Glömda svenska fotbollshjältar (15): Dribblern och eleganten Lennart Backman

Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.

Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html

Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg  den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.

Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”

Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.

Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.

Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.

Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa

Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.

Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:

Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.

Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman

I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.

Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.

Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.

Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.

Glömda svenska fotbollshjältar (13): Hasse Jeppson var värd sin vikt i guld

DIF mot DIF: Hasse ”Guldfot” Jeppson stormar fram i Djurgårds-tröjan i en match mot Degerfors IF på Stockholms stadion.

Hans Olof Jeppsson – mer känd som Hasse Jeppson – föddes i Kungsbacka i norra Halland 1925 och avled vid 87 års ålder i Rom 2013. Han är ett av våra mest framgångsrika och uppskattade utlandsproffs någonsin – när han värvades av SSC Napoli från Atalanta BC 1956 var det den dyraste spelarövergången genom tiderna. Jeppson kostade den syditalienska klubben 105 miljoner lire, vilket motsvarar cirka 14 miljoner kronor i nutida penningvärde.

Sportlistan: Jeppson blev världens dyraste fotbollsspelare

Efter rekordvärvningen begåvades den svenske anfallsspelaren helt välförtjänt med smeknamnet ”Hasse Guldfot”. Karriären hade börjat i hemortsklubben Kungsbacka IF i början på 1940-talet, då Hasse gjorde debut i klubbens A-lag som 15-åring. Därefter blev det spel i göteborgska Örgryte IS i division II säsongen 1946-47, då Hasse spelade in 40 mål på 29 matcher.

Hasse Jeppson är en inte särskilt typisk svensk fotbollsstjärna. I motsats till många andra fixstjärnor på fotbollshimlen var han inte sprungen ur den så kallade arbetarklassen utan kom från en välbeställd bagarfamilj. Fadern ville helst att sonen skulle ägna sig åt det som ståndsmässigt ansedda tennisspelet och inte åt den mer proletära fotbollen, och som ung var Hasse en utmärkt tennisspelare hemmahörande i den svenska junioreliten.

Det finns en dråplig historia om Hasse Jeppson och tennisen som lyder ungefär som följer. Djurgårdens materialförvaltare, som inte kunde ett dugg om tennis, besökte en gång Kungliga tennishallen i Stockholm där Jeppson deltog i turneringen Kungens Kanna. Materialaren avvek dock snart från klubbkamratens match med motiveringen: ”Äh, det var redan avgjort när jag kom dit. Hasse ledde med 15-0.”

Efter tiden i Örgryte hade Hasse Jeppson flyttat till kungliga huvudstaden och blivit enrollerad i Djurgårdens IF (DIF). Att det blev just Stockholm sägs mest ha berott på att Hasse sökte sig till reservofficersutbildningen på Karlbergs krigsskola; han var framåtblickande och satte yrkeskarriären vid sidan av fotbollen i främsta rummet varom mer nedan. I DIF blev det hela 58 mål på 51 matcher åren 1948-51 och seger i den allsvenska skytteligan en säsong med 17 nätkänningar.

Örgryte IS division II-elva säsongen 1946-47 avbildad i Rekord-magasinet. Hasse Jeppson längst till vänster i övre raden.

När Sverige skulle delta i fotbolls-VM i Brasilien 1950 uttogs Hasse Jeppson som centerforward för att ersätta den till Italien flyktade Gunnar Nordahl. Svenska fotbollförbundet var fånget i dåtidens amatörtänkande, och de svenskar som blev professionella i utlandet – det var mest Italien som gällde – betraktades nära nog som landsförrädare. Den till största delen orutinerade svenska representationselva som reste till Brasilien 1950 svarade för en sannskyldig bragd som lyckades spela hem bronsmedaljerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1950

I Brasilien omgavs centern Hasse Jeppson i den svenska femmannakedjan av innerspelarna Calle Palmér från Malmö FF och Lennart ”Nacka” Skoglund från AIK. Båda fortsatte efter VM till Italien. Trion fick det kanske inte alltför välklingande namnet namnet PalJepSko.

Därefter blev åtskilliga av VM-hjältarna upphandlade av italienska klubbar, bland dessa Hasse Jeppson. Hasse svarade för två fullträffar i VM genom att göra två mål i öppningsmatchen mot regerande världsmästarna Italien, som blågult vann med 3-2. Bronsmedaljen säkrades sedan Sverige betvingat Spanien med 3-1 i den sista finalmatchen (man spelade en finalomgång och inte regelrätta kvarts- och semifinaler). Turneringen vanns av Uruguay, vilket förorsakade landssorg i värdnationen.

