. Därunder hade en halvtimme förflutit, och det troliga är väl att det var under denna halvtimme på bryggan Rolf ådrog sig sin lunginflammation, varvid man dock också får ta i betraktande att kraftiga veronaldoser kunna påskynda lunginflammationen. Det är nämligen nu bevisat att Rolf innan  han hoppade i vattnet förtärt åtskilligt veronal.

Sedan hunden motats bort fördes den svenske revycharmören i ilfart till Serafimerlasarettet i Stockholm, men med de medel läkarvetenskapen då förfogade över stod hans liv icke att rädda. Rolf avled således vid tolvtiden på natten mellan juldagen och annandagen 1932. Hans stoft jordfästes i Engelbrektskyrkan den 1 januari 1933.

Jordfästningen förrättades av komminister August Lindh under det att tonsättaren Oscar Lindberg på orgel framförde Beethovens sorgmarsch. Hovsångare David Stockman sjöng, passande nog, ”O, Herre, jeg er meget traet” av Melartin. Därpå kördes kistan från kyrkan till krematoriet på en öppen katafalkvagn framför vilken en trettiomannaorkester paraderade. Det har beräknats att omkring 60 000 människor följde den älskade underhållaren till den så kallade sista vilan på Norra begravningsplatsen.

Ernst Rolf var vid sitt frånfälle deprimerad till följd av såväl ekonomiska som äktenskapliga problem: han var jagad av långivare och den älskade (tredje) hustrun Tutta Rolf  hade förklarat att hon inte orkade med maken längre. Bara ett par dagar före sin död – dagen före julafton – hade Ernst Rolf spelat in en nyårshälsning, där han såg tillbaka på det gamla och framåt mot det nya året 1933 som han alltså aldrig fick uppleva:

http://www.youtube.com/watch?v=8RAJtqXmRrw

Sagan om Nordens revykung Ernst Rolf började den 20 januari 1891 då han föddes som Ernst Ragnar Rolf Johansson som ett av tre syskon på den lilla gården Elsborg nära Falu koppargruva. Fadern var skräddare. Unge Ernsts musikaliska begåvning upptäcktes tidigt, och han uppträdde i tidiga barnaår tillsammans med den äldre pianospelande brodern Birger på IOGT.

Loppis på Elsborg (Ernst Rolf-gården).

När han 1906 började arbetade på postorderfirman Åhlén & Holm i Insjön blev han bekant med den revyaktive föreståndaren Ragnar Åkerblom. Johansson och Åkerblom började snart uppträda som bondkomikerduon Hammarlund & Schröder.

Redan 1907 slutade den blivande revykungen på postorderfirman och tog sig artistnamnet Ernst Rolf. Han uppträdde som skådespelare och vissångare och visade sig vara en hejare på att till texterna plocka upp melodier som folk kom ihåg. Det är därför ingen tillfällighet att sånger såsom ”Mitt svärmeri är alltså här”, ”De´ä´grabben med chokla´i”, ”Ju mer vi är tillsammans”, ”Jag är ute när gumman min är inne” och icke minst ”Bättre och bättre dag för dag” fortfarande är högst gångbara när det vankas allsång. För texterna svarade låtskrivarsignaturer som Gösta Stevens, Dix Dennie, Herr Dardanell och Berco.

”Jag är ute när gumman min är inne”:

http://www.youtube.com/watch?v=rKuL1p6Qc4E

”Bättre och bättre dag för dag”:

http://www.youtube.com/watch?v=jNzhVwWoqGA

”Åh, i morgon kväll” samt ”Mitt svärmeri är alltså här” (med tal av Uno Myggan Ericson):

http://www.youtube.com/watch?v=WlYAQN54g_Y

Ernst Rolf begick sin skivdebut 1910 med tre titlar på bolaget Gramophone, en föregångare till His Master´s Voice (Husbondens röst). Han skulle bli otroligt produktiv genom åren och gjorde sammanlagt 851 skivinspelningar. Under senare år gjordes alla dessa på skivbolaget Odeon. Revykung kunde Rolf börja titulera sig efter revyn Lyckolandet som uruppfördes på Oscarsteatern i Stockholm 1 januari 1924. Enligt den välvilliga kritiken var detta en för Sverige helt ny teaterform som kombinerade kabaréteater med amerikanskt showande.

