Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

 Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

 Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.

Nordkorea ställer krav

John Kerry och hans sydkoreanska motsvarighet Yun Byung-se.

Nyligen genomförde USAs utrikesminister John Kerry en rundresa i Ostasien och besökte då Sydkorea, Kina och Japan. Målsättningen var att få till stånd en enad front mot det hot den oberäkneliga kommunistdiktaturen Nordkorea utgör mot freden, inte bara i den aktuella regionen utan i hela världen.

Kerry konstaterade bland annat:

Vi är alla överens om att Nordkorea inte kommer att accepteras som en kärnvapenmakt.

Kerrys sydkoreanske kollega Yun Byung-se höll med och inskärpte, att Nordkorea utan tvivel har en nukleär kapaicitet redan i dag. Denna bedöms dock inte vara tillräckligt utvecklad för att tillåta precisionsavfyringar av kärnvapenbetyckade missiler, låt vara att nordkoreanerna själva gärna vill låta påskina just detta. Yun efterlyste även ett ”aktivt svar” från nordkoreansk sida.

Ett  svar levererades också nyligen från Nordkorea. Detta bestod i ett antal krav vilka redovisas av det amerikanska nyhetsmediet Fox News här:

http://www.foxnews.com/world/2013/04/18/north-korea-demands-end-sanctions-end-drills-as-conditions-for-resuming-talks/

Nordkorea kräver således ett stopp för alla sanktioner riktade mot landet; att alla gemensamma militärövningar mellan USA och Sydkorea ställs in; att USA avlägsnar alla kärnvapeninstallationer i Sydkorea och regionen i stort; att Sydkorea upphör med alla utfall mot Nordkorea.

Kim Jong-un inspekterar en nordkoreansk stridsvagn.

För närvarande pågår en amerikansk-sydkoreansk militärmanöver kallad Foal Eagle, vilken avses fortsätta till slutet av april. Sådana övningar genomförs varje år. USA har för närvarande 28 500 soldater i Sydkorea som värn mot en eventuell attack från norr. Förra månaden drabbades vidare Sydkorea av cyberattacker som stängde ner bland annat banker samt datorer hos sydkoreanska nyhetsmedier – enligt sydkoreanerna låg Nordkorea bakom.

De nordkoreanska kraven har mottagits kallsinnigt i USA och Sydkorea, som ser mönstret upprepa sig: först svarar Nordkorea för provokativa uttalanden och militära åtgärder för att sätta press på omvärlden, därefter ställer man en rad krav för att upphöra med sina aggressioner.

Den här gången har dock den nye ledaren, Kim Jong-un, gått osedvanligt långt genom blodtörstiga uttalanden om nukleär ödeläggelse och genom att flytta avskjutningsramper med vidhäftande missler så att de kan nå mål i Sydkorea, Japan och amerikanska mål i Stilla havet. Dessutom har den interkoreanska samarbetszonen i Kaesong stängts ner. Förutom att vinna internationella fördelar vill den ännu ej 30-årige Kim genom sina ustpel av allt att döma stärka sin inhemska maktposition.

En sydkoreansk delegation besöker Rangoon i Burma 1983. Några sekunder efter att denna bild tagits var samtliga döda, offer för ett nordkoreanskt bombattentat riktat mot Sydkoreas president Chun Doo Hwan. Presidenten undkom attentatet.

När den Schweiz-utbildade Kim Jong-un tog över den yppersta makten i Nordkorea efter sin far Kim Jong-il för ett och ett halvt år sedan, fanns förhoppningar i omvärlden om att unge Kim skulle genomföra nödvändiga ekonomiska reformer i den utfattiga och svältande kommunistdiktaturen. I stället finns tecken på att Kim Jong-un är på väg att bli en ännu värre diktator än fadern Kim Jong-il och farfadern Kim Il-sung.

