Riksrättsåtalet: demokraterna skjuter sig själva i foten med sitt Trump-hat

Donald Trump: ”En sorglig dag för USA.”

Det har väl inte undgått någon att en majoritet av det amerikanska representanthuset röstat för att ställa den republikanske presidenten Donald J. Trump inför riksrätt. Röstningen följde i stort partilinjerna, där dock två demokrater röstade mot riksrätt. Rättegången kommer att inledas i senaten i januari. https://www.telegraph.co.uk/news/2019/12/19/next-impeachment-senate-decide-removing-donald-trump-january/

Riksrättsförhandlingarna kommer att ledas av Högsta domstolens chefsdomare, John Roberts, som utsågs till sitt ämbete av president George W. Bush. Medan det blott krävs enkel majoritet i representanthuset för att ställa någon inför riksrätt, fordras det två tredjedels majoritet i senaten för att döma och avsätta den åtalade.

Det innebär att 67 av senatens 100 ledamöter måste rösta för att president Trump skall avsättas. Emedan endast 47 av senatorerna är demokrater behöver 20 republikaner rösta för att avsätta presidenten. Var och en med någorlunda normal fattningsförmåga inser att detta inte kommer att ske. Det inser naturligtvis även företrädarna för det Demokratiska partiet, men det spelar ingen roll – det enda dessa är intresserade av är att djävlas så mycket som möjligt med Trump, som de hatar bortom all besinning, inför presidentvalet i november 2020.

Bland de senatorer vilka det i egenskap av jury åligger att fria eller fälla Trump märks fem vilka alla jagar det Demokratiska partiets nominering inför valet om knappt ett år: Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Amy Klobuchar, Cory Booker och Michael Bennet.

Trump ställs officiellt inför riksrätt för vad som påstås vara ”maktmissbruk” för att i ett telefonsamtal med Ukrainas president Volodymyr Zelenskij ha bett denne se till, att en utredning skulle startas angående korruption som USAs förre vicepresident Joe Biden och dennes son Hunter Biden eventuellt kan ha gjort sig skyldiga till under affärsverksamhet i Ukraina. Trump skulle även, om en sådan utredning inte skedde, ha hotat hålla inne med förmåner Ukraina eljest skulle komma i åtnjutande av.

Det hela är dock väldigt luddigt. Zelenskij tycks inte ha visat något större intresse för att tillmötesgå sin amerikanske kollega, och inga verkliga försök har gjorts från Vita husets sida för att klämma åt Ukraina. Det hela rann helt enkelt ut i sanden, och det vet demokraterna. Trumps verkliga brott i deras ögon är att ha dragit ner brallorna på vänstern och dess politiska korrekthet och dessutom fått snurr på USAs ekonomi och minskat arbetslösheten efter den misslyckade Obama-administrationen.

Bill Riley-Smith, USA-korrespondent för brittiska Telegraph, framhåller den 19 december: ”But Mr Trump has one advantage – it is the Republicans who hold the majority in the Senate and so call the shots providing their senators go along with the party leadership.”

Så här långt har mig veterligen ingen republikansk senator sagt sig vilja avsätta Trump. Rättegången startar i januari och kan pågå allt från två veckor till ett par månader. Republikanernas majoritetsledare i senaten, Mitch McConnell, sägs vilja ha en kort rättegång på två veckor utan att några vittnen kallas. Den amerikanska opinionen kan sägas vara delad: ungefär lika många är för respektive emot riksrätt för Trump. Bland de republikanska väljarna är dock en stor majoritet upprörda över beslutet.

Bill Clinton: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.”

Donald Trump blir den tredje amerikanske president att genomgå ett riksrättsförförande. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt

Först ut var Andrew Johnson (president 1865-69), vilken i sin egenskap av vicepresident hade efterträtt den mördade Abraham Lincoln. Johnson var demokrat men hade ändå utsetts till vicepresident av republikanen Lincoln. Johnson åtalades av den övervägande republikanska kongressen för att ha brutit mot en nystiftad lag, då han avskedade krigsministern Edwin Stanton. Efter tio veckors förhandlingar i senaten undgick Johnson att avsättas med en enda rösts marginal. Han blev emellertid inte nominerad som demokratisk presidentkandidat i valet 1870.

