Svenska artister (XXXII): Brita Borg

Brita Borg (1926-2010) fick en lång karriär och kunde därmed glädja det svenska folket under många år med sin sång- och skådespelarkonst.

Brita Borg var en av de klarast lysande stjärnorna på den svenska artisthimlen under min barn- och ungdomstid på 1950- och 1960-talen. Hennes mörka altröst och föredömligt tydliga frasering var inte att ta fel på. Hon hördes ofta på radion och medverkade även i en räcka mer eller mindre framgångsrika filmer.

Brita Kerstin Gunvorg Borg föddes i Högalids församling på Södermalm i Stockholm 1926 och avled i Borgholm på Öland 2010 en dryg månad före sin 84e födelsedag. I sitt äktenskap med Allan Johansson fick hon sonen Allan Borg. Brita slog igenom som artist genom att vinna tidningen Vecko-Revyns sångtävling krigsåret 1943. Snart därefter kom hon med i sång- och showgruppen Vårat gäng. Två år senare bildade hon, tillsammans med sin blivande make Allan Johansson, sångkvartetten Flickery Flies. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brita_Borg

1947 inledde Brita Borg ett synnerligen givande samarbete med Povel Ramel och medverkade tillsammans med Flickery Flies i åtskilliga av dennes Knäppupp-revyer åren 1952-62. Flickery Flies bestod initialt av Brita, Allan Johansson, Bengt Elmberg och Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, men då gruppen enrollerades av Povel Ramel ersattes de båda sistnämnda av Oscar Rundqvist och Karl-Olof Finnberg. Den senare ersattes 1954 av Tosse Bark, som Brita kände sedan tiden i Vårat gäng. https://sv.wikipedia.org/wiki/Flickery_Flies

Ett i radion främst på 1950-talet ofta spelat exempel på Flickery Flies sångkonst är ”Den gamla vaktparaden” av Povel Ramel: https://www.youtube.com/watch?v=ZObUmCUWhvE

Den på sin tid välkända sånggruppen Flickery Flies – här i skotsk mundering.

Från och med 1964 avverkade Brita Borg flera säsonger hos revymakaren Hagge Geigert i Uddevalla innan hon gjorde en sejour hos Kar de Mumma (Erik Zetterström) på Folkan i Stockholm. På 1970-talet flyttade Brita tillsammans med nye maken, polismannen Stig Salomonsson, till Arvidsjaur i Lappland, vilket inte hindrade henne från att fortsätta sin artistkarriär.

Brita Borg kom att göra bra ifrån sig som aktris och sångerska med Riksteatern åren 1967 till 2001. Debuten skedde med ”Call Me Madam” 1967 och sedan följde medverkan i uppsättningar som ”Annie Get Your Gun”, ”Oss bröder emellan”, ”Spelman på taket”, ”Tolvskillingsoperan” och ”Jubilarerna”. Sin första rena talroll hade hon med Tor Isedal som motpart i ”Sjöhästen”.

En uppmärksammad insats svarade Borg för 1983 i Peter Schildts direktsända TV-teaterpjäs ”Pariserliv” av Göran O. Eriksson som handlar om ett litet teatersällskap verksamt i den revolutionära Pariskommunen våren 1871. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pariskommunen

Brita Borg längst till höger med Povel Ramel och Gunwer Bergqvist.

Britta Borg – eller Die Borg som hon också kallades efter ett parodiskt nummer hos Povel Ramel – hade många strängar på sin lyra men är förmodligen mest känd som schlagerdrottning. Många är hennes inspelningar först hos skivbolaget Sonora och därefter hos det Ramel-relaterade Knäppupp. Den första formidabla succén kom med ”Fat Mammy Brown” 1957: https://www.youtube.com/watch?v=XJfxKcRMN_8

Numret ”Fat Mammy Brown”, där Borg är sminkad och vadderad som en fyllig negerkvinna från Harlem i New York, hade varit otänkbart i dagens kväljande, politiskt korrekta atmosfär.

I slutet av 1950-talet var Brita Borgs ställning som schlagersångerska så grundmurad, att arrangörerna av Schlagerfestivalen 1959 bestämde att oavsett segrare i tävlingen så skulle Brita representera Sverige i Eurovision Song Contest (ESC) detta år. Siw Malmkvist vann den svenska festivalen med låten ”Augustin” av Bo Harry Sandin och Åke Gerhard, men det blev alltså Brita Borg som fick åka till Cannes med samma låt.