Under återstoden av Rolfs tragiskt korta revy- och levnadsbana kom Leve kvinnan (1925), Rolf-Revyn (1927), Rolfs Jubileumsrevy (1927-28), Rolfs Revy 1930 (1930), Rolfs Revy av Karl Gerhard (1931) samt Rolfsexpressen ut i det blå (1932). Fenixkabarén hade kommit redan 1917 och Kvinnan du gav mig 1920.

Ernst och Tutta Rolf i Hollywood 1930.

För Rolfsexpressen lät Rolf göra följande reklamfilm som visades i biosalongerna där bland andra artister märks den något överviktige Skåne-sångaren och aktören Edvard Persson:

http://www.youtube.com/watch?v=5XdeqkHVwdA

Rolfs filmer kan räknas på ena handens fingrar: Åh, i morron kväll (1919), Styrman Karlssons flammor (1925), Hans livs match (1932) och Rolfexpressen (1932).

Ernst Rolf var alltså gift tre gånger:

1916-23 med norskan Margit Strugstad (1881-1955). Barn: Sven-Erik Rolf (1917-88), Aniti Rolf (född 1919). Aktören Sven-Erik Rolf deltog i Andra världskriget på Tysklands sida i Waffen-SS och medverkade i tyska propagandasändningar i radion. Margit Strugstad var norsk generalsdotter.

1924-27 med konstnärinnan och kostymdesignern Margareta (Gueye) Rolf, född Wetterstrand (1902-73). Paret fick sonen Lars Rolf (1923-2001), som blev konstnär.

Oscarsbelönade filmredigerarenTom Rolf.

1930-32 med den norskfödda skådespelerskan och sångerskan Jenny (Tutta) Rolf, född Berntzen (1907-94). I äktenskapet föddes sonen Tommy Rolf, som föddes på nyårsafton 1931. Han skulle som Tom Rolf bli en förstklassig filmredigerare i USA med en Academy Award (Oscar) för bästa filmredigering i The Right Stuff 1983.

1985 öppnades i Falu kommun på Styraregatan 28 Ernst Rolfs barndomshem under namnet Ernst Rolf-gården. Här kan den intresserade insupa en tidstypisk miljö och beskåda en utställning med revykungens liv och gärning som tema. Kaffeservering finns.

Det kan avslutningsvis och utan någon som helst överdrift sägas att Ernst Rolf var en av Sveriges största underhållare och genuina glädjespridare genom alla tider. Som sådan har han en given plats i mitt artistgalleri. För den som vill läsa mer rekommenderas Uno Myggan Ericsons: Ernst Rolf (1968).

En dag väl värd att fira

 

Artur Hazelius gick i bräschen.

Svenska flaggans dag den 6 juni har firats officiellt åtminstone sedan 1916, då firandet ägde rum i det då relativt nybyggda Stockholms stadion i närvaro av konung Gustaf V och andra medlemmar av kungahuset. 1963 flyttade detta kungliga firande över till det närbelägna Skansen.

Att högtidligheten skulle äga rum just den 6 juni var långt ifrån självskrivet. Det var kring sekelskiftet 1900, då Sverige var föremål för nationalromantiska strömningar, som frågan om en lämplig svensk nationaldag började stötas och blötas. De alternativ som diskuterades var midsommarafton, Gustaf II Adolfs eller Carl XIIs dödsdag och den 6 juni.

Till slut gick den 6 juni segrande ur striden: det var det datum Gustaf I Vasa valdes till svensk konung – året var 1523 – och även den dag då 1809 års regeringsform skrevs under.

Nordiska museets och Skansens grundare, folklivsforskaren Artur Hazelius (1833-1901), gick i bräschen för den 6 juni som firandedatum då han 1893 lät anordna en ”vårfest på Skansen”, vilken avslutades just den 6 juni. Hazelius skriver följande i 1893-94 års årsredogörelse för Nordiska museet och Skansen:

Såsom en de fosterländska minnenas högtidsdag har på Skansen införts den 6 juni, Gustafsdagen, hvilken där firats och hädanefter kommer att firas såsom svensk nationaldag.

Det fanns flera skäl till att just den 6 juni utvaldes. Midsommarafton hade många förespråkare, men till slut föll detta alternativ på att den nya flagglagen, som trädde i kraft efter upplösningen av unionen Sverige-Norge, hade undertecknats dagen före midsommarafton. Det fick inte se ut som om vi ville fira förlusten av Norge.

Den svensk-norska unionsflaggan med ”sillsallaten”.