Det dröjde sedan över ett sekel innan demokraten Bill Clinton ställdes inför riksrätt 1998 sedan han avslöjats ha ljugit under ed. Tillfrågad om sin relation med den unga Vita hus-praktikanten Monica Lewinsky svarade Clinton med ett yttrande som blivit episkt: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.” Vilket alltså var en blatant lögn. https://www.youtube.com/watch?v=PrpYaaWyWhs

Varken Johnson eller Clinton medverkade personligen vid rättegångarna och det väntas inte heller Trump göra.

Demokraterna var snabbt ute med att, redan före presidentvalet 2016, leda i bevis att Donald Trumps valkampanj olagligen tagit emot understöd från Ryssland.Till den ändan anlitades den Obama-kontrollerade federala polisen FBI under ledning av James Comey att genomföra avlyssningar riktade mot Trump-medarbetare.

Trump hudflängdes av den vänsterliberala pressen och demokratiska politiker när han 2017 avskedade Comey, men det står nu klart att Trump gjorde rätt: det har visats att FBI med Comey som högst ansvarig bröt mot lagen 17 gånger när man avlyssnade Trumps kampanjmedarbetare utan att hitta några bevis för otillbörlig rysk hjälp..

Trump hade rätt: FBI-chefen bröt mot lagen

President Trump har kommenterat representanthusets beslut att inleda riksrättsförhandlingar mot honom med att bland annat hävda att demokraterna ”förklarat krig mot den amerikanska demokratin” och att det är ”en sorglig dag för USA”: ”Om man inte har gjort något fel och sedan ställs inför riksrätt, då är det något för historieböckerna.” https://www.vt.se/nyheter/trump-hojer-blicken-efter-riksrattsbeslut-om6434395.aspx

Donald Trump och Benjamin Netanyahu står varandra nära.

Den kände amerikanske juristen Alan M. Dershowitz – som Trump-administrationen överväger att anlita för riksrättsförfarandet – menar att såväl Trump som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu utreds för handlingar som enligt lagstiftningen inte är uttalat kriminella. Trump, som måste anses vara USAs mest pro-israeliske president någonsin efter att ha beslutat flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem,  och Netanyahu står för övrigt varandra nära på ett personligt plan. https://sv.gatestoneinstitute.org/15275/trump-netanyahu-pahittade-brott

Demokraternas förhoppningar är att, även om presidenten inte blir fälld, vingklippa honom inför valet 2020. Det är dock betydligt mer sannolikt att man skjuter sig själva i foten med sitt hat. Ett troligt scenario är att Trumps popularitet – som legat stadigt på något över 40 procent genom all uppståndelse kring riksrätten – kommer att öka och att han därmed kan ro hem en jordskredsseger över den demokratiska kandidaten, vilken denna än blir.

Om Donald Trump mot all förmodan skulle fällas och tvingas avgå som ett resultat av riksrättsförhandlingarna tar vicepresidenten Mike Pence över hans ämbete.

 

 

 

Frigivne spionen Jonathan Pollard nekas bosätta sig i Israel

Jonathan Pollard frigavs 2015 efter närmare 30 år i amerikanskt fängelse. Nu nekas han bosätta sig i Israel.

USAs justitiedepartementet har avslagit en formell begäran från Israel om att låta den spioneridömde amerikanske juden Jonathan Pollard, 64, att bosätta sig i Israel. https://www.timesofisrael.com/us-rejects-israeli-request-to-let-jonathan-pollard-move-to-israel-report/

Jonathan Jay Pollard föddes i en judisk familj i Galveston, Texas den 7 augusti 1954. Under sin tjänstgöring som civilanställd underrättelseanalytiker vid den amerikanska flottan överlämnade han en stor mängd hemliga dokument till den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, eftersom han upplevde att israelernas nationella säkerhet hotades av att de inte fick tillgång till det underrättelsematerial de enligt Pollard borde ha fått. https://www.britannica.com/biography/Jonathan-Pollard

Spionageverksamheten uppdagades emellertid och Pollard och hans dåvarande hustru, Anne Henderson, greps av den federala amerikanska polisen FBI efter en dramatisk biljakt som ledde till Israels ambassad där Pollard och Henderson emellertid inte blev insläppta. I de efterföljande rättsprocesserna dömdes Jonathan Pollard 1987 till livstids fängelse medan Anne Henderson klarade sig undan med fem år.

