Tredje världskriget? – Nej, femte!

General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Talibanerna tar över: Biden svek afghanerna

Ett gäng talibaner efter att ha tagit presidentpalatset i Kabul i besittning.

Ett dygn innan talibanerna erövrade Afghanistans huvudstad Kabul flydde president Mohammad Ashraf Ghani Ahmadzai landet. Officiellt skedde detta i syfte att undvika blodsutgjutelse, men jag misstänker starkt att han mest var rädd om sitt eget skinn. Nu får andra representanter för det gamla styret förhandla med erövrarna, vilka försäkrat att de skall vara frikostiga med amnestier och inte sätta igång någon masslakt. https://worldisraelnews.com/afghan-president-flees-country-as-taliban-move-into-kabul/?utm_source=newsletters_worldisraelnews_com&utm_medium=email&utm_content=Ha

Många frågar sig hur Afghanistans armé, med anor tillbaka till 1880-talet, med en numerär om vid pass 300 000 soldater kan falla ihop så fullständigt på kort tid sedan USAs president Joe Biden förklarat att de amerikanska styrkorna skall hemförlovas med kort varsel. I stort sett har soldaterna flytt hals över huvud så fort de sett en talibankrigare. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/analys-valplanerad-strategi-bakom-talibanernas-seger-i-afghanistan

Man hade nog förväntat sig mer av en krigsmakt som av Förenta staterna försetts med vapen, ammunition och annan materiel till ett värde av 85 miljarder dollar. Den afghanska armén har förfogat över i runda tal 300 000 soldater, att jämföra med talibanernas kanske 70 000. Under 20 års tid har olika amerikanska administrationer vidare sänt 770 000 soldater till Afghanistan och investerat närmare en biljon dollar i landet.

Sanningen är förmodligen att den afghanska regeringsarmén, trots amerikansk träning och ekonomisk uppbackning, varit en papperstiger – åtskilliga soldater har i kraft av bristande kontroll bott hemma med full lön i stället för delta i militärövningar. Dessutom har man kunnat påräkna amerikanskt flygstöd om man skulle möta motstånd i striderna.

Republikanska politiker i USA ger nu den demokratiske presidenten Joe Biden en stor del av skulden till talibanernas snabba och smärtfria seger. Biden tillkännagav i april sin föresats att dra tillbaka de amerikanska trupperna till den 31 augusti. Reträtten påbörjades i början av juli och genomfördes utan förvarning snabbare än vad som avsetts. https://www.newsmax.com/newsmax-tv/biden-afghanistan-turner-taliban/2021/08/13/id/1032324/?fbclid=IwAR2mxskaBB61kfeaQYJZA-xZfHS1pRgg5GVF6eu0-1t48c22DeUbrne5ng4#

Medlemmen av representanthuset Mike Turner från Ohio förklarade i ett inslag i Newsmax TV.kanal att Biden lämnade de afghanska allierade vind för våg utan en plan att försvara landet: ”They didn´t even give them notice as to what they were doing. The big difference from what the Trump administration was going to do and the Biden administration is that the Trump administration was negotiating with the Taliban and the United States would have been the enforcer of any agreement that´s there. Here Biden hasn´t really left the country.”

Kongressman Turner ser i första hand inte striderna i Afghanistan, som omfattar cirka 660 000 kvadratkilometer, som ett regelrätt inbördeskrig: ”It´s not as if once the Taliban take control, then we´ll have peace. They are a barbaric group. There is no peace, even in the areas they controlled previously. They are murderous, they are raping children throughout the country. This will be a humanitarian crisis and will result in a refugee crisis.”

Amerikanska soldater besvarar fientlig eld vid Hamid Karzai-flygplatsen i Kabul, dit tusentals afghanska flyktingar samlats i syfte att ta sig ur landet.

Biden tillkännagav för bara någon månad sedan att han inte trodde att talibanerna skulle komma att kontrollera hela landet. Något reellt underlag för denna optimistiska prognos fanns dock inte, och varken den ålderstigne amerikanske presidenten eller hans medarbetare brydde sig om att koordinera administrationens planer med den afghanska regeringen. Så gick det också som det gick: i torsdags intogs Kandahar och Herat, landets andra och tredje största städer och nu har alltså även Kabul fallit.

