Ännu inga bevis för vem som dödade Shireen

Palestinian Forensic Expert: ‘Not Possible’ to Determine Who Killed Journalist as Probe Ongoing

Den som, i likhet med denna bloggare, har tillgång till den notoriskt Israel-hatande arabiska TV-kanalen Al-Jazeera har kunnat konstatera, att man alltsedan den egna reportern Shireen Abu Akleh, 51, sköts till döds på onsdagen dygnet runt har sökt leda i bevis att det är Israel som är boven i dramat.

Dödsskjutningen ägde rum när Shireen Abu Akleh följde en israelisk militäroperation i staden Jenin i Samarien, det vill säga den norra delen i vad som vanligen refereras till som ”Västbanken” (Judéen utgör områdets södra del). Jenin administreras sedan 1996 av den Palestinska myndigheten (PA) och är administrativt centrum i området samt ett viktigt jordbrukscentrum. I Jenin bor cirka 40 000 människor plus drygt 10 000 i ett stort flyktingläger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jenin

Den palestinaarabiske kriminalteknikern doktor Rayyan Al-Ali från the Forensic Medicine Institute i Nablus har emellertid citerats: ”It is not possible to give this information now, because the team at the forensic laboratorium has to study the evidence to answer this question.”

Konkreta bevis verkar dock inte vara något som vare sig Al-Jazeera, den Palestinska myndigheten eller den Palestinska missionen vid Förena nationerna (FN) fäster sig särskilt mycket nu. Det viktigaste är istället att av politiska skäl nagla fast den judiska staten vid skampålen.

Israels försvarsminister Benny Gantz har kommenterat att ”no gunfire was directed at the journalists”: ”Findings at this time indicate that there is a reasonable chance that the journalist was shot by Palestinian armed terrorists.” En video som publicerats visar desslikes hur palestinaarabiska styrkor öppnar eld på onsdagen.

Man skulle kunna tro att de berörda palestinaaraberna skulle vara mycket angelägna om att genomföra en ordentlig utredning av det faktiska händelseförloppet kring Abu Aklehs död i syfte att klargöra vad som verkligen har inträffat. Så har dock inte alls varit fallet. https://www.timesofisrael.com/palestinians-refuse-joint-israeli-probe-into-reporters-death-wont-transfer-bullet/

PA har tvärtom hittills emfatiskt nekat göra detta och har inte ens gått med på att låta israelerna studera den kula som dödade journalisten; kulan skall enligt uppgift vara en 5.56×45 mm NATO-kula vilken används av båda sidor i konflikten.

En anonym israelisk tjänsteman har i sammanhanget citerats: ”Those who have nothing to hide do not refuse to cooperate.”

Det finns säkerligen anledning återkomma i detta ämne!

Netanyahu träffar Ugandas, Sudans ledare: ”Israel återvänder till Afrika på ett storstilat sätt”

Benjamin Netanyahu och Yoweri Museveni på Entebbes internationella flygplats utanför Kampala.

När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu den 3 februari anlände till Entebbes internationella flygplats i Uganda sade han att ”Israel återvänder till Afrika på ett storstilat sätt.” Under mötet med den ugandiske presidenten Yoweri Museveni, född 1944 och president sedan 1986, framkom att Uganda överväger att öppna en ambassad i Jerusalem och att Israel i så fall avser öppna en ambassad i Ugandas huvudstad Kampala. https://www.timesofisrael.com/uganda-president-says-he-is-studying-opening-embassy-in-jerusalem/

USA blev i maj 2018 det första landet att flytta sin ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. Flera länder har antytt att de kan komma att göra det, men endast Guatemala har så här långt följt Förent staterna i spåren. Om Uganda gjorde det vore det en stor diplomatisk framgång för den judiska staten. I dagsläget tillvaratar Kenyas ambassad i Tel Aviv Ugandas intressen.

Av Ugandas omkring 34 miljoner invånare räknar sig 66 procent som kristna med lika många protestanter som katoliker. Muslimskt troende utgör  16 procent av befolkningen medan 18 procent bekänner sig till traditionella inhemska, ofta polyteistiska religionstyper omfattande bland annat förfädersdyrkan och tillbedjande av andar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uganda

Benjamin Netanyahu har en mycket personlig relation till Uganda i allmänhet och Entebbes flygplats i synnerhet. Det var här hans äldre bror Yonatan Netanyahu (1946-76) som enda israeliska soldat dödades under en militär fritagningsoperation den 4 juli 1976 av drygt 100 personer som hölls som gisslan ombord på ett plan från Air France. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Entebbe

Glädjen var stor när de israeliska hjältar som genomfört kommandoräden i Entebbe återvände till Israel.

Två palestinaarabiska och två tyska terrorister hade ursprungligen tagit 248 passagerare som gisslan på ett plan som var på väg från Tel Aviv till Paris i ett desperat försök att få ut 40 terrorister från fängelser i Israel och 13 som satt i fängsligt förvar i andra länder. Om detta inte skedde skulle gisslan dödas. Gisslans icke-judiska medlemmar hade frigivits i Entebbe, dit planet slutligen omdirigerats med Ugandas diktator Idi Amins – Amin sympatiserade med terroristerna – goda minne; ett 100-tal medlemmar i gisslan och tolv medlemmar i Air France-besättningen återstod.

Över 100 israeliska kommandosoldater deltog i den räd som givits order om av premiärminister Yitzhak Rabin (1922-95). Det blev den djärvaste och samtidigt mest lyckade räden i sitt slag som någonsin genomförts, även om tre i gisslan och 45 ugandiska soldater dödades. Fem israeliska kommandosoldater sårades men endast Yonatan Netanyahu stupade. Operationen har gått till historien som Operation Entebbe men kallades ursprungligen Operation Thunderbolt. Förutom terroristerna framstod Ugandas diktator Idi Amin som den store förloraren – tre år senare hade han störtats och drivits i landsflykt.

På Entebbe-flygplatsen sammanträffade Benjamin Netanyahu även med Republiken Sudans (Nordsudan) ledare Abdel Fattah al-Burhan. Israel räknade tidigare Sudan som ett säkerhetshot, men sedan den tidigare ledaren Omar al-Bashir avpolletterades i fjol har landet närmat sig Israel och samtidigt fjärmat sig från Iran. Nu står en normalisering av relationerna mellan de båda länderna på tur.

Benjamin Netanyahu och Abdel Fattah al-Burhan.

Saeb Erekat, talesman för den Palestinska myndigheten, beklagade sig enligt nyhetsbyrån Al-Jazeera över att närmandet till israelerna betydde att sudaneserna ”stuckit kniven i ryggen” på dem. https://www.aljazeera.com/news/2020/02/netanyahu-israel-sudan-normalise-ties-200203182536972.html

Ingen anledning skönmåla Hamas- och bin Ladin-vännen Khashoggi

En tecknares syn på relationen mellan Jamal Khashoggi och Usama bin Ladin.

Den 2 oktober stegade den saudiske journalisten Jamal Khashoggi in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul i Turkiet i syfte att utverka handlingar han behövde för sitt förestående bröllop. Han har inte hörts av sedan dess och allt tyder på att han mördades inne på konsulatet. Khashoggi har allmänt beskrivits som en demokratisk och frihetlig förkämpe som efterlyste reformer i sitt eget land och arabvärlden i stort. Såvitt jag kan bedöma är detta en delvis riktig beskrivning – men det är inte hela sanningen om den komplexe Khashoggi.

Jamal Khashoggi föddes i Medina i Sauadiarabien 1958 och tillhörde länge det saudiska etablissemanget med nära kontakter till kungahuset. På 1980-talet genomförde han flera intervjuer med Usama bin Ladin och kom att stå denne nära. Han sökte senare få Usama att överge terrorn som metod i politiken men misslyckades.

Khashoggi har också haft intima förbindelser med islamistiska Muslimska brödraskapet och var en anhängare av terrorgrupperingen Hamas i Gaza, som är en avläggare till brödraskapet. Khashoggi stödde också Hamas krigföring gentemot Israel.

I en artikel den 27 juli 2014 i den London-baserade pan-arabiska tidningen Al-Hayat, som har saudiska kopplingar, talade Khashoggi bland annat om ”the stubborn Palestinian combatant (Hamas)” i mycket uppskattande ordalag och uppmanade hela arabvärlden att stödja dess kamp mot Israel. https://www.frontpagemag.com/point/271678/jamal-khashoggi-cheered-hamas-war-israel-daniel-greenfield#.W8jvEXJ51U8.twitter

Khashoggis inställning till Nazitysklands förintelse av sex miljoner judar kan med en välvillig tolkning beskrivas som problematisk. Ty samtidigt som han, uppenbart osant, förnekade att arabvärlden skulle ha problem med synen på Förintelsen gjorde han betydande ansträngningar i syfte att förringa och tona ner dess betydelse.

”Everyone has its own Holocaust”, påstod Khashoggi i en intervju i Jerusalem Post 2007 och hävdade att det som palestinaaraberna kallar nakba (katastrofen), det vill säga utropandet av Israel som judisk stat den 15 maj 1948, inte var annorlunda än Förintelsen. Som han också jämförde med mongolernas plundring av Bagdad 1258. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Khashoggi-to-Post-in-2007-Nakba-no-different-than-Holocaust-569516

Jamal Khashoggi föll offer för det saudiska etablissemang han själv länge tillhörde.

De så kallade palestinierna fortsätter att uppmärksamma vad de kallar Nakbadagen varje år med olika typer av våldsamma anti-israeliska excesser. Läs gärna min bloggtext om sanningen bakom nakba här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/16/palestinsk-historik-sanningen-om-nakbadagen/

Jamal Khasshoggi har förvisso svarat för förtjänstfulla insatser i det han belyst det tilltagande förtrycket i arabvärlden i allmänhet och hemlandet Saudiarabien i synnerhet. 2017 lämnade han Saudiarabien och bosatte sig i USA och blev krönikör i Washington Post; han medarbetade också i Al-Jazeera och andra publikationer. Det finns emellertid ingen anledning att. mot ovanstående bakgrund, och det faktum att han städse rörde sig i våldsamt antisemitiska kretsar, skönmåla hans person.

Uppgifter gör gällande att Jamal Khashoggi mördades på ett synnerligen barbariskt sätt av ett team utskickade vålsdverkare vilka skall ha anlänt till Istanbul kort tid innan Khashoggi försvann. Hans öde är inte ett jag önskar någon människa. Oavsett om mördarna agerade på ett för Saudiarabien oönskat sätt eller ej kommer händelserna i Istanbul att på ett oåterkalleligt sätt skada landet och troligen också få återverkningar på den intrikata maktbalansen i Mellanöstern. https://abcnews.go.com/International/friend-jamal-khashoggi-journalist-killed-barbaric-turkish-officials/story?id=58569969

Saudiarabien har sedan Kriget i Persiska viken 1991 utgjort en viktig samarbetspartner för USA, västvärlden och även Israel. Om mordmisstankarna stärks ytterligare – vilket nästan säkert kommer att ske – kommer Trump-administrationen tvingas straffa Saudiarabien på något sätt. Frågan är hur detta kommer att ske.

 

 

Rysk general dödad i Syrien – för tidigt räkna ut IS

Generallöjtnant Valerij Asapov dödades av granateld från IS sedan hans position läckts ut.

För ungefär en vecka sedan dödades den högst rankade ryske militären i Syrien av terrorrörelsen Islamiska staten (IS). https://www.washingtonpost.com/world/europe/russia-general-killed-in-syria-fighting/2017/09/24/c6a94336-a15e-11e7-b573-8ec86cdfe1ed_story.html?utm_term=.cec3dcbec6d2

Det ryska försvarsdepartementet bekräftade att generallöjtnant Valerij Asapov, född den 1 januari 1966, hade sårats dödligt den 23 september i en granatattack mot den kommandopost där Asapov vistades. Enligt uppgifter i ryska medier möjliggjordes attacken mot Asapov av att information hade läckts ut till den islamistiska fienden.

Valerij Asapov fungerade som chef för den ryska gruppen av militära rådgivare till den syriska Assad-regimen, vilken gav upphov till den nuvarande konflikten genom sina helt oproportionerliga reaktioner mot den till en början demokratiska syriska oppositionen i samband med den syriska versionen av den så kallade Arabiska våren 2011. Parallellt härmed började USA under Obamas styre avveckla sitt militära engagemang i regionen.

Översiktlig karta som visar vilka grupperingar som kontrollerar vad i Syrien. Källa: Al-Jazeera.

Jag har skrivit följande bloggtext om bakgrunden till läget i Syrien och det stöd för de islamistiska terroristerna som existerar i Sverige: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/07/sa-hyllas-islamistterrorn-pa-svensksprakiga-hemsidor/

Då general Asapov tvingades bita i gräset bistod han, enligt den ryska nyhetsbyrån TASS, syriska befälhavare med råd och dåd i samband med ansträngningarna att befria staden Deir ez-Zor på ännu IS-kontrollerat område i nordöstra delen av Syrien. Han begravdes under fullständiga militära hedersbetygelser i Moskva den 27 september och kommer att belönas posthumt av den ryska staten med en hög utmärkelse.

2013 mottog Valerij Asapov ur president Vladimir Putins hand en utmärkelse vars engelska översättning lyder Order of Merit for the Fatherland.

Ungefär samtidigt som general Asapov dödades rapporterade en syrisk medborgarrättsorganisation att ryskt stridsflyg dödat 45 medlemmar ur motståndsrörelsen Faylaq al-Sham trots att organisationen har deltagit i de av Ryssland pågående fredssamtalen i Kazakstans huvudstad Astana. http://www.aljazeera.com/video/news/2017/09/astana-6-syrian-peace-talks-kick-kazakhstan-170914064805888.html

Bilder som tidigare publicerats för att leda i bevis att IS-kalifen Abu Bakr al-Baghdadi dödats.

Ryska källor har tidigare rapporterat att ryskt stridsflyg dödat Islamiska statens (IS) ledare, Abu Bakr al-Baghdadi, men nyligen offentliggjorde IS en ljudinspelning som påstods härröra från ett framträdande från Baghdadi. Det är oklart när inspelningen gjorde, men i talet refereras till händelser som ägt rum efter hans påstådda död.http://www.npr.org/sections/thetwo-way/2017/09/28/554310000/isis-releases-audio-of-leader-s-purported-speech-suggesting-he-still-lives

Abu Bakr al-Baghdadi må vara död eller levande – det är, som Aftonbladets utrikesreporter Wolfgang Hansson framhåller i följande text, alldeles för tidigt att räkna ut Islamiska staten som en potent aktör i Mellanöstern och på världsscenen. http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zqQ9v/farligt-tro-att-is-ar-besegrat

 

 

 

Efter polismorden i Jerusalem: inte ett knyst från Löfven eller Wallström

Terrormördade i Jerusalem: de israeliska polismännen Hail Sitawe och Kamil Shnan.

Vid sjutiden på morgonen fredagen den 14 juli sköts de båda israeliska polismännen Hail Sitawe, 30 och Kamil Shnan, 22 ihjäl av tre arabiska terrorister nära Lejonporten i Jerusalems gamla stad. Terrortrion flydde efter dådet in i området kring Tempelberget, vilket inkluderar de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omarmoskén samt Västra tempelmuren, judenhetens heligaste plats. https://www.theguardian.com/world/2017/jul/14/shooting-attack-jerusalem-temple-mount-friday-prayers

De tre gärningsmännen, vilka samtliga sköts ihjäl av utkommenderad israelisk polis, har av den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet identifierats som Mohammed Jabareen, 29, Mohammed Hamed  Abd Al-Latif, 19 samt Mohammed Ahmed Mafdal Jabareen, 19. De var beväpnade med två automatvapen, en pistol samt en kniv. Samtliga kom från den israelisk-arabiska orten Umm al-Fahm. Ingen av mördarna hade någon tidigare notering i straffregistret.

Det är notabelt att den Qatar-ägda nyhetskanalen Al-Jazeera i sin första rapportering om terrordådet valde att rubcricera detta: ”At least three Palestinians killed in shooting in Jerusalem´s old town.” Senare uppmärksammade dock kanalen att även det oprovocerade mordet på de två israeliska polismännen. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4989220,00.html

De palestinaarabiska mördarna Mohammed Jabareen, Mohammed Abd Al-Latif Jabareen och Mohammed Ahmed Mafdal Jabareen oskadliggjordes samtliga av israelisk polis.

Det uppges att den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas i ett telefonsamtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu fördömde terrordådet vid Tempelberget. http://www.jpost.com/Israel-News/Fatah-calls-on-Palestinians-to-break-Israeli-siege-at-Temple-Mount-499702 Arabiska terrorgrupperingar såsom Hamas och Islamiska jihad har dock hyllat mördarna som ”martyrer”. http://www.timesofisrael.com/hamas-islamic-jihad-lavish-praise-on-heroic-temple-mount-shooting/

Terrordådet anses vara en av de allvarligaste händelserna i Jerusalem under senare år, och för första gången på 17 år ansåg sig myndigheterna vara tvungna att inhibera den sedvanliga muslimska fredagsbönen i al-Aqsa-moskén.

I dödsskjutningarnas kölvatten skall den israeliska polisen ha gripit Jerusalems högste muslimske ledare, stormuftin Muhammad Ahmad Hussein, detta enligt sonen Jihad Hussein. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stormuftin-av-jerusalem-gripen

Gripen: stormuftin Muhammad Ahmad Hussein.

FNs kulturella organisation, UNESCO, kan sägas rättfärdiga palestinaarabiska terrordåd i Jerusalem genom en serie av resolutioner som på ett häpnadsväckande sätt förnekar den judiska statens anspråk på Jerusalem, som införlivades med judenheten av konung David för ungefär 3000 år sedan. Västra tempelmuren är den enda bevarade resten av det judiska tempel som uppfördes på Tempelberget 514 före Kristi födelse. Således ungefär 1000 år innan någon hade hört talas om islam. http://www.timesofisrael.com/on-independence-day-unesco-okays-resolution-ignoring-jewish-links-to-jerusalem/

Som framgår ovan har den palestinaarabiske ledaren Mahmoud Abbas fördömt terrormorden i Jerusalem. Något motsvarande avståndstagande är knappast att vänta från vare sig statsminister Stefan Löfven eller utrikesminister Margot Wallström. Som KDs europaparlamentariker Lars Aduktusson framhåller är Wallström den enda av EUs 28 utrikesministrar som är förklarad persona non grata i Israel. http://adaktusson.eu/av-eus-28-utrikesministrar-bara-wallstrom-persona-non-grata/

Den rödgröna regeringens första åtgärd efter tillträdandet hösten 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat trots avsaknaden av fasta gränser samt att tillerkänna den Palestinska myndigheten svenskt statsbistånd i miljardklassen.

Wallström blev herostratiskt ryktbar förra året, då hon i riksdagen orerade om Israels ”utomrättsliga avrättningar” – det vill säga israeliska dödsskjutningar av terrorister. Uttalandet kvalificerade Wallström för en åttonde plats på Simon Wiesenthal Centres lista över det årets mest prominenta antisemiter. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Margot Wallström har inte oväntat starkt stöd bland palestinaaktivister i Sverige.

 

 

 

Inga ”Auschwitz-gränser” för Israel: nej till ”Palestina”-resolution i FN

Nuvarande statsrådet Gustav Fridolin (MP) anhölls i Israel 2003 för brott mot landets säkerhetslagar och skickades tillbaka till Sverige.

http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2014/12/un-votes-against-palestinian-statehood-20141230212147910509.html

Jag har inte tagit reda på om det flaggas på halv stång utanför regeringskansliet på Rosenbad i Stockholm på årets sista dag. Helt klart är i alla fall att det måste råda besvikelse i dag bland den rödgröna minoritetsregeringens många propalestinska ledamöter, en regering vilken som en av sin första åtgärder beslutade ge fullt diplomatiskt erkännande åt den icke-existerande staten ”Palestina”.

Anledningen till besvikelsen är det faktum att palestinaaraberna i går i FNs säkerhetsråd misslyckades med att få världsorganisationen att fatta samma beslut som Sverige, nämligen att ge full nationsstatus till ”Palestina” som i dag innehar endast observatörsstatus i FN.

Enligt det resolutionsförslag som framlagts av Jordanien – eftersom ”Palestina” trots svenska ansträngningar i dag inte räknas som stat kunde den Palestinska myndigheten inte själv lägga ett sådant förslag inför säkerhetsrådet – skulle fred ha upprättats mellan Israel och ”Palestina” inom ett år efter resolutionens antagande.

Vidare skulle Israel ha avslutat sin ”ockupation” av den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) i slutet av 2017. Ett i öst och väst delat Jerusalem skulle bli huvudstad i båda nationerna. Frankrike, Storbritannien och Tyskland föreslog i en gemensam resolution att fredsförhandlingar mellan de båda parterna skulle ha avslutats inom två år.

 Riyad Mansour är besviken i dag.

Efter avslutad omröstning stod det emellertid klart att den jordanska resolutionen fallit, då den inte lyckades få nio nödvändiga ja-röster. Palestinaarabiske FN-”ambassadören” Riyad Mansour uttryckte sin besvikelse över detta på följande sätt: ”Säkerhetsrådet har ännu en gång misslyckats att upprätthålla sina stadgeenliga plikter att hantera denna kris och att på ett meningsfullt sätt bidraga till en varaktig lösning som står i överensstämmelse med dess egen resolution.”

Läs gärna den arabiska nyhetsbyrån Al Jazeeras sammanfattning av omröstningen i FNs säkerhetsråd den 20 december via länken överst:

Mansour gick vidare på om alla de ”hemskheter” han menade att den palestinaarbiska befolkningen utsatts för av Israel, men nämnde inte med ett ord de raketbeskjutningar mot civila israeliska områden och andra terroraktioner Hamas ägnat sig åt och som var den direkta orsaken till Israels motåtgärder i form av flygattacker och annat i den senaste konflikten i somras. Att Israel desslikes hade på plats ett fältsjukhus i syfte att vårda sårade Gaza-bor nämnde han naturligtvis heller inte.

Eftersom den av Jordanien framlagda och av andra arabländer stödda resolutionstexten inte fick nödvändigt antal röster för att gå igenom behövde inte Förenta staterna använda sin vetomakt i egenskap av ständig medlem i säkerhetsrådet. USAs FN-ambassadör Samantha Power hade följande att säga om resolutionen:

Den är djupt obalanserad och innehåller många element som inte uppmuntrar till förhandlingar mellan parterna inklusive icke-konstruktiva slutdatum som inte tar hänsyn till Israels legitima säkerhetskrav.

 Abba Eban talade om 1967 års gränser som ”Auschwitz-gränser” som skulle garantera Israels utplåning.

Enligt resolutionstexten skulle gränsdragningen alltså återgå till de så kallade 1967 års gränser som rådde innan Israel annekterade Judéen och Samarien (och några andra områden). Gränser som enligt Israels legendariske tidigare utrikesminister och FN-ambassadör, den Sydafrika-födde labourpolitikern Abba Eban (1915-2002) var att beteckna som ”Auschwitz-gränser”, då de lämnar en smal israelisk landremsa helt oskyddad mot fientliga angrepp. Precis som skett vid flera tidigare krig, då Israel angripits av arabstater som velat utplåna den judiska statsbildningen från kartan.

Det hör till saken att det inom det palestinaarabiska lägret rådde djup oenighet om det förnuftiga i att lägga fram nämnda resolution. Hamas och det kommunistiska DFLP har motsatt sig detta eftersom de inte erkänner Israel som stat, vilket jag skrev om i detta blogginlägg nyligen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/26/konflikt-hamas-palestinska-myndigheten-om-palestinsk-stat-terrorn-fortsatter/

 USAs FN-ambassadör Samantha Power, längst till höger, röstade nej till den jordanska resolutionen om fullt erkännande av ”Palestina” som stat.

Följande röstade för resolutionen i säkerhetsrådet: Jordanien, Kina, Frankrike, Ryssland, Luxemburg, Tschad, Chile och Argentina.

Följande röstade emot: Förenta staterna, Australien.

Följande avstod från att rösta: Storbritannien, Litauen, Nigeria, Sydkorea och Rwanda.

 

Hamas mördar ”kollaboratörer” i Gaza

http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2014/08/hamas-kills-11-suspected-informers-israel-201482285624490268.html

Ett antal palestinaarabiska Gaza-bor har mördats av den islamistiska terrororganisationen Hamas efter att ha dömts av lokala domstolar för samarbete med Israel. Jag skriver ”mördats”, därför att den  process som föregick dödandet har så föga med civiliserad rättvisa att göra att termen ”avrättning” förefaller malplacerad i sammanhanget.

 Hamas bödlar inför mördandet. Foto: Reuters

Enligt den arabiska nyhetsbyrån Al Jazeera – länken överst – dödades 18 personer för kollaboration med Israel på fredagen i förra veckan, en dag efter det att Israel genom en flygattack dödade tre av Hamas högsta militära befälhavare i Rafah i södra Gaza-remsan. De dödade har bekräftats vara Abo Shamaleh, Raed al-Attar och Mohamed Barhoum.

Först uppges Hamas ha dödat elva påstådda kollaboratörer i Gaza Citys polishögkvarter. Samma dag skall, enligt en Hamas-sajt samt vittnen som citerats av nyhetsbyrån Reuters, ytterligare sex ha dödats i en offentlig begivenhet som bevittnades av män, kvinnor och barn. Offren, vars huvuden var täckta, sköts till döds av maskerade män beväpnade med automatvapen.

Ytterligare tre personer skall ha dödats utanför en moské. Med de tre sistnämnda offren blir antalet dödade” kollaboratörer” 20, ej 18 som Al Jazeera hävdar.

 Så här kan det också gå till när Hamas utövar sin ”rättvisa”.

Enligt den arabiska nyhetsbyråns medarbetare Jacky Rowland i västra Jerusalem är Israel bra på att ragga medarbetare såväl i Gaza som på den så kallade Västbanken:

Israel has a long and successful history of recruiting collaborators and informers both in the West Bank and in the Gaza Strip, and they do so through a variety of different means. Sometimes it is financial inducements, other times it is blackmail, bullying, threats, promises /and/ maybe intimidating family members.

Hamas har tidigare under den nu åter uppblossande konflikten med Israel enligt uppgift dödat åtminstone ett 30-tal av sina medborgare för samarbete med Israel. En av metoderna bestod i att släpa offret efter en motorcykel genom i Gaza City. Dödandet är ett sätt för Hamas att avskräcka sina medborgare från samarbete med Israel.

Här en länk till tidningen Wall Street Journal innehållande en video om den senaste utvecklingen i konflikten Hamas-Israel inklusive dödandet av de inhemska ”kollaboratörerna” och erkännandet, att det var Hamas väpnade styrkor som förde bort och mördade tre judiska ynglingar på Västbanken i juli:

http://online.wsj.com/articles/hamas-kills-18-alleged-collaborators-1408715295

 Daniel Tregerman: offer för Hamas granater.

För några dagar sedan dödades för första gången ett israeliskt barn till följd av Hamas terrorattacker mot Israel. Fyraårige Daniel Tregerman föll offer för ett granatangrepp mot kibbutzen Nahal Oz. Den israeliske premiärministern Benyamin Netanyahu försäkrade att ”Hamas kommer att då betala ett tungt pris för denna attack”.

 

Bör idrottstävlingar bojkottas?

 Björnen Misja var en förgrundsgestalt under Brezjnev-spelen i Moskva 1980.

Jodå, jag har varit aktiv när det gäller att kräva bojkott av stora idrottsevenemang. 1980, när jag arbetade som sportjournalist på den anrika tidningen Idrottsbladet, deltog jag i den opinionsbildning som förordade bojkott av de olympiska spelen i Moskva. Deltog i opinionsmöten och fick in två debattartiklar i Svenska Dagbladet i ämnet och skrev även min första och samtidigt sista artikel i Folket i Bild Kulturfront..

Jag ansåg att världens största idrottsevenemang inte borde hållas i ett totalitärt diktaturland som Sovjetunionen och menade, att även Berlin-OS i Nazityskland, invigt av Adolf Hitler, borde ha bojkottats. Även om USA-negern Jesse Owens fyra friidrottsguld fick de unkna nazityska rasteorierna att komma på skam.  Nu blev dessa nazispel ett slags uppvärmning inför Andra världskrigets utbrott genom Tysklands invasion i Polen 1939. Leonid Brezjnevs Sovjetunionen, som invaderat Afghanistan året före, fick en good-will det inte borde ha fått.

Så argumenterade jag då och finner ingen anledning att beklaga mitt ställningstagande nu. Lika litet som jag skäms för att jag inte tyckte det var någon god idé att avhålla OS i kommunistkinesiska Peking 2008.

Det brukar i sådana sammanhang talas om, att det faktum att en diktatur tvingas öppna sina gränser för all världens länder innebär stora chanser för demokratisk och frihetlig påverkan. Erfarenheten från Berlin, Moskva och Peking visar dock att dylika förhoppningar alltid kommer på skam.

 OS-elden på väg in i Berlin 1936.

Diktaturlandet i fråga tar tvärtom förtroendet att arrangera ett OS – eller annat stort mästerskap – som ett godkännande av den egna politiken och snarast förstärker i stället för att mjuka upp förtrycket. Så visst – bojkottaktioner kan vara på sin plats! Jag har aldrig försökt hävda att idrott och politik inte hänger ihop.

I det nu aktuella fallet Sotji råder dock andra förutsättningar. Vladimir Putins Ryssland kan inte, med alla sina fel och brister, jämföras med de omänskliga diktaturerna i Nazityskland, Sovjetunionen eller kommunismens Kina. Ryssland av i dag må vara en auktoritär och därtill korrupt halvdiktatur. När jag emellertid sagt att landet är en halvdiktatur måste jag i samma andetag tillägga att det också är en halvdemokrati, där traditionella familjevärden grundade på ett kristet synsätt har ett starkt folkligt stöd.

Det är därför ryssen i gemen ställer sig oförstående till krav på OS-bojkott till följd av den relativt nya lagstiftning, som sätter stopp för propagerande för en homosexuell livsstil bland barn och ungdom. Man inser inte varför Bryssel-byråkratin och ett Europa i moraliskt upplösningstillstånd skulle ha rätt att diktera rysk lagstiftning i syfte att skydda barn och ungdom från HBTQ-hjärntvätt, något jag helhjärtat instämmer i.

Men det har också framförts andra, och i mitt tycke mer relevanta, argument för att det nu pågående Sotji-OS skulle ha bojkottats eller rentav stoppats. I Expressen den 7 februari menar exempelvis gamle, egensinnige skidfantomen Thomas Wassberg att så borde ha skett på grund av Rysslands rovdrift på naturen i regionen samt usel behandling av arbetare och folk.

Artikeln här:

http://www.expressen.se/sport/os/wassbergs-utspel-borde-bojkotta-os/

 Mänsklig fredsduva under OS-invigningen.

Jag är ingen större vän av de ofta elefantiasiska OS-invigningarna, men i går ägnade jag faktiskt Sotji-invigningen viss uppmärksamhet och blev positivt överraskad. Familjevärden hyllades i ett dansnummer inbegripande bröllopsklädda par, medan fredsidealet fick sitt i form av ett utomordentligt vackert inslag med mänskliga duvor till musik av Pjotr Tjajkovskij.

Vill här också passa på att tacka Viasats veterankommentator Göran Zachrisson för träffande kommentarer, vilka glädjande nog tycks ha förtörnat PK-maffian ganska ordentligt.

I fallet Ryssland tror jag faktiskt att eventuella förhoppningar om mer demokrati och öppenhet i de olympiska spelens kölvatten i bästa fall kan besannas: Ryssland är ingen totalitär diktatur och oppositionen har vissa, låt vara kringskurna, möjligheter att verka. Dessa tendenser kan komma att förstärkas även om jag självfallet inte törs garantera att så kommer att ske.

När det gäller det rent idrottsliga lär värdnationen Ryssland fira ansenliga triumfer, liksom i vanlig ordning vårt västra broderland Norge. Ingen skall dock räkna ut Sverige, som i dag inledde lovande med silver för Charlotte Kalla på 15 kilometer skiathlon efter hopplösa norskan Marit Björgen.

År 2022 får den som är med då, om allt går planenligt, avnjuta fotbolls-VM i Qatar. FIFA:s beslut att tilldela detta lilla emirat med dryga två miljoner invånare världens näst största idrottsevenemang efter OS kan förvisso kritiseras. Det extremt heta klimatet lär bli påfrestande för alla inblandade.

Vidare är Qatar en absolut monarki, där den styrande emiren ännu så länge egenhändigt utser både parlament och regering. Gästarbetare sägs behandlas uselt. Medialt och politiskt finns dock plustecken i form av den internationella nyhetsbyrån Al-Jazeera samt ett lagverk som räknas som betydligt mer liberalt än angränsande Saudiarabien.

Så vad säger ni? Bör fotbolls-VM i Qatar bojkottas, eller bör FIFA erkänna sitt misslyckande att hitta en bra VM-kandidat och utse en ny arrangör? Frågan är öppen.