Jonathan Pollard är den ende brottslingen i USAs historia som dömts till livstids fängelse för spioneri för ett allierat land och utan att vara anklagad för högförräderi. Kritiker av domen har påpekat att ett mera rimligt straff hade varit fem-sex eller kanske maximalt tio år i fängsligt förvar. Den kände liberale juristen Alan Dershowitz har i alla år engagerat sig för Pollard och hade glädjen att 2015 få bevittna Pollards frigivning efter närmare 30 år i fängelse. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/11/22/israel-spionen-jonathan-pollard-frigiven-i-usa/

Israels regering förnekade länge att Jonathan Pollard spionerade för den judiska statens räkning men erkände till slut att så var fallet. Pollard mottog ansenliga penningsummor för sin olagliga verksamhet. Premiärminister Benjamin Netanyahu har vid ett flertal tillfällen tagit upp fallet Pollard med amerikanska presidenter, senast med Donald Trump, i syfte att finna en mekanism som kan göra det möjligt för Pollard att flytta till Israel. Pollard är israelisk medborgare sedan 1995.

En israelisk manifestation för Jonathan Pollards frigivning.

Jonathan Pollard lever i dag i New York under restriktioner som bland annat förbjuder honom att uttala sig för media om sitt fall och att resa utomlands under fem år efter sin frigivning. Israelerna har försäkrat amerikanerna att Pollards restriktioner skulle gälla även i Israel. 2017 träffade Pollard USAs vicepresident Mike Pence för att diskutera en eventuell flyttning till Israel, men en amerikansk appellationsdomstol avslog efter mötet en sådan begäran.

Spioner, vare sig dessa överlämnar hemliga handlingar till vänskapliga eller fientliga främmande makter, bör naturligtvis inte komma undan rättvisan. Jonathan pollard är härvidlag inget undantag. Många bedömare anser dock att Pollard behandlats orimligt hårt och menar att han efter 30 år i fängelse borde tillåtas slå sig ned var han vill, särskilt som han i dag på intet sätt utgör någon säkerhetsrisk för USA.

Amerikanska myndigheter och amerikanskt rättsväsende har emellertid valt att tillämpa en hård linje gentemot Pollard oavsett den senares relativt framskridna ålder och vacklande hälsa. I Israel betraktas Jonathan Pollard, som fått flera gator och platser uppkallade efter sig, på många håll som en hjälte. http://time.com/45048/pollard-hero-hostage-in-israel/

 

Israel-spionen Jonathan Pollard frigiven i USA

 Jonathan Pollard frigavs den 20 november.

Efter 30 år i fängelse i Butner i den amerikanska delstaten North Carolina frigavs den amerikanske Israel-spionen Pollard fredagen den 20 november. Han dömdes till livstids fängelse  efter att ha påkommits med att leverera ansenliga volymer hemligstämplade dokument till en israelisk underrättelseagent.

Här en filmsekvens från frisläppandet:

http://unitedwithisrael.org/watch-jonathan-pollard-freed-from-prison/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=US+Deafening+Silence+in+Ignoring+Murder+of+Jewish-American+Teen%3B+First+Footage+of+Pollard+as+Free+Man&utm_campaign=20151123_m128364810_US+Deafening+Silence+in+Ignoring+Murder+of+Jewish-American+Teen%3B+First+Footage+of+Pollard+as+Free+Man&utm_term=watch_btn_light_png

Pollard var sedan 1984 civilanställd inom den amerikanska flottans underrättelsetjänst och bestämde sig för att agera på egen hand då han märkte, att USA höll inne med dokument han ansåg att Israel enligt gällande underrättelseavtal mellan de båda allierade länderna borde få tillgång till. Det gällde bland annat information om förhållanden i arabvärlden.

Den brittiska tidningen The Guardian har en längre artikel om frigivningen och fallet Pollard här:

http://www.theguardian.com/world/2015/nov/20/spy-jonathan-pollard-to-be-free-after-30-years-but-still-a-thorn-in-us-israeli-ties

Det finns spioner. Och så finns det spioner.