Tusentals vettskrämda afghaner har flytt från sina hem av rädsla för vad de barbariska talibanerna kan hitta på i form av offentliga avrättningar, piskningar, stympningar och avskaffandet av alla kvinnors rättigheter. Det var så det gick till när de senast hade makten i större delen av landet 1996-2001, det vill säga femårsperioden före det amerikanska ingripandet efter terrorattackerna den 11 september och inte mycket tyder på att det kommer att bli väsentligt annorlunda nu.

Kabuls fall den 16 augusti 2021 markerar slutkapitlet i Förenta staternas längsta och minst framgångsrika krig. De fundamentalistiska talibanerna, som bildats i Kandahar så sent som 1994, slogs inledningsvis tillbaka av de amerikanska styrkorna som invaderat landet för att jaga rätt på al-Qaida-ledaren Usama bin Laden och tycktes vid denna tid slagna i grunden. USA tappade sedan fokus genom den politiska och militära förvirring som uppstod i samband med Irak-kriget.

Om den nuvarande situationen uppstått under Donald Trumps år i Vita huset hade Trump tvivelsutan bildligt talat rullats i tjära och fjädrar i etablerade massmedia och kanske ställts inför riksrätt ännu en gång. När det sker under den senile Bidens egid är det inte många som höjer på ögonbrynen ens.

Joe Biden och hans administration har misslyckats med att sätta in Afghanistan i ett större geopolitiskt sammanhang. När nu amerikanerna försvinner uppstår ett maktvakuum som Kina och Ryssland ivrigt väntar på att fylla. Peking förfogar enligt initierade uppgifter redan över starka bilaterala och multilaterala relationer i den ifrågavarande regionen, men ett förbättrat partnerskap med Afghanistan under talibanerna – vilka i likhet med kineserna inte bryr sig ett dyft om demokrati eller mänskliga rättigheter –  skulle leda till ett ännu större inflytande på USAs bekostnad.

Experter: Kina lär erkänna en talibanregering i Afghanistan

Trumps revolutionerande utrikespolitik bröt ny mark

Donald Trump blev den förste sittande presidenten i USAs historia att besöka Västra tempelmuren i Jerusalem.

Det faktum att Donald Trump förlorade presidentvalet och nu är föremål för en konstitutionellt tvivelaktig riksrättsprocess kan inte undanskymma det faktum, att han lämnar ett unikt banbrytande utrikespolitiskt arv efter sig. Det borde ha lett till att han belönats med Nobels fredspris. Den oberäkneliga Norska Nobelkommittén ville dock annorlunda och utsåg en pristagare som ingen kommer ihåg i dag.

Forskaren och journalisten Rauf Baker gör i ett inlägg i The Begin-Sadat Center for Strategic Studies (BESA) den 7 februari 2021 följande analys av Trumps utrikespolitik:

Former U S President Donald Trump´s foreign policy legacy was, on the whole, a major success. From Asia to Europe and through the Middle East, he managed to achieve many notable ”firsts”. He left behind peace deals and initiatives while eliminating terrorists and confronting strategic threats in an unprecedented manner. https://besacenter.org/perspectives-papers/trump-foreign-policy/

Till skillnad från sina företrädare i Vita huset, vilka fortsatte längs de uppkörda hjulspåren, medförde Trumps revolutionerande utrikespolitik att det rådande systemet skakades om rejält vilket öppnade nya och unika möjligheter till fred och avspänning på olika håll i världen. Här följer ett axplock av de trumpska initiativen:

Asien: Trump gjorde allvarliga ansträngningar att reducera det ständigt överhängande kärnvapenhotet från det kommunistiska Nordkorea. Han träffade den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un och promenerade tillsammans med denne över den demilitariserade zonen (DMZ) den 30 juni 2019 som den förste amerikanske presidenten in i Nordkorea. ”Had it not been for Chinese pressure on Pyongyang to thwart a Trump success”, skriver Rauf Baker, ”the most heavily fortified border in the world could have ceased to exist during his term.”

Donald Trump och Kim Jong-un fann varandra – men kineserna ville annat.