”Augustin” gav Brita Borg niondeplatsen i ESC 1959.

Nu blev det ingen större succé i ESC för den då 32-åriga Brita Borg med låten om hjärtekrossaren Augustin – den placerade sig som delad nia av elva deltagande melodier med blott fyra poäng och kan avnjutas här :https://www.youtube.com/watch?v=AsTBC75F5Ds

Från 1959 är även det komiska numret ”Banne mej” i samarbete med Povel Ramel med ensemble: https://www.youtube.com/watch?v=1YwtHsyz-IY

1960 kom ”Du är min tekopp”: https://www.youtube.com/watch?v=cxJQYDCxlzQ

En av Brita Borgs absolut mest minnesvärda sånginsatser är ”Ljuva sextital” från det aktuella decenniets sista år, alltså 1969. Låten hade skrivits av Benny Andersson, Stikkan Andersson och Björn Ulvaeus och blickar ungefär 20 år framåt i tiden, då man mindes den tid då ”de flesta kände sin far” och ”man for till månen i ett rör av plåt”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ljuva_sextital

”Ljuva sextital” låg på Svensktoppen i 20 veckor sommaren-våren 1969 och placerade sig som bäst på andra plats. https://www.youtube.com/watch?v=x7fAXZiiIzo

Brita Borg medverkade under drygt ett halvsekel i ett antal filmer – först i ”Swing it, magistern” 1940 och sist i ”Ture Sventon och fallet Isabella” 1991. Däremellan han hon 1959 med att spela sångerska i den amerikansk-svenska kalkonfilmen ”Rymdinvasion i Lappland” (”Terror in the Midnight Sun”), som handlar om hur ett UFO anländer till nordligaste Sverige och släpper lös ett hiskeligt och hårigt monster. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rymdinvasion_i_Lappland

Ruggiga saker händer i Lappland…

Bland övriga medverkande skådespelare märks Sten Gester, Barbara Wilson, Robert Burton, Åke Grönberg och Gösta Prüzelius. Den som känner för att se hela detta ”mästerverk” har chansen här: https://www.youtube.com/watch?v=QFSxYQ2kESc

Brita Borg fick en lång karriär men hade i dess slutfas svårt att hitta nya arbetsuppgifter. Hon kommenterade detta så: ”Man ska ju vara betydligt yngre och stå och jucka och skrika på scen. Min repertoar är Povel Ramel och hans tid.”

Mot slutet av sitt liv tvingades Brita genomgå en operation som avlägsnade ena lungan. De sista fem åren av sitt liv var hon bosatt i Löttorp på norra Öland tillsammans med maken Stig Salomonsson och sörjdes vid sitt frånfälle vid 83 års ålder av denne och sonen Allan Borg med familj. http://www.barometern.se/familj/brita-borg-ar-dod/

2010 gav artisten Mattias Enn ut ett album med några av de sånger som förknippas med Brita Borg.

 

 

 

 

 

 

 

Med maken Stig Salomonsson på äldre dar.

Om Taube-censuren: Sluta peta i vårt kulturarv!

http://www.youtube.com/watch?v=HFY7TjsUphM

Evert Taube: gråter i sin himmel?

I ”Tatuerarevalsen” av Evert Taube (1890-1976) förekommer en versrad av följande lydelse:

Borta i Bahia sjung faderia var det bara negrer och skäll och skrik

Det var naturligtvis, i beaktande av den galopperande politiska korrektheten i vårt arma samhälle, bara en tidsfråga innan detta skulle plockas bort. Vad som gör censurinitiativet särskilt anmärkningsvärt är, att det kommer från författarens och trubadurens son, Sven-Bertil Taube, inför en nyutgåva av faderns sånger: Evert Taube – 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube.

– Det säger man ju inte i dag, säger den yngre Taube till TT.

Nej, man gör ju inte det om man inte vill stöta sig med hela PK-eliten och riskera bli uthängd som svårartad rasist, och precis det hade väl varit en anledning så god som någon att behålla den ursprungliga texten. Ty så uttryckte man sig 1929, då Evert skrev visan, och det ansågs varken rasistiskt eller stötande på något sätt. Varför inte stå för det i stället för att helt ohistoriskt plocka bort allt som kan anses som förargelseväckande?! Skulle tro att vår nationaltrubadur gråter i sin blomstersmyckade himmel och sorgset knäpper på sin luta.