Det menar den nordkoreanske avhopparen Rim Il, som mot alla odds lyckades fly från Nordkorea i slutet på 1990-talet och nu är en respekterad författare och kommentator i Sydkorea. Han har bland annat skrivit en bok om Kim Jong-il. Läs om Rims synpunkter i en DN-intervju här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5444182

Det är sedan lång tid tillbaka känt att det över hela Nordkorea finns ett antal slavarbetsläger där det råder de mest omänskliga förhållanden, men som först på senare tid på allvar börjat uppmärksammas av omvärlden. Jag skrev följande om de nordkoreanska lägren för ett par år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Frågan är hur länge den nordkoreanska regimen kommer att kunna fortsätta existera. Att det finns ett uppdämt folkligt missnöje med de usla förhållandena i landet är känt, icke minst genom avhoppares vittnesbörd. Ute i provinserna har, trots de drakoniska straff som väntar, skett spontana folkliga uppror mot en övermakt som berikar sig själv på folkets bekostnad.

Koreakriget (1950-53) pågår tekniskt sett fortfarande.

För den som vill läsa mer om fenomenet Nordkorea rekommenderas boken Alla monster måste dö (Albert Bonniers förlag 2011) av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Boken bygger på en gruppresa till Nordkorea och kom ut strax före Kim Jong-ils frånfälle. Boken skildrar ett absurt samhälle byggt på propagandalögner, minutiös kontroll av medborgarna och extremt militärstyre.

Det är alltför lätt att slå sig till ro i den fromma förhoppningen att Kim Jong-un är något slags pajas som bara snackar och ingenting gör. En sådan förhoppning har omvärlden inte råd med. Den nordkoreanska regimen har tidigare startat ett förödande krig, vilket tekniskt sett fortfarande pågår eftersom inget officiellt fredsfördrag slutits, samt sprängt sydkoreanska flygplan i luften, sänkt sydkoreanska fartyg och upprepade gånger sökt mörda sydkoreanska presidenter.

Den som därför tror att Kim Jong-un skulle dra sig för att som en desperat åtgärd attackera omvärlden med kärnvapen bör tänka om.

Hur länge dröjer Nordkoreas kollaps?

Reverend Hyung-jin Moon, ledare för Unification Church (fyra från vänster), med hustru, medarbetare samt nordkoreanska värdar på ett besök i Nordkorea strax före Kim Jong-ils död.

Den verkligt relevanta frågan efter Nordkoreas diktator Kim Jong-ils död är: hur länge dröjer det innan Nordkorea, världens sista stalinistiska diktatur, kollapsar?

Nicholas Eberstadt framhåller i en artikel i magasinet Foreign Affairs (20 december) att Nordkorea är en unik politisk entitet: en marxist-leninistisk stat som tillämpar en dynastisk successionsordning. Det började med Kim Il-sung (1912-94) för sex decennier sedan, fortsatte med Kim Jong-il (1942-2011) och går av allt att döma vidare med Kim Jong-un (född 1983 eller 1984).

Hur länge dynastin Kim – och i ett vidare perspektiv det kommunistiska Nordkorea – kommer att gå vidare är emellertid i högsta grad öppet för spekulation. Eberstadt framhåller (min översättning från engelskan):

Kim Jong Il kan vara sin generations Marie Antoinette. Med den ”après nous le deluge”-anda som utmärker en sann självhärskare uppsköt han utnämnandet av en efterträdare tills han var dödligt sjuk. Hans bristande medvetenhet om vad som krävdes för att förlänga regimen endast ökar oddsen för katastrof i kölvattnet efter hans död. (Après nous le deluge = Efter oss syndafloden).

Nordkoreansk propagandamålning föreställande Kim Il-sung (till vänster) och sonen/efterträdaren Kim Jong-il.

Kim Jong-ils oaktsamhet kontrasterar skarpt mot det sätt på vilket hans fader Kim Il-sung, som 17 år efter sin bortgång fortfarande officiellt är landets president, metodiskt hjälpte fram sonen till maktens tinnar. Om Kim Il-sung, som var norra Koreas härskare ända sedan Sovjetunionen utsåg honom till sin marionett 1945, skriver Eberstadt så:

Vad som än i övrigt kan sägas om Kim Il Sung – och han var ansvarig för miljoner oskyldiga mäns, kvinnors och barns  död genom bland annat det Koreakrig han startade – var han en erfaren militär och politisk kämpe och en förfaren operatör besluten att etablera sin familjs eviga styre över det koreanska folket.