Den 2 december 2016 ringde Donald Trump, som en månad tidigare besegrat Hillary Clinton i USAs presidentval, till Taiwans president Tsai Ing-wen – det så kallade Tsai-samtalet. Det var första gången sedan 1979 som en amerikansk president eller presidentvald  varit i direktkontakt med en president i Republiken Kina på Taiwan. Samtalet visade för hela världen att USA fortfarande stod på Taiwans sida i dess mellanhavanden med det röda Kina. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump%E2%80%93Tsai_call

Trump-administrationen var vidare först ut med att sätta ekonomisk press på Kina i syfte att hejda dess expansionistiska tendenser och fortsatte med att belysa Kinas skuld för uppkomsten av Wuhan-viruset covid-19. I november 2017 lyckades Trump, via ett strategiskt forum som hölls på Filippinerna, återuppliva den informella samarbetsgruppen The Squad (the Quadrilateral Security Dialogue) – bestående av USA, Australien, Japan och Indien – i syfte att bemöta det kinesiska inflytandet i den asiatiska Stilla havs-regionen. Denna sammanslutning har ibland kallats ”Asiens NATO”. https://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2121474/us-japan-india-australia-quad-first-step-asian-nato

Europa: Den 4 september 2020 undertecknades ett historiskt avtal mellan Kosovo och Serbien syftande till att normalisera de ekonomiska förbindelserna mellan de båda Balkan-länderna. Avtalet, som mäklats fram av Donald Trump, signerades i Vita huset i Washington, D. C: av Kosovos premiärminister Avdullah Hoti och Serbiens president Aleksandar Vucic under överinseende av Trump. Bland annat kom parterna överens om att återuppta flygresor mellan Belgrad och Pristina. https://en.wikipedia.org/wiki/Kosovo_and_Serbia_economic_normalization_agreements_(2020)

Mellanöstern: President Trump mäklade inom några få månader 2020 fram fredsavtal mellan Israel och de muslimska staterna Förenade arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan under rubriceringen The Abraham Accords. Trump hade ett par år tidigare blivit den förste USA-president att uppfylla vallöftet att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han var också först med att, den 22 maj 2017, besöka Västra tempelmuren i Jerusalem, judarnas heligaste plats. https://www.state.gov/the-abraham-accords/

Trump visade sig också framgångsrik när det gällde att spåra upp och eliminera terrorledare. Under hans mandatperiod fick således ISIS-ledaren Abu Bakr Baghdadi, al-Qaidas andreman Abu Muhammad Masri samt Irans terrorstrateg Qassam Soleimani bita i gräset. Masri hade spelat en stor roll i att planera och utföra bombdåden mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania under Bill Clintons tid som president.

Avtalet mellan Kosovo och Serbien undertecknas i Vita huset den 4 september 2020.

Trumps närmaste företrädare som president, Barack Obama, lämnade som politiskt arv ett tvivelaktigt kärnvapenavtal med Iran vilket stärkte Irans ställning i regionen. Nu riskerar avtalet att förnyas av den nyvalde presidenten Joe Biden. ”Obama also left Trump with overwhelming chaos in Syria”, konstaterar Rauf Baker, ”where Bashar Assad crossed Obamas chemical red line with no retaliation. It was Trump, not Obama, who launched airstrikes targeting Damascus chemical arsenal for the first time.”

Baker sammanfattar Trumps utrikespolitiska framgångshistoria på följande sätt: ”The core of Trumps foreign policy view was to avoid random wars and push for peace while at the same time undermining forces that pose a threat to global prosperity, security, and stability by confronting them politically, militarily, and economically.”

Rauf Baker hävdar slutligen att, Trots Trumps valnederlag, vad han kallar ”Trumpism” inte har besegrats. ”On the contrary: it took root and has become the wild card in the American political equation. It might spread beyond the borders of the United States and become a global movement against de ´deep state´, whereever it may be.”

Jag misstänker att detta också står klart för Donald Trumps motståndare inom politik och etablerade medier. Därav det desperata riksrättsåtalet efter det att Trump lämnat ämbetet – Trump skall i görligaste mån hindras från att göra någon sorts politisk come-back.

Sanningen om Mohamed Yusuf, ”svensken” som dog i fängelse i USA

Somaliska al-Shabaab är en del av al-Qaida.

Det har rapporterats att en ”svensk” terrorist avlidit av covid-19 i Lompoc-fängelset i Kalifornien. Den avlidne var i själva verket en 37-årig somalier med svenskt medborgarskap vid namn Mohamed Yusuf. http://jihadimalmo.blogspot.com/2020/06/svensk-terrorist-dor-i-corona.html

Yusuf, alias Abu Zaid, avtjänade ett elvaårigt fängelsestraff för terrorism efter att 2016, tillsammans med sin ”svenske” kollega Ali Yasin Ahmed, ha dömts för terroristbrott. En tredje person, den förre britten Mahdi Hashi, dömdes till nio år i samma rättegång.