Användningen av ordet ”neger” som beteckning för mörkhyade personer går tillbaka till 1680, då det nådde Sverige via tyska, franska och spanska från latinets niger, som betyder ”svart”.

I USA användes negro av Martin Luther King och andra i medborgarrättsrörelsen ändå in på 1960-talet och då i odelat positiv bemärkelse. Det talades om ”negerrörelsen” och behovet av ökade medborgerliga rättigheter för ”negrer”. De som devalverade negro/neger till att slutligen uppfattas som något nedsättande var den vänsterradikala och våldsbejakande grupperingen Black Panthers (Svarta pantrarna), som i stället började tala om black power.

Black Panthers devalverade ordet negro.

Det engelska ordet för svart skulle alltså vara mindre nedsättande än den latinska motsvarigheten – försök förstå det, den som kan! Så vitt jag vet används dock fortfarande ordet negro när det gäller negro spirituals, det vill säga äldre andliga sånger som företrädesvis används bland USAs så kallade afro-amerikanska befolkning.

Därefter har den politiskt korrekta semantiken fortsatt göra sig bred, och numera är väl inte ens ordet black/svart  helt koscher. I stället bör det väl närmast heta ”afrikansk” och olika härledningar av detta ord.

”Tatuerarevalsen” är nu inte den enda Taube-sången där ordet ”neger” förekommer. I ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott” heter det sålunda:

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod

http://www.youtube.com/watch?v=tcVKjGKzMqA

Jag känner inte till om den förekommer i Sven-Bertils nyutgåva, men kanske den försvann ur samlingen helt. En sak står fullständigt klar, och det är att Evert Taube på intet sätt var rasist. Så här står det i ”Balladen om Gustaf Blom”:

En skiftning i kulören det gör väl ingenting
nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing

http://www.youtube.com/watch?v=C9XvcrfaVvs

Huruvida ordet ”neger” bör förekomma i olika sammanhang eller ej är ingen ödesfråga för mig, mycket långt därifrån. Jag vidhåller dock att det är en styggelse att peta i gamla texter och sånger och plocka bort allt som kan anses anstötligt. Frågan är ju vad som kommer efter Taube.

Erik Axel Karlfeldt. Posthum nobelpristagare och ständig sekreterare i Svenska akademien.

Hur är det med vår nobelpristagare i litteratur och den forne akademisekretetaren  Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), till exempel? I dennes sång ”Svarte Rudolf” finns en passus om ”en afton i negerbyn”, där dessutom huvudpersonen umgås misstänkt intimt med en ”trettonårig prinsessa”.

Här sjungs sången av Åke Grönberg:

http://www.youtube.com/watch?v=ftIKOGO9YaQ

Fan vet om en författare som Ulf Lundell klarar sig genom PK-censurens eklut i längden. Han har såvitt mig bekant visserligen inte skaldat om negrer, men den tid kan komma då tillskyndarna av moralpanik börjar ondgöra sig över hans drogförhärligande texter i romanen Jack. Eller raden i ”Jag trivs bäst i öppna landskap” där han förkunnar att han bränner sitt brännvin själv.

Drogförhärligande scen ur den filmatiserade versionen av Ulf Lundells roman Jack. Snart ett minne blott?

Så sluta peta i sånger, dikter och andra verk av våra nationalskalder! De tillhör det svenska kulturarvet. Hur skall framtida litteraturforskare kunna bilda sig en uppfattning om deras verk om desperata PK-censorer inte förmår hålla klåfingrarna i styr?

Svenska artister (VIII): Lars Ekborg

 Lars Ekborg var en begåvad skådespelare och komiker.

Länken ovan går till Lars Ekborgs något burleska och samtidigt i folkdjupet älskade monolog ”Bunta ihop dom”. Monologen, som skrevs 1968 av Yngve Gamlin och Beppe Wolgers, driver friskt med diverse svenska fördomar och icke minst med den norrländska macho-stilen. Den framförs på ett oefterhärmligt sätt av den alltför tidigt bortgångne Ekborg.

