Assange kan få 100 års fängelse för spionage

Brittisk polis avhyser Julian Assange från Ecuadors ambassad i London i april 2019. Foto: Ruptly

Efter sju år på Ecuadors ambassad i London greps WikiLeaks grundare Julian Assange av brittisk polis den 11 april 2019 efter beslut av den ecuadorianska regeringen. Det var inte en dag för tidigt. Den kriminelle narcissisten och fullblodsegoisten Julian Assange fick precis vad han förtjänade. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xPrao8/julian-assange-har-gripits-i-london

Det var den 17 december 2012 som Assange sökte och fick tillåtelse av Ecuador att ta sin tillflykt till landets ambassad i London. Han var då häktad i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt anklagad för sexualbrott under ett besök i Sverige 2010. Han greps i London två år senare men frigavs mot borgen den 16 december 2012. Han bröt mot borgensbestämmelserna och begav sig dagen därpå till Ecuadors London-ambassad i syfte att undgå utlämning till USA.

När Assange beviljades uppehållstillstånd styrdes Ecuador av en USA-kritisk vänsterregering ledd av Rafael Cordea, som hade makten 2003-17. Därefter har ledningen innehafts av Lenin Moreno, vilken tillhör samma vänsterkonstellation som Correa men med betydligt svalare känslor för Julian Assange. Moreno är för övrigt den ende tjänstgörande statschef i världen som är rullstolsburen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Len%C3%ADn_Moreno

Intressant att notera är att när Assange hämtades av brittisk polis för att ställas inför den brittiska rättvisan så var det Berlin-baserade nyhetsföretaget Ruptly, som ägs av den ryska regeringens engelskspråkiga nyhetskanal RT (Russia Today), det enda massmedium som fanns på plats. Företaget var distributör av Julian Assanges kortlivade pratshow. https://www.theatlantic.com/ideas/archive/2019/04/julian-assange-got-what-he-deserved/587008/?fbclid=IwAR0vUJjz5WERw9U6hNjxD8E1OABv-OTHFhD-yoEpK7vIbFjSNuksqIqI0iQ

Förbindelser med ryska hackare. President Lenin Moreno har motiverat beslutet att avvisa Julian Assange från Ecuadors London-ambassad med den senares ”ohövliga och aggressiva beteende”. Assange sägs bland annat ha smetat avföring på väggarna samt misskött den katt han fått tillstånd att hysa på ambassaden. Han har också krävt att få utse sin egen säkerhetspersonal och föreslagit att den skall innehålla ryska inslag. Han skall vidare ha skyllt det eländiga tillståndet i världen omväxlande på feminismen och glasögonprydda judiska skribenter.

Ecuadors president Lenin Moreno.

Måhända ännu viktigare för avvisningsbeslutet är den ecuadorianska inrikesministern Maria Paula Romos deklaration om att Assange lagt sig i ”Ecuadors interna politiska förhållanden” samt att han upprätthållit förbindelser med två ryska datahackare i Ecuador; dessa skall ha samarbetat med den tidigare regeringsministern Ricardo Patino i syfte att försvaga Lenin Morenos regering.

Det är i detta sammanhang man får se häktningen av en av Assanges svenska kontakter i Ecuadors huvudstad Quito. Denne anklagas för dataintrång i samråd med ryska hackare i Ecuador. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/haktade-svenskens-kan-flyttas-fran-el-inca-fangelset

Grundade WikiLeaks 2006. Julian Paul Assange föddes den 2 juli 1971 i Townsville i Queensland på Australiens östkust som son till Christine Ann Hawkins och John Shipton. Modern bröt snart upp från förhållandet med Julians biologiska pappa till förmån för Richard Brett Assange, som alltså blev unge Julians styvfar och den han betraktar som sin riktige fader. Familjen, som inkluderade Julians halvbror, flyttade inte färre än 37 gånger. Paret Assange sysslade bland annat med dockteater, https://sv.wikipedia.org/wiki/Julian_Assange

Julian Assange började ägna sig åt datahackning 1987 under pseudonymen Mendax. Han bildade tillsammans med två medarbetare hackergruppen International Subversives, som bland annat bröt sig in i det amerikanska försvarsdepartementets samt NASAs datasystem. 1994 återfinner vi Assange i Melbourne som programmerare och utvecklare av fri programvara. Han var 1989-99 gift med Teresa Assange och fick med henne sonen Daniel, som nu är verksam i databranschen.