George Venizelos, biträdande chef för FBI-kontoret i New York, kommenterade vid gripandet 2012: ”De har inte strävat efter att bli terrorister, de är terrorister. De fick inte bara träning, de har omsatt träningen i praktik i flera terroroperationer med al-Shabaab.” https://www.expressen.se/nyheter/terrordomd-svensk-hittad-dod-i-fangelset/

Mohamed Yusuf och Ali Yasin Ahmed reste 2008 från Sverige till hemlandet Somalia för att delta i vad som uppgivits vara elitträning i självmordsbombning med den islamistiska terroristgrupperingen al-Shabaab, som var och är ansluten till al-Qaida. De greps jämte Mahdi Hashi i Djibouti 2012 på väg till Jemen, där de skulle ansluta sig till al-Qaida, och överlämnades till USA. https://www.reuters.com/article/us-usa-security-alshabaab-idUSKCN0V72EJ

Yusuf skall i ett brev ha vädjat till det svenska justitiedepartementet om att få avtjäna återstoden av sitt straff i Sverige. I brevet hävdade Yusuf bland annat: ”Jag har sonat mitt brott, jag var ung och dum.” Första delen av detta påstående är givetvis osant – ett par på ett elvaårigt fängelsestraff betyder inte att han ”sonat” sitt brott. Att han skulle ha varit ”ung och dum” är det däremot svårt att argumentera emot. Han kunde i sanningens namn ha tillagt ”våldsbenägen och inställd på att mörda i Allahs namn.”

Yusufs amerikanske advokat, David Stern, citeras i Expressen enligt följande: ”Det är otroligt sorgligt. Han dömdes till ett antal års fängelse men det visade sig bli ett dödsstraff.” Vilket man naturligtvis kan instämma i. Mohamed Yusufs öde kan nog sägas vara en god illustration till utsagan i Romarbrevet 6:23: ”Syndens lön är döden…”. https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+6%3A23&version=SFB15

Jag skrev kort tid efter att de båda så kallade svenskarna gripits och överlämnats till USA en bloggtext som skarpt kritiserade systemmedias tappra försök att skönmåla terroristerna med följande innehåll: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/09/medias-forsok-att-skonmala-terroristsvenskarna/

Lompoc-fängelset i Kalifornien har drabbats hårt av Kina-smittan.

Lompoc-fängelset säkerhetsklassas som ”medium” och är beläget i Santa Barbara County i Kalifornien i närheten av Vanderberg Air Force Base, cirka 282 kilometer nordväst om Los Angeles. Över 500 av internerna skall ha smittats med covid-19. Anläggningen administreras av Federal Bureau of Prisons och har plats för 1500 manliga fångar. Den omfattar även en flygel med hög säkerhetsklassning samt två läger med låg säkerhetsklassning. https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Penitentiary,_Lompoc

En av fängelsets tidigare mest bemärkta fångar var president Richard Nixons förre stabschef H. R. Haldeman, som avtjänade ett straff på 18 månader 1977-78 efter att ha dömts för sin inblandning i Watergateaffären.

Michelle Obama och George W. Bush – en oväntad vänskap

George W. Bush och Michelle Obama har setts tillsammans vid flerfaldiga tillfällen.

Under en intervju i NBCs The Today Show, USAs äldsta och i särklass mest sedda morgonprogram i TV, sade den före detta första damen Michelle Obama till intervjuaren Jenna Bush Hager att Obama och den förre presidenten George W. Bush har mycket gemensamt.

”Our values are the same”, framhöll Michelle Obama. ”We disagree on policy but we don´t disagree on humanity. We don´t disagree on love and compassion. I think that´s true for all of us.” https://eu.usatoday.com/story/entertainment/celebrities/2019/12/11/michelle-obama-defends-friendship-george-w-bush/4402339002/

Den tidigare presidenthustrun har ungefär samma inställning till USAs 43e president som den lesbiska TV-personligheten och skådespelerskan Ellen DeGeners som, efter att ha setts sitta jämte Bush den yngre på ett sportevenemang i oktober, menade: ”I´m friends with George Bush. I´m friends with a lot of people who don´t share the same beliefs that I have.”

DeGeneres fick utstå en hel del kritik från politiskt korrekta Hollywood-typer efter att ha fotograferats tillsammans med George W. Bush på läktaren till en match i amerikansk fotboll mellan Dallas Cowboys och Green Bay Packers i Dallas men försvarades av Michelle Obama och för övrigt också av pop- och gayikonen Elton John. https://edition.cnn.com/2019/10/14/entertainment/elton-john-ellen-degeneres-bush/index.html

George Walker Bush föddes 1946 och var Förenta staternas 43e president 2001-09. Hann vann det rekordjämna presidentvalet mot Al Gore i november 2000 efter beslut i Högsta domstolen och förhindrade därmed att USA fick en verklighetsfrämmande klimatalarmist som president. Desto klarare var Bushs seger mot John Kerry 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_2004

George W. Bush och Ellen DeGeneres på fotbollsläktaren.