Vid denna tid firades midsommarafton för övrigt alltid den 23 juni, det vill säga dagen före midsommardagen. Bruket att fira midsommarafton den lördag som infaller mellan den 19 och 25 juni infördes först 1953 i Sverige (och i Finland 1955).

Hjältekonungarnas Gustaf II Adolfs och Carl XIIs dödsdagar den 6 respektive 30 november ansågs vid närmare eftertanke mindre passande, eftersom vid denna tid på året mörker och kyla rådde. Dessutom förefaller det kanske väl deprimerande att fira nationaldagen på någons dödsdag.

Först 67 år efter den första festligheten på Stockholms stadion – 1983 – fick den 6 juni genom beslut i riksdagen status som Sveriges nationaldag. Och 2005 blev dagen äntligen helgdag – eftersom det ansågs lättsinnigt att ge svenska folket ännu en röd dag i almanackan fick annandag pingst stryka på foten. Personligen hade jag föredragit att den 1 maj – den bedrövliga klasskampens dag – äntligen hade utmönstrats som svensk helgdag.

Bruket att fira svenska flaggan har sin egen speciella historik. Länge användes riksflaggan mestadels till sjöss, och då var den dessutom vanligen tretungad. 1873 hissades, i konung Oscar IIs andra regeringsår, en svensk flagga för första gången på kungliga slottet i Stockholm. Detta mötte på sina håll skarp kritik, eftersom det ansågs att en svensk flagga inte hade på land att göra.

Det kungliga exemplet vann dock efterföljd, och snart började flaggstänger resas och  blågula flaggor hissas på exempelvis prästgårdar, skolgårdar och vid järnvägsstationer. Det medförde att flaggningen snart var allmän. Företaget Åhlén & Holm samt bestyrelsen för Svenska flaggans dag började desslikes dela ut flaggor gratis.

Svenska flaggans nuvarande utseende fastställdes 1906, då vi efter unionsupplösningen fick en ny flagglag. Unionsmärket, den så kallade sillsallaten, som inrymts i flaggans övre vänsterhörn, togs bort och fälten i flaggan fick bestämda proportioner och bestämd färgsättning; tidigare hade de gula och blå färgerna kunnat förekomma i allehanda nyanseringar. Det fastslogs även, att den tretungade flaggan skulle vara förbehållen krigsmakten och kungahuset.

Det brukar ibland hävdas att svenskarna skulle vara unika bland världens folk på så sätt att vi inte firar vår nationaldag på ett lika entuasiastiskt sätt som andra. USA, Norge, Frankrike och Irland brukar nämnas som exempel på länder där man firar sin respektive nationaldag på ett ”normalt” sätt. Detta är emellertid ett felaktigt antagande och förmodligen ett uttryck för vår dåliga nationella självkänsla.

St. Patrick´s Day firas numera över hela världen.

I själva verket är de nämnda exemplen på entusiastiskt firande – Fourth of July (USA), Syttende Mai (Norge), Jour de la Bastille (Frankrike) samt St. Patrick´s Day (Irland) – inte alls representativa för hur nationaldagar i allmänhet brukar firas. Jag tycker personligen det är utomordentligt trevligt och medryckande med fosterländsk yra och en myckenhet av flaggviftande.

Min favorit bland nationaldagar är St. Patrick´s Day den 17 mars, i vars anslutning  jag sedan några år tillbaka brukar bjuda hem några goda vänner på traditionell irländsk mat, irländska drycker och massor med irländsk musik.

Vi svenskar behöver dock inte alls skämmas för vårt mer lågmälda firande, vilket givetvis har att göra dels med vår historiska särart, dels med vårt nationella kynne. Därför bör vi fira den 6 juni 2011 med både glädje och stolthet som en dag väl värd att fira.

Intressant att notera i sammanhanget är, att den politiska vänstern och de ängsligt politiskt korrekta ibland oss fortfarande tenderar att hysa dåligt samvete  inför nationaldagsfirandet, ett uttryck för det inflytande 68-vänstern alltjämt utövar. Det är därför vi med blandade känslor kan notera, att det på sina håll firas mångkulturellt präglade nationaldagar med kurdiska, zigenska, afrikanska med flera inslag i form av musik, dans och mat.

Med all respekt för främmande kulturer, vilka förvisso kan vara nog så lärorika och intressanta: låt den 6 juni få vara vår alldeles egna svenska högtidsdag!

Låt oss allra sist avnjuta Jussi Björlings tolkning av sången ”Land, du välsignade” med text av Elisabet Björklund och musik av Ragnar Althén:

http://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs