Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Gotlands återmilitarisering – den svenska försvarsmaktens viktigaste uppgift

Medlemmar ur insatskompaniet i Gotlandsbrigaden förbereder sig inför en övningsuppgift. Foto: Försvarsmakten

-Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer. Nuvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland.

Det sade överste Mattias Ardin, ansvarig på plats för den av regeringen beslutade permanenta återmilitariseringen av Gotland, då han som inbjuden talare på Nylands brigads gilles höstmöte på Karlbergs slott i Solna redogjorde för den militära situationen på den svenska östersjöön. Denna bloggare fanns på plats i filmsalen, där den intressanta lägesbeskrivningen ägde rum.

I propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020 av den 23 april 2015 underströk regeringen Löfven vikten av att återetablera ett permanent militärt försvar på Gotland. http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/04/prop.-201415109/

Överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén tillkännagav den 14 september att ett förband med en numerär om 150 man, vilket utgörs av ett mekaniserat skyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde, skall finnas på Gotland på permanent basis. Hela stridsgruppen beräknas finnas på plats under 2017 och 2018. Tanks och andra militära fordon ingår. Ett problem är att det ännu inte löst sig med den befintliga truppens förläggning när detta skrivs. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nu-maste-forbandet-hitta-nagonstans-att-bo

Överste Mattias Ardin talar om den militära återetableringen på Gotland med Nylands brigads fana i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Chef för denna enhet är överstelöjtnant Stefan Pettersson, under det att Mattias Ardin är ansvarig på plats för den militära ledningsenhet som handhar återmilitariseringen. Ardin har tidigare bland annat varit stabschef för den svenska styrkan i Afghanistan. http://www.hd.se/2016-09-14/han-ska-leda-forsvaret-pa-gotland

Rysk ockupation 1808. -Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer, menade överste Mattias Ardin när han talade på temat Säkerheten kring Östersjön – försvarsmaktens återetablering på Gotland inför Nylands brigads gilles höstmöte. Men det är det nuvarande läget vi har att utgå ifrån, och förhandenvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland. På sikt skulle jag önska mig artilleri och luftvärn med lång räckvidd.

Apropå det ryska agerandet på den Ukraina tillhörande Krim-halvön så följer det ett klassiskt mönster. Ryssarna kidnappade en så kallad terrorledare på ukrainsk mark och tog det som intäkt för en offensiv militär operation: ett casus belli – anledning till krig – hade skapats. I princip samma typ av agerande som när Nazityskland klädde ut tyska soldater i polska uniformer och fingerade anfall mot tyska ställningar längs polsk-tyska gränsen vid månadsskiftet augusti-september 1939 och inledde Andra världskriget. Eller för den delen när den svenska krigsledningen med Gustaf III i spetsen framprovocerade kriget mot Ryssland 1788 genom att skruda svenska soldater i ryska uniformer vilka angrep svenska ställningar.

Om det ryska förfarandet på Krim finns en intressant bloggtext här: http://zynisk.blogg.se/category/ukraina.html

Överste Ardin, som uppgav att han ser försvaret av Gotland inklusive Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm och några mindre öar ur ett ”östersjöperspektiv”, inledde med en historisk orientering om något av det som förevarit på Gotland. Således ockuperades ön av rysk trupp i samband med Finsk-ryska kriget 1808-1809, då nio ryska fartyg  från lettiska Libau (Liepaja) med 1800 man och sex artilleripjäser ombord lade till i Slesviken i Grötlingbo på södra Gotland den 22 april 1808 med amiral Nikolaj Bodisko som befälhavare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_ockupationen_av_Gotland_1808

Någon svensk militär närvaro på Gotland fanns i detta läge inte, utan landshövding Erik af Klint tvingades  i all hast trumma ihop ett bondeuppbåd som gick den ryska styrkan till mötes. Övermakten bedömdes emellertid som alltför stor, och svenskarna kapitulerade utan strid den 25 april. Amiral Bodisko utropade sig till guvernör i Visby.

Den ryska närvaron på Gotland skulle dock visa sig bli kortvarig.  Den 12 maj 1808 blockerades hamnen i Slite av de båda svenska fartygen Manligheten och Tapperheten, vilka seglat in från Karlskrona. Bodisko fann sig i detta läge tvungen att kapitulera, något som skedde den 17 maj. Dagen därpå lämnade de avväpnade ryska trupperna Gotland med destination Ryssland.

Medlemmar i Gotlands nationalbeväring på den tid det begav sig. Foto: Arkiv

Gradvis nedmontering av Gotlands försvar. Efter den ryska ockupationen insåg ansvariga svenska myndigheter att det behövdes en ständig militär närvaro på Gotland, och den så kallade Nationalbeväringen sattes upp 1811 efter beslut av konung Carl XIII. Regementet utgjorde Sveriges första värnpliktsförsvar och rekryterades från Gotland. Det omfattade 6781 man och indelades i tre artillerikompanier samt 43 kompanier infanteri och jägare. Nationalbeväringen delades 1887 upp i två separata enheter. http://www.tjelvar.se/gnb/gnb.htm

Efter hand växte den militära närvaron på ön ut och omfattade som mest omkring 25 000 man – det vill säga nära hälften av den nuvarande befolkningen på  57 381 invånare per den 31 december 2015 – fördelade på Gotlands artilleriregemente (A7), Gotlands luftvärnskår (Lv2), Gotlands kustartilleriregemente (KA3) samt Gotlands regemente (P18).

Lägg därtill hemvärnsstyrkan Gotlandsbataljonen, som är traditionsbärare för det nedlagda pansarregementet P18. Det ingår i Amfibieregementet Amf1. http://krigochhistoria.blogspot.se/2015/01/forsvaret-av-gotland.html

Från 1980, då det gotländska försvaret bestod av tre stridsgrupper och en mekaniserad brigad, har den permanenta militära närvaron på Sveriges största ö gradvis monterats ned. 2005 var förstörelseverket fullbordat – då fanns bara Hemvärnet kvar. Avmilitariseringen av Gotland var helt i linje med förre ÖB Sverker Göransons åsikt att det inte behövdes något fast försvar på Gotland. ”Man ska plocka dit resurser…med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig”, citerades sålunda Göranson i en intervju i Dagens Nyheter 2014. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-inget-fast-forsvar-pa-gotland/

Karlbergs slott i Solna med anor från 1634. Foto: Tommy Hansson

Hur väl påläst general Göranson är om Rysslands invasion 1808, då det alltså saknades svensk trupp på ön, undandrar sig mitt bedömande. Förre försvarsminister Anders Björck (M) tillhör dem som upprörts över Gotlands avrustning och har i sociala medier menat att de ansvariga för denna borde ”ställas inför krigsrätt”.

Avgörande att hålla Östersjön öppet. De 150 till större delen anställda soldater från Skaraborgs regemente i Skövde, som i initialskedet befinner sig på Gotland, utgör tillsammans med Hemvärnets Gotlandsbataljon och F17g – flygflottiljen F17s gotlandsbasering med vissa flygrelaterade uppgifter – förvisso en mycket begränsad militär närvaro.

Avsikten är enligt överste Mattias Ardin emellertid att detta endast skall vara begynnelsen på en utökad militär närvaro på Gotland. Ardin informerade vidare om att ett nytt regementsområde skall byggas på Tofta skjutfälts norra del söder om Visby.

-Det kommer i ett första steg att bli moderna byggnader ”i tiden”, inte den gamla sortens kasernbyggnader, sade Ardin. Det kommer också att finnas möjligheter till expansion. Hösten 2017 planeras vidare en stor samövning med Finland, och vi kan också emotse att allt fler finska förband besöker Gotland.

Mattias Ardin klargjorde i sitt anförande att det gotländska försvaret bör ses i ett större östersjöperspektiv relaterat till såväl Finland som de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. En avgörande uppgift blir att hålla Östersjön öppet.

-Ett mycket viktigt år var 2004, då de baltiska staterna gick med i såväl NATO som EU, fastslog överste Ardin. Det innebar att det militärstrategiska förhållandet mellan Ryssland och väst vändes upp och ner. Om inte Östersjön kan hållas öppet kan Finland inte överleva, och det är givet att Östersjöns öppenhet är av väsentlig betydelse även för Baltikum och Sverige.

Den ryska sjömålsroboten BASTION med en räckvidd om 12-30 sjömil avfyras.

Det nya Kalla kriget. Inte bara Gotland utan också andra större öar och ögrupper såsom Bornholm och Åland är betydelsefulla i sammanhanget. Icke minst ligger dessa inom räckvidd för långtskjutande ryska missiler stationerade i det kraftigtt militariserade Kaliningrad-området. Ardin framhöll vidare att ryssarna brukar göra litet som de behagar.

På Åland är det exempelvis enligt internationella regler förbjudet med militära aktivitteter, men det respekteras inte av Ryssland och dess diplomatiska representation i Mariehamn. Det är nog dessvärre med allt skäl som Finlands regering fruktar en rysk ockupation av ögruppen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/

När den före detta KGB-officeren Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president efter Boris Jeltsin år 2000 så inleddes i realiteten ett nytt kallt krig. Sovjetnostalgikern Putin har uttryckt att han ser avvecklandet av Sovjetunionen som en stor katastrof. Han har tillsammans med den övriga ryska ledningen i Kreml metodiskt byggt upp landets krigsmakt och anpassat den enligt de nya stormaktsambitionerna. Jag har tidigare skrivit om det nya Kalla kriget på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Utrikespolitiskta/militära äventyrligheter i Georgien, Ukraina och Syrien i kombination med ökat spionage och ökade provokationer mot omvärlden, icke minst Sverige, understryker behovet att vara på sin vakt mot Putins expansiva Ryssland. I detta perspektiv är det glädjande att Sverige bestämt sig för att permanenta den militära närvaron på Gotland, icke minst då med tanke på gasledningen Nordstream 1 mellan Ryssland och Tyskland som passerar strax öster om Gotland. Nu planeras även Nordstream 2.

Gotland befinner sig i ett strategiskt centralt läge i Östersjön. Foto: Tommy Hansson

Det bör understrykas att överste Mattias Ardin som chef för ledningsenheten för återmilitariseringen av Gotland har en extremt viktig uppgift, kanske den allra viktigaste uppgiften av alla inom dagens svenska försvar. Det finns all anledning att önska honom ”lycka till” i detta ansvarspåliggande värv! Gotlands återupprustning är dock inte gjord i en handvändning – det tog tio år att lägga ner det gotländska försvaret, och det kommer sannolikt att ta minst lika lång tid att bygga upp det igen.

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.