De av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin orkestrerade terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 kom att definiera George W. Bushs presidentskap. Bush startade krig mot Afghanistan och Irak i syfte att komma till rätta med den islamistiska terrorismen men kan inte sägas ha lyckats över hövan med sin föresats. När han lämnade Vita huset för att ge plats åt Barack Obama var han en av USAs mest impopulära presidenter någonsin.

Som expresident har Bush den yngres popularitet emellertid ökat väsentligt. Han har bland annat gjort sig känd som en icke oäven porträttmålare. https://editions.lib.umn.edu/panorama/article/amateurism-introduction/george-w-bush/

Michelle Obama, född 1964, är advokat och sedan 1992 gift med mannen som blev USAs 44e president. I intervjun med Jenna Bush Hager, en av George W. Bushs tvillingdöttrar, framhöll hon bland annat om sin något oväntade vänskap med Bush: ”I had the opportunity to sit next to your father at funerals – the highs and lows. We shared stories about our kids and about our parents.”

I ett uttalande 2018 citerades Michelle Obama på följande sätt om sin vänskap med makens företrädare som president:

He is my partner in crime att every major thing where all the former gather. So we´re together all the time, and I love him to death. He´s a wonderful man, he´s a funny man.

Det har spekulerats i att Michelle Obama skulle ha goda chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering för presidentvalet om knappt ett år. Hon har själv förnekat att hon hyser sådana planer, men det finns bedömare – som exempelvis den ansedde Tucker Carlson – som inte utesluter en sådan möjlighet. https://www.newsweek.com/tucker-carlson-predicts-michelle-obama-could-2020-dem-nominee-says-thats-likely-why-barack-1474039

Kommer Michelle Obama att kunna bli demokraternas presidentkandidat 2020?

Carlson menar att det faktum att Barack Obama vägrat ge sitt stöd till sin vicepresident Joe Bidens kandidatur – och faktiskt uppmanade honom att inte kandidera – kan tyda på att han vill underlätta för hustrun att kandidera.

Om hon mot förmodan gör det och ställs mot den sittande presidenten Donald J. Trump 2020 kan vi nog känna oss tämligen säkra på att vännen George W. Bush, som inte är någon Trump-anhängare, skulle stödja hennes kandidatur.

Fotnot: George H. W. Bush (1989-93) och George W. Bush (2001-09) är den andra av två konstellationer far-son i Vita huset. Den första var John Adams (1797-1801) och John Quincy Adams (1825-29).

 

 

Terrorforskaren Magnus Norell: ”Försvars- och säkerhetssamarbete inom EU dömt att misslyckas”

Magnus Norell förhöll sig skeptisk till säkerhets- och försvarssamarbete inom ramen för EU. Foto: Tommy Hansson

”Frågan om säkerhetssamarbete inom EU är problematisk eftersom det gäller känslig information”, framhöll den välkände terrorism- och säkerhetsexperten Magnus Norell då han den 30 oktober 2019 talade på temat ”EU, terrorism och säkerhetssamarbeten i Europa” i Södertälje stadshus. Han fortsatte: ”Idén om försvars- och säkerhetssamarbete är dömd att misslyckas, och ju mer ambitiöst det blir desto svårare blir det att genomföra.”

”Många länder är redan med i NATO eller i det NATO-anknutna partnerskapet, det blir kaka på kaka med en EU-anknuten försvarspolitik som inte tillför något nytt”, menade Magnus Norell. Med andra ord: det behövs ingenting utöver NATO-samarbetet. Enligt Norell hade det varit lyckligast om EU hållit fast vid den ursprungliga Kol- och stålunionens grundtanke och begränsat sig till samarbete inom ekonomi och handel.

Magnus Norell, född i Eskilstuna 1958 och filosofie doktor i statsvetenskap, är en av våra mest respekterade forskare och experter avseende frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Det var därför självklart för denna bloggare att ta del av Norells orientering  i hemstaden den 30 oktober 2019.