Innan Hasse Jeppson påbörjade sin extremt framgångsrika proffsbana i Italien uppehöll han sig några månader i London för studier. Han passade då på att, som amatör, spela för proffslaget Charlton Athletics FC. Hasse gjorde då 9 mål på 11 matcher och såg till att klubben hängde kvar i högsta serien. I en match mot Arsenal på Highbury i London svarade svensken för ett hat-trick i en match som Charlton vann med 5-2. Han blev därmed den andre svensken som spelat i England. Den förste var ”globetrottern” och göteborgaren Dan Ekner, som hade spelat i Charlton United FC. https://zenzafacta.wordpress.com/2019/05/31/fotboll-forr-minns-en-lirare-okanda-kanda-dan-ekner/

Genom att nappa på proffsanbudet från Atalanta i Bergamo i norra Italien hade Hasse Jeppson diskvalificerat sig själv från fortsatt landslagsspel. Det blev därför endast tolv landskamper för Hasse, som kom upp i sammanlagt nio mål. När VM skulle spelas i Sverige 1958 hade utlandsproffsen tagits till nåder, men då var Hasse Jeppsons tid som aktiv spelare över.

I Atalanta BC avverkade Hasse 27 matcher 1951-52 och hann under denna tid med 22 mål. Andra svenskar som spelat i Bergamo-klubben, vars namn härrör från hjältinnan Atalanta i den grekiska mytologin, är Bertil Nordahl, Bengt ”Julle” Gustafsson och Glenn Strömberg. Efter bara en säsong i Atalanta köptes Jeppson över till SSC Napoli, vilket berörs ovan. 1952-56 spelade svensken in 52 mål på 113 matcher och får därför sägas ha gjort sig förtjänt av övergångspengarna.  Han var  helt enkelt värd sin vikt i guld! https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Jeppson

Hasse Jeppson avslutade sin fotbollskarriär med spel i Turin-klubben Torino Calcio (nuvarande Torino FC) säsongen 1956-57. Det blev sju fullträffar på 19 matcher.

Hasse Jeppson efter den aktiva karriärens slut med några fotbollsminnen.

Några sysselsättningsproblem efter fotbollen hade inte Hasse Jeppson Han hade varit smart nog att utbilda sig för en karriär inom näringslivet och fick genom sin vänskap med tennispartnern Marcus ”Dodde” Wallenberg (1889-1982) anställning inom Atlas Copco, som Jeppson var VD för i Chile och Belgien. ”Dodde” Wallenberg var för övrigt mycket idrottsintresserad och såväl seglare som tennisspelare i elitklass. I tennis vann han fyra SM-tecken och representerade Sverige i Davis Cup. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899%E2%80%931982)

Jeppson invaldes 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som #33. Två år tidigare hade svensken Hasse Jeppson tillsammans med brasilianaren Careca och argentinaren Diego Maradona valts att ingå i Napoli FCs genom tiderna bästa innertrio.

Hasse Jeppson var gift med den förmögna italienskan Emma Di Martino och emigrerade för gott till Italien 1980, där han och hustrun bodde strax utanför Rom fram till Jeppsons död den 21 februari 2013.

 

 

Södertäljeprofiler (IX): De framgångsrika bröderna Abrahamsson

Det svenska silverlaget i Sankt Moritz 1928. Carl Abrahamsson nummer tre från vänster.

Södertälje är en framgångsrik idrottsstad med tennisfenomenet Björn Borg som den klarast lysande stjärnan. Fem raka Wimbledon-titlar och en hel drös med andra meriter talar för sig själva. Eljest har staden visat framfötterna i exempelvis ishockey, basket och friidrott. De första riktiga idrottsstjärnorna i Kringelstaden var bröderna Carl och Erik Abrahamsson, ofta kallade Calle respektive Erik Aber.

Låt oss börja med ”Calle Aber”. Denne föddes i Södertälje den 1 maj 1896 och avled i samma stad den 25 december 1948. Calle var aktiv i ishockey, bandy och friidrott och var efter den aktiva karriären verksam som tränare och lagledare. Han blev Stor grabb nummer 9 inom hockeyn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Abrahamsson_(idrottsman)

Carl Gustaf Emanuel ”Calle Aber” Abrahamsson var med och byggde upp bandyn inom Södertälje Sportklubb (SSK). Han var dessförinnan med i det AIK-lag som spelade SM-finaler i bandy mot det då dominerande laget IFK Uppsala 1915 (0-2) respektive 1917 (2-11). Det blev väl ingen ordentlig fart på SSKs bandysektion, men ishockeyn blev desto mer framgångsrik.

”Calle Aber” var en ledargestalt på och utanför planen.

”Calle Aber” och den yngre brodern Erik övertalade 1925 sportklubbens ledning att börja med hockey. Det blev omedelbar succé, ty redan samma år lyckades klubben bli svenska mästare genom att betvinga Västerås SK på bortaplan. Den hårdföre backkämpen Calle blev segerskytt i en match som slöt 3-2 efter förlängning. Spelarna hade läst på om hockeyreglerna på tåget till Västerås.

Efter blott fem matcher var alltså hockeynoviserna i SSK svenska mästarna. Laget bestod av Gunnar Thorberg-Carl Abrahamsson, Henry Johansson-Johnny Johansson, John ”Jompa” Nilsson och Erik Abrahamsson. Avbytare var Filip ”Filla” Wetterholm.