2006 blev så Julian Assange en av grundarna av gruppen WikiLeaks, dit den som ville kunde läcka hemligstämplade dokument. Gruppen fick stort genomslag när den började offentliggöra uppgifter om amerikanska övergrepp i krigen i Irak och Afghanistan. Assange blev WikiLeaks ansikte utåt och hade inom några få år fått statusen av rockstjärna. 2009 tilldelades Assange Amnestys Internationals Media Award för att ha uppmärksammat förekomsten av så kallade utomrättsliga avrättningar i Kenya.

Edward Snowden sökte och fick asyl i Ryssland.

Konspirationsteorier. När Julian Assange avhystes från Ecuadors ambassad deklarerade Edward Snowden, en amerikansk så kallad visselblåsare och tidigare CIA-anställd som läckt hemliga dokument från USAs signalspaningstjänst National Security Agency (NSA), från sin uppehållsort i Ryssland att det var ”en mörk stund för pressfriheten”. Efter att ha avslöjats tog Snowden sin tillflykt till Ryssland, där han ännu befinner sig. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/12/edward-snowden-hjalte-eller-forradare/

Snowden brukar i likhet med Assange av såväl vänsterliberaler som Rysslands-vänner långt ut på den nationalistiska högerkanten betraktas som en modig sanningssägare vilken fallit offer för dolska konspirationer mellan CIA (givetvis) och diverse internationella operatörer. Konspirationsteoretiker har gått så långt att de beskyllt de båda svenska kvinnor som anklagat Julian Assange för våldtäkt att vara förklädda amerikanska agenter med det enda syftet att ”sätta dit” hjälten Julian Assange.

Enligt detta narrativ, och troligen enligt Assange själv, skulle konspirationen mellan de svenska kvinnorna, Storbritannien och USA syfta till att förpassa Assange till det amerikanska terroristfängelset i Guantanamo på Kuba.

Edward Snowden och Julian Assange är emellertid inte några modiga sanningssägare eller frihetens förkämpar. Genom att med sin verksamhet undergräva världens viktigaste demokrati, USA, bidrar de tvärtom till att försvaga den globala friheten och demokratin och därmed stärka totalitära/auktoritära diktaturstater som Kina och Ryssland.

Mannings roll. Bilden av Julian Assanges USA-fientliga verksamhet blir inte fullständig om vi inte berör Bradley (Chelsea) Mannings roll i det hela. Michael Weiss skriver följande om Manning i den anrika amerikanska tidskriften The Atlantic den 12 april 2019: ”Med start i januari 2010 började Bradley (Chelsea) Manning till WikiLeaks (och Assange personligen) lämna hemligstämplade dokument som han fått från amerikanska regeringsservrar. Dessa inkluderar akter om krigen i Afghanistan och Irak och amerikanska dokumentgömmor.”

Bradley Manning innan han omvandlades till Chelsea.

Bradley Manning, född 1987, är en tidigare amerikansk arméanställd analytiker som senare kom att identifiera sig som kvinna och därför bytte förnamn till Chelsea. Manning dömdes 2013 till 35 års fängelse för spionage och andra brott efter att ha utlämnat sekretessbelagda handlingar till allmänheten via WikiLeaks. En av Barack Obamas sista handlingar som amerikansk president var att förkorta Mannings straff. Den senare frigavs den 17 maj 2017. https://sv.wikipedia.org/wiki/Chelsea_Manning

Chelsea Manning arresterades på nytt den 8 mars 2019 efter att ha vägrat vittna mot Julian Assange inför en så kallad grand jury. Hon frigavs två månader senare men kan komma att fängslas på nytt om hon vidhåller sitt nekande att vittna mot Assange.

Den bisarre Israel Shamir. USA anklagar Julian Assange för att ha försökt hjälpa Manning att hacka det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon, något som inte kan anses vara ett normalt journalistiskt förfarande utan tvärtom ett lagbrott som kan resultera i förlust av arbete, renommé och frihet.

Assange har struntat i att han genom att publicera namn på amerikaner och andra som varit verksamma i krigszoner och/eller diktaturstater äventyrat dessas liv och välbefinnande. En journalist verksam på den brittiska vänstertidningen The Guardian sökte förgäves övertyga Julian Assange om att det var moraliskt förkastligt att offentliggöra namn på afghaner som samarbetade med USA.

Assange svarade: ”Tja, de är informatörer. Så om de blir dödade så är det något de får räkna med. De förtjänar det.” Namnen publicerades aldrig i The Guardian men väl i WikiLeaks upplaga av de aktuella filerna.

En av Julian Assanges mer bisarra kontakter har, enligt WikiLeaks-medarbetaren och Guardian-journalisten James Ball, varit Förintelse-förnekaren och Israel-hataren Israel Shamir – i Sverige folkbokförd som Adam Ermash – vilken 2010 blev WikiLeaks kontaktperson i Ryssland. Shamir hade tillgång till tusentals hemliga amerikanska telegram månader innan de publicerades av WikiLeaks. https://sv.wikipedia.org/wiki/Israel_Shamir

Shamir, som är av judisk börd, föddes i Novosibirsk i Ryssland 1947 och är far till den svenske journalisten Johannes Wahlström. Han dök upp i Moskva och erbjöd sig enligt tidningen Kommersant skriva artiklar för 10 000 US dollar styck baserade på telegrammen. Därefter reste Shamir till Minsk i Belarus och skall enligt uppgift ha överlämnat omfattande volymer med oredigerade telegram till Aleksandr Lukasjenkas vitryska diktaturregim.

Julian Assange och Daniel Domscheit-Berg 2009.

Fick nog. WikiLeaks-grundaren Julian Assange har genom sin verksamhet utsatt många oskyldiga människor för livsfara och tycks yttermera ha samarbetat med främmande regimer, inte bara i syfte att ”avslöja” amerikanska krigsbrott utan för att hjälpa dessa utföra egna brott. Han har genom denna verksamhet släpat ord som transparens och öppenhet i smutsen.

Michael Weiss i The Atlantic: ”Om han är oskyldig till att ha hackat amerikanska regeringssystem – eller kan prestera ett godtagbart försvar för hackningen – låt honom då få sin dag i rätten, först i Storbritannien och därefter i Amerika. Men fortsätt inte att förväxla hans falska pläderingar för sympati, hans storhetsvansinne och hans promiskuitet med fakta. Julian Assange fick vad han förtjänade.”

Ett antal av Julian Assanges tidigare vänner och medarbetare fick till slut nog av hans narcissistiska divalater och diktaturfasoner. En av dessa är Daniel Domscheit-Berg, född i Tyskland 1978 och tidigare känd under pseudonymen Daniel Schmitt, som 2011 publicerade boken Inside WikiLeaks. Meine Zeit bei der gefährlichsten Website der Welt (303 sidor)

I boken, som också finns i en engelsk upplaga, beskriver Domscheit-Berg WikiLeaks som en farlig sekt och Julian Assange som en nyckfull diktator. Boken kritiserar dels Julian Assanges ledarstil, dels hanterandet av de Afghanska dagböckerna, en läcka amerikanska dokument avseende Afghanistan. Domscheit-Berg startade en egen verksamhet kallad OpenLeaks, vilken emellertid inte tycks ha blivit någon större succé. https://www.corren.se/kultur-noje/bocker/domscheit-berg-avslojar-wikileaks-egna-hemligheter-5540520.aspx

Julian Assange dömdes av den brittiska rättvisan efter sin hämtning från ambassaden till 50 veckors fängelse för borgensbrott. USAs justitiedepartement har sedan dess meddelat, att man avser åtala Assange för spionage på sammanlagt 18 punkter. Det innebär att han, i alla fall teoretiskt, kan dömas till över 100 års fängelse. Vilket innebär att han sannolikt kan ta Sveriges återupptagande av sexualbrottsutredningen med visst jämnmod. https://feber.se/samhalle/art/397583/usa_talar_julian_assange_fr_ny/

 

 

 

Machiavelli och världens tyranner

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

 Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

 Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

 Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

 

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václav Klaus är djupt kritisk till västs konfrontationspolitik i Ukraina.

http://www.klaus.cz/clanky/3553

Den pågående konflikten i Ukraina ser alltmer att utveckla sig till en konflikt mellan ryska intressen å ena sidan och västvärlden inklusive EU och USA å den andra. För ett av de absolut tyngst vägande inläggen i Ukraina-frågan jag läst svarar Tjeckiens forne president Václav Klaus på Václav Klaus-institutets blogg. Läs hela inlägget via länken ovan.

Václav Klaus, som var finansminister i Tjeckoslovakien 1989-91 samt premiärminister (1992-97) och president (2003-13) i Tjeckien, konstaterar utifrån en historisk exposé att utvecklingen i Ukraina är ägnad att framkalla djup oro såväl i landet självt som i omvärlden. Frågan om Ukrainas demokratiska status ställdes på sin spets den 24 juli, då det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur det ukrainska parlamentet i Kiev.

Frågan om att upplösa det ukrainska kommunistpartiet, som har starka band med Ryssland, har stötts och blötts sedan maj månad, då den ukrainske kommunistledaren Petro Symonenko sade sig vilja dra tillbaka Ukrainas trupper i östra Ukraina. Onsdagen den 23 juli förkunnade så det ukrainska parlamentets talman, Oleksandr Turchinov: ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till.”

Beslutet tycks inte ha framkallat några fördömanden från EU-topparna i Bryssel, Obama-administrationen i USA eller UD i Stockholm. De mig veterligt enda som reagerat är det ryska kommunistpartiet samt enstaka vänstergrupper i Europaparlamentet. Så mycket för västvärldens demokratiska engagemang. Mer här:

http://www.themoscowtimes.com/news/article/communist-party-ousted-from-ukraine-parliament/503966.html

 Det ukrainska kommunistpartiet har kastats ut ur parlamentet i Kiev.

Det i högsta potens odemokratiska beslutet att kasta ut ett folkvalt parti från parlamentet i Kiev ger Ukrainas dilemma i ett nötskal. Ukraina är ett djupt splittrat land med starka proryska stämningar i öster och lika starka nationalistiska och provästliga tendenser i väster. Ukraina är i själva verket två länder med till synes helt oöverbryggbara motsättningar.

Václav Klaus skall ha allt beröm för att han i sin text klargör detta på ett pedagogiskt sätt. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Staten Ukraina är i dag en sorglig följd av Stalins försök att blanda upp nationer och gränsområden, upplösa nationella historiska band och skapa en ny Sovjetmänniska genom att förvandla ursprungliga nationer till blott etniska rester och historiska ruiner.

Klaus menar att vad som saknas i ”kakofonin av kommentarer och uttalanden” om den aktuella situationen i Ukraina är ”Ukrainas uppenbara politiska, ekonomiska och sociala misslyckande som en självständig stat”. Ukraina som vi känner det i dag, fastslår Klaus, har ingen historisk tradition av att vara en stat. Under det moderna Ukrainas drygt tjugoåriga historia har dess ledare misslyckats skapa en stat som kan accepteras av flertalet invånare. Landet blev till genom Sovjetunionens upplösning och frigörandet av artificiella sovjetrepubliker.