Norell påpekade att Europa i hög grad påverkas av det som händer i Mellanöstern, exempelvis USAs tillbakadragande från Syrien och IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis död den 27 oktober. Vidare kan avtalet med NATO-landet Turkiet ställa till med avsevärda problem: ”EU sitter i en rävsax då Turkiets ledare Erdogan kan öppna ventilerna för flyktingar till Europa när han vill.”

Det faktum att Islamiska statens (IS) fysiska så kallade kalifat är ett avslutat kapitel innebär inte att vi kan avskriva IS som ett hot mot vår civilisation. Magnus Norell: ”Alla IS-krigare finns kvar, och ingen skall inbilla mig att Turkiet kommer att ingripa. Det kommer att påverka Europa. Sverige gör ingenting – vi är sämst i klassen.”

Magnus Norell är kritisk till vad han beskriver som amerikanernas reträtt från Mellanöstern: ”När USA lämnar området lämnas fältet fritt för talibanerna och Ryssland. EU har agerat tafatt, och i Sverige använder vi oss inte av de lagliga möjligheter som finns att lagföra IS-återvändare. Vi gör som vi gjorde med de som slogs för SS under Andra världskriget.” (Det vill säga ingenting, bloggarens anmärkning).

Det har talats om att sätta upp en FN-tribunal för att döma IS-terroristerna. Detta skulle, deklarerade Magnus Norell, inte fungera eftersom Ryssland alltid kommer att inlägga ett veto däremot i säkerhetsrådet. ”Ett annat problem gäller IS kvinnor och barn. Det finns inget gemensamt tänk kring detta. EU har till och med svårt att enas om hur bananer och gurkor skall se ut…”

Den så kallade kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är död – men IS finns kvar.

Norell har vidare inte mycket till övers för hur USAs president Donald Trump har hanterat situationen i Syrien: ”Det är otroligt illa skött från USAs sida. Absolut ingen som är insatt i problematiken tycker att Trump agerat på rätt sätt. Trump bryr sig inte om utrikespolitik och nu lämnas ett tomrum som fylls av Turkiet och Ryssland, som fattat avtal om Syrien utan att Damaskus tillfrågats.”

Magnus Norell jämförde i sin föreläsning ”rolexshejken” al-Baghdadis frånfälle med al-Qaida-ledaren Usama bin Ladins död. ”Han hade tappat greppet efter kalifatets fall och hans död nu får inga praktiska konsekvenser. Det går inte att få ett stabilt, enat Syrien. Iran och Ryssland är inte intresserade av detta. En konfederativ lösning vore bättre.”

I Norells perspektiv är det inget som sker i Mellanöstern och Nordafrika som stannar där.  Det påverkar den övriga världen vare sig man är medveten om det eller inte. ”Det spelar ingen roll om man som Trump säger att ´nu skiter vi i det här.´ Statsbildningar i Mellanöstern är inte som i Europa.” (Undantagandes Israel, bloggarens anmärkning).

Magnus Norell avslutade sin informativa presentation med att inskärpa, att religion och politik med nödvändighet måste skiljas åt: ”Annars går det åt pipsvängen. Det är besvärande med arabiska regimers försök att påverka opinionen i väst genom att finansiera moskébyggen.”

På min fråga om det praktiskt sett är möjligt att skilja religion och politik åt i den heltäckande ideologin islam svarade Norell att det är möjligt: ”Det finns reformvänliga rörelser i den muslimska världen som vill separera religion från politik.” Jag tillåter mig dock att förbli skeptisk.

 

 

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Nej, en terrorist kan aldrig bli en Mensch!

 

”Även terrorister är faktiskt människor.” Citatet är alldeles autentiskt och härrör från Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Det skrevs visserligen redan den 20 april 2015 men har blivit mer eller mindre viralt när det nu diskuteras vad som bör hända med de IS-operatörer från Sverige, vilka nu efter det så kallade Kalifatets fall sitter fast i fångläger Syrien. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/qnVARo/aven-terrorister-ar-faktiskt-manniskor

Lindberg menar att terrorister är människor och som sådana påverkbara och möjliga att reformera. Mitt eget ingångsvärde är tvärtom att terrorister av den kaliber som ryms inom Islamiska staten och al Qaida – som inte tvekar att på sadistiskt värsta sätt halshugga, lemlästa, bränna levande eller spränga andra människor – är omänskliga.

Individer av denna typ har alldeles självförvållat mält sig ur varje meningsfull mänsklig gemenskap. Skulle de släppas fria i ett samhälle som det svenska skulle de utgöra en ständig fara för vanliga människor. Det är kanske möjligt att reformera dem till viss del, men i så fall måste detta arbete ske medan de på ett betryggande sätt sitter inom lås och bom, varom mera nedan.