Sedan blev SSK svenska mästare även 1931, 1941, 1944, 1953, 1956 och 1985. Södertälje kom med tiden att kallas ”ishockeyns Mekka” och SSK ledde länge den allsvenska maratontabellen. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_SK

Calle Abrahamsson var tillsammans med klubbkamraten Henry Johansson ett svårforcerat backpar när Sveriges hockeykämpar knep OS— och VM-silvren (OS gällde även som VM) vid vinterspelen i Sankt Moritz i Schweiz 1928. Eftersom OS också gällde som EM kunde Calle desslikes titulera sig europamästare. EM-guld blev det även i Berlin 1932. https://sok.se/idrottare/idrottare/c/carl-abrahamsson.html

1928 utkom Aurora Nilssons självbiografiska bok Flykten från harem.

Abrahamsson var aktiv som hockeyspelare till 1935. Han fortsatte som ledare, tränare och riksinstruktör. Han var vice ordförande i Svenska ishockeyförbundet 1936-39 samt ordförande i Södertälje SK 1927-36.

På Calle Abers meritlista står även 28-DM-guld i friidrott samt deltagande för Sverige i Baltiska spelen i Malmö 1914. Idrottsbladets legendariske chefredaktör Torsten Tegnér kallade Abrahamsson ”urvikingen från Södertälje” och liknade honom vid filmidolen Douglas Fairbanks.

Det finns en historia om Calle Aber som jag tog del av för många år sedan. Sverige spelade landskamp – det kan ha varit vid OS i Sankt Moritz – och lagkamraten Wilhelm ”Mulle” Petersén (som 1927 värvats till SSK från AIK) åkte ihop med en motspelare men stod fortfarande på skridskorna. Då skrek Calle med sina lungors fulla kraft ”Åma´rej, Mulle, åma ´rej!”. Varpå Petersén sjönk ihop på isen och vred sig i fiktiva plågor. Resultatet blev att motståndaren blev utvisad!

Carl ”Calle Aber” Abrahamsson avled hastigt i hjärtinfarkt juldagen 1948 i en ålder av 52 år. Han efterlämnade änkan Aurora Nilsson (1894-1972), som tidigare varit gift med den afghanske diplomaten Asim Khan som hon träffat vid konststudier i Berlin på 1920-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aurora_Nilsson

Det blev ett lika olyckligt – Aurora blev dåligt behandlad och utsattes bland annat för misshandel – som kort äktenskap; maken var samtidigt gift med flera andra kvinnor enligt muslimsk sedvänja. Asim Khan avrättades 1933 sedan han skjutit ned tre tjänstemän vid den brittiska ambassaden i Kabul som ett led i ett försök att störta kungen. Aurora Nilsson utkom 1928 med boken Flykten från harem om sina dyrköpta erfarenheter.

Båda makarna Abrahamsson är begravda på Södertälje kyrkogård.

Erik Abrahamsson hoppar till sig OS-bronset i längdhopp i Antwerpen 1920.

Erik Abrahamsson var visserligen nästan två år yngre än sin bror Carl men var ändå den som började med ishockey först. Efter att ha spelat bandy i Södertälje SK från 1914 tog han upp ishockeyn 1921 och kom att representera AIK och IFK Stockholm. Han var också med och vann EM med landslaget 1921. Som framgått ovan medverkade Erik även i det SSK-lag som 1925 blev svenska mästare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Abrahamsson_(idrottare)

Erik Adolf Efraim Abrahamsson föddes i Södertälje den 28 januari 1898 och dog i samma stad den 19 maj 1965 i en ålder av 67 år. Han är mest känd för att ha tagit en bronsmedalj i OS i Antwerpen 1920 med längden 7,08. OS-mästare blev svensken William Petersson (Björneman) på 7,15. Det var för övrigt enda gången i de olympiska spelens historia 1896-1960 som en icke-amerikan tog hem OS-guldet i längdhopp. https://sok.se/idrottare/idrottare/w/william-pettersson.html

Erik ”Erik Aber” Abrahamsson vann efter OS-bronset tre svenska mästerskap i rad i längdhopp – 1921, 1922 och 1923. Han blev Stor grabb nummer 46 i fridrott. 1942-45 var han sekreterare och kassör i kamratföreningen De stora grabbarna

Glömda svenska fotbollshjältar (9): Gösta ”Knivsta” Sandberg – århundradets ”järnkamin”

”Järnkaminen” Gösta ”Knivsta” Sandberg forsar fram på fotbollsplanen i den klassiskt bredrandiga DIF-tröjan.

Jag har ett personligt minne av Gösta ”Knivsta” Sandberg. Det härrör från när jag med mina föräldrar såg en match på Råsunda något av 1960–talets första år mellan Djurgårdens IF (DIF) och Malmö FF. Hemmalaget tilldömdes straffspark och ”Knivsta” stegade fram till straffpunkten. Han krutade i vanlig ordning på för fullt – och sköt över ribban med god marginal.

För min mor framstod ”Knivstas” straffmiss som höjden av klantighet, och hon skulle rätt ofta återkomma till händelsen. Jag såg även ”Knivsta” representera DIF ett antal gånger i de återkommande hockeydrabbningarna mellan DIF och Södertälje SK på den så kallade Månskensrinken i Södertälje i början av 1960-talet (de vid denna tid helt dominanta stockholmarna vann nästan alltid).

Gösta ”Knivsta Sandberg föddes i den gamla  sågverksorten Knivsta i Uppsala län den 6 augusti 1932 och avled i Stockholm den 27 april 2006. Från Postgirots korplag (!) värvades han till Djurgårdens IF, där han spelade 1951-66. Svensk mästare blev han vid fyra tillfällen åren 1955, 1959, 1964 och 1966.

Han tillhörde även den mindre lyckosamma DIF-elva som åkte ur allsvenskan 1960 efter att ha vunnit SM-guld året dessförinnan. 1956 tilldelades han Aftonbladets pris Guldbollen som årets bäste svenske fotbollsspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6sta_Sandberg

Djurgårdens mästarlag årgång 1964 som samlarbild i Rekords idrottsalbum.. ”Kniven” syns längst till höger i främre raden.

Sandberg drev vid sidan av idrotten en färghandel på Ulvsundavägen i Bromma i västra Stockholm. Alla spelare som inte var professionella i utlandet var tvungna att ha ordinära jobb för att kunna försörja sig, eftersom de i stora drag fick ekonomisk ersättning endast för resor och förlorad arbetsförtjänst.

Här följer en mycket trevlig och informativ video gjord av Pelle Kotschack med ”Knivsta” som huvudperson: https://solidsport.com/diftv/watch/pk-18

På 300 matcher i den randiga DIF-tröjan blev det 70 mål. Den blågula landslagsdressen iklädde sig ”Knivsta” (eller ”Kniven” som han också kallades i trängre kretsar) vid 52 tillfällen. Landslagsdebuten ägde rum i en landskamp mot Skottland på Råsunda den 30 maj 1952. ”Knivsta” svarade för ett spektakulärt mål: han slog till på volley från 40 meter och fick motståndarmålets nät att se ut som en strut. Sverige vann med 3-1. https://sok.se/idrottare/idrottare/g/gosta-sandberg.html

Gösta Sandberg spelade först företrädesvis vänsterytter i kedjan men övergick med åren alltmer till att spela halvback. Han spelade alla fyra matcher i OS-turneringen i Helsingfors 1952, där Sverige knep bronsmedaljen. Ett mycket viktigt mål svarade han för i kvartsfinalen mot Österrike, som blågult vann med 3-1. Sverige förlorade sedan semifinalen mot blivande OS-mästarna Ungern med hela 6-0 men betvingade Tyskland med 2-0 i bronsmatchen.

Någon VM-turnering blev det aldrig för ”Knivsta”; enligt många liknade det skandal att han inte uttogs i Sveriges trupp till VM på hemmaplan 1958, vilket däremot klubblagskompisen Sigvard ”Sigge” Parling gjorde. Kanske tyckte dåtidens uttagningskommitté (UK) att det räckte med en så kallad järnkamin i landslaget.

Däremot spelade han alla matcher i VM-kvalet mot Belgien och Schweiz 1960-61 inför världsmästerskapet i Chile 1962. Han spelade omväxlande höger- respektive vänsterhalvback men flyttades i den avgörande omspelsmatchen mot Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 upp som vänsterinner i kedjan som presumtiv tung målskytt. Och nog sköt han alltid – ofta och gärna men tyvärr mindre träffsäkert. Schweizarna vann  med 2-1. Svensk målskytt var FrankrIke-proffset Yngve Brodd. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

Gösta ”Knivsta” Sandberg spelade samtliga Sveriges matcher när blågult tog brons i Helsingfors-OS 1952.

Efter spelarkarriären tränade Gösta Sandberg Djurgårdens A-lag 1967-71 samt 1979. Han hade även tränaruppdrag i IF Brommapojkarna i Stockholm.

”Knivsta” Sandberg var den siste i raden av mångsysslare som togs ut för landslagsspel i fotboll, ishockey och bandy. I hockey blev det åtta landskamper och sex SM-guld åren 1958-63. Främsta landslagsmeriten är spel i VM i Schweiz 1961, där Sverige dock svarade för en medioker insats och slutade på fjärde plats. Eftersom Sverige var tredje bästa europeiska nation – Kanada i form av det ruffiga amatörlaget Trail Smoke Eaters vann – blev det emellertid ett EM-brons.

”Knivsta” inledde hockeykarriären i Knivsta IK och kom till Djurgårdens IF efter spel i IK Sirius (Uppsala) och Spånga IS.

I bandy avverkade ”Knivsta” tre landskamper 1962. I denna sport höll han igång som aktiv upp i 50-årsåldern.

Gösta ”Knivsta” Sandberg avled efter att ha drabbats av hjärtinfarkt efter ett derby mellan AIK och DIF på Råsunda fotbollsstadion den 27 april 2006. Han blev 73 år gammal. Han efterlämnade hustru, fyra barn och nio barnbarn. Flera av sönerna blev aktiva inom fotbollen. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/kawg3k/knivsta-sandberg-dod

”Kniven” bärs i gullstol på Råsunda efter ett av DIFs SM-guld.

Den stabilt byggde”Knivsta” -matchvikten låg runt 90 kilogram – var ingen framstående tekniker men kompenserade detta genom snabbhet, hårdhet, passningsskicklighet och ett tungt skott. Han utsågs 1991 till ”Århundradets djurgårdare” – eller varför inte ”järnkamin”: Järnkaminerna är ett från 1950-talet stammande smeknamn på Djurgårdens IF som kommer dels från lagets randiga tröjor, dels från lagets ofta hårda spelstil. Det är också namnet på DIFs supporterklubb. https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnkaminerna

Gösta ”Knivsta” Sandberg har än så länge inte valts in i Svensk fotbolls Hall of Fame, vilket förefaller något märkligt i denna bloggares ögon. ”Knivsta” är en legendar av stora mått som genom åren gjort betydande insatser både i klubb- och landslaget. Han borde därför vara given i denna illustra församling!

Glömda svenska fotbollshjältar (7): MFF-klippan Erik Nilsson, medaljör i OS och VM

Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.

Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.

Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.

Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.

Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)

Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.

I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.

Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.

I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx

Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.

Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!

Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.

Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.

Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.

Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:

Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.

 

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Glömda svenska fotbollshjältar (IV): Sven Jonasson gjorde flest allsvenska mål

Sven Jonasson, IF Elfsborg på väg in på plan för match mot AIK.

Ingen allsvensk fotbollsspelare har gjort fler mål än IF Elfsborgs Sven Jonasson. På 409 matcher åren 1927-46 svarade han för 252 fullträffar i den högsta serien. Ingen har heller avverkat fler allsvenska matcher i följd: 1927-42 spelade han utan avbrott 334 matcher. Sviten bröts när han vid ett tillfälle nekades permission från sin tjänst som kusk i armén under krigsårens militära beredskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Jonasson

Sven Jonasson (1909-84) föddes i Borås den 9 juli 1909. Han inledde sin fotbollskarriär i IK Ymer men värvades i unga år till storklubben IF Elfsborg under en danskväll i Folkets park. Den allsvenska debuten inföll med en match mot AIK på Råsunda den 11 september 1927. Det blev AIK-seger med 2-0 och den 18-årige Sven Jonasson gjorde ingen större succé.

Någon vecka senare kunde ”Jonas” dock revanschera sig genom att göra två mål i hemmasegern med 4-1 mot Helsingborgs-laget Stattena IF. Därefter rullade det på i match efter match i ytterligare 15 år utan skada, sjukdom eller annat förfall. Sammanlagt blev det alltså 334 matcher, eller 332 om man räknar bort två matcher mot Malmö FF hösten 1933 vilka ströks ur den officiella statistiken därför att MFF diskades på grund av brott mot de rigida amatörbestämmelserna.   http://www.mff.se/sv-SE/ditt-mff/om-klubben/historik

Sin sista allsvenska fotbollsmatch genomförde den då 37-årige Sven Jonasson mot Billingsfors IK den 8 september 1946. Matchen slutade 2-2 och var en av endast tre matcher där brukslaget från Dalsland tog poäng (det blev tre sammanlagt varav ingen seger). Den första matchen hade Elfsborg vunnit med 5-1. http://www.bolletinen.se/sfs/allsvenskan/billingsfors.pdf

IF Elfsborg upplaga 1942 som samlarbild i Rekord-magasinet. Sven Jonasson syns som nummer fyra i bakre raden.

Sven Jonasson blev svensk mästare med det gul-svarta Borås-laget tre gånger, nämligen säsongerna 1935-36, 1938-39 och 1939-40. På den tiden spelade man höst-vår istället för som nu vår-höst. Sven vann även den allsvenska skytteligan 1933-34 (20 mål) och 1935-36 (24 mål). Han svarade vid två tillfällen för hela fem mål – mot Stattena 1928 och Eskilstuna 1936. Han skall dock som spelare ha varit av den osjälviska sorten och lika gärna spelat fram till mål som att själv näta .https://www.svenskafans.com/fotboll/14575.aspx

I landslaget blev det 42 matcher och 20 mål åren 1932-40. Sven Jonasson var med i de svenska representationslagen i de tre stora turneringarna VM i Italien 1934, OS i Berlin 1936 och VM i Frankrike 1938. Han gjorde de båda inledande målen i den överraskande segermatchen (3-2) mot Argentina 1934. Därefter blev det stryk mot blivande bronslaget Tyskland med 2-1 och respass ur turneringen. Italien slog Tjeckoslovakien i finalen.

I OS i Berlin åkte Sverige ut direkt efter den nesliga 3-2-förlusten mot Japan. I VM-turneringen i Frankrike 1938 vann blågult inledningsvis mot Österrike på walk-over; Österrike drog sig ur VM efter den nazityska annekteringen av landet. Efter 8-0 mot Kuba ställdes Sverige mot Brasilien, som vann med 4-2 – Jonasson gjorde ett av de svenska målen och kom alltså sammanlagt upp i tre VM-mål. Sverige slutade fyra i turneringen efter Italien, Ungern och Brasilien.