I syfte att säkra dynastin Kims maktposition uppfann den äldre Kim ett slags sekulär religion, byggd på marxism-leninismen som kallades Juche, och så gott som omedelbart efter Koreakrigets (1950-53) slut började han förbereda släktingar på att föra vidare Kim-dynastins makt över det nordkoreanska samhället.

Den förste officielle efterträdaren var Kim Il-sungs yngre broder, Kim Yong-ju. Han fick dock rykte om sig att vara en grym och farlig person och försvann från scenen efter 1960-talets slut; han blev åter synlig i offentligheten först efter broderns död.

Kim Yong-ju – försvann från scenen.

Demokratiska Folkrepubliken Korea, som norra delen av Koreahalvön officiellt kallas, är känt för att vara ett hermetiskt tillslutet samhälle. Men inte ens en sådan typ av diktatur kan hindra oönskad information att, på olika vägar, sippra ut till omvärlden.

Således är det sedan länge känt att det i Nordkorea existerar en ”gulag-arkipelag” av koncentrationsläger där minst 200 000 människor sägs försmäkta i den djupaste förnedring och misär. Mer om detta här:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2424290/rattor-och-dod-livet-i-kims-gulag

Det är också bekant för omvärlden att det nordkoreanska samhället sannolikt är det mest hierarkiska som existerar på denna jord. De svenska kulturarbetarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman berör detta ämne i sin bok Alla monster måste dö, ett reportage från en gruppresa till Nordkorea (Albert Bonniers förlag 2011):

I Nordkorea är befolkningen indelad i kategorier, som i ett modernt kastsystem byggt på människors släkthistoria. Människors plats i kastsystemet är helt avgörande, den bestämmer förutom matransoner även bostadsort, yrkeskarriär, förmåner och allmän levnadsstandard.

Den högsta klassen består av medlemmar i KWP, det kommunistiska Koreanska Arbetarpartiet. Därnäst kommer ”den opålitliga klassen”, det vill säga arbetare, bönder, tekniker, lärare och soldater, befattningshavare som är oundgängliga för att det bisarra systemet skall kunna upprätthållas men som ändå inte går att lita på och därför är föremål för minutiös övervakning.

Längst ner i kasthierarkin kommer den underklass som består av släktingar till bland annat tidigare kollaboratörer med den japanska ockupationsmakten, antikommunister, oliktänkande, intellektuella, shamaner, spåmän med flera grupperingar som intensivt ogillas av makthavarna. Denna underklass indelas i ej färre än 51 undergrupper.

Far och son Kim – Jong-il (till vänster) och Jong-un. Den senare troligen mest en marionett för den nordkoreanska militären.

Utrikesminister Carl Bildt har med rätta varnat för att Nordkorea efter Kim Jong-ils frånfälle går in i en osäker och potentiellt farlig period. Nordkoreas folk lever under olidliga förhållanden där inte ens samhällets överskikt har kunnat undgå att drabbas av svält, missväxt, naturkatastrofer men framförallt regimens enorma inkompetens. En folkresning ter sig i det perspektivet fullt möjlig.

Kim Jong-uns nya regim – där Kim själv med största säkerhet blott är en marionett för den inflytelserika militären – skulle mycket väl, i ett desperat försök att avleda uppmärksamheten, kunna få för sig att provocera fram ett krig med grannen Sydkorea.

Vad en sådan konflikt skulle kunna leda till kan man bara spekulera i, men ett möjligt – för att inte säga troligt – scenario är att kommunistregimen i Pyongyang faller och att det sedan 1945 delade Korea enas. Om och när så sker är det dock troligt att Koreahalvön drabbats av stor förödelse. Ett enande skulle också bli oerhört kostsamt för det demokratiska Sydkorea.