Advokaten Thomas Olsson ägnar sig åt en liknande argumentation som Lindberg när han i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 27 februari hävdar, att det vore ”odemokratiskt” att stoppas IS-återvändare. Om Olsson har rätt skulle det innebära, att den demokratiska rättsstaten står helt handfallen när det gäller att skydda sig mot omänskliga våldsverkare. Och så kan vi ju inte ha det. https://www.svd.se/odemokratiskt-att-vilja-stoppa-is-atervandare?fbclid=IwAR3hB1JvsJbnRUs3dSoR4F_gFJsE-aoT99PomPf_Cwk8SlnEY4p7aLj03o8

Det är väl också osäkert hur pass uppriktig advokaten Olsson är när han talar sig varm för IS-terroristernas så kallade demokratiska rättigheter. Jag misstänker starkt att det i stort sett enda Olsson är intresserad av är att få utses till advokat i några saftiga terrormål och därmed bättra på sina redan väl tilltagna bankkonton ytterligare.

I jiddisch finns det ett litet fint ord som lyder Mensch. Det betyder rätt och slätt ”människa” på tyska, men i jiddisch är betydelsen ”en person med integritet och heder”. Eller helt enkelt en god människa. I denna vidare betydelse kan naturligtvis inga terrorister eller deras uppbackare vara människor. De må vara det i biologiskt avseende, men moraliskt/etiskt är de genomruttna. https://en.wikipedia.org/wiki/Mensch

Nej, Löfven har ingalunda ”stängt dörren” för IS-återvändare.

Det diskuteras nu ymnigt huruvida ”svenska” terrorister bör tillåtas återvända eller ej och, om de får den tillåtelsen, vad som därefter skall hända med dem. USAs president Donald Trump har bett europeiska länder ta ansvar för ”sina” IS-terrorister och hämta hem dem från Syrien, men det förslaget har inte rönt något entusiastiskt gensvar från merparten av de europeiska regeringarna.

Statsminister Stefan Löfven uppges i media ha ”stängt dörren” för de ifrågavarande terroristerna, men det är inte riktigt sant. Vad Löfven sagt är att de inte kommer att få någon ”konsulär hjälp” att återvända till Sverige. Om de lyckas praktisera sig hit på egen hand tänker Löfven med största sannolikhet inte stänga några dörrar eller göra någonting annat för att stoppa dem eller ens ifrågasätta deras svenska medborgarskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/lofven-stanger-dorren-for-is-svenskar

Socialborgarrådet i Stockholm, Jan Jönsson (L) försäkrar för sin del att Stockholms stad tar till veritabla krafttag för att komma till rätta med problemet återvändande terrorister: ”Vi ringer och skriver brev till återvändare.” Skönt – då kan vi som bor i Stockholms-regionen sova lugnt om nätterna… https://nyheteridag.se/stockholms-stads-plan-for-is-atervandarna-ska-ringa-och-skriva-brev/

Ty faktum är att av de 300 personer som beräknas ha lämnat Sverige för att ägna sig åt eller aktivt understödja islamistisk terrorism i Mellanöstern anses cirka 150 ha återvänt på egen hand. Ett antal av dessa har konstaterats ägna sig åt IS-rekrytering i källarmoskéer i Malmö. https://nyheteridag.se/larmet-is-atervandare-rekryterar-i-malmo/

Av alla de förslag som hittills framställts beträffande vad som bör göras åt problemet med terroriståtervändare gillar jag det som presenterats av USA-kännaren och SD-debattören Ronie Berggren bäst. Berggren skriver i ett debattinlägg på SVT Nyheter den 21 februari: ”Anslutning till al Qaida-liknande rörelser måste göras olagligt och därför måste de som aktivt anslutit sig till dessa rörelser frihetsberövas.” https://www.svt.se/opinion/sverige-behover-ett-eget-guantanamo

Inrätta en svensk motsvarighet till Guantanamo-fängelset. Det föreslår Ronie Berggren i ett debattinlägg.

Ronie Berggrens lösning ligger i att inrätta ett interneringsläger av samma typ som det vilket upprättades av den amerikanska Bush-regeringen i Guantanamo (Gitmo) på Kuba 2002. Det anses vara så viktigt för USAs säkerhetspolitik att president Barack Obama, trots löften och försäkringar om motsatsen, inte lyckades stänga det under sina åtta år vid makten.