Sven Jonasson blev Stor grabb 1935 och invaldes 2003 i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 5 i första urvalet.

Efter den aktiva spelarbanan blev Sven Jonasson tränare i IFK Ulricehamn och senare i IF Elfsborg. Han avled 75 år gammal i Varberg den 18 september 1984. Föreningen Gamla Elfsborgare delar varje ut ett stipendium till ”Jonas” minne.

Sven Jonasson står staty i Borås Arena. Foto: Tomas Junglander

2001 restes på Ryavallen i Borås en staty över legendaren Sven Jonasson med Bianca Maria Barmen som skulptris. Den överflyttades 2014 till den nya arenan Borås Arena. http://www.offbeat.group.shef.ac.uk/statues/STFB_Jonasson_Sven.htm

Det har sagts att Sven Jonasson förnyade forwardsspelet i svensk fotboll. Han rörde sig över stora ytor på planen på ett sätt som inte var vanligt vid denna tid. Han spelade mestadels center men alternerade även som inner. Han var en skicklig huvudspelare och nickade in många av sina mål.

Fotnot: Näst flest mål i fotbollsallsvenskan har gjorts av Carl-Erik Holmberg, Örgryte IS (1906-91) med 194 nätkänningar. Holmberg, kallad ”Kalle Nick” eller ”Slana”, spelade även in åtta mål på 14 landskamper och var reserv på hemmaplan till VM 1934. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Erik_Holmberg

Glömda svenska fotbollshjältar (II): ”Pära” Kaufeldt – fotbollens Napoleon

Tre AIK-stjärnor i början av 1930-talet. Från vänster Eric ”Lillis” Persson, Per ”Pära” Kaufeldt och Ernst ”Sudden” Wahlberg.

Per ”Pära” Kaufeldt är AIKs främsta målskytt genom alla tider med minst 122 inspelade fullträffar på 170 matcher åren 1924-34. ”Pära” sprutade in mål även i landslaget – på 33 landskamper 1921-31 blev det 23 mål. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/perkaufe.html

Per Ludvig Gösta Kaufeldt (1902-56) kom från en barnrik arbetarfamilj. Han föddes på Södermalm den 1 augusti 1902 men växte upp i Solna-stadsdelen Hagalund. Hans bröder Anders, Gunnar och Elis spelade också fotboll i Allmänna idrottsklubben (AIK) men inte i allsvenskan. Innan han kom med i AIK spelade ”Pära” i Hagalunds IS, Tranebergs IF, Westermalms IF och Råsunda IS.

Det svenska bronslaget vid OS i Paris 1924. Per Kaufeldt nummer tre från vänster i bakre raden.

Det stora genombrottet kom med Sveriges deltagande i de olympiska spelen i Paris 1924, där Sverige nådde sin dittills största fotbollsframgång genom att erövra bronsmedaljerna. Det anses att ”Pära” Kaufeldt, som spelade centerforward i dåtidens femmannakedja, tillsammans med målvakten Sigge Lindberg och anfallskollegerna Sven Rydell och Rudolf ”Putte” Kock starkast bidrog till det svenska bronset.

Sverige inledde OS-turneringen på ett lika spektakulärt som osannolikt sätt. De regerande olympiamästarna Belgien, kallade ”de röda djävlarna”, krossades med 8-1 efter tre mål av Kaufeldts AIK-kamrat ”Putte” Kock (turneringens bästa vänsterytter), tre mål av högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS samt ett mål vardera av ”Pära” Kaufeldt och högeryttern Charles Brommesson från Hälsingborgs IF. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/06/14/om-en-svensk-fotbollsbragd-for-90-ar-sedan-och-litet-om-bristen-pa-pk-tankande/

Därefter blev det svensk seger med 5-0 mot Egypten efter två mål av Kaufeldt. Efter förlust med 2-1 i semifinalen mot Schweiz ställdes de svenske mot Nederländerna i bronsmatchen. Här blev det 1-1 varför det blev omspel, vilket Sverige vann med 3-1. Kaufeldt svarade för Sveriges mål i den första matchen mot Nederländerna. I den andra blev han utvisad.

AIK mot Örgryte: ”Pära” Kaufeldt längst till höger i bild.

Efter succén i Paris-OS för såväl Sverige som ”Pära” Kaufeldt – fyra mål och rangen som turneringens främsta center – prövade ”Pära” 1924-25 på livet som halvproffs i franska Stade Olympique Montpellierain. I syfte att komma runt dåtidens stränga amatörbestämmelser skrevs ”Pära” in som student vid universitetet.

1928 stängdes dock Kaulfeldt av tre månader för brott mot amatörbestämmelserna – han hade begärt och kvitterat ut 50 kronor som ersättning per match i stället för tillåtna 30. Samma öde drabbade AIK-kollegan Ernst ”Sudden” Wahlberg.