Frågan är om en sådan monolog vore tänkbar i dag med den skenande politiska korrekthet som nog kan anses utgöra ett allvarligt hot mot vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Jag vågar inte ens här i skrift återge Ekborgs ord om vad man bör göra med ”kärringar över 40” eller den folkgrupp som numera kallas samer…Redan då monologen spelades i radion varnades det för den innan den sändes.

Men lyssna så får ni höra själva!

En annan klassiker som också den är svår att föreställa sig i dagens läge är ”Ormet kruper” med Roffe Bengtsson (1931-76) och Sten Ardenstam (1921-93):

Så här får man knappast skämta om och med invandrare och deras tungomål i dag om man inte vill bli polisanmäld för ”hets mot folkgrupp” och/eller kallad ”rasist” eller liknande. På den tiden var folk i gemen inte lika lättkränkta som man blivit under dessa yttersta av dagar.

I ”Sommaren med Monika” spelade Ekborg mot sköna Harriet Andersson.

Men det är om Lars Ekborg detta avsnitt i min bloggserie ”Svenska artister” skall handla. Ekborg föddes i Uppsala på dåvarande Svenska flaggans dag (numera uppgraderad till nationaldag) den 6 juni 1926 och avled i levercancer på Ängelholms lasarett  den 7 oktober 1969.

Lars Ekborg torde ha varit en av våra mest begåvade skådespelare och komiker någonsin. Han föddes således i Uppsala men växte upp i Västerås; Ekborg var för övrigt en tid ordförande i den gamla fina idrottsföreningen IK Franke i gurkstaden. Han kom sedan in på Dramatens elevskola i Stockholm, där några av hans kurskamrater var sedermera kända namn såsom Max von Sydow, Margaretha Krook, Yvonne Lombard, Ingrid Thulin och Jan-Olof Strandberg.

Filmdebuten skedde i Nils Poppe-filmen ”Tappa inte sugen” 1947, där Ekborg spelade en telegrampojke. En betydligt mer minnesvärd insats gjorde Lars Ekborg 1953 i ”Sommaren med Monika” i regi av Ingmar Bergman efter en bok av Per Anders Fogelström med en lättklädd och sensuell  Harriet Andersson som motspelerska. Ännu en känd Ekborg-film är den absurda komedin ”Att angöra en brygga” i regi av Tage Danielsson 1965.

Monica Zetterlund framför här filmens välkända ledmotiv:

Lars Ekborg spelade vidare med i en rad ”Lilla Fridolf”-filmer och avslutade sin filmiska bana dödsåret 1969 med den av amerikanskan Susan Sontag regisserade ”Duett för kannibaler”, där även skådisar som Gösta Ekman och Agneta Ekmanner medverkade. Men det är nog som komiker vi främst minns Lars Ekborg, som var en föregångsman inom stå-upp-komiken tillsammans med exempelvis Roffe Bengtsson.

”Skattkammarö”-gänget. Från vänster Lars Ekborg, Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg.

Lars Ekborg spelade med i revyer och musikaler på Oscarsteatern och Intiman i Stockholm och samarbetade med storheter såsom Povel Ramel, Beppe Wolgers  samt tandemet Hasse (Alfredson) och Tage (Danielsson). Han framträdde även i Kar de Mumma-revyn på Folkan. Ekborg blev rikskänd genom att medverka i humorprogram av typ Partaj och Estrad i dåtidens enkanaliga och svart-vita riks-TV.

En verklig hit är här sketchen ”Skattkammarön” från Estrad 1967 där Ekborg spelar mot Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg: sketchen har givit upphov till bevingade uttryck såsom ”Vem fan är Nisse Hult?” samt ”Ta dig i brasan”.

Se, lyssna och njut:

Lars Ekborg höll ett högt tempo och arbetade kopiöst mycket. För att orka med både krökade och rökte han i stora mängder. Slutet kom i levercancer vid endast 43 års ålder. Han efterlämnade hustrun Lola samt barnen Maud, Dan och Anders Ekborg. Samtliga är verksamma inom teaterbranschen – Maud (född 1954) som maskör samt Dan ( 1955) och Anders (1960) som skådespelare och sångare.

Svenska artister (III): Julia Caesar

 Julia Caesar (1885-1971). En av våra mest älskade komedienner.

Jag fortsätter min något nostalgiska bloggserie om svenska artister med Julia Caesar. För oss som är lite äldre är hon ännu i friskt minne från sina TV- och radioframträdanden i bland annat ”Hylands hörna” med flera program. För mig är hon en självklar del i det svenska, lite lättsammare kulturarvet.

Julia Maria Vilhelmina Caesar (1885-1971) föddes den 28 januari 1885 på Östermalm i Stockholm. Det var innan denna stadsdel hade hunnit bli det högborgerliga fäste det är i dag. Caesar var dotter till ett militärt stambefäl anställd vid dåvarande Svea livgarde och växte upp under enkla förhållanden på Östermalms bakgårdar. Hon framträdde som statist vid den gamla Stockholms-teatern Folkan redan i tonåren.

Här följer en sammanfattning av Julia Caesars karriär inklusive några av hennes mest minnesvärda framträdanden:

http://www.youtube.com/watch?v=YryKReWpEwM

1905 spelade Caesar på Kristallsalongen i huvudstaden och hade en roll som en hundraårig, döv gumma. Därmed hade hon funnit sitt rollfack som sedan skulle följa henne genom alla år: den argisinta men ändå godhjärtade tanten. Hon spelade otaliga portvaktsfruar, svärmödrar, skräcktanter och hushållerskor genom åren både i film och på scen. Förutom i Stockholm – där hon 1939-52 var verksam vid Odeonteatern – arbetade hon vid Apolloteatern i Helsingfors 1913-19.

 Från vänster John Botvid, Julia Caesar och Lilli Zeidner i pilsnerklassikern ”Pensionat Paradiset” från 1937.

En väsentlig del i Julia Caesars konstnärsskap var att spela friluftsteater. Hennes framträdanden i Tantolunden på Södermalm i Stockholm renderade henne hedersepitetet ”Tantolundens drottning”. Skådespelarna tvingades ta särskild hänsyn till de tåg vilka med jämna mellanrum passerade förbi på den intilliggande järnvägen. En särskilt viktig replik måste uttalas när den kunde höras av publikum, det vill säga när tågen inte slamrade förbi!

Här hörs hon jämte Fridolf Rhudin och Thor Modéen i ljudsketchen ”På Telefonbyrån” från 1929:

http://www.youtube.com/watch?v=vMtseTJiA78

Caesar framträdde i ett stort antal filmer med början i stumfilmen ”Vem dömer” 1922. Den sista filmen hon gjorde var ”Freddy klarar biffen” 1969. Däremellan medverkade hon i klassiker såsom  ”Mälarpirater” (1923), ”Ebberöds bank” (1935), ”Munkbrogreven” (1935) samt ”Pensionat Paradiset” (1937). Den sistnämnda, i regi av Weyler Hildebrand, där Caesar spelade mot bland andra pilserfilmernas okrönte kung Thor Modéen, är en av svensk filmhistoriks mest utskällda alster.

Kulturknuttarna gick till massivt angrepp mot ”Pensionat Paradiset” och såg den som ett hot mot vår kultur. Det hölls till och med ett offentligt möte i Konserthuset i Stockholm där man krävde att filmen skulle förbjudas. Många år senare tog några förbudsivrare avstånd från sin tidigare åsikt och erkände att filmen inte alls var så dålig som sitt rykte. Julias Caesar spelade här en dam vid namn Elvira Pettersson.

Caesar medverkade i beredskapsfarsen ”Halta Lottas krog” med bland andra Åke Grönberg, Lasse Dalquist och Emmy Hagman.

Trots kritikerstormen blev ”Pensionat Paradiset” en formidabel publiksuccé.

Caesars karriär fortsatte oförtrutet. Med filmer såsom ”Vi hemslavinnor” (1942), ”Halta Lottas krog” (1942), ”Gröna hissen” (1944), ”Fram för lilla Märta” (1945) och ”Det regnar på vår kärlek” (1946)” cementerade hon sin ställning som en av våra mest älskade aktriser. På 1950- och 1960-talen medverkade hon i en rad filmer gjorda efter populära seriefigurer av typ Kronblom, 91:an Karlsson och Åsa-Nisse. 1956 hade hon en mindre roll i ”Flickan i frack” efter Hjalmar Bergmans kortroman med samma titel.

På nedanstående länk kan Caesar synas och höras tillsammans med John Elfström och Artur Rolén i en Åsa-Nisse-film:

http://www.youtube.com/watch?v=EujWes4fjiM

Något av en andra karriär fick Julia Caesar genom televisionens genombrott. Tack vare framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” i den enda TV-kanalen fick hon maximalt genomslag. Med sången ”Annie från Amörka” hamnade hon hastigt och lustigt på Svensktoppen vid 82 års ålder! Hon avled 86 år gammal i Stockholm den 18 juli 1971.

Svenska artister (II): Anders Börje

 Anders Börje (1920-82) med en vit ros.

Anders Börje (1920-82) föddes som Börje Vilhelm Napoleon Andersson den 14 mars 1920 och var med början på 1940-talet och ett par årtionden framåt en av våra mest kända vis- och schlagersångare med enstaka framträdanden i skilda filmroller.

Börje växte upp i Djurgårdsstaden i Oscars församling i Stockholm och närde till en början förhoppningar om en skådespelarkarriär och påbörjade en utbildning med detta syfte. 1942 fick han emellertid vad vi i dag nog skulle kalla en monsterhit med sången ”Två små röda rosor” som har tysk förlaga.

Den följer här:

Den underfundiga texten om den förälskade mannen som skall välja blommor till den kvinna han älskar framförs här såväl njutbart som elegant av Börje.

 Maj-Britt Nilsson (1924-2006).

Börjes insjungning av ”Två små röda rosor” på skivmärket Sonora – som stod för cirka hälften av Börjes drygt 300 skivinspelningar – blev en storsäljare med omkring 80 000 sålda skivor. Härmed var Börjes – han framträdde ibland även med sitt riktiga namn Börje Andersson – lycka i skivbranschen gjord. Han kom att bli mycket uppskattad med sin mjuka och lyriskt färgade tenorröst.

Bland annat gjorde han icke obetydlig lycka med Ulf Peder Olrogs visor såsom ”Se Sundbyberg och sedan dö (Möt våren i Södertälje)” med musik av Sven Arefeldts orkester:

http://www.youtube.com/watch?v=geySmRuTGRs

Anders Börje var gift inte mindre än fem gånger. Första hustrun (1945-49) var den kända skådespelerskan Maj-Britt Nilsson (1924-2006), vilken 1951 gifte om sig med revykungen Karl Gerhards son Per Gerhard. En annan av Anders Börjes hustrur var den skandalomsusade journalisten och deckarförfattarinnan Loulou (Louise) Forsell (1922-54), som var dotter till operachefen John Forsell.

Även klassiska svenska visförfattare såsom Carl Michael Bellman och Nils Ferlin stod på Anders Börjes repertoar. Han gjorde sig bland annat känd som uttolkare av Lille Bror Söderlundhs tonsättningar av Ferlins dikter. Och Börjes sista skivinsats bestod i att ge ut en LP-skiva med Bellman-sånger 1979.

Ett exempel på Börjes romantiska sångkonst är ”I sjunde himlen” med engelsk förlaga med svensk text av Nils-Georg:

http://www.youtube.com/watch?v=sBf7zqVJ95A

Bland de egna kompositionerna märks ”Då väntar jag vid vägarna”, ”Min flicka hon är rund och grann”, ”Zigenarvisa” samt ”Visan om kvinnan”. Om det sistnämnda, icke helt okomplicerade ämnesområdet bör ju Börje ha haft viss självupplevd kännedom…

Anders Börje övergav inte helt sina skådespelarambitioner, även om han knappast var någon stor aktör. Bland de elva filmer han medverkade i spelade han sig själv – det vill säga vissångaren Anders Börje – i ädelpekoralet ”Sången om Stockholm” 1947  i regi av Ivar Johansson med bland andra Elof Ahrle, Alice Babs, Åke Grönberg och Bengt Logardt. Andra filminsatser inbegrep ”Främmande hamn” (1948) samt ”Kärlek, solsken och sång” samma år.

I ”Sången om Stockholm” medverkar för övrigt diktaren Nils Ferlin i ett sällsynt framträdande med sin för filmen specialskrivna dikt ”Men kunde vi bara få vind igen”.

 Anders Börje på lite äldre dar.

En sång som var ganska typisk för Börjes lyriska stil var ”Sunnanvindsvalsen”, här i en inspelning från 1956 som man ofta hörde på radion:

http://www.youtube.com/watch?v=aLV80wst4rw&feature=related

Anders Börje avled i en ålder av 62 år i Farsta i södra Stockholm den 26 mars 1982.