Spioner anses vanligen vara förrädiska typer som sysslar med ljusskygg verksamhet. Och det stämmer väl – till viss del. I syfte att komma åt hemligheter för sin uppdragsgivare måste de agera på ett förrädiskt vis. Jag menar dock att det finns bra spioner och dåliga spioner. De godartade spionerna är de vilkas verksamhet gynnar friheten och demokratin, medan de elakartade är de som med sitt agerande stärker diktatur och förtryck.

Läs gärna min några år gamla bloggtext Bra och dåliga spioner här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/01/bra-och-daliga-spioner/

 Jonathan Pollard, i baksätet, körs iväg i en FBI-bil efter att ha gripits.

Med fallet Jonathan Pollard är det, som jag skriver i nämnda bloggtext, litet mer komplicerat. Han var en amerikansk medborgare, född i Galveston i Texas 1954, som dock kände sig mer som jude och israel än amerikan. Därav hans beslut att bedriva spionage för den judiska statens räkning.

När hans illegala verksamhet upptäcktes lyckades han och dåvarande hustrun, Anne Henderson, efter en dramatisk biljakt i Washington, D. C. med FBI tätt efter ta sig in på den israeliska ambassadens område. I stället för att välkomnas av sina uppdragsgivare blev paret dock bryskt avvisat av israeliska säkerhetsvakter och greps av FBI-förföljarna.

1986 förklarade sig Jonathan Pollard skyldig till spioneri för Israels räkning i en uppgörelse med den amerikanska staten i syfte att undgå ett hotande livstidsstraff. En federal amerikansk domare upphävde dock uppgörelsen påföljande år, av allt att döma efter starka påtryckningar från den (judiske) amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger. Följden blev att Pollard dömdes till livstids fängelse, den förste amerikan som dömts till detta straff utan att ha varit åtalad för högförräderi. Hustrun klarade sig undan med ett kortare fängelsestraff.

Ingen ifrågasätter att Jonathan Pollard gjort sig skyldig till kriminella handlingar, men många har ifrågasatt livstidsdomen och menat att tre-fyra år eller maximalt tio år i fängelse hade varit mera rimligt.

 Alan Dershowitz har stött Pollards sak under alla år.

Bland andra den kände (liberale) amerikansk-judiske advokaten Alan Dershowitz har uttryckt som sin åsikt att Pollard ådömdes livstids fängelse av den enda anledningen att han var jude. Antisemitism skulle alltså ha varit en avgörande faktor i fallet Pollard, både vad gäller straffets utmätande och vägran att frige Pollard i förtid trots åtskilliga hänvändelser till den ändan.

Efter att Israels regering initialt förnekat att Pollard arbetade för dem har Jerusalem ändrat inställning, och i dag har den nu frigivne spionen sin främste anhängare i den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu. I samband med Pollards frigivning i fredags uttalade Netanyahu följande:

The people of Israel welcome the release of Jonathan Pollard. As someone who raised the issue for many years with American presidents, I have longed for this day. After three long and hard decades, Jonathan is finally reunited with his family.

Efter att Israels regering väl hade erkänt att Pollard var i dess sold, har han under fängelsevistelsen tillerkänts israeliskt medborgarskap samt också fått sina advokatkostnader betalda av israelerna. Pollards fängelsecell har vidare blivit något av en vallfartsort för konservativa israeliska politiker. Han är också välkommen att flytta till Israel – där flera gator och offentliga platser är uppkallade efter honom – och då få livstidsförsörjning av den israeliska staten.

Enligt de stränga frigivningsvillkoren får dock Jonathan Pollard inte resa utomlands på åtminstone fem år och är under denna tid ålagd att bo och vistas i New York-området. Han nekas även tillgång till Internet och får inte ge intervjuer.

 Jonathan Pollards hustru Esther träffar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Många judar i USA betraktar Jonathan Pollard som en dubbel förrädare: dels mot hemlandet USA, dels mot judenheten i USA som vill se sig själv som lojala amerikanska medborgare. Den senare delförklaringen är troligen också orsaken till att judiska tjänstemän som varit inblandade i fallet Pollard – med Alan Dershowitz som ett prominent undantag – tenderat att ha varit särskilt obenägna att frige Pollard innan minimitiden om 30 år i fängelse gått till ända.