Den huvudsakligen passiva befolkningens Moskva-fientliga inställning förstorades av Michail Gorbatjovs perestroika och dess katastrofala resultat. Den lokala sovjetnomenklaturan fruktade även Gorbatjovs efterträdares, Boris Jeltsin, politik som syftade till att krossa det gamla kommunistiska systemet. Som det nu blev kom dock det postsovjetiska Ukraina att styras som ett slags sovjetisk B-stat av en sovjetrysk partielit från landets östra delar.

 Gammal rysk ledare möter ny: Michail Gorbatjov och Vladimir Putin.

På papperet har Ukraina, som under sovjettiden gick under benämningen ”Sovjets kornbod”, enorma möjligheter. Ungefär lika stort som Frankrike och med 52 miljoner människor förfogar landet över en industriell bas i Donbas-regionen, den största agrikulturella potentialen på den europeiska kontinenten, närhet till Centraleuropa samt de viktigaste hamnarna till Svarta havet.

Alla problem gör dock att dessa fördelar inte kan utnyttjas. Ukraina är och tycks förbli en splittrad statsbildning med russificerade områden i öst och syd – med en trehundraårig tradition av nära band med Ryssland – samt ukrainsk-nationalistiska, provästliga områden i väst och norr i form av det forna polska Galicien och det subkarpatiska Rutenien, som Stalin annekterade efter Andra världskrigets slut.

Innan Sovjet havererade 1991 hade det inte funnits något oberoende Ukraina med undantag för den så kallade Staten Ukraina, som existerade endast 1918 under Ryska inbördeskriget med den ”vite” generalen Pavlo Skoropadskyj som ledare (hetman). En annan känd ukrainsk nationalist under första delen av 1900-talet hette Symon Petljura, vilken ledde styrkor mot först tyskar och sedan ryska bolsjeviker.

Om detta turbulenta skede i den rysk-ukrainska historien kan man läsa via denna länk:

http://www.masterandmargarita.eu/en/09context/witten.html

 General Pavlo Skoropadskyj kämpade på den vita sidan under Ryska inbördeskriget och ett ledde för en kort tid 1918 den så kallade Staten Ukraina.

Den ukrainska nationalismen vid denna tid var emellertid svårt anfrätt av blodiga pogromer, då ukrainska nationalister deltog i den vita sidans mördande av åtminstone 100 000 judar. Under Andra världskriget framstod Stefan Bandera som den ledande ukrainske nationalisten. Ett stort antal av hans anhängare såväl som han själv samarbetade dock tidvis nära med de tyska nazisterna och medverkade exempelvis vid judemassakern i Babi Jar utanför Kiev. Såväl Europaparlamentet som Ryssland och Polen har karaktäriserat Bandera som en nazikollaboratör som deltog i judemassakrer.

Att det finns starka historiska band mellan Ryssland och Ukraina demonstreras av den grundmurade ställning som den ortodoxa kristendomen har i Ukraina, samt de kosacker vilka bekämpade polacker och turkar och förde Ukraina in under Tsarrysslands överhöghet. Det faktum att Ukraina senare blev en del av Sovjetunionen skapade starka, mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska band som inte dryga tjugo år av modern självständighet har lyckats ersätta.

Den Orangea revolutionen 2004 och Maidan-revolten 2014, ledande till avsättandet av Ukrainas laglige president Viktor Janukovytj, byggde helt och hållet på antiryska sentiment framsprungna ur de svaga västliga delarna av Ukraina. Václav Klaus menar att denna otillräckliga maktbas för den nuvarande ukrainska regeringen, och det faktum att den bygger på en extrem västorientering,  måste alienera de proryska och starkare östliga lansdelarna och därmed cementera det moderna Ukrainas splittring. Ukraina är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.

 Så kallade ukrainska nationalister – i verkligheten fascister och nazister – i aktion på Maidantorget,

Den ryska folkdelen i Ukraina är av historiska och emotionella skäl oförmögen att dela västra Ukrainas nationalistiska och västinriktade ambitioner. Dessa människor ser inte sovjettiden som en ockupation utan anser sig  tillhörande segrarsidan i Andra världskriget. Inte heller vill de gå miste om den bättre ekonomi och större ordning som faktiskt följer med de traditionella banden med Ryssland. De ser också Banderas sentida sympatisörer som förrädare och fascister.

Václav Klaus anser att det postsovjetiska Ukraina dragits med identitetsproblem från dag 1. Han anklagar västvärlden för att inte ha dragit lärdomar av historien:

Till denna dag har de inte lärt någonting från det faktum att de upprepade försöken att ”exportera demokrati” har misslyckats och att så mycket som två decenniers stöd till Bosnien-Hercegovina, som skapades artificiellt efter Jugoslaviens upplösning, inte har burit någon frukt. För att inte tala om den Arabiska våren.

Vad som skiljer Ukraina från andra före detta kommunistländer inom Sovjetunionens magnetfält är att Ukraina inte lyckats genomföra en omvandling som ens avlägset kan kallas framgångsrik. Parlamentet fungerar dåligt eller inte alls, något som exempelvis framgått av TV-sekvenser som visar parlamentariker inbegripna i fullskaliga slagsmål. Jusjenkos omtalade Orangea revolution upplöstes i ett intet där ekonomin togs över av oligarkiska klaner, något som lett till stagnation, hög arbetslöshet och fortsatt beroende av Ryssland.

Klaus menar att vid en jämförelse med Ukraina har Vitryssland, hur mycket man än må ogilla den KGB-bossliknande Aleksandr Lukasjenkos styre, lyckats avsevärt bättre ekonomiskt med 50 procents högre BNP per capita än Ukraina. Inte heller har de kroniska konflikterna mellan Ukrainas ledande politiker Viktor Jusjenko, Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj gjort saken bättre, lika litet som det faktum att dessa primadonnor skott sig något oerhört på politiken.

 Förödelse efter ett ukrainskt bombangrepp mot civila områden i östra Ukraina. 11 civilpersoner skall ha dött vid detta tillfälle.

Slutligen varnar Václav Klaus för den rutinmässiga demonisering som den ryske ledaren Vladimir Putin utsätts för i omvärlden:

Vi är inga passionerade förespråkare för Ryssland och dess ledare och vi vet att det vore naivt och absurt att vara idealistisk beträffande Rysslands långsiktiga intressen, men vi instämmer i de ord som nyligen yttrades av Henry Kissinger som sade att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik, det är ett alibi för avsaknaden av en”. Detta är exakt vad som händer i USA och Västeuropa.

Vad Kissinger har att säga om Ukraina-frågan och en tänkbar lösning framgår av hans mycket omtalade artikel i Washington Post den 5 mars:

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

 Henry Kissinger varnar för demoniseringen av Putin.

Det är Klaus samlade bedömning att missbruket av utvecklingen i Ukraina i syfte att påskynda Europas enande, och det försvagande av demokratin i Europa detta leder till, måste upphöra. Eljest väntar en radikalisering av politiken och en oundviklig konfrontation mellan Öst och Väst, mellan EU-blocket/USA och ett Ryssland som under Putin blir allt självsäkrare. Det är en utveckling som egentligen ingen, allra minst Sverige med dess geografiska närhet till arvfienden på andra sidan Östersjön, är betjänt av.

 

 

 

 

 

 

 

Hög tid att regeringen börjar göra listor på länder!

 Karin Enström tvingades till ”pudel”.

Det har väl inte undgått någon att försvarsminister Karin Enström (M) haft svårigheter med de politiskt grundläggande begreppen ”demokrati” respektive ”diktatur”.

Det var i en intervju med Sveriges radios Ekot som Enström ogärna ville kalla den muslimskt styrda diktaturen Saudiarabien för just diktatur. ”Vi gör inte listor på länder, men man kan väl helt klart säga att det inte är en demokrati”, menade Enström. Kritik följde från olika håll.

Utrikesminister Carl Bildt sökte dra sitt strå till stacken genom att twittra om att ”Jag brukar beskriva Saudiarabien som en absolut monarki.” Ett yttrande som väl var ungefär lika tandlöst som Enströms eget. Bildt kallade nyligen, givetvis helt korrekt, Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko för en ”buse”.