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Ryssland kan ha dödat IS-kalifen – men anser inte att Hezbollah och Hamas är terrorister

Ryssland hävdar att dess attackflyg eliminerat IS-kalifen Abu-Bakr al-Baghdadi.

Det har meddelats att ledaren för Islamiska staten (IS), den så kallade kalifen Ibrahim Abu-Bakr-al-Baghdadi, kan ha dödats vid en rysk flygräd. http://www.skd.se/2017/06/16/is-grundare-kan-ha-dodats-i-flygrad/

Den ryska flygattacken utfördes den 28 maj och var riktad mot ett möte i ”kalifatets” självutropade huvudstad Raqqa i norra Syrien med deltagande av flera högt uppsatta IS-potentater, där ibland al-Baghdadi. Något som kan tyda på att ryktet stämmer är att den formellt högste IS-ledaren inte har synts till på en längre tid.

Det finns dock skäl att iaktta en viss skepsis innan de ryska uppgifterna om Baghdadis död har bekräftats. Han har tidigare haft en tendens att komma tillbaka från de döda; han påstods således tidigare ha dödats i en amerikansk flygraid. Även syriska källor har tidigare hävdat att syriska flygstyrkor lyckats eliminera IS-ledaren. https://news.vice.com/story/isis-leader-baghdadi-has-a-history-of-coming-back-from-the-dead

De här bilderna har tidigare anförts som ”bevis” för att al-Baghdadi dödats i flygräder.

Skulle det visa sig att de ryska uppgifternas är korrekta finns dock all anledning att rikta en tacksamhetens tanke mot Rysslands attackflyg: om Baghdadi skulle vara död innebär det onekligen ett hårt slag mot den omänskliga jihadiströrelsen med sunnimuslimsk grund.

Det står fullt klart att Moskva betraktar IS som en terroriströrelse, huvudsakligen därför att den bekämpar Rysslands nära allierade Syrien under diktatorn Bashar al-Assads ledning. IS betraktas även som ett hot mot Ryssland, låt vara att det senaste islamistiska terrordådet i Ryssland – en självmordssprängning i Sankt Petersburgs tunnelbana den 3 april – utfördes av den tidigare okända, al-Qaida-anknutna grupperingen Imam Shamil Batallion. https://www.dailysabah.com/europe/2017/04/25/al-qaeda-linked-group-claims-responsibility-for-st-petersburg-terror-bombing

Däremot anser inte Ryssland att patenterade terrorrörelser som Hezbollah och Hamas är terroristiska. Det framgick då Rysslands ambassadör i Israel, Alexander Shein, intervjuades av den ryskspråkiga israeliska TV-stationen Channel 9 den 9 juni. ”Vi anser inte alls att dessa organisationer är terroristiska och det är fel att jämföra dem med IS”, sade Shein bland annat i intervjun. http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/WATCH-Russian-Ambassador-to-Israel-Hamas-Hezbollah-not-terrorists-at-all-496829

Ambassadör Alexander Shein: ”Hezbollah och Hamas är inte alls terrororganisationer.”

Ambassadör Shein menade att det shiamuslimska Hezbollah, som har en lång historia av raktetattacker mot civila områden i Israel, är en legitim kraft i Libanon genom sin representation i det libanesiska parlamentet och framhöll också att man aldrig riktat attacker mot ryska intressen. Inte heller shiarörelsen Hamas anses vara terroristisk ur Moskvas perspektiv.

Det hör till saken att såväl Hezbollah som Hamas mottar rundhänt stöd av Iran, som är en nära allierad med Putins Ryssland.

Alexander Sheins kommentarer stämmer väl överens med de synpunkter som framfördes av den ryske vice utrikesministern Mikhail Bogdanov i november 2015. Bogdanov framhöll att enligt rysk lag rörelser kan betraktas som terroranstuckna endast om de direkt hotar Ryssland och ryska intressen.

Om Hezbollah och Hamas sade Bogdanov:

Vi upprätthåller kontakter och förbindelser med dem därför att vi inte anser att de är terroristiska organisationer. http://www.timesofisrael.com/russia-says-hezbollah-hamas-not-terror-groups/

Hezbollah-kämpar gör nazisalut.

Både Hezbollah och Hamas bedriver aktiv terror gentemot den judiska staten Israel och vill se denna utplånad från jordens yta. Detta är emellertid uppenbarligen inte något som påverkar Rysslands bedömning av de shiamuslimska organisationerna.