Och min egen inställning, hur är den?

Jag måste, när allt sammanvägts, ändå se på Jonathan Pollard som något av en hjälte. Att avtjäna 30 år i fängelse för ett brott som normalt borde rendera högst tio år – att spionera för en vänligt sinnad makt – tycker jag kvalificerar för ett sådant omdöme. Och även om han ovedersägligen begick ett brott så gjorde han det utifrån den idealistiska övertygelsen, att han gjorde det rätta eftersom han till följd av sin judiska identitet kände sig mer som israel än amerikan.

Det har om Jonathan Pollard sagts att han har en kompromisslös och något egenartad personlighet, men jag hoppas för hans egen skull att han håller sig någorlunda i skinnet under de fem år hans frigivningsvillkor varar så att han slipper krypa in i fängelset igen.

Fängslade spionen Pollard sågar israeliska regeringen

Jonathan Pollard vid tiden för gripandet och under senare år.

Jonathan Pollard, som sedan 1987 suttit fängslad för spioneri i USA för Israels räkning, sågar i en debattartikel publicerad i Jerusalem Post den 16/8 Israels regering för dess frisläppande av 26 terrordömda palestinaaraber.

Enligt Pollard är Israel ”ett underligt slags demokrati som inte bryr sig ett dyft om folkets vilja”.

Fångarna släpptes i enlighet med palestinska krav för att bereda väg för fredsförhandlingar mellan USA, Israel och den Palestinska myndigheten efter starka påtryckningar från den amerikanska regeringen. Israels premiärminister Benyamin Netanyahu har förbundit sig att frige ytterligare 78 fångar ur israeliska fängelser inom de närmaste månaderna.

Pollard framhåller vidare:

Israel är det enda landet i världen som någonsin frivilligt utvisat sina egna medborgare från bitar av sitt hemland i syfte att överlämna land till sina fiender.

Enligt Pollard är det också så att Israel ”håller ett otroligt världsrekord i att förråda dem som tjänar staten”. Detta yttrande är förmodligen en hänsyftning på Pollards eget öde.

Jonathan Pollard föddes i Galveston, Texas den 7 augusti 1954 av judisk-amerikanska föräldrar. Han visade tidigt tecken på starka sympatier för den judiska saken såväl som den judiska staten. När han i mitten på 1980-talet anställdes inom den amerikanska flottans underrättelsetjänst såg han chansen att göra en insats för sitt andliga hemland: han överlämnade ett stort antal hemliga dokument, huvudsakligen av utrikespolitisk karaktär,  till israelerna.

Krav på Jonathan Pollards frigivning har rests såväl i USA som Israel.

Pollard greps 1986 och dömdes till livstids fängelse 1987. Innan dess gjorde han och hustrun ett försök att få asyl på Israels ambassad i Washington, D. C. men avvisades bryskt av israeliska säkerhetsvakter. I stället greps de av den federala polisen FBI. Pollards anhängare och juridiska medarbetare har påpekat att hans brott – att spionera för en vänligt sinnad stats räkning – normalt borde resultera i kanske tre-fyra års fängelse. En högprofilerad förespråkare för Pollards frigivning är den kände amerikanske advokaten Alan Dershovitz.

Jonathan Pollard tillerkändes 1995 israeliskt medborgarskap, men den israeliska regeringen förnekade ända till 1998 att Israel köpt hemlig information från Pollard. Netanyahu har starkt engagerat sig för Pollards sak och besökte honom 2002 i dennes amerikanska fängelse. Alla israeliska och amerikanska krav på frigivning har dock hittills avvisats. I Israel finns både gator/platser och kibbutzer uppkallade efter Jonathan Pollard, vilken särskilt i högerkretsar anses vara en stor israelisk patriot.

President Barack Obama har emellertid lovat att Pollards fall skall få en rättvis behandling då en frigivningskommitté skall behandla hans fall den 21 november 2015, 28 år efter det han påbörjade sitt fängelsestraff.

För den som vill läsa mer om fallet Jonathan Pollard finns information här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Pollard

Quislings vålnad går igen i Norge

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.