 Lukasjenko: ”buse” enligt Carl Bildt.

Det bjuder uppenbarligen den fullfjädrade maktspelaren Bildt emot att kalla företrädare för det saudiska kungahuset, vilka styr sitt land med järnhand enligt den extrema muslimska varianten wahhabismen, för ”busar”. Samme Bildt menade för en tid sedan på twitter att demokratin var säkrad i Egypten genom valet av den islamistiske Mohammad Mursi till ny president.

Karin Enström återkom senare med något som liknade en så kallad pudel. Bland annat skrev hon:

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Min egen enkla åsikt är att det nog är hög tid för alliansregeringen att börja göra det som försvarsministern hävdar att man inte gör. Det vill säga dels göra listor på länder, dels dela in världens nationer i just demokratier och diktaturer. Det krävs desslikes inget större mått av researcharbete härför – jobbet är redan gjort och den organisation som gjort det heter Freedom House. Enligt organisationen är 88 av FNs 192 medlemsländer fria, 57 delvis fria och 47 ofria.

Kartan nedan sammanfattar läget:

Länder vilka, enligt Freedom House, är fria, delvis fria eller ofria.

Freedom Houses affärsidé är att lista världens länder enligt de grader av politisk frihet och medborgerliga rättigheter som existerar i respektive land. Enligt dessa båda kriterier – på engelska political freedom respektive civil liberties – poängsätts varje land enligt en skala från 1 – 7. Friaste landet får 1 och ofriaste 7. När det gäller Saudiarabien får denna ”absoluta monarki”, som styrs strikt enligt wahhabismens tolkningar av shariahlagen, poängen 7 i båda avseenden. Värst i klassen, med andra ord.

Försvarsminister Enström hade sluppit alla tolkningsproblem om hon tagit del av Freedom Houses uppgifter innan hon gjorde sitt dubiösa uttalande. Saudiarabien tillhör självfallet de länder som finns med i Freedom Houses senaste rapport om läget för de politiska friheterna och medborgerliga rättigheterna i de allra värsta länderna. Andra länder på denna blodbesudlade lista är exempelvis Vitryssland, Burma, Tchad, Nordkorea, Ekvatorialguinea, Kina, Eritrea, Laos, Libyen, Somalia och Sudan.

 Avrättning i Saudiarabien.

I några av nämnda länder har situationen förbättrats något under senare tid. Dit hör Burma och Libyen. Vårt aktuella exempel Saudiarabien kan dock inte räknas dit. Här är kvinnor alltjämt omyndigförklarade och får i princip inte göra någonting alls utan godkännande av en närstående man. Tjuvar döms till stympning och äktenskapsbrytare stenas. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkt kan dömas till hundratals piskrapp. Homosexuella riskerar dödsstraff.

Problemet är att Saudiarabien, förutom att vara en av världens hårdaste diktaturer och mest kvinnoförtryckande länder, även räknas som ett av de rikaste tack vare oljan. Sverige har under en lång följd av år bedrivit en omfattande handel med Saudiarabien icke minst inom det militära området. Det är i real- och handelspolitiskt avseende inte lika lätt att brännmärka ett sådant land som att kalla det isolerade Nordkorea för en ”skurkstat” eller stämpla den bisarre Lukasjenko i Vitryssland som ”buse”.

Jag kan ha en viss förståelse för realpolitiska överväganden. Trots allt gäller det i någon mån att ”gilla läget”. Om någon frågar var regeringen står i fråga om ett visst land duger det dock inte att sväva på målet som Karin Enström gjorde. Då måste det vara klarspråk som gäller. Vad hon kunde/borde ha sagt är följande: ”Självfallet anser den svenska regeringen att Saudiarabien är en diktatur. Därom kan inte några tvivel råda. Som världen ser ut i dag är vi emellertid tvungna att göra affärer också med sådana.”