Per Kaulfeldt blev svensk mästare i fotboll med AIK från Solna 1923 och 1932 samt säsongen 1931-32 även SM-vinnare i bandy. Han avverkade två landskamper mot Finland i samma sport. Även i ishockey spelade han på elitnivå med AIK.

Efter sina betydande insatser som spelare väntade en framgångsrik tränarkarriär för Per Kaufeldt. Han tränade således AIK 1935-40, Hammarby IF 1940-44, Djurgårdens IF 1944-50 och Örebro SK 1950-52. Därefter blev det ytterligare ett par tränarår i AIK. Förutom fotbollen hade Kaufeldt även anställningar som oljelagerarbetare vid Texaco i Värtahamnen samt biträdande vaktmästare på Stockholms stadion med särskilt ansvar för gräsmattans skötsel. https://sok.se/idrottare/idrottare/p/per-kaufeldt.html

”Pära” Kaufeldt – fotbollens Napoleon.

Per ”Pära” Kaufeldt var en kortväxt, ettrig spelare. Han var som framgår av ovanstående en målskytt av rang men även en framstående taktiker och speluppläggare som fick hederstiteln ”fotbollens Napoleon” efter den franske kejsaren och fältherren. Han hade för vana att hålla sig framme och stressa motståndarlagets målvakt för att i bästa fall kunna snappa upp bollen och göra mål.

På äldre dagar fick ”Pära” Kaufeldt hälsoproblem med värk i benen, vilket ledde till att han gick bort i förtid den 21 mars 1956, bara 53 år gammal. Han var under större delen av sitt vuxna liv bosatt på Breitenfeldsgatan på Östermalm inte långt från Stockholms stadion.

Om en svensk fotbollsbragd för 90 år sedan…och litet om (bristen på) PK-tänkande

 OS-guldhjältarna från London 1948. De sex närmast kameran är lagledaren Rudolf ”Putte” Kock, målvakten Thorsten Lindberg, högerinnern Gunnar Gren, vänsterinnern Henry ”Garvis” Karlsson, lagkaptenen och högerhalven Birger ”Bian” Rosengren samt vänsterhalven Sune ”Mona-Lisa” Andersson.

Sverige har tagit tre VM- och lika många OS-medaljer i fotboll. Det måste sägas vara ett mycket gott facit för ett land i vår storleksordning.

Den första riktigt stora fotbollssuccén för svenskt vidkommande inträffade vid de olympiska spelen i Paris 1924. Den svenska nationselvan skrällde ordentligt i första matchen mot regerande olympiska mästarna från Belgien och vann med hela 8-1. Jag kom osökt att tänka på denna svenska praktmatch då jag såg Nederländerna krossa Spanien med 5-1 i årets fotbolls-VM.

AIKs ”Pära” Kaufeldt, målskytt mot Belgien och med sammanlagt 23 landslagsmål.

Belgiens lag sågs som klara favoriter 1924 och antogs kunna försvara guldet från hemmaplan i Antwerpen 1920. I finalen fyra år tidigare hade det belgiska laget, kallat Les diables rouges (de röda djävlarna), vunnit finalen mot Tjeckoslovakien på ett egenartat sätt: tjeckerna marscherade helt sonika av planen på grund av missnöje med den engelske domaren John Lewis och blev därmed diskvalificerade.

Belgiens landslag går för övrigt än i dag under benämningen Les diables rouges:

http://www.coupedumonde2014.be/les-diables-rouges-belgique-football-joueurs-presentation-palmares/

 Sveriges landslag som slog Norge med 6-3 1930: i mitten den atletiskt byggde målvaktsresen Sigge Lindberg.

Nya matcher måste till för att skaka fram nya silver- och bronsmedaljörer, och de utföll så att Spanien tog silver och Nederländerna brons; Spanien besegrade bland andra Sverige på sin väg mot silvret. Sveriges lag hade inlett OS-turneringen 1920 genom att spöa Grekland med inte mindre än 9-0, men sedan blev det stopp i och med förlust med 5-4 mot nederländarna efter förlängning.

Fyra år senare ställde Sverige ett helt nytt och påfallande ungt lag på benen, och skepsisen var stor inför vad denna elva skulle kunna tänkas åstadkomma. Alla utgick att laget skulle slaktas av belgarna i premiären den 29 maj. Det blev alltså precis tvärtom!

 Vår första riktiga målvaktsstjärna, Sigge Lindberg, i en prakträddning.

Vänsteryttern Rudolf ”Putte” Kock från AIK inledde målskyttet efter åtta minuter, och sedan flöt det bara på. När den österrikiske domarens pipa ljöd för slutsignal hade ”Putte” spelat in tre, högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS tre samt centern Per ”Pära” Kaulfeldt (AIK) och högeryttern Charles Brommesson (Hälsingborgs IF) varsitt mål.

Efter skrällsegern mot Belgien blev det vinst mot Egypten med 5-0 men därpå förlust i semifinalen mot Schweiz med 2-1. Det krävdes sedan två matcher om tredje pris mot Nederländerna innan våra bronsmedaljer var säkrade: den första matchen den 8 juni slutade 1-1 men i omspelet dagen därpå vann vi med 3-1 efter två fullträffar av Sven Rydell och en av högeryttern Evert Lundquist, som gått in i stället för Brommesson. Guldmedaljen togs av Uruguay efter 3-0-vinst i finalen mot Schweiz.

Det är nog ingen överdrift att påstå, att det svenska OS-bronset 1924 innebar genombrottet för fotbollssporten i vårt land.

I målet stod Sigfrid ”Sigge” Lindberg från Hälsingborg, vilken länge innehade det svenska landskampsrekordet med 57 matcher i landslagströjan. Han var vår förste stormålvakt och gav 1932 ut en memoarbok med titeln Mitt liv mellan stolparna vid en tid, då idrotten ännu inte blivit genomkommersialiserad och den politiska korrektheten (PK) inte var uppfunnen. Lindberg blev blind på äldre dar.

 Justus ”Negern” Gustafsson gjorde fem landskamper.

Avsaknaden av PK-tänkande framgår exempelvis av, att det fanns framstående fotbollsspelare som kallades såväl ”Negern” som ”Niggern”.

Justus ”Negern” Gustafsson (1894-1966), AIK, spelade back och gjorde fem A-landskamper 1920-24. ”Negern” gjorde 102 allsvenska matcher i AIK-tröjan (men inte ett enda mål) och blev efter den aktiva banan tränare först i AIKs reservlag och därpå i Sandvikens IF.

Gustaf ”Niggern” Josefsson (1916-83), också han i AIK-tröjan där han spelade högerytter, avverkade 99 allsvenska matcher för ”Kolsäckarna” från Solna (33 mål) och tio landskamper.

Jag är inte underkunnig om historien bakom dessa smeknamn, men ingen av de båda spelarna hade i varje fall färgad hy. Smeknamnen är naturligtvis helt otänkbara i dag med den rådande, närmast desperata politiska korrekthet som hemsöker vårt samhälle.

 Tio landskamper blev det för Gustaf ”Niggern” Josefsson.

Berömdast i bronslaget 1924 var dock givetvis Rudolf ”Putte” Kock (1901-79), inbiten AIKare som utnämndes till turneringens och därmed världens (VM-turneringar fanns ännu icke) bäste vänsterytter. Kock var en högt begåvad person, som förutom 37 landskamper i fotboll även gjorde två landsmatcher i ishockey. Han var även svensk och europeisk mästare i bridge.

”Putte” Kock tvingades avsluta den aktiva karriären i förtid på grund av en meniskskada men blev senare lagledare för de svenska landslag som knep OS-guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 samt OS-brons i Helsingfors 1952. Så småningom blev han en högt profilerad, man kan nog säga folkkär, cigarrökande sportkommentator och tipsexpert (nåja) i TV. Han var även en skicklig pianist.

 ”Putte” Kock vid bridgebordet.

Även Kocks lagkamrat från AIK, centerforwarden ”Pära” Kaufeldt (1902-56), har en intressant karriär. Han blev uttagen i landslaget 33 gånger och svarade för 23 mål. På 170 allsvenska matcher tillverkade ”Pära” sammanlagt 124  mål. Han försökte sig även på spel i den franska klubben Stade Olympique Montpellierain vintern efter OS-turneringen.

Liksom så många andra av sina idrottskamrater var Kaufeldt  mångfrestare med ett SM-tecken i bandy och elitspel i ishockey på meritlistan. Efter spelarkarriären blev han en framstående tränare i AIK, Hammarby IF, Djurgårdens IF och Örebro SK.

Några ord måste även sägas om Sven ”Trollgubben” Rydell (1905-75), ännu landslagets främste målgörare genom tiderna med 49 mål på 43 landskamper. Det är en prestation som måste sägas smälla högre än Zlatan Ibrahimovics 48 mål på 97 landsmatcher. 1931 belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj efter en avgörande insats i landskampen mot Danmark på Stockholms stadion, som Sverige vann med 3-1. Rydell hade då ändå bytt sin vanliga position som högerinner i dåtidens traditionella femmannakedja mot vänsterinnerplatsen.

 Sven Rydell trollar in ett mål i 5-0-matchen mot Egypten i Paris-OS 1924.

Rydell tvingades sluta med fotbollen redan vid 29 års ålder till följd av skada. Han var även svensk mästare i handboll med Redbergslids IK. Ursprungligen kontorist blev han med tiden en uppskattad sportjournalist vid Göteborgs-Tidningen under signaturen Dribbler.

Avslutningsvis måste jag säga att fotbollen var bra mycket roligare förr innan gravallvaret, cynismen, huliganismen och de orimligt stora penningsummorna kommit in i bilden. Visst, jag kastar ett getöga på årets VM-spektakel i Brasilien, men jag gör det utan större entusiasm.

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

 Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

Gillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

 Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

 Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.